ibland blir det skojigt

Mitt i kollegans predikan häver en av lyssnarna upp sin stämma, och säger vänd till sin granne: "Vad är det här för skit?"
Musikern garvar, kollegan kommer av sig lite lätt och säger: "Eh, jag ska försöka skärpa mig." Övriga lyssnare ler stort.

När gudstjänsten sedan är slut, säger samma lyssnare: "Är det redan slut?"

Prästjobbet...ibland är det roligt nästan jämt... ;)

stör mig en smula

Alltså, jag kanske är en smula överkänslig, vad vet jag, men nog borde det vara självklart att hälsa och le när man träffas för första gången och ska jobba ihop?

Och nog borde det kunna vara rätt vettigt att omedelbart därefter inte skälla ut den intet ont anande prästflickan för en förseelse hon inte ens visste att hon gjort sig skyldig till?

Att acceptera en ursäkt (som prästflickan egentligen inte ens borde behövt ge, eftersom hon inte gjort något fel) känns också som en smart och trevlig grej.

Och om man är intresserad av att göra ett bra jobb, tycks det väl vara en bra idé att stödja nämnda prästflicka istället för att göra livet surt för henne när hon säger fel?

Jag bara undrar. *morrar*

jobbmöjlighet

Jag vill ha en assistent! Någon som organiserar mitt skrivbord, ringer trista samtal, besvarar besvärliga mail, hittar på fiffiga ursäkter, skriver tackkort och då och då beställer bord åt mig på någon flådig restaurang.

Intresserad?

Jag kan inte erbjuda någon lön. Inget eget skrivbord. Inte ens någon slags arbetsgivaransvar tänker jag ta på mig. Men du får nöjet av att följa med mig under dagarna, att tjäna kyrkan och därmed Kristus (ja, typ, i alla fall)... Och nog är det bättre än att stanna hemma och se på Days of Our Lives? Eller?

Lämna din ansökan i kommentarerna. Tillträde så snart som möjligt. Jag bjuder på lunch om du får jobbet.




Nej, det är inte (jättemycket) på allvar.
Ja, det är lite mycket nu.

en bra november

Den här bloggen börjar nå en relativt respektabel ålder. Den tänker dock inte pensionera sig än på ett bra tag. Det är roligt att gå tillbaka och läsa gammalt, inse vad jag blev upprörd över då, eller gladdes över. På relativt kort tid kan livet förändras mycket.
Men det finns teman som kommer tillbaka, och jag är säker på att min avsky för november är ett av dessa. Det finns få saker som gör november uthärdligt, och de har generellt att göra med vad som kommer efter, dvs advent och jul, snarare än den grå och regniga månaden i sig.

För några år sedan, när dottern just hade fyllt ett, tog vi henne och hennes oerhört portabla resesäng under armen och åkte till Thailand och Hongkong i en månad, 8/11-8/12. Vi luffade runt: en vecka i Hua Hin/Pranburi, en i Bangkok, en i Hongkong/Macau och en på Ko Lanta. Det var fantastiskt. Thailändare älskar bebisar, kineser likaså. Och vi kunde tillbringa massor av tid tillsammans på såväl kalligrafimuseer, som i kyrkor, som på stranden. November har aldrig, varken förr eller efter, varit mer behaglig. Jag önskar att jag alltid kunde hoppa över den på liknande sätt.

Men nu gäller det att sova ordentligt, att bita ihop, för nu kör vi snart. Allhelgona, skolbesök, höstmarknad, mörker och massor med planeringsmöten inför advent, jul och nästa år. Och regn förstås. Urk.

smart?

Ok, de där nya ketchupflaskorna. Ja, som de här:


Vad är poängen? Förr vad flaskorna omöjliga för att de först inte gav ifrån sig någon ketchup alls, och sedan alltihop på en gång (en så kallad ketchupeffekt *ler*), men nu är de fullständigt omöjliga eftersom ketchupen för det första är omöjlig att sikta in rätt, och för det andra att det kommer alldeles för mycket på en gång. Stackars korven blev helt dränkt. Jag undrar hur många barnfamiljer som svurit att aldrig mer köpa en sådan flaska?

Banalt, javisst. I-landsproblem, oh ja. Men lite störigt är det allt.

pilgrimage to friendship (and some Luther sites)

I'm back. Back in rainy, grey Malmö, back in insanely busy work days, back in the warmth of family.
Yeah, I've only been gone for five days, but still.

The trip to Lutherstadt Eisleben was fantastic. I have confirmed friendship, and made new friends. That kind of friends that will last, the ones you feel an immediate connection to. Life timers.
So we've talked, and talked, and talked, and... And in between the talking we've climbed bell towers (I LIKE bell towers :), looked at 16th century books, had a lot of good food (and a lot of good, and not so good, wine), touched relics, enjoyed standing in Luther's last pulpit, discussed sacramental theology (oh, wait, that must count as talking), played silly games, taken long walks with and without baby, zipped through Lutherstadt Wittenberg, laughed a lot, worshipped, cracked walnuts, and generally gotten to know each other very well. And now I miss them.

Oh well. It's not that far. Here are some pics.


Lutherstadt Eisleben, seen from the tower of Petri Pauli kirche.


The Luther statue in Wittenberg (or one of them). Actually payed for, and commissioned, by the people of Eisleben. To make a long story short, they're still upset, but got a nicer statue in the bargain.


The door with the theses. Not the original, if anyone should be in doubt.


S:t Nicolaus jawbone (parts of it). Or at least so it is said. I've touched Santa's chin!



Children's worship service at S:t Anne, the neighboring parish in Eisleben. Look at the palmtrees in the pulpit. And people claim I'm kitschy...?

(and..um...yeah...we went to Wittenberg instead of Eisenach....I kind of overslept, and thus opted for the shorter trip...)

resa

Hit ska jag. På torsdag åker jag till Lutherstadt Eisleben, staden där Luther föddes för snart 525 år sedan, där han döptes på Martinsdagen 11 november (det kommer firas mycket!), dagen efter han föddes, och där han predikade sina sista predikningar.
Men mest åker jag ju för att hälsa på vänner :)

Därför blir det inte heller något bloggat på nästan en vecka, om jag inte skulle komma åt en dator och ha några minuter över.

mångfald

Under tacksägelsegudstjänsten (ett härligt kaos med alla körer, frukt, grönt och bakat i koret, 400 personer i bänkarna) fann jag mig plötsligt titta på många av de olika skor som fanns i kyrkan. Där var barnskor av den klunsigare sorten, sexiga stilettklackade stövlar, förnuftiga promenadskor, prydliga loafers... Nästan alla var svarta, men det var en mångfald av uttryck och sorter som gjorde mig extra glad. Så underbart att det faktiskt finns plats för alla dessa skor, med sina tillhörande olika ägare och bärare, i samma kyrka, i samma gudstjänst!


Det finns mycket att vara tacksam för i mitt liv. Och inte minst av dessa saker är kyrkan, såväl byggnaden, dess församling och organisationen, som jag älskar.

(och alla bilder på skor är tagna från Din Skos hemsida, om nu någon skulle undra)

lil' capitalist

I don't know how it happened. But my daughter is a full blooded capitalist. A "owning makes me happy, stuff is the meaning of life"-collectomaniac. And every Saturday we go to war. Because Saturdays are room cleaning days.

"Do you use this?" I, or her dad, ask.
"Ye-he-hess" daughter says, with teary eyes and trembling voice.
"For what?" we insist.
"I'm gonna make...(insert various non-likely projects)" daughter claims, while forcing pearly tears out of her pretty blue eyes.
"Then find someplace for it to be, other than the floor" parent hisses between clenched teeth.

Harmony. Not.

Sometimes we throw stuff out when she turns her back. But clever little Spawn of Chicago School of Economics (and how the hell did that happen?) is not easily fooled. She checks the waste bin every five minutes, and sometimes finds broken McDonald's toys or wrinkled pieces of paper, pulls them out, and cradles them lovingly while staring accusingly at her evil parents.

We've tried it all. Making it a contest ("let's see who can sort the most things!"), withholding her pocket money, combining the cleaning with dancing and music, refusing buying Saturday candy if the room isn't cleaned... But the fact is, daughter HATES cleaning more than she loves candy, and LOVES her stuff much more than music and dancing and winning contests. Gaaah.

beslut

Det blir Eisenach.

Wittenberg kommer jag till förr eller senare ändå, och, framförallt...
...en borg! En riktig borg!

berg och dalar

Prästflickan har haft två ordentligt jobbiga dagar med, troligtvis, ischiasnerven i kläm. Ont är bara förnamnet. Men det är ok så länge jag är uppe och rör på mig, nattsömnen är besvärligare. Jag har fått massor med hjälpsamma tips, så nu ska en del av dem praktiseras.

I alla fall finns det roligare saker på horisonten. Nästa vecka ska jag åka och hälsa på en god vän i Tyskland, närmare bestämt i Luthers födelsestad Eisleben. Det är bara en minisemester, men det ska verkligen bli hur roligt som helst!

Den gode vännen frågade mig vilken av de andra Lutherstäderna jag skulle vilja besöka (han kan komma loss en dag för att visa mig, jag kan ju åka på egen hand till en till, men det blir nog inte så mycket vilsam semester då, så jag nöjer mig med Eisleben plus en): Wittenberg, Eisenach eller Erfurt. Eftersom jag inte har varit i någon av dem vet jag verkligen inte. Spontant kanske jag skulle säga Wittenberg, bara för att man "ska" det, men vad säger ni? Tips eller åsikter?

mantran

Det är den heliga Birgittas dag. Om henne har det sagts och skrivits mycket, men för mig är hennes betydelse koncentrerad i det att hon gav oss en av de bästa småbönerna jag vet:

Visa mig, Herre, din väg, och gör mig villig att vandra den.

Den bönen återkommer i mitt böneliv med rätt hög frekvens. Jag har ett anglikanskt radband:


och när jag använder det är just småböner som Birgittas väldigt bra.
Men favoriten är "Herre, fyll mig med ditt goda, och låt mig få bli till välsignelse", som jag ber varje gång jag ska ha en gudstjänst, mumlar för mig själv framme vid altaret före begravningar, eller just använder med radbandet.

Det finns många andra sådana mantran, tex Jesusbönen. Men vilket/vilka gillar du?

leendet som tror att det vet

Det visar sig att han eller hon har läst en hel del Bibel. Vet en hel del om kanoniseringsprocesserna, och hur en del dogmer kommit till i den tidiga kyrkan. Vet, naturligtvis, det mesta om Maria Magdalenas evangelium, och om de andra gnostiska skrifterna. Och om jag skulle fråga om det, skulle hon, eller han, nog kunna berätta en och annan skräckberättelse från korstågen, och säkerligen väldigt mycket om inkvisitionens framfart bland katarerna.

Och alltihop av vad vi gör i konfirmandgruppen iakttas med ett litet leende eller en rynkad panna. För han, eller hon, deklarerar sig tydligt vara ateist.

Och hon, eller han, misslyckas rätt så spektakulärt med att provocera oss. Vi har hört det förut. Och vi erkänner allihop att kyrkan har mycket att svara för, och att teodicéproblemet är just ett problem, och att det säkert var en och annan märklighet i kanoniseringsprocessen. Är det inte den här typen av Dan Brown-ateist man möter som konfirmandpräst, så är det Discovery-ateisten, han (oftast, ja) som är där för att knäcka kreationister med sin vetenskapliga briljans. Och vi vet att de måste mötas med absolut ärlighet och stor ömhet.

För de, ateist-fjortisarna, är så välkomna. Deras frågor är så viktiga, deras skepticism sund. Jag önskar att de finner andra auktoriteter än populärvetenskapliga, eller i många fall, kvasivetenskapliga guruer och författare, jag önskar dem en levande relation med levande Gud, och jag är absolut övertygad om att de är där för att de vill förstå, vill känna.
Jag tror, för att det är vad jag gör, att de vill tro.

barnkalas

Tag en sköldpaddsdräkt (hemgjord), elva barn mellan två och fem års ålder, marängsviss-tårta, en uppsjö av plastjuveler, en storm, en rockring, en amatörtrollkarl (maken!) och precis hur mycket lycka som helst. Blanda ordentligt i en trång innerstadslägenhet. Luta dig tillbaka (nåja) och stirra förbluffat på hur allt bara funkar: inga bråk, inga kroppsskador eller förgiftningstillbud, inga kattattacker (eller attackerade katter), eller allergiutbrott.

Gud är god. Och äntligen är det ett helt år till nästa gång. Pust.

blängde

Det är inte alltid så lätt att sova på tåg. Jag gled in och ur sömnen hela vägen, vaknade till då och då, vände mig, kom inte överens med lakanet (vem kom på att sy ihop dem vid fotändan? Jag HATAR att inte kunna sticka ut mina fötter!)... Men jag måste i alla fall ha sovit någon gång, för jag vaknade av ett underligt ljud. Vi stod på perrongen i Malmö, men eftersom man får ligga kvar och gona sig till åtta, hade jag beslutat mig att sova lite till. Ljudet, och en underlig tyngd över mina ben, fick mig att öppna ögonen och då såg jag en man stå i kupén. Detta var riktigt underligt eftersom det var en damkupé.

I vilket fall som helst. Jag stirrade på mannen. Han stirrade tillbaka. Han tittade bort, sedan tittade han igen. Jag glodde fortfarande på honom. Då slängde han något på den nedersta britsen (jag låg på mellanbädden) och gick ut. Jag blundade, tänkte att han var en städare eller så som kommit för att bädda.
Men lite senare var han tillbaka. Jag tittade igen. Då släppte han någonting på golvet, och gick ut och stängde kupédörren efter sig.

Någonting fick mig att besluta att ge upp hela sovprojektet, och jag hoppade ner från sängen. På golvet låg en av mina väskor. Bredvid den mitt skärp, som legat ovanpå väskan på den lilla hyllan vid fotändan av min brits. Tyngden jag hade känt över mina ben där på morgonen var koftan, som också hade legat ovanpå väskan, men som ramlat av när väskan lyfts bort. Jag insåg helt plötsligt att mannen inte alls varit en städare, utan en tjuv, och jag hade hindrat honom från att stjäla mina saker genom att blänga på honom. Jag blev klarvaken på en gång, klädde på mig och tog mig hem i rask takt. Ingenstans såg jag mannen, och jag vet inte vad jag hade gjort om jag sprungit på honom.

Nu i efterhand är det rätt läskigt, men tänk om det alltid hade varit så enkelt.

*swoooosh*

Dashing up to Uppsala and the leadership program again. Train 8 - 12.40 now, and tonight I'm getting on the night train back south.
Tomorrow, baptism at 10.30 am, and wedding at 2 pm. The evening will be spent in a frenzy of writing a sermon and sewing a turtle shield for the daughters masquerade party on Sunday.
Sunday, oh, Sunday. The day of rest. Hah! First, worship. Five of our confirmands will participate, meaning more work preparing (but the results are nice, of course). And then another baptism at two pm, and then home. The kids will arrive at 4 (I secretly hope at least half of them have caught colds and stay at home). When they leave, at six, I expect to be totally and utterly exhausted.

There is one comfort in this (except it all being voluntary and fun stuff, in spite of too much), and that is that mad people for some reason are supposed to be closer to God. Since I know count myself among the mentally deranged, me and God must thus be closer than ever. But I bet she's laughing at me.

det var en gång...

...för fem år sedan, långt härifrån. Närmare bestämt på Karolinska Sjukhuset i Solna/Stockholm. Sedan ett par dagar var jag, stor som ett hus, inlagd för observation. De misstänkte att jag hade havandeskapsförgiftning, men tecknen var inte entydiga.
I vilket fall som helst. Det började dra ihop sig. Ja, inte fysiskt då, det verkade som om barnet var fullständigt tillfreds med att befinna sig inne i det mysiga mörka som var min kropp, men jag hade gått 6 dagar över tiden, och barnmorskorna och läkarna tyckte att nu fick det räcka.
Så idag, för fem år sedan, sattes det en spruta i mitt lår, och så började det.

Vi var i ett förberedelserum när värkstormen (1 värk i minuten eller oftare) rasade. Vi hade ju ingen aning, maken och jag, om att det inte skulle vara fullständigt så här läskigt, så vi bet ihop. Vi spelade Lost Cities, tog en och annan promenad, jag läste Thailands Öar och Stränder (än idag kan minnesfragment av det dyka upp när någon pratar om Diamantstranden på Koh Samet, till exempel), och då och då kopplade vi in tns-en när värkarna var otäcka och starka.

Efter ett tag kom vår barnmorska och frågade förskräckt hur länge det här hade pågått. När vi sade "en timme, tror vi", stönade hon och gav mig värkstillande.

Det lugnade ner sig. Sakta men säkert närmade vi oss. Vi flyttades in i förlossningssalen, och vattnet gick. Det var kväll. Allt var klart, men barnet hade inte minsta lust att komma ut. Hon ville inte komma ner. En barnmorska låg över magen på mig och tryckte, medan jag kämpade med lustgas och värkar, men ingenting hände. Den lilla grejen de hade kopplat in på barnets huvud gav oroväckande signaler - vid varje värk blev hjärtslagen svagare. Muttrande konfererade läkare och barnmorskor, och sedan kom läkaren fram och tillkännagav: "Det blir kejsarsnitt!" Barnet, visade det sig, låg med navelsträngen två varv runt halsen, och vid varje värk drogs den åt.

Skrattande och sjungande av lättnad (och lustgas...) , nu hände det i alla fall något, forsade vi genom korridorer och hissar. Klockan var elva på kvällen, men i operationssalen var det fullt av folk. De var framme och hälsade allihop, och jag hälsade glatt tillbaka. Lustgas - fina grejer.

Epiduralbedövning in. Läkaren kratsade mig på magen. "Aj!" Han rynkade pannan, väntade, försökte igen. "Aj!" Han vände sig till mig: "Bedövningen tar inte, vi måste söva dig." Jag hann precis nicka, krama makens hand (han blev sedan utkörd) innan masken sänktes över näsa och mun och jag var borta.

Resten vet jag inte mycket om. Efter en kvart eller så kom de ut med ett litet blårött knyte. maken fick, efter lite kollande och tvättande, ta hand om barnet. Det blev en liten dotter. Hon föddes 23.20, var 52 centimeter lång och vägde 3990 gram. Hon heter Sofia, hon är sina föräldrars ljus och glädje, och idag är hon fem år gammal.

Och jag kommer aldrig sluta älska Karolinska, som räddade hennes liv.

himlar med ögonen

Egentligen gillar jag möten och konferenser. Ja, jag vet att det är något fel på mig, men jag tycker faktiskt om att stöta och blöta idéer, att planera och utvärdera. Men idag blev det inte så bra.

Framtidsseminarium...det började rätt bra, tycker jag. Biskopen hade spelat in en hälsning, och förre prosten höll ett historiskt kåseri som var intressant. Men sedan. En massa statisktikpresenterande från en som jobbar på Malmö stad, och ett entusiastiskt (men i mina ögon inte saliggörande) föredrag från en Stockholmsförsamlings kh och kr-ordförande. Och sedan kom den obligatoriska konsulten från Kairos Future och lät oss grupparbeta. Suck. OM man nu tvunget ska klämma in oss i slumpmässiga grupper och få oss att trendspana, skulle det inte vara klädsamt att INTE komma med de färdiga svaren sedan? Och detta skedde om och om igen.

Bara för tydlighetens skull: jag tycker att det är superviktigt att tänka på framtiden. Enormt viktigt för oss som kyrka, som församlingar (och kontrakt), och som enskilda kristna. Vi måste tänka över vad vi vill, vilka vi är och hur vi ska vara kyrka i den här tiden och framtiden. Men jag tycker inte att detta var ett bra sätt, och jag hoppas innerligen att det fortsatta arbetet i församlingarna ska bli mer inspirerande och givande. Detta kändes mest som slöseri med tid. Tyvärr.

Och en sak till: det hade väl varit trevligt att fira mässa ihop? Eller att åtminstone informera om att det firades mässa i kyrkan intill? *muttrar*

Slutgnällt. Intentionen var god, och nu är det upp till oss.