2008-01-20

vi är ett folk på vandring

Jag är barnsligt förtjust i processioner. Det är något alldeles speciellt med när portarna står öppna, vi står halvhuttrande utanför, orgelmusiken brusar välkomnande och korsbäraren lutar korset för att komma in genom porten. Intåg. Människors ansikten vänds förväntansfullt mot korset och dem i processionen, sången stiger mot kyrktaket. Ljuslågorna fladdrar, vi går efter korset, ett folk på vandring.

Det är vackert, festligt och det är härlig liturgisk teologi. Gudstjänst när det är som bäst.

1 kommentar:

awn sa...

Det kan jag hålla med om - det ger Gudstjänsten en mycket högtidlig karaktär.

På famlijegudstjänsten med Bibelutdelning för barn, t.ex, var det procession med barnkören, det var fint, och jag tror det är bra för barnen. Söndagen innan var det avtackning för kyrkoherden och då blev jag lurad att bära korset. (Kyrkoherden hade efter Mässan söndagen innan bett mig at gå i processionen.) Jag fick korset i näven när jag kom. "Du går längst fram och bär korset. Då ser du till att ljusbärarna är med. Hejdå!" Jag kunde ju inte direkt säga nej?

Men jag har höga förväntningar på Palmsöndagen. Det är väl ändå den givna processionsdagen?