ett nytt helgon

Det sitter en ny helgonbild på min personliga, inre ikonostas: Etty Hillesum.



Hon var den unga, sekulariserade, holländska judinnan som fann Gud genom att söka sig själv, och blev en hjälp, tröst och inspiration för många andra. Ända fram till gasduschen i Auschwitz vägrade hon hata, och hennes dagböcker har skänkt en gnutta ljus i mörkret ända sedan dess.
Jag har bara läst citaten på hemsidan, men nu ska jag leta upp boken.

i morgon ljus

Det är Kyndelsmäss i morgon, och vi har gudstjänst med små och stora och bibelutdelning. Det blir mycket folk och säkert väldigt roligt. Predikan jag kommer hålla handlar, föga förvånande, om ljus, och återberättar en klassisk liten berättelse på ett lite nytt sätt. Läs den här.

presentationen är allt

Tisdag

Mamman: Barnet, ska vi äta klyftpotatis eller wokade nudlar idag?
Barnet får utbrott. Inget ska ätas. Det blir klyftpotatis eftersom wokade nudlar absolut inte är ätbart.

Torsdag

Barnet: vad ska vi äta idag, mamma?
Mamman: Eh...vi ska äta kinaspagetti!
Barnet: Mums!

ekorrhjulet

Ännu en trebegravningsarbetsvecka närmar sig slut. Eller nåja, det är flera arbetsdagar kvar, men i morgon är jag ledig. Och jag hoppas innerligt att den lediga dagen inte misspryds av fem jobbrelaterade samtal, likt den förra (ja, jag är lite bitter, ok?!).

Men det sliter mentalt att ha så många begravningar som jag har haft ett tag. Och ja, jag vet att det finns församlingar där det är nästintill rutin att ha tre begravningar i veckan, år ut och år in, men så har det aldrig varit för mig. I min förra församling hade jag nog en begravning varannan vecka. Högst. Här kanske det blir en i veckan i snitt. Då förstår ni att det känns lite när det i flera veckor har varit högt över det. Man hinner inte med så mycket annat än att samtala med sörjande, fundera över griftetalet, prata med musikern och begravningsbyrån och sedan ha själva akten. Jag har varit tvungen att tacka nej till minnesstunderna pga andra saker som legat efter begravningsgudstjänsterna, men jag hade nog gjort det även om jag inte haft en del annat att göra, bara för att få lite luft i dagen. Och det känns inte riktigt bra.

Nåja, nog gnällt. Det är ju förvisso väldigt bra att människor vänder sig till oss för begravning, och på flera av dem jag har haft nu har jag varit uttryckligen önskad som präst, vilket alltid känns bra. Men jag ser fram emot några lite lugnare veckor på den fronten nu. Det är liksom snart påsk, det finns att göra.

vi är ett folk på vandring

Jag är barnsligt förtjust i processioner. Det är något alldeles speciellt med när portarna står öppna, vi står halvhuttrande utanför, orgelmusiken brusar välkomnande och korsbäraren lutar korset för att komma in genom porten. Intåg. Människors ansikten vänds förväntansfullt mot korset och dem i processionen, sången stiger mot kyrktaket. Ljuslågorna fladdrar, vi går efter korset, ett folk på vandring.

Det är vackert, festligt och det är härlig liturgisk teologi. Gudstjänst när det är som bäst.

hybris-varning

Så. I tisdags blev det klart att "min" kinesiskakurs inte fortsätter den här terminen (skulle blivit termin fyra), vi blev inte tillräckligt många anmälda. En av kursarna går om en termin, en hoppar av, och då var vi bara två. Men...
Min lärare föreslog att jag skulle hoppa över till torsdagarna istället. Till gruppen som nu börjar termin åtta! Jag fick lite prestationsångest, var samtidigt oerhört smickrad, rådslog med maken, och bestämde mig för att i alla fall prova. Det är ju inte värre än att jag kan hoppa av om det blir för jobbigt.

Och det gick superbra! Jag är glad, och lättad, och en gnutta mallig (och därför skriver jag detta, så klart, lite skryt vill jag nog ägna mig åt då och då). Jag får nog kämpa lite mer nu, men det är ju så kul med kinesiskan!

Nä, nu måste jag nog gå och läsa lite glosor. Zai jian!

surrealistiskt

Igår fick jag ett par fantastiska örhängen av min vän och kollega. De var stora, guldiga, och föreställde Jesus (se bilder nedan). Jag skulle aldrig få för mig att ha dem på jobbet (eftersom de är för stora), men kommer gladeligen, och ofta, ha dem på fritiden. Nå, i alla fall visade jag dem med ett stort leende för kyrkoherden. Han rös, och sade "Ha dem inte här bara!", vilket ju var helt ok. Men sedan kom vi in i världens underligaste lilla diskussion om vilka smycken som är ok och inte.
Kyrkoherden: Kors är ok i halsband, det har ju biskopar, men inte i öron, näsa eller någon annan stans. Utom kavajslag. Som örhängen tycker han att det är respektlöst (!).
Jag: Vilken är skillnaden mellan kavajslag och örhängen?
Kyrkoherden resonerar: I öronen handlar det om fåfänga, vilket inte ska förknippas med korset.

Vi bara häpnade, jag och vännen. Och deklararade att vi absolut inte höll med. När jag har ett par kors i öronen (vilket alltså händer med jämna mellanrum) har jag dem naturligtvis också för att jag vill säga något. Korset är inte (bara) en dekoration, var det än bärs någonstans. I näsan skulle jag inte ha det, eftersom jag vet att så många blir provocerade av just hål i näsan, men jag skulle inte bli upprörd om någon annan hade det.

Nu kändes det inte som att herdens resonemang var så väldigt genomtänkt, utan rätt så känslomässigt, och det kommer faktiskt inte stoppa mig från att ha små diskreta kors i öronen om jag vill. Bara kanske inte än på ett tag. Men nog är det (sorg-)lustigt att kvinnliga "dekorationer" är fåfänga, medan manliga inte är det?


Vit bakgrund, man ser detaljerna rätt bra.


Mörk bakgrund, man ser glansigheten och guldigheten rätt bra!

det är de små sakerna

Trött. Jättetrött, faktiskt. Snuvig (dundersnuvan har nu suttit i i två dagar). Ont i kroppen av de spända musklerna som följer. Uff.
Och mitt i allt eländet är jag så oerhört tacksam för så många saker:

Min snälle kyrkoherde som befriade mig från arbete den här helgen.
Min söte man som gick upp och distraherade barnet så att jag fick sova till 11.
Min urgulliga unge som är så självgående, men ändå kommer och pussar på sin trista mor då och då.
Jag själv, faktiskt, som tog tag i eländet och ringde distriktssköterskan för ny remiss till undersökning av näsan.

Mm, på många sätt ät jag en oerhört lyckligt lottad person. Fast trött.

berg och dalar

Till de mer underliga detaljerna i en prästs liv hör att de kyrkliga handlingarna (dvs dop, vigsel, välsignelseakt, konfirmation och begravning) inte är jämnt utspridda över året. I en församling med många tusen medlemmar borde det jämna ut sig, tycker man, men så funkar det inte.

Att vigslarna är mer frekventa under sommarhalvåret är nog väl känt, men nuförtiden är (min egen högst ovetenskapliga uppfattning) det vanligare med bröllop i september än juni. Även oktober kan få sin del av vigslar, medan det är rätt tunt med dem i februari.
Dopen kommer hela året. Vi döper, i min föramling, i stort sett två barn i veckan. Men även här finns det en liten tendens till att det är fler när det är varmt och ljust ute, kanske för att dopen i många fall har fått ersätta bröllopet som familjegrundande ceremoni?

Men begravningarna. Det är verkligen himla underligt att människor så att säga dör i grupp. Om det har varit väldigt kallt eller varmt kanske det inte är så konstigt, eller om influensan varit elakartad, men en mild vinter som den här borde det inte varit så mycket, men vi begraver som aldrig förr. Julen påverkar så klart, många verkar ha tagit slut på orken genom att bestämma sig för att överleva julen, och dör följaktligen i mellandagarna. Det verkar som att vi trots allt har lite mer möjlighet att påverka tidpunkten för vår egen död än vad man tänker sig normalt.

Allt detta gör att undertecknad, och många av mina kollegor runt omkring i landet, är lite mer gråa i ansiktet än normalt denna januari. December är ju inte direkt en vilomånad för oss, inte heller får vi så mycket avslappning under julen, och när januari tar vid är det högsäsong för begravningarna. Nåja, det är ju bra att julen trots allt ger en del energi också.

Nu får det vara slut på filosoferandet, jag ska traska iväg till den tredje begravningsgudstjänsten (för min del) den här veckan.

go ahead Bill, hit the left cheek as well

(throwing plenty of English-speaking bones at the moment)

Ok, this Bill O'Reilly character. What does he have against us? Was he, at his now long forgotten high school, scorned by a Swedish exchange student? Or is he a converted marxist? What's the deal? Why does he hate us so?

Being for a social welfare system AND being Christian is not mutually exclusive.
Having faith, and not being afraid of speaking about it, AND being feminist is not an impossible combination.
Thinking that everyone should have, as far as possible, equal opportunities AND believing in a God that does not treat people differently on the grounds of gender, sexuality or color is perfectly logical.

The sad fact is, that even if people in Europe in general, and Sweden more specifically, know that there are a lot of very liberal, nuanced and just very nice Americans, people like O'Reilly and that horrible pastor Phelps get more air time, and thus shape the European image of Americans.

So, dear Americans, when visiting Europe, know this. This is what a lot of people think you're like - ignorant and intolerant. And know also that the image of us portrayed by these people is as false as the one they give us of you.

o the horror!

I have given birth to a monster. My daughter eats fish sticks - raw! Correction, she eats frozen fish sticks. It's so disgusting I can hardly write.

But I still love her (although there will be no kissing until bedtime).

ny predikan

Finns, som vanligt, på prästflickealster.
En berättelse om mod...

IKON

Jag hittade, via Dagen, till nya (för mig i alla fall) magasinet IKON, som jag tror är någon slags ungdomssatsning från Dagen. Helt ok tyckte jag, behaglig ton i svar och forum. Lätt frikyrkligt, så klart, men bra.

Men om man ska vara lite ytlig, och det kan man väl få vara någon gång då och då (och jag hoppas innerligen att ingen tar detta på fel sätt, det är menat i all välvilja) är en av de stora behållningarna Jacob Hallström, pastorn som svarar på frågor, för maken till snygg pastor har i alla fall inte jag sett! Trevligt för församlingen han jobbar i (och förstås för hans fru... ;o).

Det är lite som när jag var pastorsadjunkt (första året som präst) och damerna i församlingen var så förtjusta i min handledare. De kallade honom "behändig", vilket uppenbarligen var dialektalt för toppensnygg. Och så länge inte alltför många bara ser utsida och inte lyssnar, skadar det verkligen inte med lite ögonfägnad, såväl manlig som kvinnlig, i kyrkorna.

andas in

Lugnet före stormen, kallas väl det här. Småputtinuttigt familjeliv, dagar jag kan gå tidigt från jobbet. Funderar på söndagens predikan, pysslar lite. Snart är stormen över oss igen, och snart kommer jag inte hinna hämta andan. Bäst andas in nu, medan tid ännu är att känna smaken av lugn och långsamhet.

Nästa vecka har jag tre begravningar. Veckan därefter en, och veckan därefter två till. Jag arbetar (i stort sett, kyrkoherden befriade mig just från nästa helg)) varenda helg mellan nu och 17/2. Alla verksamheter sätter i gång och just det ja, vi är en präst färre än vanligt. Men livet är bra, och jag vet att det kommer förbli så. Jag andas in. Lagom till sportlovet, då kommer utandningen.

sammanfattningarnas tid

Så här runt nyår brukar ju året sammanfattas. Så icke här, än i alla fall. Däremot tänkte jag ge mig på en liten sammanfattning av tankar, känslor och annat intressant (ur ett totalt navelskådande perspektiv) de senaste, typ, två veckorna...

Så vecka 51-52 var alltså:

* stressiga. Mer mentalt än faktiskt. När väl julvandringar, krubbvisningar och alla planeringsmöten är avklarade är det bara att köra på, men mentalt har det varit lite stressigt.
* frustrerande. Hela Bhutto-grejen. Allvarligt frustrerande och tragiskt. Visst, den goda Benazir var verkligen inget helgon, men ändå, det kändes som att någonting ändå var på väg att vända. Men icke. Usch. Även situationen i Kenya gör mig frustrerad och ledsen.
* trevliga. Jag gillar jul! Jag gillar till och med att handla julklappar i sista minuten. Det är trevligt att önska varandra god jul, det är härligt att ses igen. Det luktar gott hemma, och man får dricka hur mycket must som helst (eftersom det typ inte är läsk, egentligen... ;o).
* sorgliga. Av personliga, familjerelaterade skäl.
* trötta. Se punkt 1,2 och 4.
* familjefyllda. Den lilla familjen har mått bra av att vara tillsammans, men nu börjar det slita lite. Dagis för dottern fr.o.m. torsdag, det blir nog skönt för oss alla.
* godisstinna. Nu får det vara nog!
* pyssliga. Mm, jag gillar pyssel!
* fromma. Det faller sig naturligt så här kring jul. Vi har pratat om stjärnor och Jesus, varför man ber och vad olika ord betyder. Vi har gått (och lett) massor av gudstjänster och konserter. Och så har vi naturligtvis sjungit en hel massa, vi gör det i den här familjen.

Jaja, vi får väl se om det kommer fler sammanfattningar så småningom. Gott nytt år till er alla i alla fall!