Alldeles nyss slutade dokumentären Jenny, Gud och tystnaden.
I den relativa tystnaden här hemma funderar jag.
Det är inte fördomarna som sårar. Det är tystnaden.
När Jennys klasskompisar på Johannelund konfronteras med hennes homosexualitet, tystnar de. Tittar bort lite grann. Ingen av dem kan tänka sig att välsigna partnerskap.
Vi är nog många som, precis som en konfirmand i filmen, tänker oss att ovilligheten på något sätt hör till forntiden, eller i alla fall är på väg dit, men här talar vi 25-åringar som tycker att celibat är det vettiga livsvalet för homosexuella. Precis som en av dem säger vet vi ju faktiskt inte vem av oss som har rätt i Guds ögon, men då undrar jag varför fördömandet är den osäkra lösningen man väljer framför accepterandet. Jesus verkade ju själv föredra ett kärleksfullt bemötande framför alternativet, och om Sonen påminner det minsta om föräldern sin, gäller detta även Skaparen. Anden, hon blåser vart hon vill, men behöver öppenhet och kärlek.
Och ändå, Jenny själv är storsint. Hon konstaterar att vi ryms allihop, trots att det sårar henne varje gång hon hör att hon är skadad eller kommer komma till helvetet. Jag är faktiskt inte lika säker. Ja, vi ryms i kyrkan. Som kristna och medlemmar, visst. Men som präster? Vi skulle inte acceptera en präst som skulle vägra viga svarta, eller anse att glasögon är ett tecken på syndafallet. Eller? Var går våra gränser, och hur mycket måste vi vara överens? Därför, bland annat, saknade jag Johannelundlärarnas röster i dokumentären.
I alla fall. Det var en bra dokumentär som skildrade även "motståndare" med en viss ömsinthet. Och det är jag glad över. Ingen vinner på hårda ord. Men ingen vinner heller på tystnad.
13 kommentarer:
... jag anar att flera av "kursarna" kommer att tänka om. Säkert inte alla men några.
Det är synd att man efter 5-års studier kan tycka att homosexualitet är den svåraste frågan ...hur det är möjligt?
Mycket bra dokumentär i alla fall!
fredrik: Säkert är det så, sunda människor omvärderar ständigt sina åsikter :) Och ja, just det uttalandet var ju så märkligt. Nog finns det våldsamt mycket svårare frågor, men detta har liksom blivit "symbolfrågan" över alla andra.
Jag såg också programmet, och känner mig både ledsen och arg efteråt.
Jag hoppas att Jenny får arbeta i en arbetsmiljö där arbetskamraterna respekterar henne för den hon är, men också hennes äktenskap med en person av samma kön.
Jag undrar hur en homosexuell person som arbetar inom kyrkan orkar vara i en miljö dagligen, om den känner att arbetskamraterna inte accepterar utan kanske rent av ser ned på dennes sexuella läggning och ev. förhållande? Hur orkar man med det utan att till slut brytas ned? Tror verkligen de som uttrycker sig nedsättande om homosexuella att de bidrar med något gott? Vilket klimat människor emellan skapar de?
Det skrämmer och avskräcker mig, den synen och attityden, och den talande tystnaden som Jenny och de som befinner sig i hennes situation får möta! Jag blir genomledsen och besviken.
Att vara präst är att dagligen möta människor, och jag tycker det känns obehagligt rent ut sagt, att människor med sådan inställning ska ha ett arbete där de möter människor. De möter homosexuella kollegor, homosexuella församlingsbor och de med homosexuella släktingar och vänner. Hur upplever de det att möta en präst som de vet inte respekterar och accepterar de själva eller någon de håller av?
Det där korkade snacket om homosexualitet som en "livsstil", en "modegrej", en "defekt" eller en "sjukdom" som det går att avstå ifrån eller bli "botad" ifrån, tar jag helt avstånd ifrån. Det är så dumt att det inte är värt att kommentera.
Nej, som den ateist jag är vill jag bara sända en stor kram till Jenny och alla andra homosexuella som får möta så mycket fördomar och rena dumheter!
Bara att konstatera att vi har mycket att göra..
JO, jag håller med. Utom att jag funderar på tystnaden. Och hur mycket av den som berodde på kamerorna. Du vet, man vill inte säga lika mycket då...
anonym: Visst blir man ledsen. Jag hoppas och tror att det faktiskt är så att attityderna är på väg bort (i samhället likväl som i kyrkan), men tills dess måste vi fortsätta vara en positiv motkraft.
jeez: Visst kan det vara så att just den här tystnaden snarare var pga kamerorna. Men då funderar jag ändå på vad den tystnaden döljer som man inte vill säga.
Och dessutom berättade ju Jenny själv om hur det ofta blev tyst.
Å vad jag håller med dig!!!
Och även jag saknade lärarnas röster...
Hej! Vi får hoppas att många präster snart kommer att, åtminstonde öppna sig mer och inte bara köpa andras, deras gamla prästförebilders, åsikter. Men nog vore det väl mest fantastiskt om vi alla kunde tro på att Gud faktiskt glädjer sig när två människor älskar varandra!!!
Det tror i alla fall jag! Gick faktiskt i den klassen men tyvärr så var jag borta den dagen (löjligt förresten att det är EN dag typ som man pratar om det när man kan älta så mycket annat i all evighet) så jag förstår att det blev väldigt tufft för Jenny. Inte för å säga att min närvaro gjort det lättare men men... Tycker i alla fall det är viktigt att inte någon tror att jag tillhör de präster som inte välsignar samkönade par - tror vi alla som gör det måste vara extra tydliga och tala ut mer - precis som Jenny!
Tystanden går inte att bemöta. Om någon säger rakt ut "Jag tycker du gör fel", så kan man bemöta det, man kan få till en dialog. Men hur för man en dialog med tystnaden?
Jag såg tyvärr inte hela dokumentären så kan därför inte riktigt uttala mig om den annat än att den verkade ganska bra och att prästkandidaten verkade vara en sympatisk person. Men förfallet har tyvärr gått långt när det normala inte ska vara att prästkandidaten säger sig vägra att välsigna och ännu mindre viga homosexuella, och anse att man bör leva i celibat, än motsatsen. Att äktenskapet är för man och kvinna är ju sannerligen en hörnsten i vår kristna tro.
Sen är det väl inte en helt lätt fråga om man då ska vara helt öppen med detta och tala om det för Jenny om man tror att hon blir ledsen av det eftersom vad än hon säger så ändras inte uppfattningen. Jag anser ändå att det är rätt att ta upp det, för klarar man inte av att ta den diskussionen under utbildningen hur ska man kunna ta den sen när man är vigd och ska arbeta ute i församlingarna.
Det behövs fler som talar ur skägget och inte är ängsliga, detta gäller ju för övrigt hela kyrkan
Läser din blogg ibland , hoppar runt bland olika tankar och frågor som vi genom våra bloggar på ett alldeles särskilt sätt har möjlighet att få ett forum för att ventilera. Ditt inlägg har ju några månader på nacken men det var en rad som jag skulle vilja be dig utveckla lite vidare. Om du vill. Det gällde faktiskt inte detta med homosexualitet, jag såg filmen om Jenny och den var en väl berättat och nyanserad berättelse. Nöjer mig med att kommentera det så.
Men du skrev en rad om att vi aldrig skulle acceptera präster som anses att glasögon är ett resultat av syndafallet. Och jag får helt enkelt inte det att gå ihop. Jag är själv präst och jag bär glasögon sedan 2 års ålder pga mitt synfel. Och alldeles självklart är denna fysiska brist, ett reultat av syndafallet, i alla fall om jag lutar mig tillbaka på klassisk kristen tro som väl kyrkan bekänner?
Att ondska, smärta, sjukdomar och plågor är ett resultat av att människan lämnade gemenskapen med Gud för att leva det liv där hon själv valde att vara herre. Att Gud en gång skapade världen god, utan smärta, utan död. Det är ju också därför Jesus kommer till jorden för att ""ta våra sjukdomar på oss". Smärtornas man som får bära allt. Den kampen som han en gång för alla vann på korset som som fortfarande drabbar oss i det som idag är en fallen och trasig värld, där vi lever i konsekvenserna av det fall som bibeln berättar.
Men de yttersta konsekvenserna har Jesus lyft av oss och som Uppenbarelseboken berättar så kommer vi i tron att få leva på en plats där ingen sorg, inga tårar, inga sjukdomar och ingen smärta ska finnas. Dvs, så som det en gång var.
Eller skulle Gud som den kärleksfulle Fadern faktiskt lagt ner både sorg och smärta, sjukdomar och prövningar i vår värld med avsikt? Det kan jag helt enkelt inte omfatta. Vilket innebär att jag då skulle vara en av många präster i Svenska kyrkan vars åsikt och uppfattning faktiskt inte skulle accepteras. Just för att jag är den jag är i all min brist får jag komma till Jesus, som helar den blinde, öppnar våra ögon så att vi kan se. Jag har fortfarande mitt synfel, kommer kanske alltid att få leva med det.
Men viktigast för mig är att Jesus har öppnat mitt hjärta så att jag kan se honom och vad han har gjort för mig och världen. Vad vi har att antera är en fallen trasig väld, att se att gud fortsätter handla med oss, leva med oss, aldrig överger oss. men att trasigeten skulle ingå i Guds plan kan jag inte hålla med om. Svenska kyrkan hade en gång uppfdattningen att den som var "lytt" inte skulle få bli präst. Det har man fått ändra på. Det är tur. För "lytta" är vi allihop, en del på utsidan, andra på insidan. Det är en del av vår mänsklighet. Själv bär jag som sagt glasögon, utan att för den skull tro att Gud från början skapade oss med dålig syn...
Utveckla gärna din tanke lite mer för den väcker min nyfikenhet. Och jag ser hur vi som präster tänker olika i olika teologiska frågor och att det är positivt att få brottas lite med det, men den goda avsikten att allt mer lära känna Gud.
Hej Liselotte!
Mm... jag skrev "Vi skulle inte acceptera en präst som skulle vägra viga svarta, eller anse att glasögon är ett tecken på syndafallet. Eller? Var går våra gränser, och hur mycket måste vi vara överens?"
Och mycket av din invändning hittar jag själv under mitt "eller?". Jag håller ju nämligen med dig, vår världs imperfektion är definitivt ett resultat av syndafallet, och jag borde kanske ha sagt "ett tecken på synd" istället. Fast även tanken på syndafall är väldigt provocerande fär många, och kanske inte samma människor som blir provocerade av Jennys homosexualitet.
Men frågan kvarstår: Ryms vi? Som präster? är det ok att i samma kyrka ha människor som inte tror på syndafallet, och de (vi) som tror att våra synfel är ett tecken på det? De som är homosexuella och vill leva i en kärleksrelation med någon av samma kön, och de som anser att kärleken bara bör vara inom ett äktenskap mellan en man och en kvinna? Osv, osv.
För att det ska gå måste vi som du säger brottas med våra olikheter. Allt för att tjäna Gud bättre :)
Jag tror att det bör vara rimligt att vi ryms inom kyrkans gränser, nu talar ojag om oss som präster, för att oss krävs en helt annan eologisk klarsynhet och tydligthet än av våram edlemmar i övrigt. Vi står ju på tro och bekännelse och har våra prästlöften att andvara för. Ja, i flera fel så är det nog så att den ena "gruppen tyckare" skulle vilja utesluta den andra och att vi alla skulle åka ut om alla fick bestämma. Frågan är då om alla ska få vara med. Den frågan tänker jag definitvt inte svara på :) Först bara till det första i din kommentar, meningen innehöll ju två påståenden som du ju uttryckte som skillde sig väldigt mycket åt. En präst med en segregerande uppfattning mellan vita och svart skulle förmodligen inte få vara med. Att segreagation pga hudvärd inte är förenligt med kristen tro och inte helelr har någon bibslisk förandkring. Vad gäller frågan om homsexuella är det mer komplicerat dä det inte finns något tydligt stöd i bibeln för den tanken och vi får finna vägar att kommer fram till den ståndpunkt vi väljer beroende på vad vi tycker. Här tycks det och bör det finnas rum för båda tolkningarna. Sedan till nästa fråga som du beskriver. Är mina glasögon ett resultat av syndafallet eller min egn personliga synd och hur skiljer vi dem åt? min egen personliga synd är ju ett resultat av syndafallet, där skulle jag vilja börja. Men jag tror inte att jag har syndat så att min syn delvis försvagades... Nej, jag vill nog hävda att den är ett resultat av det stora syndafallet. Betydligt mer komplicerat blir det, anser jag nog att vi har ett prästerskap som faktiskt inte tror på syndafallet. Nu blir jag så där tråk, klassiskt kristen igen. men hela Guds frälsnignaspla och jesus försonignsdöd på korset fgörs ju om inte om fallet skulle varit en teologisk mänsklig påhittighet. Och att Jesus inte skulle ha koll på läget. Jag menar nog att man är ute på teologiska tassemarker med den hållningen men att det är en diskussion och ett samtal som är nödvändigt att förai vår kyrka. Vi gör det allt för sällan. Vi utgår från att vi tycker samma sak men täner så oerhört olika. Jag tycker om de respektfulla samtalen där vi får mötas utan att behöva enas om att bara ett är rätt. Förvisso är det så, som jag talade med en kollega häromdagen, i en teologisk fråga och två olika tolkningar, att det kan bara vara en som är rätt. Och bara Gud vet. Jag själv är rädd för att ha fel. För jag vet att jag en dag ska stå för de konsekvenserna. Tänker på Guds ord till jesaja, mina tankar är inte era tankar, mina vägar är inte era vägar... Men du sätter fingret på en angelägen fråga för vår kyrka idag, vem ska få vara med... Jag tror att man från alla håll vill snäva till begreppen och minska på det utrymmet oavsett vilken hållning man har i svåra teologiska frågor. Tack för att du gav dig tid att svara, det är väl en ledig måndag där med?
Skicka en kommentar