tystnaden

Alldeles nyss slutade dokumentären Jenny, Gud och tystnaden.
I den relativa tystnaden här hemma funderar jag.

Det är inte fördomarna som sårar. Det är tystnaden.
När Jennys klasskompisar på Johannelund konfronteras med hennes homosexualitet, tystnar de. Tittar bort lite grann. Ingen av dem kan tänka sig att välsigna partnerskap.

Vi är nog många som, precis som en konfirmand i filmen, tänker oss att ovilligheten på något sätt hör till forntiden, eller i alla fall är på väg dit, men här talar vi 25-åringar som tycker att celibat är det vettiga livsvalet för homosexuella. Precis som en av dem säger vet vi ju faktiskt inte vem av oss som har rätt i Guds ögon, men då undrar jag varför fördömandet är den osäkra lösningen man väljer framför accepterandet. Jesus verkade ju själv föredra ett kärleksfullt bemötande framför alternativet, och om Sonen påminner det minsta om föräldern sin, gäller detta även Skaparen. Anden, hon blåser vart hon vill, men behöver öppenhet och kärlek.

Och ändå, Jenny själv är storsint. Hon konstaterar att vi ryms allihop, trots att det sårar henne varje gång hon hör att hon är skadad eller kommer komma till helvetet. Jag är faktiskt inte lika säker. Ja, vi ryms i kyrkan. Som kristna och medlemmar, visst. Men som präster? Vi skulle inte acceptera en präst som skulle vägra viga svarta, eller anse att glasögon är ett tecken på syndafallet. Eller? Var går våra gränser, och hur mycket måste vi vara överens? Därför, bland annat, saknade jag Johannelundlärarnas röster i dokumentären.

I alla fall. Det var en bra dokumentär som skildrade även "motståndare" med en viss ömsinthet. Och det är jag glad över. Ingen vinner på hårda ord. Men ingen vinner heller på tystnad.

ALV

Prästflickan tog dotter sin under armen och begav sig till Vimmerby för att besöka Astrid Lindgrens Värld igår. Där möttes vi av Jeez med son, checkade in på vandrarhemmet och gick sedan en lång omväg (skyltning för gående, anyone?) för att till slut komma fram till parken.

Intryck:
Inte jättestort.
Inte massor med folk (slutet av säsongen, lite ostadigt väder och vardag).
Duktiga skådespelare i alla hörn, som dessutom verkade tycka om barn.
Fina små uppbyggda miljöer, men jag tycker nog att det kunde finnas mer man kunde leka med. De enda riktigt lekinspirerande platserna, för våra barn iaf, var Nils Karlsson Pysslings hus, Mattisborgen och Karlssons tak med rutschbanorna. Lilla Bråkmakargatan, Kajsa Kavats gata, Lilla lilla staden (mm) blev helt enkelt några minihus för mycket.
Lite för mycket geschäft. Jag förstår att man vill ta chansen att kränga alla Astrid-prylarna, men att de är så mycket dyrare än på tex Åhléns känns inte schysst.

Men, trots en del invändningar hade vi det riktigt mysigt, barnen var glada i stort sett hela tiden (och med tanke på att lillkillen gick upp före gryningen är det en bedrift), maten var helt ok och vandrarhemmet förvisso alldeles för tunnväggat, men centralt med vänlig personal.

För vidare tankar och intryck från denna lilla resa: clergychicks a traveling!

(Och detta skrivs på laptopinin, som varit med hela resan och skött sig föredömligt, trots att dottern lyckades välta ner den på marken. Bra köp!)

små prylar

Jag har en svaghet för små elektroniska prylar. Mobiler, mp3-spelare, DVD-spelare...och förstås datorer.
När nu min jobb-laptop inte vll släppa in mig så fort jag är borta från nätverket, och makens laptop dels inte går att köra utan nätanslutning, och dessutom blir så varm att den stänger av sig, och jag ska resa en hel del under tiden framöver, fanns till slut tillräckligt många skäl att köpa en ny dator.

I förmiddags åkte jag iväg till Mobilia och velade en stund mellan den tjusiga och lite dyrare Acer Aspire One och den ännu mindre och billigare Asus Eee PC. Den förstnämnda har Windows och 120 gb hårddisk, vilket ju är coolt, men då det visade sig att den inte kommer in igen, eventuellt, förrän nästa vecka (och ja, jag vill ha en ny dator NU, eftersom jag och lilla trollet ska ut och åka tåg i morgon) blev det lilla Eee PC.
Dessutom behöver jag inte massor med lagringsutrymme (och det kan man ju alltid använda en extern hårddisk till, om det ska till), lilldatorn ska mest användas till ordbehandling, surfande, Skype och mail.

Nu står den och lyser vackert pärlemorvitt på vardagsrumsbordet, och jag bloggar om den på makens laptop bredvid. Förhoppningsvis kommer nästa blogginlägg göras på den lilla!

people

During my eight and a half years as a priest, I have:

Baptized 113 persons, mostly babies, but also quite a few teenagers.

Confirmed 229 teenagers.

Wed 26 couples.

Buried 151 people.

And I have preached in the Sunday service approximately 70 times (yes, a little low, my years as a youth priest in Stockholm were mostly spent preaching on Wednesdays instead).

These numbers are more than just numbers. They are all people, stories about life and death, meetings, sorrow and love. They are all encounters, some brief, some lifechanging. I am so blessed to have the opportunity, and the calling, to meet these people, to walk with them and Christ a short part of their path.

This is the world's best job.

ett litet sorgesamt mysterium

Hur kommer det sig, undrar observant prästflicka, att en del gamla män torkar tårarna med en pappersservett, men snyter sig i en tygnäsduk? Jag hade nog föredragit tvärtom.

I vilket fall som helst är det på något sätt skönt och förlösande med dessa gamla män som sörjer sina bortgångna fruar så öppet att de gråter. De ber om ursäkt för tårkaskaderna, javisst, men de låter dem komma. Så mycket lättare det är att tala om sorgen när den erkänns!

förhandlingar

Min chef är inte särskilt lätt att förhandla med. Men jag tror att det gick bra idag. I morgon vet jag.

Det är annars rätt skojigt med förhandlingar, så länge de inte är på liv och död. Ge lite, ta lite, påpeka fördelar, peta hål på motargument. Hålla känslorna långt borta, le. Saklighet, tydlighet och lyfta ögonbryn. Humor i rätt läge, kompromisslöshet i ett annat. Jo. Faktiskt. Rätt skoj.

two sermons/två predikningar

The Friday sermon from the Young Women Preachers Conference can now be found on prästflickealster, my preaching blog.

Och morgondagens predikan, vilken praktiskt taget är en översättning av den jag höll på konferensen, finns också på prästflickealster.

what a great day!

Today I went to Höör (small city in the middle of Scania, the part of Sweden where I live) together with 250 others who work with ministry to children and families. Every year the "Big Gathering" kicks off the autumn, and this year I had actually remembered to sign up before all the slots were filled.

Now. To be honest, I'm not that impressed with the seminars. Except the one about siblings and how the order in which we are born affects us, and bishop Antje's talk about the power of prayer. That I like her is no secret, and I'm still impressed (some of my colleagues were not that thrilled though, they found her talk too boring. Says more about them than Antje, methinks.). I was also very pleased when she remembered me from May, and even asked about the Young Women Preachers Conference I told her about then.

And then, in the afternoon, husband called to tell me I had gotten mail from Uppsala University. "Shall I open it?" Duh! Yes! Yes! And, yes! I have been admitted to the two year, half time, church leadership program. After a couple of months of anxiety - hooray!

siffror

Idag (eller rättare sagt i natt) är det 12 år sedan den första pussen mellan mig och maken. Bli-ihop-dagen ;)

Idag är det också:

11 år och 9 dagar sedan vi flyttade ihop.
9 år, 8 månader och 19 dagar sedan vi förlovade oss.
9 år och 13 dagar sedan vi gifte oss.
8 år, 8 månader och 17 dagar sedan vi flyttade till Norrbotten.
8 år, 8 månader och 10 dagar sedan jag prästvigdes.
7 år, 8 månader och 14 dagar sedan vi flyttade till Stockholm.
4 år, 10 månader och 18 dagar sedan vår dotter föddes.
4 år, 7 månader och 24 dagar sedan dottern döptes.
2 år, 2 månader och 19 dagar sedan vi flyttade till Skåne.
1 år, 2 månader och 19 dagar sedan vi flyttade in till Malmö.

Tänk vad mycket jubileer vi skulle kunna fira!

svart, och svart, och...

Sällan har väl modet varit lika väl anpassat för oss som bär svart professionellt. Igår vandrade jg runt i butikerna, och noterade att det är svart, vitt, grått, lila, petroleum, skogsgrönt och senapsgult som gäller. Lättmatchat med svart, således. Prästflickan är nöjd (men kommer inte sätta på sig senapsgult!).

new inspirations

Going somewhere, meeting people, almost always result in inspiration. Most of all from the meetings and the people themselves, but sometimes also from new books they tell you about, or new music they want you to listen to...
From America I brought a couple of books and one CD. The Indigo Girls are the heroines of practically all of my colleagues at Preacher Gal Camp, so I bought a CD, and yeah, they are really good.
And now I read Traveling Mercies by Anne Lamott, and she is so funny, so open and true. I read passages aloud to my husband, who also laughs. And the journey this woman has made is astounding.
"You can safely assume that you've created God in your own image when it turns out that God hates all the same people you do." (from Traveling Mercies)

Yes, inspiration comes in many forms. God is good.

washington national cathedral

Lite bilder från nya älsklingskyrkan:

Framifrån

Elefantgargoyle

Tipikapitäl

Interiör


Barnkapellet.
Allt är i barnstorlek!

godis

För övrigt tycker jag att det borde finnas såväl Jolly Rancher som Big Red i vanliga svenska butiker.

a sort of homecoming

Äntligen hemma. Jag stapplade in genom dörren, rakt i armarna på dottern. Det var ljuvligt.

Snapshots fråm resan:

* Tjugo nya vänner, underbart. Och tjugo nya platser att besöka *ler*
* NYC är härligt.
* Washington DC förtjänar mer tid.
* Jag är lite förälskad i National Cathedral i Washington.
* Att predika har aldrig varit svårare, eller roligare.
* Nobu Next Door gör grym sushi.
* Dollarn är billig, alltså är det mesta billigt där borta. Aj, säger plånboken.
* Wifi är super!
* Jag vill ha ett Whole Foods här.
* Utan datorn hade tågresan varit helt outhärdlig.
* The NY Subway behöver något slags luftkonditioneringssystem.
* Nästa gång jag åker till NYC ska jag bo på Seafarers igen.

home sweet home

Jag är på väg hem. Huvudet är fullt av upplevelser och minnen. Sitter på flygplatsen och surfar (jag gillar trådlösa nätverk!) och längtar efter att vara hemma. Om ett dygn, ungefär, kliver jag in genom dörren till kramar och pussar. Snart.

to tell the story

I do not know how to tell this in a way that will make people understand. These past few days have been a revelation, a deepening, a refreshment, an experience. I come from DC with a heart full of grace, which is no different than what it was before, and at the same time, makes all the difference. Maybe it is that this heart now knows it's brimming. Maybe this heart is so full, that it is ready to be filled even more by the love of God, and love of God's people. Maybe it's the realization that sisterhood is indeed real and possible. I don't know. All I know is that this is a gift, and that these women who I have met here will be my sisters forever. We might lose touch, some of them I will probably never see again, but here and now, they are my sisters forever.

We breathe the same air.

i-landsproblem

Så fånigt, egentligen, att det ska störa mig så mycket att inte komma åt facebook ordentligt, eftersom colleget jag är på är i närheten av en skola och därför har blockat fb i sitt nätverk. Ja, visst går det att gå runt, men det är svårt att få det att funka.
Orsaken till att det stör är mest chatten, inser jag. Så lätt att skicka iväg ett hej eller en fråga, nu helt omöjligt. Jaja, mess och Skype går ju också.

hoppet lever

Trådlöst nätverk på bussar i utlandet innebär att man kan kolla mail. Det är bra. Riktigt bra faktiskt.

Jag är nu bara sjunde reserv på utbildningen jag vill in på. Jämfört med 43:e tidigare. Hoppet lever! Hurra!





I övrigt är Amerika snällt mot oss: vi shoppar, äter, skrattar och har det allmänt bra (fast är lite trötta i fötter och ryggar). Nu är vi på väg mot Washington DC och den egentliga orsaken till att vi är här: The Young Women Preachers Conference.

moving temporarily

During the American journey, I will be co-blogging with J at clergychicksatraveling.blogspot.com. Go check it out!

I am proud

I am proud to live in a country where police officers walk in the Pride parade and not just guard it.
I am proud to live in a country where military can tell.
I am proud to live in a country where senior ministers of government think it is natural to join the parade.
I am proud to live in a country where "Proud parents of gay children" get the biggest cheers.

I am also very proud to serve a church that does not ban gay clergy, does not request that they should be celibate, and where clergy, gay and not, even joins the Pride parade under the banner "the greatest is love".

Today is a day of pride.

livsnödvändigheter?

För inte alls särskilt många år sedan åkte alla människor Intercitytåg.
Det var fullt i sin ordning att det tog 6 timmar att komma från Malmö till Stockholm.
Ingen förväntade sig att det skulle finnas Internettillgång på tåget (ingen hade heller en dator som gick att ta med).
Dessutom hade inte heller mobiltelefoner man kunde lyssna på musik i (om man kommer ihåg att ta ur hörlurarna ur packningen innan man slänger upp den på hyllan och placerar sig längst in dvs).

Sedan kom X2000. Och laptops. Och mobiler.

Och helt plötsligt (nåja) är resan med Intercity, tuff tuff-tåget, helt vansinnigt seg och lång. Boken jag köpte i Malmö var ju slut efter några timmar, och så var det äckligt varmt och massor med folk.

Nästa gång blir det snabbtåg, dator, Internet och musik. Så det så.