Jag blir helt andlös av spänning och lycka när jag ser det här: http://www.expressen.se/nyheter/1.1180659/djungelfolk-pa-bild-for-forsta-gangen
Hela min uppväxt läste jag om upptäcktresanden som levde med primitiva stammar, jag drömde om expeditioner, såg The Mission om och om igen (och lyssnar ofta på den fantastiska musiken), läste till och med lite socialantropologi på universitetet... Det är någonting med de okända folken som fascinerar mig så oerhört. Vilken perfekt start på en rolig helg!
2008-05-27
jag vill bara ha Jesus!
Smyglyssnar när dottern har kallat till sig sin far (hon ligger i sängen, det är snart dags att sova).
Fadern (med trött röst): Ja?
Dottern: Jag vill inte ha den här boken!
Fadern: Nähä?
Dottern: Jag vill bara ha böcker med Jesus!
Boken som ratades handlade om kyrkmöss. Antingen är dottern en profet, eller så måste det till lite ecklesiologisk undervisning här hemma. Men stolt som en tupp (eh...höna) var modern!
Fadern (med trött röst): Ja?
Dottern: Jag vill inte ha den här boken!
Fadern: Nähä?
Dottern: Jag vill bara ha böcker med Jesus!
Boken som ratades handlade om kyrkmöss. Antingen är dottern en profet, eller så måste det till lite ecklesiologisk undervisning här hemma. Men stolt som en tupp (eh...höna) var modern!
2008-05-22
kyrkans framtid och schlagerfestivalen
(Alltså, maken min gav mig rubriken, sedan skrattade han ondskefullt, och nu sitter jag lite på pottkanten...)
Ok, here goes. Ja, kyrkan har en framtid, och jag tror att den är ljus. Jag är en hopplös, eller snarare hoppfull, optimist. Bara vi håller fast vid kärnan - vår tro på Jesus som Herre, bara vi fortsätter be, bara vi firar gudstjänst istället för att producera densamma, så är vår framtidsdag ljus och lång.
Och en av de få kopplingarna jag kan hitta till schlagern just nu är väl också den - det finns framtid i det. Men skillnaderna är stora även vad gäller det, jag tror nämligen inte att schlagerfestivalen har med evigheten att göra... Fast det är klart, spektakulära kläder (fast vi har ju lite mer kläder på oss i gudstjänst...), stora gester och någon slags gemenskapskänsla kanske också kan räknas på likhetskontot.
Men om jag då skulle skriva något om ESC i övrigt, gillar jag det nya konceptet med alla länder i semifinaler, eftersom man då får höra allihop och inte bara de som råkade vara lite mindre usla förra året. Perrelli gör det väl helt ok, och hon borde klara sig rätt bra, men om jag skulle utnämna någon egen favorit blir det nog...Israel, Serbien, Armenien, Frankrike eller Grekland. Jaja, jag vet, det var lite för många, men det går ju inte att tävla i musik ;o)
Ok, here goes. Ja, kyrkan har en framtid, och jag tror att den är ljus. Jag är en hopplös, eller snarare hoppfull, optimist. Bara vi håller fast vid kärnan - vår tro på Jesus som Herre, bara vi fortsätter be, bara vi firar gudstjänst istället för att producera densamma, så är vår framtidsdag ljus och lång.
Och en av de få kopplingarna jag kan hitta till schlagern just nu är väl också den - det finns framtid i det. Men skillnaderna är stora även vad gäller det, jag tror nämligen inte att schlagerfestivalen har med evigheten att göra... Fast det är klart, spektakulära kläder (fast vi har ju lite mer kläder på oss i gudstjänst...), stora gester och någon slags gemenskapskänsla kanske också kan räknas på likhetskontot.
Men om jag då skulle skriva något om ESC i övrigt, gillar jag det nya konceptet med alla länder i semifinaler, eftersom man då får höra allihop och inte bara de som råkade vara lite mindre usla förra året. Perrelli gör det väl helt ok, och hon borde klara sig rätt bra, men om jag skulle utnämna någon egen favorit blir det nog...Israel, Serbien, Armenien, Frankrike eller Grekland. Jaja, jag vet, det var lite för många, men det går ju inte att tävla i musik ;o)
2008-05-19
funny how small the world is
Yes, you guys, here's another post in English. Made another new English-speaking friend yesterday, gotta keep up with this internationalization of my circle of friends, and update this blog a little.
And talking about this new friend of mine, it keeps on amazing me how small the world is, and how we're all connected in one way or another. Most of the times it isn't circumstance, but sometimes the connections are just weird and funny.
Like the time when me and a friend met the brother of my then boyfriend. In Ireland, without having met before. I just recognized him from some picures.
Or when it turns out one of my friends have been working in the same place as my vicar. I never knew before.
Or when people know people, and other people loves the same places as I do for the same reasons (and I'm not talking big cities, but small, pretty unspectacular spots).
Or someone is related to someone I have met in a totally different context, and another person knows someone I know well.
Ah, it's wonderful, this feeling of connectedness. No man, or woman, is an island. Or Iceland, haha.
And talking about this new friend of mine, it keeps on amazing me how small the world is, and how we're all connected in one way or another. Most of the times it isn't circumstance, but sometimes the connections are just weird and funny.
Like the time when me and a friend met the brother of my then boyfriend. In Ireland, without having met before. I just recognized him from some picures.
Or when it turns out one of my friends have been working in the same place as my vicar. I never knew before.
Or when people know people, and other people loves the same places as I do for the same reasons (and I'm not talking big cities, but small, pretty unspectacular spots).
Or someone is related to someone I have met in a totally different context, and another person knows someone I know well.
Ah, it's wonderful, this feeling of connectedness. No man, or woman, is an island. Or Iceland, haha.
2008-05-16
inkarnationen hela året om
Att fira Jesu födelse borde ju vara aktuellt hela året, den är liksom förutsättningen. Därför har jag fortfarande min pyttelilla plastkrubba framme på jobbet, men nu har jag sett något jag vill ha ännu mer: Alessis porslinsvariant. Är den inte den finaste krubban någonsin?
2008-05-13
episkopal, javisst
Det är visitation i Malmö nu, och biskopen har valt att visitera hela Malmö under ett tema: Kyrka i mångfaldens Malmö. Till en början var jag lite tveksam, men jag har faktiskt blivit lite imponerad dessa dagar. Inte så mycket av arrangemanget som sådant, som av biskopen själv.
Antje vet vad hon vill. Hon är inte rädd för att uttrycka det (tex blev det ganska klart att hon anser församlingsindelningarna i Malmö vara rätt förlegade, och det har hon ju rätt i) även om det skulle vara kontroversiellt. Hon är intelligent och intellektuell, verbal och ödmjuk. Och så är hon helt enkelt trevlig.
Igår var det stor festhögmässa, och efteråt skulle det "minglas" med biskopen. Och om vi ska vara helt ärliga, ville de flesta migla, men bara med biskopen, medan biskopen minglade med en hel massa människor, inte minst "det vanliga kyrkfolket". Bra jobbat Antje!
2008-05-11
försommar i bilder
På jobbet i torsdags var det varmt, alldeles precis lagom varmt för att vår egenbetitlade expeditionshäxa skulle kunna ligga i solen och vänta i telefonkö.
Den lediga fredagen inleddes som vanligt med frukost på stan med god vän och hennes bebis. Han hade i sin tur närkontakt med vilda (nåja) djur i fontänerna på Gustav Adolfs torg (och med tanke på att det är pingst, var ju Rs närhet till anden alldeles ypperlig! :o).
Fredag eftermiddag hade familjen picknick och plaskdammsbad i Folkets park. Där såg det ut så här om man låg på rygg och tittade rakt upp, och sämre färg på himlen har man ju sett.
Lördag var det konfirmation, och då var jag så upptagen att jag inte hade tid att fota.
Men söndag var det återigen picknick, den här gången i Pildammsparken. Där såg himlen ut så här, inte heller så illa.
Den lediga fredagen inleddes som vanligt med frukost på stan med god vän och hennes bebis. Han hade i sin tur närkontakt med vilda (nåja) djur i fontänerna på Gustav Adolfs torg (och med tanke på att det är pingst, var ju Rs närhet till anden alldeles ypperlig! :o).
Fredag eftermiddag hade familjen picknick och plaskdammsbad i Folkets park. Där såg det ut så här om man låg på rygg och tittade rakt upp, och sämre färg på himlen har man ju sett.
Lördag var det konfirmation, och då var jag så upptagen att jag inte hade tid att fota.
Men söndag var det återigen picknick, den här gången i Pildammsparken. Där såg himlen ut så här, inte heller så illa.
2008-05-09
det här med korta kjolar
Alltså, jag är verkligen ingen modeikon. Jag vet vad jag gillar, har hyfsad känsla för trender och framförallt vad som faktiskt passar mig, men ändå, det mesta funkar och jag reagerar rätt sällan över vad folk har på sig. Hey, jag bor i Malmö och på Möllan, här går det inte att gå omkring och förfasas.
Men ett antal gånger de senaste dagarna har min inre Prada-djävul, min snobbiga och överlägsna ytfixerade tant kommit fram. Och skälet har varje gång varit muskorta kjolar i kombination med strumpbyxor.
Först ska det sägas att vääääldigt få människor kommer undan med att ha superkortkort överhuvudtaget (undantagen är småbarn och några få modellslanka 17-åringar), och att det faktiskt är i stort sett nödvändigt att ha strumpbyxor till (av rätt uppenbara skäl, det förhindrar eventuella indiskretioner). Men.
Ska man ha så kort kjol (trots att man inte borde) ska man verkligen se till att grenen på strumpbyxorna 1. håller sig på plats och inte glider ner nedanför kjolkanten, och 2. inte är förstärkt och därmed syns oerhört väl (framförallt om 1 redan har inträffat).
En annan sak som inte heller är snyggt är leopardfärgade tights i kombination med shorts och decimeterhöga klackar. I själva verket är väl den enda gången som leopardmönstrade (eller något annat djurmönster) tights inte får en (mig) att tänka på...eh...working girls, är när de kombineras med trasiga jeansshorts och DrMartens. Men det är en helt annan gnäll-drapa.
Men ett antal gånger de senaste dagarna har min inre Prada-djävul, min snobbiga och överlägsna ytfixerade tant kommit fram. Och skälet har varje gång varit muskorta kjolar i kombination med strumpbyxor.
Först ska det sägas att vääääldigt få människor kommer undan med att ha superkortkort överhuvudtaget (undantagen är småbarn och några få modellslanka 17-åringar), och att det faktiskt är i stort sett nödvändigt att ha strumpbyxor till (av rätt uppenbara skäl, det förhindrar eventuella indiskretioner). Men.
Ska man ha så kort kjol (trots att man inte borde) ska man verkligen se till att grenen på strumpbyxorna 1. håller sig på plats och inte glider ner nedanför kjolkanten, och 2. inte är förstärkt och därmed syns oerhört väl (framförallt om 1 redan har inträffat).
En annan sak som inte heller är snyggt är leopardfärgade tights i kombination med shorts och decimeterhöga klackar. I själva verket är väl den enda gången som leopardmönstrade (eller något annat djurmönster) tights inte får en (mig) att tänka på...eh...working girls, är när de kombineras med trasiga jeansshorts och DrMartens. Men det är en helt annan gnäll-drapa.
2008-05-08
nostalgi
Rensar i påsarna i källaren. Öppnar en, där ligger dotterns avlagda kläder i storlek 50-56. Helt nyfödd var hon då. Öppnar en annan, där finns de som hon hade som ettåring, byxorna hon sprang omkring i när vi var i Hong Kong. Öppnar en tredje, där är klänningen hon hade när E döptes. Allting doftar svagt av källare, allting måste tvättas igen. Men jag blir stående med de mjuka små kläderna och minns. Ett minne för varje plagg, och så de där hon faktiskt aldrig hann ha för att hon växte för fort, eller för att vi fick dem för sent. Jag längtar egentligen inte tillbaka, men jag minns.
Så vad ska jag nu göra av dem? Jag sorterar efter storlek, efter färg, efter umbärlighet. En liten hög av kläder blir kvar: de som jag aldrig kan tänka mig skiljas ifrån, de som ett eventuellt småsyskon kan få ha. Men resten - minnen till salu. Till salu till någon som inte minns vad de har varit, till salu till någon som kommer att koppla sina egna minnen till dem. Trots allt är de ju bara kläder.
Barnet som minnena rör har jag kvar.
Så vad ska jag nu göra av dem? Jag sorterar efter storlek, efter färg, efter umbärlighet. En liten hög av kläder blir kvar: de som jag aldrig kan tänka mig skiljas ifrån, de som ett eventuellt småsyskon kan få ha. Men resten - minnen till salu. Till salu till någon som inte minns vad de har varit, till salu till någon som kommer att koppla sina egna minnen till dem. Trots allt är de ju bara kläder.
Barnet som minnena rör har jag kvar.
2008-05-06
Gud och det onda
Det är lite underligt, tycker jag, att de som verkar bekymra sig mest i frågan om Gud och det onda och det som brukar kallas teodicéproblemet, verkar vara en del ateister.
Jag skulle vilja hävda att problemet bara är ett problem om man tror på Gud.
Och i nästan ännu högre grad är problemet ett problem om man inte riktigt kan bestämma sig för om man tror eller ej. Då blir frågan brännande - hur ska man kunna tro på en Gud som uppenbarligen tillåter så mycket ont?
För mig som troende är, åtminstone just nu, frågan en icke-fråga. Jag tror att Gud aldrig orsakar det onda, och att Gud kämpar aktivt mot det onda, men att h*n inte vill tvinga sig på oss och vår fria vilja, och därmed är begränsad i sitt handlingsutrymme. Och jag tror att jag inte kan förstå mycket av det som händer. Och jag tror att världen är lite skev, lite skadad genom det som kallas arvssynden (och det handlar inte om något äpple, utan om människans dragning till de snabba enkla lösningarna som så lätt för oss bort från Gud).
Men för en ateist? Varför möts jag om och om igen av ateister som tar upp teodicé? Varför bryr de sig, om det inte är för att få mig att tänka om? Och i så fall, vart tog alla de fina orden om att alla ska få tro, eller inte tro, på det sätt de själva vill vägen?
Strunta i att tala med mig om teodicé om du bara vill ifrågasätta min tro, strunta i det om du tycker att det borde bekymra mig. Det har det gjort, men nu kan jag leva med att inte ha alla svaren.
Nej, tala med mig om Gud och det onda om det är något som faktiskt bekymrar dig.
Jag skulle vilja hävda att problemet bara är ett problem om man tror på Gud.
Och i nästan ännu högre grad är problemet ett problem om man inte riktigt kan bestämma sig för om man tror eller ej. Då blir frågan brännande - hur ska man kunna tro på en Gud som uppenbarligen tillåter så mycket ont?
För mig som troende är, åtminstone just nu, frågan en icke-fråga. Jag tror att Gud aldrig orsakar det onda, och att Gud kämpar aktivt mot det onda, men att h*n inte vill tvinga sig på oss och vår fria vilja, och därmed är begränsad i sitt handlingsutrymme. Och jag tror att jag inte kan förstå mycket av det som händer. Och jag tror att världen är lite skev, lite skadad genom det som kallas arvssynden (och det handlar inte om något äpple, utan om människans dragning till de snabba enkla lösningarna som så lätt för oss bort från Gud).
Men för en ateist? Varför möts jag om och om igen av ateister som tar upp teodicé? Varför bryr de sig, om det inte är för att få mig att tänka om? Och i så fall, vart tog alla de fina orden om att alla ska få tro, eller inte tro, på det sätt de själva vill vägen?
Strunta i att tala med mig om teodicé om du bara vill ifrågasätta min tro, strunta i det om du tycker att det borde bekymra mig. Det har det gjort, men nu kan jag leva med att inte ha alla svaren.
Nej, tala med mig om Gud och det onda om det är något som faktiskt bekymrar dig.
2008-05-05
för er som känner min make...
Barnet (pekar på hörselskydd för barn): Vad är det där?
Maken: Det är för barn, när man behöver skydda deras öron. På konserter och så.
Barnet: Jag vill ha sådana.
Maken: Varför det? Du behöver ju inga.
Barnet: Jo, för du pratar så högt.
Maken: Det är för barn, när man behöver skydda deras öron. På konserter och så.
Barnet: Jag vill ha sådana.
Maken: Varför det? Du behöver ju inga.
Barnet: Jo, för du pratar så högt.
2008-05-01
nina simone
Igår var jag och ett par vänner på En afton med Nina Simone på Debaser här i Malmö. Nina själv är ju dessvärre inte längre i livet, men Nina Ramsby, Rebecka Törnkvist, Jenny Wilson, Titiyo mfl tolkade hennes låtar med den äran.
Och sedan dansade vi till halv tre. Några ur the Ark dj'ade, och det var gammal soul, funk och 60-talspop hela natten. Det är skönt att inte längre vara 20 och behöva tänka på hur snygg man är när man dansar, vi bara släppte loss och hade precis hur kul som helst!
Men idag kan jag knappt prata och har fortfarande ont i fötterna (det där med hur snygg man är kanske inte var helt sant, eftersom jag hade lite för höga klackar...). Men det var verkligen, verkligen så roligt att det var värt det. Och idag är ju slött och skönt, det här med att demonstrera har jag inte ens dåligt samvete för att jag struntar i. Men vi bakar i alla fall första maj-tårta, en stjärnformad!
Och dagen till ära - Nina Simone med Sinnerman:
Och sedan dansade vi till halv tre. Några ur the Ark dj'ade, och det var gammal soul, funk och 60-talspop hela natten. Det är skönt att inte längre vara 20 och behöva tänka på hur snygg man är när man dansar, vi bara släppte loss och hade precis hur kul som helst!
Men idag kan jag knappt prata och har fortfarande ont i fötterna (det där med hur snygg man är kanske inte var helt sant, eftersom jag hade lite för höga klackar...). Men det var verkligen, verkligen så roligt att det var värt det. Och idag är ju slött och skönt, det här med att demonstrera har jag inte ens dåligt samvete för att jag struntar i. Men vi bakar i alla fall första maj-tårta, en stjärnformad!
Och dagen till ära - Nina Simone med Sinnerman:
2008-04-29
konflikter och professionalitet
Det pratas mycket i fikarummen runtomkring i vår kyrka. Och rätt ofta rör sig samtalen, som jag har förstått det, om diverse konflikter på arbetsplatser. Medarbetare som stängs ute, kyrkoherdar som köps ut, utmattningsdepressioner, skitsnackande arbetslag... Listan kan göras lång. Och visst, arbetsmiljön i Svenska kyrkan har varit, och är på många håll, förbluffande dålig. Inte sämst, som det emellanåt hävdas, men alldeles, alldeles för dålig.
Men.
Jag tror att det håller på att bli bättre. Att det talas om det är faktiskt bra, mer genomskinlighet lär oss att vi inte är ofelbara, och visar på ärlighet. Utköp är inte nödvändigtvis ännu ett tecken på dåligt ledarskap mm, utan kan också i en del fall faktiskt ses som en ökande professionalitet hos kyrkan vad gäller hennes anställda. Är någon inte bra, då måste den personen placeras om eller, faktiskt, avskedas ("köpas ut") innan den personen ställer till mer skada. Alldeles för länge har vi haft olämpliga chefer, för länge har vi tolererat odugliga eller rent av skadliga medarbetare i någon slags anda av att "detta ändå är kyrkan, vi måste har lite högre i tak". Nej, vad gäller inkompetens och olämplighet kan vi inte ha högre i tak, för det skadar människor. Det skadar dem vi är satta att tjäna, oavsett om den olämpligheten är märkbar för församlingsborna eller "bara" drabbar arbetskamraterna.
Så medan utköpen och andra åtgärderna alltid är tecken på misslyckanden, är en del av dem (och märk väl att jag säger en del, det har gjorts, och görs, många misstag även i de processerna) också tecken på en större medvetenhet om att vi måste fungera som kyrka, som en organisation av människor, och att vi ska göra det länge.
Men.
Jag tror att det håller på att bli bättre. Att det talas om det är faktiskt bra, mer genomskinlighet lär oss att vi inte är ofelbara, och visar på ärlighet. Utköp är inte nödvändigtvis ännu ett tecken på dåligt ledarskap mm, utan kan också i en del fall faktiskt ses som en ökande professionalitet hos kyrkan vad gäller hennes anställda. Är någon inte bra, då måste den personen placeras om eller, faktiskt, avskedas ("köpas ut") innan den personen ställer till mer skada. Alldeles för länge har vi haft olämpliga chefer, för länge har vi tolererat odugliga eller rent av skadliga medarbetare i någon slags anda av att "detta ändå är kyrkan, vi måste har lite högre i tak". Nej, vad gäller inkompetens och olämplighet kan vi inte ha högre i tak, för det skadar människor. Det skadar dem vi är satta att tjäna, oavsett om den olämpligheten är märkbar för församlingsborna eller "bara" drabbar arbetskamraterna.
Så medan utköpen och andra åtgärderna alltid är tecken på misslyckanden, är en del av dem (och märk väl att jag säger en del, det har gjorts, och görs, många misstag även i de processerna) också tecken på en större medvetenhet om att vi måste fungera som kyrka, som en organisation av människor, och att vi ska göra det länge.
2008-04-28
socker, socker, bara vanligt socker
Min dotter är som förbytt på lördagarna. Vanligtvis är hon en ganska skön och avslappnad liten tjej, glad och vänlig, men på lördagarna är hon stingslig och lättstött, och väldigt, väldigt rastlös.
Allra konstigast har hon dock varit efter jul och påsk, och det dröjde, bisarrt nog, ett litet tag innan vi fattade vad det handlade om.
Socker.
Dottern min blir närmast sockerförgiftad när hon äter godis. Vi kan hantera lördagarna, det blir inte så mycket, men efter jul och påsk slet vi vårt hår, och satte till slut en gräns för hur länge hon fick äta godiset. Om det var något över fick hon spara det. Och det var som om hon själv pustade ut lite. Hon känner nog också effekterna, och när vi förklarar varför hon mår som hon mår, var det inga problem att lägga från sig påsen.
Men jag tycker att det är rätt läskigt. Och tänk vad mycket socker de små, och vi, får i oss hela tiden! Uff.
Allra konstigast har hon dock varit efter jul och påsk, och det dröjde, bisarrt nog, ett litet tag innan vi fattade vad det handlade om.
Socker.
Dottern min blir närmast sockerförgiftad när hon äter godis. Vi kan hantera lördagarna, det blir inte så mycket, men efter jul och påsk slet vi vårt hår, och satte till slut en gräns för hur länge hon fick äta godiset. Om det var något över fick hon spara det. Och det var som om hon själv pustade ut lite. Hon känner nog också effekterna, och när vi förklarar varför hon mår som hon mår, var det inga problem att lägga från sig påsen.
Men jag tycker att det är rätt läskigt. Och tänk vad mycket socker de små, och vi, får i oss hela tiden! Uff.
2008-04-24
bloggpost
1. Hur länge har du bloggat?
Sedan november 2005.
2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv börja blogga?
Jag läste lite "kyrkbloggar", och hade en rätt så positiv bild av att de var människor som vågade at en modig diskussion på en "ny" arena.
3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
De är nog flera: Karin LV, deep.ed, dagens agnes...
4. Hur känner du dig inför dina första blogginlägg, när du så här i efterhand läser dem?
Jag kan stå för dem, men livet förändras ju hela tiden. Idag är jag lite mindre arg, och lite mindre politisk.
5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Varje dag - fem,sex stycken, under en vecka - ett tjugotal.
6. Av de bloggare du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar/t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politikbloggar?
Mestadels "prästbloggar", vilket väl är ett mellanting mellan dagbok- och ämnesblogg.
7. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om?
deep.ed (väldigt vass, rolig, men med en syn på världen och mänskligheten som är rätt långt ifrån mig)
8. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om?
Samtal med J (en av de absolut bästa vännerna, vi delar väldigt mycket)
9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Maken läser allt, och gillar det, resten av familjen har nog ingen större koll.
10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Det tror jag. Kanske mindre personlig är irl.
11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränser hela tiden?
Har en gräns som säkert har överträdits någon gång, men jag är rätt så noggrann.
12. Nämn några saker som du aldrig skulle blogga om och varför?
Mitt äktenskaps inre liv, själavårdskontakter, namn på människor jag möter. En hel del personliga funderingar.
13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?
Säkert lite grann, om inte annat blir jag ju lite besviken när det är stiltje i kommentarerna. Men mest bloggar jag nog för min egen skull, för att skriva ner mina funderingar.
14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Ja, till viss del. Djupt personligt - sällan.
15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Mja, de flesta har jag haft en relation till utanför bloggandet, men kanske sedan fått ny kontakt med igen.
16. Tror du det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Ja, definitivt.
17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar. Och isåfall: Hur har du hanterat detta?
Ja. Då, genom att kommentera och argumentera. Nu försöker jag tillämpa någon slags teflontänk - de känner mig inte, vet inte vem jag är, och därför behöver jag inte ta åt mig.
18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Sådär. Som sagt, det var jag då, och det är helt ok.
19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Det tar tid.
20. Tror du att du fortfarande efter två år bloggar? I såfall: Tror du att ditt bloggande förändrats då?
Ja. Bloggandet förändras i takt med att varje person förändras.
21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Jag tror definitivt det har/kommer ha en påverkan, men jag kan inte sia om hur.
22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Jag får uttrycka mig.
23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Jag har knutit kontakter, får en insyn i kollegors och vänners vardag.
24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.
Näää, det får de väl välja själv.
Sedan november 2005.
2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv börja blogga?
Jag läste lite "kyrkbloggar", och hade en rätt så positiv bild av att de var människor som vågade at en modig diskussion på en "ny" arena.
3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
De är nog flera: Karin LV, deep.ed, dagens agnes...
4. Hur känner du dig inför dina första blogginlägg, när du så här i efterhand läser dem?
Jag kan stå för dem, men livet förändras ju hela tiden. Idag är jag lite mindre arg, och lite mindre politisk.
5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Varje dag - fem,sex stycken, under en vecka - ett tjugotal.
6. Av de bloggare du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar/t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politikbloggar?
Mestadels "prästbloggar", vilket väl är ett mellanting mellan dagbok- och ämnesblogg.
7. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om?
deep.ed (väldigt vass, rolig, men med en syn på världen och mänskligheten som är rätt långt ifrån mig)
8. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om?
Samtal med J (en av de absolut bästa vännerna, vi delar väldigt mycket)
9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Maken läser allt, och gillar det, resten av familjen har nog ingen större koll.
10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Det tror jag. Kanske mindre personlig är irl.
11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränser hela tiden?
Har en gräns som säkert har överträdits någon gång, men jag är rätt så noggrann.
12. Nämn några saker som du aldrig skulle blogga om och varför?
Mitt äktenskaps inre liv, själavårdskontakter, namn på människor jag möter. En hel del personliga funderingar.
13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?
Säkert lite grann, om inte annat blir jag ju lite besviken när det är stiltje i kommentarerna. Men mest bloggar jag nog för min egen skull, för att skriva ner mina funderingar.
14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Ja, till viss del. Djupt personligt - sällan.
15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Mja, de flesta har jag haft en relation till utanför bloggandet, men kanske sedan fått ny kontakt med igen.
16. Tror du det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Ja, definitivt.
17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar. Och isåfall: Hur har du hanterat detta?
Ja. Då, genom att kommentera och argumentera. Nu försöker jag tillämpa någon slags teflontänk - de känner mig inte, vet inte vem jag är, och därför behöver jag inte ta åt mig.
18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Sådär. Som sagt, det var jag då, och det är helt ok.
19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Det tar tid.
20. Tror du att du fortfarande efter två år bloggar? I såfall: Tror du att ditt bloggande förändrats då?
Ja. Bloggandet förändras i takt med att varje person förändras.
21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Jag tror definitivt det har/kommer ha en påverkan, men jag kan inte sia om hur.
22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Jag får uttrycka mig.
23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Jag har knutit kontakter, får en insyn i kollegors och vänners vardag.
24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.
Näää, det får de väl välja själv.
2008-04-21
såriga kanter
Jag har nått den åldern nu när mina vänner börjar gå ifrån varandra. Den senaste tiden har det varit en del separationer och skilsmässor, och det gör så ont. Javisst, ibland ser jag också varför det händer, de har vuxit ifrån varandra, eller den ene vet inte vad han eller hon vill med livet. Någonstans längtar han eller hon efter mer, något annat, efter att vara någon annan...
Och jag säger inte att det inte kan vara svårt, det här med relationerna. Men det känns så onödigt ibland, uppbrotten. Ibland verkar det ligga någon slags ouppnåelig utopi och spöka, men mest, och oftast, verkar det handla om vem man trodde man skulle vara, och vem man blev.
Vänkretsarna slits sönder. Människor som betytt mycket bara försvinner. Man försöker att aldrig ta ställning, för att behålla de älskade vännerna i kretsen, men nu för sig. Men det är så svårt.
Och så frågar jag mig, medan jag ser på de såriga kanterna där relationer slitits itu - varför inte vi? Varför håller vi, år efter år? Är det för att vi blir mer oss själva när vi är tillsammans? Eller är det bara helt enkelt så att vi är nöjda med att vara familjen Svensson, med ganska små mål, och ett ganska ospektakulärt liv?
Jag vet inte. Jag är lycklig över mitt eget liv. Men just nu gör det ont.
Och jag säger inte att det inte kan vara svårt, det här med relationerna. Men det känns så onödigt ibland, uppbrotten. Ibland verkar det ligga någon slags ouppnåelig utopi och spöka, men mest, och oftast, verkar det handla om vem man trodde man skulle vara, och vem man blev.
Vänkretsarna slits sönder. Människor som betytt mycket bara försvinner. Man försöker att aldrig ta ställning, för att behålla de älskade vännerna i kretsen, men nu för sig. Men det är så svårt.
Och så frågar jag mig, medan jag ser på de såriga kanterna där relationer slitits itu - varför inte vi? Varför håller vi, år efter år? Är det för att vi blir mer oss själva när vi är tillsammans? Eller är det bara helt enkelt så att vi är nöjda med att vara familjen Svensson, med ganska små mål, och ett ganska ospektakulärt liv?
Jag vet inte. Jag är lycklig över mitt eget liv. Men just nu gör det ont.
2008-04-19
tidigt klar
Trots att jag ägnade större delen av kvällen till att umgås dels med kära Jeez, dels med en av mina gulliga ungdomar från förra församlingen, båda via msn, och trots att jag diskuterade en del runt diverse glassorter med ms garbo via facebook, lyckades jag med den heliga Andes hjälp producera en predikan i kväll, ett helt dygn före normalt. Den ligger redan på prästflickealster. Maken tyckte att den var avancerad, men bra, så då kör vi. Han är familjens nålsöga.
Och om någon skulle vara intresserad av hur det går till när man skriver en predikan, titta in hos séra Jónatan, han har ett schysst schema. Jag gör inte riktigt så, men det är rätt likt.
Och om någon skulle vara intresserad av hur det går till när man skriver en predikan, titta in hos séra Jónatan, han har ett schysst schema. Jag gör inte riktigt så, men det är rätt likt.
2008-04-17
så lätt
Jeez fick ju tjata länge angående facebook, men när jag nu varit med ett bra tag finns det mycket som är bra, och annat som är fjantigt (men en del av det gör jag ändå).
Idag upptäckte jag ett mycket fiffigt sätt att använda fb på. Jag bara skrev en liten önskan om lunchsällskap i min statusrad, och inom en timme hade två intressanta och roliga luncher anmält sig (bland mina vänner, det handlar inte om nån slug dating-ploj). Kul! Det blir ju så sällan av att man verkligen hör av sig, men fb gör det så lätt.
Och ja, jag är väl medveten om att facebook inte är "inne" längre, men varför skulle jag börja bry mig om sådant nu när jag aldrig gjort det tidigare?
Idag upptäckte jag ett mycket fiffigt sätt att använda fb på. Jag bara skrev en liten önskan om lunchsällskap i min statusrad, och inom en timme hade två intressanta och roliga luncher anmält sig (bland mina vänner, det handlar inte om nån slug dating-ploj). Kul! Det blir ju så sällan av att man verkligen hör av sig, men fb gör det så lätt.
Och ja, jag är väl medveten om att facebook inte är "inne" längre, men varför skulle jag börja bry mig om sådant nu när jag aldrig gjort det tidigare?
2008-04-15
verkligen?
Ibland undrar man ju... Hittade annonsen nedan på arbetsförmedlingens hemsida (nej, jag sökte inte själv jobb). Kanske skulle företaget ifråga anställa en lärare till sig själva också?
___________________________________________
Svensk Lärare Malmö
XXX Language Services
Publicerad: 2008-04-01, Annons-ID: 1302449
Malmö (Kommuninformation), 1 plats
Sista ansökningsdag: 2008-05-01
Svensk lärare Malmö
Arbetsgivare : XXX Language Service
Box XXX
135 XX XXXXXX
Arbetsbeskrivning: Vårt språkföretag letar efter en lärare i Svenska för utbildning av vuxna affärsmänniskor i Malmö regionen. Fokus kommer att vara allmänna & affärs svenska Erfarenhet är att föredra dock ej nödvändigt.
Duration: Deltid
Lön: Enligt överenskommelse
Sänd ansökan till: info@XXXXXX.se
or fax 08 XXXXXXXX or mail to above address
No phone calls.
Sista ansöknings dagen : 2008-04-15
___________________________________________
Svensk Lärare Malmö
XXX Language Services
Publicerad: 2008-04-01, Annons-ID: 1302449
Malmö (Kommuninformation), 1 plats
Sista ansökningsdag: 2008-05-01
Svensk lärare Malmö
Arbetsgivare : XXX Language Service
Box XXX
135 XX XXXXXX
Arbetsbeskrivning: Vårt språkföretag letar efter en lärare i Svenska för utbildning av vuxna affärsmänniskor i Malmö regionen. Fokus kommer att vara allmänna & affärs svenska Erfarenhet är att föredra dock ej nödvändigt.
Duration: Deltid
Lön: Enligt överenskommelse
Sänd ansökan till: info@XXXXXX.se
or fax 08 XXXXXXXX or mail to above address
No phone calls.
Sista ansöknings dagen : 2008-04-15
2008-04-14
ja, just precis så
Läs vad Elin Engström, präst i Stockholm, berättar om att vara ung kvinna och präst. Jag kan känna igen mig i nästan alltihop.
Mycket av det ifrågasättande jag har mött har varit utifrån att jag är just ung kvinna (eh...snart får jag väl skriva "var" istället), snarare än kvinna och präst. Ofta blandas det ihop, tyvärr. Att vara nedvärderande mot kvinnor, präster och andra, är inte (nödvändigtvis) detsamma som att vara kvinnoprästmotståndare. Men det är så träligt att de attityderna fortfarande finns i vårt samhälle.
Mycket av det ifrågasättande jag har mött har varit utifrån att jag är just ung kvinna (eh...snart får jag väl skriva "var" istället), snarare än kvinna och präst. Ofta blandas det ihop, tyvärr. Att vara nedvärderande mot kvinnor, präster och andra, är inte (nödvändigtvis) detsamma som att vara kvinnoprästmotståndare. Men det är så träligt att de attityderna fortfarande finns i vårt samhälle.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)