2009-10-31
episkopal fashionista?
Traskandes på stan idag, slog det mig att om det nu händelsevis är så att Eva och Tuulikki inte har garderoberna fulla med plagg som matchar purpur och lila, är den här hösten det perfekta tillfället att införskaffa dylika. Sällan har väl modet varit så nerlusat med lila! Kombinera med likaledes allestädes närvarande grått, svart och petroleum, och biskopsgarderoben är fixad. Det är nästan så att det verkar hänga ihop. Modetemplen firar de också ;)
2009-10-22
äntligen
Efter många år av prat och utredningar, böner och hårda ord, är det nu klart: Svenska kyrkan har sagt ja till att låta homosexuella par vigas i kyrkan!
Nu kommer det krävas många böner, många samtal och mycken förståelse och ödmjukhet på alla håll. Det är sorgligt att det som är en så stor glädje och befrielse för vissa är en så stor sorg och besvikelse för andra. Men så är det. Jag har hoppats på den här dagen, men jag har bekanta som fruktat den. Jag bara önskar att vi allihop minns
att det är Jesus som är kyrkans herre,
att gemenskap runt sakramenten inte är beroende av åsiktgemenskap,
och att all dom tillfaller Gud, inte oss.
Be för oss i denna stund av glädje och sorg.
Be för oss när splittringen hotar.
Be för oss i vår längtan efter befrielse och sanning.
Nu ska jag gå och hämta mig en ny kopp kaffe för att fira, och sedan vidtar livet som det alltid ser ut, med agendaskrivande, förberedelser för föredrag, mässfirande, telefonsamtal osv. En stor dag, en alldeles vanlig dag.
Nu kommer det krävas många böner, många samtal och mycken förståelse och ödmjukhet på alla håll. Det är sorgligt att det som är en så stor glädje och befrielse för vissa är en så stor sorg och besvikelse för andra. Men så är det. Jag har hoppats på den här dagen, men jag har bekanta som fruktat den. Jag bara önskar att vi allihop minns
att det är Jesus som är kyrkans herre,
att gemenskap runt sakramenten inte är beroende av åsiktgemenskap,
och att all dom tillfaller Gud, inte oss.
Be för oss i denna stund av glädje och sorg.
Be för oss när splittringen hotar.
Be för oss i vår längtan efter befrielse och sanning.
Nu ska jag gå och hämta mig en ny kopp kaffe för att fira, och sedan vidtar livet som det alltid ser ut, med agendaskrivande, förberedelser för föredrag, mässfirande, telefonsamtal osv. En stor dag, en alldeles vanlig dag.
2009-10-18
Brask-sinnad
Prästflickan har ingen riktig bloggfart nu. Det är fullständigt uppenbart för vem som helst. Det har varit så förr och kommer säkert vara så igen.
Det händer ju så mycket! Det är jubileumshelger och konfirmander, invigningceremonier och allhelgonaförberedelser. Om en månad (vojne, vojne) kommer biskopen och firar första advent med oss, och innan dess ska det fixas höstmarknad och ännu en jubileumshelg.
Och privat växer och frodas lillan. Det firas födelsedagar åt både vänster och höger, och om några dagar hoppar hela lilla familjen på nattåget till Berlin för att fira delar av höstlovet hos vännerna i Tyskland.
Ja, vojne, vojne. Fullt ös överallt utom just här. Men jag kommer tillbaka!
Det händer ju så mycket! Det är jubileumshelger och konfirmander, invigningceremonier och allhelgonaförberedelser. Om en månad (vojne, vojne) kommer biskopen och firar första advent med oss, och innan dess ska det fixas höstmarknad och ännu en jubileumshelg.
Och privat växer och frodas lillan. Det firas födelsedagar åt både vänster och höger, och om några dagar hoppar hela lilla familjen på nattåget till Berlin för att fira delar av höstlovet hos vännerna i Tyskland.
Ja, vojne, vojne. Fullt ös överallt utom just här. Men jag kommer tillbaka!
2009-10-03
mäklarsvenska
Ett av helgens stora nöjen är att läsa mäklarannonser. Inte för att vi planerar att flytta, utan för den rena njutningen i det "nyskapande" språk många av annonserna innehåller (varning för språksnobbism och sarkasm!).
Ett litet urval från Sydsvenskans bodel 20/9:
"Slipad ekparkett. Soligt söderläge. Kan det bli bättre? Jo! Citytunnel."
Kortfattat är inte alltid bäst.
"Magiska 103 kvm med 22 kvm terrass i väster, här har ni hav, hamn och stad i ständig fokus!"
Jag skulle bli skelögd...
"Äkta, sällsynt skönhet med oljad fiskbensparkett och ljusa skandinaviska vidder! Soldränkt s/v-bal, njutfyllda åttio kvadrat signerade estetik, takhöjd o balans!"
Skippa några adjektiv, helst många, och slipp idiotiska förkortningar. Bara ett tips.
"Terrass & balkong, tre väderstreck - Ingen kompromiss!"
Ehm...tre väderstreck måste väl ändå vara en kompromiss? Fyra däremot, då ges det ingen pardon!
"Gudkantad och genomgående funkisfrestelse"
Ja...ibland blir ett missat l väldigt bra...
"Detta perfekta förstagångs boende finner vi en fyra trappor."
Korrekturläs!
"Det finns många detaljer som bidrar till den positiva känsla man träffas av så fort man kliver in i lägenheten."
Och uppenbarligen är alla de detaljerna i hallen, lågt hängande, och träffar en gäst i huvudet?
"Dubbla balkonger och med en bejublande utsikt."
Jag bara hoppas att inte utsikten håller på och jublar mitt i natten, det blir så svårt att sova då...
"I natursköna Skanör möter vi detta radhus där den genuina charmen och ljuset fått verka i symbios med ren livskvalitet."
Jag förstår inte ens vad det här betyder.
"Ov har 2 sovrum, toalett och hall. Förälskelsen är ett faktum!"
Verkligen?
"Stilrent nyproduktionsboende från 2007 med alpliknande balkong"
Jobbigt att klättra så högt varje morgon...
"Söker du ett hus utöver det vanliga så är detta något för dig som söker bästa livskvalitet."
Vad var det jag sökte, sade du?
"Här uppfanns barnvänlighet."
Wow. Tur att det spreds, jag vill faktiskt inte bo i Almvik.
"164 anledningar att komma idag."
De pratar om lägenhetens storlek i kvadratmeter. Faktiskt.
Nu är jag nyfiken på om ni har sett några mäklarskojigheter? Skriv i kommentarsfältet!
Ett litet urval från Sydsvenskans bodel 20/9:
"Slipad ekparkett. Soligt söderläge. Kan det bli bättre? Jo! Citytunnel."
Kortfattat är inte alltid bäst.
"Magiska 103 kvm med 22 kvm terrass i väster, här har ni hav, hamn och stad i ständig fokus!"
Jag skulle bli skelögd...
"Äkta, sällsynt skönhet med oljad fiskbensparkett och ljusa skandinaviska vidder! Soldränkt s/v-bal, njutfyllda åttio kvadrat signerade estetik, takhöjd o balans!"
Skippa några adjektiv, helst många, och slipp idiotiska förkortningar. Bara ett tips.
"Terrass & balkong, tre väderstreck - Ingen kompromiss!"
Ehm...tre väderstreck måste väl ändå vara en kompromiss? Fyra däremot, då ges det ingen pardon!
"Gudkantad och genomgående funkisfrestelse"
Ja...ibland blir ett missat l väldigt bra...
"Detta perfekta förstagångs boende finner vi en fyra trappor."
Korrekturläs!
"Det finns många detaljer som bidrar till den positiva känsla man träffas av så fort man kliver in i lägenheten."
Och uppenbarligen är alla de detaljerna i hallen, lågt hängande, och träffar en gäst i huvudet?
"Dubbla balkonger och med en bejublande utsikt."
Jag bara hoppas att inte utsikten håller på och jublar mitt i natten, det blir så svårt att sova då...
"I natursköna Skanör möter vi detta radhus där den genuina charmen och ljuset fått verka i symbios med ren livskvalitet."
Jag förstår inte ens vad det här betyder.
"Ov har 2 sovrum, toalett och hall. Förälskelsen är ett faktum!"
Verkligen?
"Stilrent nyproduktionsboende från 2007 med alpliknande balkong"
Jobbigt att klättra så högt varje morgon...
"Söker du ett hus utöver det vanliga så är detta något för dig som söker bästa livskvalitet."
Vad var det jag sökte, sade du?
"Här uppfanns barnvänlighet."
Wow. Tur att det spreds, jag vill faktiskt inte bo i Almvik.
"164 anledningar att komma idag."
De pratar om lägenhetens storlek i kvadratmeter. Faktiskt.
Nu är jag nyfiken på om ni har sett några mäklarskojigheter? Skriv i kommentarsfältet!
2009-09-21
Spitfire RIP
There is a special place in heaven, where all butterflies stay right where they have landed, and taste like newly fished shrimp. Where fish swim leisurely slow and close to the surface, so that any kitten can catch them without getting her whiskers wet.
In that special place there are never any loud noises, and nothing ever changes.
It is lined with cosy radiators, covered in woolly blankets. There are wonderful warm rays of sun to lounge in, and quick little darts of light that one can dash after, if one feels like it.
Here the milk is always fresh, the humans never get up so one has to move from one's comfortable slumber. No, all laps are calm and warm. The mice have three legs so that they can run just slow enough.
There are trees with birds in them. No annoying crows that taunt cats, but sweet little chirping sparrows and succulent and lazy pigeons. The trees are just high enough to give an enterprising feline a great view, and low enough that the same feline can get down without injury.
In that wonderful place there is a new little queen.
No more pain.
No more coughing.
No more hiding away.
Rest in peace, Spitfire, sweet little one. We will miss you so.
In that special place there are never any loud noises, and nothing ever changes.
It is lined with cosy radiators, covered in woolly blankets. There are wonderful warm rays of sun to lounge in, and quick little darts of light that one can dash after, if one feels like it.
Here the milk is always fresh, the humans never get up so one has to move from one's comfortable slumber. No, all laps are calm and warm. The mice have three legs so that they can run just slow enough.
There are trees with birds in them. No annoying crows that taunt cats, but sweet little chirping sparrows and succulent and lazy pigeons. The trees are just high enough to give an enterprising feline a great view, and low enough that the same feline can get down without injury.
In that wonderful place there is a new little queen.
No more pain.
No more coughing.
No more hiding away.
Rest in peace, Spitfire, sweet little one. We will miss you so.
2009-09-19
verklighetens folk
"Jag brukar ofta hänvisa till vad som diskuteras vid köksborden. Där talar man om skolan, om hushållskassan, om de gamla föräldrarna, om hur det går på jobbet, när man skall få tid för varandra och om hur man skall pussla ihop nästa helg. Oftast har man över huvud taget inte tid att förhålla sig till alla konstigheter."
"Verklighetens folk har jag kallat den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand. Det kan vara allt från undersköterskor till professorer; i sommar har de säkert gjort som de brukar: bara tagit det lugnt, åkt till landet och snickrat, gått på loppmarknad, slagits mot fästingar, tagit barnen till stranden eller åkt utomlands." (Båda citaten Göran Hägglund i DN 17/9)
Jag har en familj. Man och barn. Superheteronormativt. Vi jobbar, barnet går i skolan. Emellanåt sliter vi med att få ekonomin att gå ihop. Vi har inget medlemskap i något politiskt parti.
Mina föräldrar är skilda och jag är uppvuxen mest med min mamma, i en förort.
Det kan tyckas att jag är så mycket "Svensson" det går att bli. Och ändå tillhör jag uppenbarligen inte Görans "verklighetens folk".
För jag tycker att det är viktigt att bekämpa strukturella orättvisor. Jag gillar abstrakt konst. Emellanåt diskuterar vi politik eller filosofi eller vad det nu kan vara runt köksbordet, mellan samtalen om hur det går på jobbet och hur vi ska få tid för varandra.
Och grejen är - jag tror inte att vi är ensamma om det.
Men jag kan bara inte förstå att det ska vara fult att vilja förändra samhället till det bättre. Är det inte därför man blir politiker? Jag kan inte förstå vilka de här "verklighetens folk" är, och varför jag inte räknas? Lever inte jag i verkligheten, Göran? Tror du verkligen att det är stört omöjligt för vanliga människor att se både stort och smått, att engagera sig både i sina föräldrars väl och ve och i genusforskning, att koka spaghetti till ungarna samtidigt som man läser kulturbilagan?
Jag tror att det är det. Verkligheten är större än du tror, Göran, och bättre och roligare och hemskare och mer mångfacetterad än någonsin. Den är vacker och skrämmande. Och får den inte plats i ditt synfält tycker jag lite synd om dig. Ska vi ha sällskap till Moderna museet nästa gång? Vi kan diskutera hushållskassan där.
"Verklighetens folk har jag kallat den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand. Det kan vara allt från undersköterskor till professorer; i sommar har de säkert gjort som de brukar: bara tagit det lugnt, åkt till landet och snickrat, gått på loppmarknad, slagits mot fästingar, tagit barnen till stranden eller åkt utomlands." (Båda citaten Göran Hägglund i DN 17/9)
Jag har en familj. Man och barn. Superheteronormativt. Vi jobbar, barnet går i skolan. Emellanåt sliter vi med att få ekonomin att gå ihop. Vi har inget medlemskap i något politiskt parti.
Mina föräldrar är skilda och jag är uppvuxen mest med min mamma, i en förort.
Det kan tyckas att jag är så mycket "Svensson" det går att bli. Och ändå tillhör jag uppenbarligen inte Görans "verklighetens folk".
För jag tycker att det är viktigt att bekämpa strukturella orättvisor. Jag gillar abstrakt konst. Emellanåt diskuterar vi politik eller filosofi eller vad det nu kan vara runt köksbordet, mellan samtalen om hur det går på jobbet och hur vi ska få tid för varandra.
Och grejen är - jag tror inte att vi är ensamma om det.
Men jag kan bara inte förstå att det ska vara fult att vilja förändra samhället till det bättre. Är det inte därför man blir politiker? Jag kan inte förstå vilka de här "verklighetens folk" är, och varför jag inte räknas? Lever inte jag i verkligheten, Göran? Tror du verkligen att det är stört omöjligt för vanliga människor att se både stort och smått, att engagera sig både i sina föräldrars väl och ve och i genusforskning, att koka spaghetti till ungarna samtidigt som man läser kulturbilagan?
Jag tror att det är det. Verkligheten är större än du tror, Göran, och bättre och roligare och hemskare och mer mångfacetterad än någonsin. Den är vacker och skrämmande. Och får den inte plats i ditt synfält tycker jag lite synd om dig. Ska vi ha sällskap till Moderna museet nästa gång? Vi kan diskutera hushållskassan där.
2009-09-13
nej tack!
Nej, jag vill inte testas. Nej tack.
Enda anledningen till att jag ser stressad ut, kära Dianetics-missionär, är för att ni är överallt där jag rör mig. Det går ju inte att ens ta en fika på stan utan att springa rakt in i ett av era bord!
Nej, jag är inte intresserad. Jag vill inte gå med i er sekt. Vill inte ta några stresstest som kan visa på hur mycket jag behöver besöka er lilla lokal i Arlöv. Nej tack, kära scientologer, det jag önskar mest är att ni ska sluta missionera. Då skulle min stressnivå gå ner avsevärt.
2009-09-08
Julian
Moder Julian av Norwich skrev:
All shall be well, and all shall be well, and all manner of thing shall be well.
Det finns en slags djup tröst i att i slutändan,
när allt blir förklarat,
när allt är slut och ändå börjar,
då ska allt bli bra.
All shall be well, and all shall be well, and all manner of thing shall be well.
Det finns en slags djup tröst i att i slutändan,
när allt blir förklarat,
när allt är slut och ändå börjar,
då ska allt bli bra.
2009-09-03
skaldini
Barnet kvad:
Jag har en sommaräng i min hand.
Den är liten, men ändå stor.
Jag har en sommaräng i min hand.
Jag har en natt i min hand.
Den är mjuk och skön.
Jag har en natt i min hand.
Nu hoppar den upp till kvällen
så den får ta slut.
.......................
Är det jag som är partisk eller är det helt lysande?
Jag vet ju vad jag tycker.
Jag har en sommaräng i min hand.
Den är liten, men ändå stor.
Jag har en sommaräng i min hand.
Jag har en natt i min hand.
Den är mjuk och skön.
Jag har en natt i min hand.
Nu hoppar den upp till kvällen
så den får ta slut.
.......................
Är det jag som är partisk eller är det helt lysande?
Jag vet ju vad jag tycker.
2009-09-01
lugnet före...
Sitter på expeditionen och vaktar telefonen (nej, den är inte rymningsbenägen). Inga samtal än, men jag vet att skenet bedrar. Under ytan spinner hjulen, ökar tempot. Det är höst igen, och almanackan fylls. Möten, gudstjänster, samtal, grupper...allting samlas, skrivs in, avklaras för att bara ersättas med nya möten och samtal.
Redan talar vi om höstmarknaden i november, tiderna för krubbvisningar är bestämda och vi har markerat 1:a adventsgudstjänstförberedelserna i bokningspärmen. Snabbt går det.
Och mitt i allt har dottern börjat i förskoleklass, maken börjat jobba, diverse deadlines för skojiga projekt på sidan närmar sig. Och på fredag kanske min kurs börjar. Kanske eftersom jag fortfarande inte vet om jag hinner få den sista tentan registrerad.
Det är lite svettigt, men samtidigt roligt. Jag tycker om när det rör sig. Anden trivs inte i stillastående luft. Men redan nu ska andningspauserna också skrivas in i almanackan.
Redan talar vi om höstmarknaden i november, tiderna för krubbvisningar är bestämda och vi har markerat 1:a adventsgudstjänstförberedelserna i bokningspärmen. Snabbt går det.
Och mitt i allt har dottern börjat i förskoleklass, maken börjat jobba, diverse deadlines för skojiga projekt på sidan närmar sig. Och på fredag kanske min kurs börjar. Kanske eftersom jag fortfarande inte vet om jag hinner få den sista tentan registrerad.
Det är lite svettigt, men samtidigt roligt. Jag tycker om när det rör sig. Anden trivs inte i stillastående luft. Men redan nu ska andningspauserna också skrivas in i almanackan.
2009-08-20
det går framåt
Våra vänner i ELCA (Evangelical Lutheran Church in America) antog i natt ett "social statement" som heter Human Sexuality: Gift and Trust. Två tredjedelars majoritet behövdes, och röstsiffrorna var 676-338. Minsta möjliga marginal, alltså. Läs mer om detta här.
Vad som verkligen imponerade på mig, kyrknörd som jag är, när jag satt uppe sent i natt och följde samtalen, var den anda av ödmjukhet och respekt som präglade proceduren. 1000 delegater kan ge mycket kaos, men biskop Hanson höll i det hela med varm och fast hand (och glimten i ögat). Inläggen spann från rena grammatikrättelser till tårfyllda vittnesbörd, från bibelutläggningar till stöd för såväl ja-sidan som nej-sidan, till lågmäld oro, även den från båda sidor. Det var en glädje att se den här speciella grenen av Guds folk tillsammans försöka utröna vägen framåt, och att erkänna sin egen oförmåga till att se hela sanningen och därför också kunna leva i någorlunda samexistens med andra som har en annan övertygelse.
Hela texten hittar du här (som pdf, läs gärna, det är luthersk teologi i dess prydno), men här kommer några utdrag:
"Sexual relationships may be among our most profoundly intimate, crucial, and self-giving expressions of trust. Here our human lives are vulnerable to joy and delight and to hurt and exploitation. From spiritual intimacy with God to the closest physical intimacy with another, relationships flourish according to the depth and trustworthiness of commitments. In the arena of human sexuality, no human relationships can thrive in the absence of trust."
"While Lutherans hold various convictions regarding lifelong, monogamous, same-gender
relationships, this church is united on many critical issues. It opposes all forms of verbal or physical harassment and assault based on sexual orientation. It supports legislation and policies to protect civil rights and to prohibit discrimination in housing, employment, and public services. It has called upon congregations and members to welcome, care for, and support same-gender couples and their families, and to advocate for their legal protection."
"Although at this time this church lacks consensus on this matter [same-gender relationships, min förklaring], it encourages all people to live out their faith in the local and global community of the baptized with profound respect for the conscience-bound belief of the neighbor. This church calls for mutual respect in relationships and for guidance that seeks the good of each individual and of the community. Regarding our life together as we live with disagreement, the people in this church will continue to accompany one another in study, prayer, discernment, pastoral care, and mutual respect."
"In this country and in our congregations, families are formed in many ways. There are natural and adoptive families, foster families, blended families, families with a missing generation, and families where the parents are the same gender. Millions of households in the U.S., and many in our church, are headed by single parents—mostly women—whether widowed, divorced, or never married. The critical issue with respect to the family is not whether it has a conventional form,but how it performs indispensable individual and social tasks. All families have responsibility for the tasks of providing safety, shielding intimacy, and developing trustworthy relationships."
Vad som verkligen imponerade på mig, kyrknörd som jag är, när jag satt uppe sent i natt och följde samtalen, var den anda av ödmjukhet och respekt som präglade proceduren. 1000 delegater kan ge mycket kaos, men biskop Hanson höll i det hela med varm och fast hand (och glimten i ögat). Inläggen spann från rena grammatikrättelser till tårfyllda vittnesbörd, från bibelutläggningar till stöd för såväl ja-sidan som nej-sidan, till lågmäld oro, även den från båda sidor. Det var en glädje att se den här speciella grenen av Guds folk tillsammans försöka utröna vägen framåt, och att erkänna sin egen oförmåga till att se hela sanningen och därför också kunna leva i någorlunda samexistens med andra som har en annan övertygelse.
Hela texten hittar du här (som pdf, läs gärna, det är luthersk teologi i dess prydno), men här kommer några utdrag:
"Sexual relationships may be among our most profoundly intimate, crucial, and self-giving expressions of trust. Here our human lives are vulnerable to joy and delight and to hurt and exploitation. From spiritual intimacy with God to the closest physical intimacy with another, relationships flourish according to the depth and trustworthiness of commitments. In the arena of human sexuality, no human relationships can thrive in the absence of trust."
"While Lutherans hold various convictions regarding lifelong, monogamous, same-gender
relationships, this church is united on many critical issues. It opposes all forms of verbal or physical harassment and assault based on sexual orientation. It supports legislation and policies to protect civil rights and to prohibit discrimination in housing, employment, and public services. It has called upon congregations and members to welcome, care for, and support same-gender couples and their families, and to advocate for their legal protection."
"Although at this time this church lacks consensus on this matter [same-gender relationships, min förklaring], it encourages all people to live out their faith in the local and global community of the baptized with profound respect for the conscience-bound belief of the neighbor. This church calls for mutual respect in relationships and for guidance that seeks the good of each individual and of the community. Regarding our life together as we live with disagreement, the people in this church will continue to accompany one another in study, prayer, discernment, pastoral care, and mutual respect."
"In this country and in our congregations, families are formed in many ways. There are natural and adoptive families, foster families, blended families, families with a missing generation, and families where the parents are the same gender. Millions of households in the U.S., and many in our church, are headed by single parents—mostly women—whether widowed, divorced, or never married. The critical issue with respect to the family is not whether it has a conventional form,but how it performs indispensable individual and social tasks. All families have responsibility for the tasks of providing safety, shielding intimacy, and developing trustworthy relationships."
2009-08-18
på med kyrkskorna igen...
Efter fyra veckor med läger och nästan fem veckors semester, har jag nu sparkat av mig flip-flopsen och satt på de respektabla kyrkoskorna igen. Tillbaka på jobbet.
Det finns en sådan kluvenhet i det.
Jag älskar mitt jobb. Faktum är att längre ledighet skaver lite grann, det blir lite tråkigt, känns lite onyttigt liksom. På jobbet får jag göra vad jag är allra bäst på, det jag är kallad till. Jag får möta människor i glädje och sorg, jag får celebrera nattvard, döpa barn och predika ordet. Jag får stå i församlingens tjänst på tusen olika sätt, vare sig det handlar om att dekorera affischer för sopplunchen, skriva texter för Barnens gudstjänst eller samordna lekkyrkobygget. Det är härligt intensivt och varierande.
Och samtidigt är det nu tillbaka i lunken. Tillbaka i "träffa-dottern-två-timmar-om-dagen-lunken" (om ens det). Slut på långsamt strövande på stan, hand i hand. Slut på ljumma och oansvarigt långa kvällar. Slut på att sova till halv tio varje morgon.
Slut på längre resor, både spontana och planerade.
Mm, kluvet. Tur att jag får båda, om än uppdelat över ett helt år. Nu ska jag iväg och träffa föräldrar och bebisar på Öppet hus! Vilket privilegium!
Det finns en sådan kluvenhet i det.
Jag älskar mitt jobb. Faktum är att längre ledighet skaver lite grann, det blir lite tråkigt, känns lite onyttigt liksom. På jobbet får jag göra vad jag är allra bäst på, det jag är kallad till. Jag får möta människor i glädje och sorg, jag får celebrera nattvard, döpa barn och predika ordet. Jag får stå i församlingens tjänst på tusen olika sätt, vare sig det handlar om att dekorera affischer för sopplunchen, skriva texter för Barnens gudstjänst eller samordna lekkyrkobygget. Det är härligt intensivt och varierande.
Och samtidigt är det nu tillbaka i lunken. Tillbaka i "träffa-dottern-två-timmar-om-dagen-lunken" (om ens det). Slut på långsamt strövande på stan, hand i hand. Slut på ljumma och oansvarigt långa kvällar. Slut på att sova till halv tio varje morgon.
Slut på längre resor, både spontana och planerade.
Mm, kluvet. Tur att jag får båda, om än uppdelat över ett helt år. Nu ska jag iväg och träffa föräldrar och bebisar på Öppet hus! Vilket privilegium!
2009-08-13
the vacay story #3: the other England
We left London behind. Getting out of the city proved to be somewhat of a challenge with the different rail stations and train companies (and subsequent panicky teary break-down by wife/mother), but finally, an hour later than we thought, we were on a train heading north. Destination: Heath Hayes, in the middle of (sorry to those who disagree) nowhere.
In Stafford (relatively close to Birmingham) we were picked up by fellow ycw (young clergy woman) Leah, and went with her home to her lovely family. There we spent a couple of days doing not very much. Relaxing, eating, playing, talking. We went to church on Sunday, which was interesting, and...interesting. And we became friends.
It is wonderful and funny and cool that people can meet and connect like this over the boundaries of language, nationality and church traditions. This was of course an easy one, we are after all western Europeans in protestant churches, but still.
On Monday morning we returned to London, leaving sad kids behind. It will not be the last time we meet, but who knows when the next time will be?
And early, early on Tuesday morning we flew home to Sweden. It was a relief, and very sweet to be home. And already I miss traveling.
In Stafford (relatively close to Birmingham) we were picked up by fellow ycw (young clergy woman) Leah, and went with her home to her lovely family. There we spent a couple of days doing not very much. Relaxing, eating, playing, talking. We went to church on Sunday, which was interesting, and...interesting. And we became friends.
It is wonderful and funny and cool that people can meet and connect like this over the boundaries of language, nationality and church traditions. This was of course an easy one, we are after all western Europeans in protestant churches, but still.
On Monday morning we returned to London, leaving sad kids behind. It will not be the last time we meet, but who knows when the next time will be?
And early, early on Tuesday morning we flew home to Sweden. It was a relief, and very sweet to be home. And already I miss traveling.
2009-08-03
the vacay story #2: London
We arrived in England. Already in Victoria station, kiddo showed signs of enjoying the wet and cold more than the balmy air of the Mediterranean. She even moped a bit about it not raining as much as she wanted.
We stayed in a guest apartment in one of the huge neo-brutalist estates in the Barbican area. The room was basically a queen size bed, a chair and a chest of drawers. To this was attached a pretty roomy bathroom. This was to become the adult hang-out when kiddo had fallen asleep. In that bathroom we played cards, talked, read books...even had pizza one night! The weather was never nice enough for us to sit outside.
The days were filled with adventure. We shopped of course, we went to London Zoo, to Princess Diana's Memorial Playground in Kensington Gardens (fabulous playground with Peter Pan theme), we wandered around Camden, visited British Museum to see mummies (too scary, but the North American Indian things were cool, thought little one) and the Natural History Museum to see dinosaurs. We had Sunday dinner with friends. We went by boat on the canals, by double decker bus and of course by tube. We had lots of coffee and smoothies. Starbucks sure benefited from our travels...
After almost a week of this, we took the train to Windsor and Legoland. Kiddo was overjoyed! She skipped and skipped, talked and talked. We rode rides that made us wet and rides that made us dizzy. We shot bad guys with laser guns, and watched Johnny Thunder defeat an Aztec queen. We had boring food (always at amusement parks) and lots of water and soft drinks. And we saw really, really cool things built of Lego. On our way home, daughter asked when we were going back.
We spent another day in London. Then we went north, to fellow ycw L and her family. Great adventure!
We stayed in a guest apartment in one of the huge neo-brutalist estates in the Barbican area. The room was basically a queen size bed, a chair and a chest of drawers. To this was attached a pretty roomy bathroom. This was to become the adult hang-out when kiddo had fallen asleep. In that bathroom we played cards, talked, read books...even had pizza one night! The weather was never nice enough for us to sit outside.
The days were filled with adventure. We shopped of course, we went to London Zoo, to Princess Diana's Memorial Playground in Kensington Gardens (fabulous playground with Peter Pan theme), we wandered around Camden, visited British Museum to see mummies (too scary, but the North American Indian things were cool, thought little one) and the Natural History Museum to see dinosaurs. We had Sunday dinner with friends. We went by boat on the canals, by double decker bus and of course by tube. We had lots of coffee and smoothies. Starbucks sure benefited from our travels...
After almost a week of this, we took the train to Windsor and Legoland. Kiddo was overjoyed! She skipped and skipped, talked and talked. We rode rides that made us wet and rides that made us dizzy. We shot bad guys with laser guns, and watched Johnny Thunder defeat an Aztec queen. We had boring food (always at amusement parks) and lots of water and soft drinks. And we saw really, really cool things built of Lego. On our way home, daughter asked when we were going back.
We spent another day in London. Then we went north, to fellow ycw L and her family. Great adventure!
2009-08-02
2009-07-30
the vacay story #1: La Bella Italia
A long post...and in English. Bear with me.
The day of vacation finally arrived. At times during the months before I could not believe that there would be a time this year when I would not be working all the time. Yes, it has been a rough Spring and start of Summer. Absolutely wonderful in many parts, but insanely busy. But that wasn't what this post is about.
The family went on vacation abroad. Daughter has not been abroad since she was one, so this was a big, BIG thing for her. Due to very cheap airline tickets we chose to fly, in spite of actually preferring to go by train. It's insane that it costs three times as much to take the environmentally friendly option. But that, of course, is not what this post is about either.
(This promises to be a very chatty post.)
Anyway, we went. Kiddo was excited. She basically skipped the whole way to the airport, on to the plane, off the plane and on to the airport train that took us to the centre of Milan. She didn't skip as much when we had arrived, it was very late. We stayed at a small hotel in the old city centre, which, we realized, meant that it was superquiet at night, when all the bankers had gone home to their villas somewhere in the outskirts of the city.
Day two we walked and walked, and saw all the sights except The Last Supper. Kiddo was not too pleased with the temperature (it was hot!), but very pleased with the suddenly very liberal rules regarding how much ice cream she was allowed every day.
Anyway, the Duomo was insane. Very beautiful and very impressive. Daughter liked the relics and the treasury most. Mommy agreed in secret.
We went to a park and saw butterflies (husband has apparently developed something of an obsession since he has insisted on visiting every single butterfly exhibit during this journey). Funny dogs and rides and carabinieri lounging in the shade. Daughter pulled us into the archeology museum, which was mildly interesting.
We had pizza and pasta and kiddo disliked everything.
The day after, we rented a tiny car-ini and went south to the mountains of Piemonte. Wow. The scenery was amazing! We drove and drove until we arrived in the tiny village of Montecapraro, 800 m above sea level. There we stayed in an apartment and enjoyed the silence (and had water fights, destroying the peace for everyone else).
The day after, day four of the vacay, we left la Bella Italia to go to England. But that post will come little later.
The day of vacation finally arrived. At times during the months before I could not believe that there would be a time this year when I would not be working all the time. Yes, it has been a rough Spring and start of Summer. Absolutely wonderful in many parts, but insanely busy. But that wasn't what this post is about.
The family went on vacation abroad. Daughter has not been abroad since she was one, so this was a big, BIG thing for her. Due to very cheap airline tickets we chose to fly, in spite of actually preferring to go by train. It's insane that it costs three times as much to take the environmentally friendly option. But that, of course, is not what this post is about either.
(This promises to be a very chatty post.)
Anyway, we went. Kiddo was excited. She basically skipped the whole way to the airport, on to the plane, off the plane and on to the airport train that took us to the centre of Milan. She didn't skip as much when we had arrived, it was very late. We stayed at a small hotel in the old city centre, which, we realized, meant that it was superquiet at night, when all the bankers had gone home to their villas somewhere in the outskirts of the city.
Day two we walked and walked, and saw all the sights except The Last Supper. Kiddo was not too pleased with the temperature (it was hot!), but very pleased with the suddenly very liberal rules regarding how much ice cream she was allowed every day.
Anyway, the Duomo was insane. Very beautiful and very impressive. Daughter liked the relics and the treasury most. Mommy agreed in secret.
We went to a park and saw butterflies (husband has apparently developed something of an obsession since he has insisted on visiting every single butterfly exhibit during this journey). Funny dogs and rides and carabinieri lounging in the shade. Daughter pulled us into the archeology museum, which was mildly interesting.
We had pizza and pasta and kiddo disliked everything.
The day after, we rented a tiny car-ini and went south to the mountains of Piemonte. Wow. The scenery was amazing! We drove and drove until we arrived in the tiny village of Montecapraro, 800 m above sea level. There we stayed in an apartment and enjoyed the silence (and had water fights, destroying the peace for everyone else).
The day after, day four of the vacay, we left la Bella Italia to go to England. But that post will come little later.
2009-07-29
livskoncentrat
Konfirmandlägret alltså.
Det är som någon slags livskoncentrat, att vara på läger i två veckor. Bitvis en skärseld, bitvis en liten glimt himmelrike. Ens styrkor och svagheter kommer fram i rätt så obarmhärtig dager, men man är också omgiven av så mycket omsorg att det liksom bär ändå.
Men aldrig har det varit så jobbigt och så kul på samma gång som den här sommaren. Möjligtvis med undantag för den gången jag var gravid och vaggade runt på Kilsbergsgården med gråten i halsen, men...
Många var de orsaker som gjorde den här omgången jobbigare än tidigare, men främst var nog ovanan. Det är helt enkelt några år sedan jag var iväg. Har bara varit på den här gården en gång tidigare (på ett litet helgläger), det fanns massor av uttalade och outtalade måsten och förväntningar, ingen av oss i ledarteamet hade jobbat särskilt mycket ihop...
Men vi fixade det! Nog skavde det då och då, men våra ledare bar mycket, och konfirmanderna var naturligtvis de som gjorde allt värt det.
Guldkanten var vår extra-präst, S från Tyskland/USA. Han sjöng och spelade, han hade en fantastisk kontakt med konfirmanderna över alla eventuella och i hemlighet befarade språkbarriärer, han bidrog med erfarenhet och klokskap. Dessutom var det han som bar såväl mig, när jag föll ihop, som andra. Tack gode Gud för kloka och omtänksamma vänkollegor.
Det är som någon slags livskoncentrat, att vara på läger i två veckor. Bitvis en skärseld, bitvis en liten glimt himmelrike. Ens styrkor och svagheter kommer fram i rätt så obarmhärtig dager, men man är också omgiven av så mycket omsorg att det liksom bär ändå.
Men aldrig har det varit så jobbigt och så kul på samma gång som den här sommaren. Möjligtvis med undantag för den gången jag var gravid och vaggade runt på Kilsbergsgården med gråten i halsen, men...
Många var de orsaker som gjorde den här omgången jobbigare än tidigare, men främst var nog ovanan. Det är helt enkelt några år sedan jag var iväg. Har bara varit på den här gården en gång tidigare (på ett litet helgläger), det fanns massor av uttalade och outtalade måsten och förväntningar, ingen av oss i ledarteamet hade jobbat särskilt mycket ihop...
Men vi fixade det! Nog skavde det då och då, men våra ledare bar mycket, och konfirmanderna var naturligtvis de som gjorde allt värt det.
Guldkanten var vår extra-präst, S från Tyskland/USA. Han sjöng och spelade, han hade en fantastisk kontakt med konfirmanderna över alla eventuella och i hemlighet befarade språkbarriärer, han bidrog med erfarenhet och klokskap. Dessutom var det han som bar såväl mig, när jag föll ihop, som andra. Tack gode Gud för kloka och omtänksamma vänkollegor.
2009-07-28
i morgon...
...kommer den mycket försenade konfirmandlägersposten,
...och posterna om resan,
...och säkert om mycket annat.
Men nu är den hyfsat nyligen hemkomna prästflickan trött och ska gå och lägga sig efter att ha tillbringat kvällen med engelskt cola-godis och den ganska så medelmåttiga Resan till jordens medelpunkt.
...och posterna om resan,
...och säkert om mycket annat.
Men nu är den hyfsat nyligen hemkomna prästflickan trött och ska gå och lägga sig efter att ha tillbringat kvällen med engelskt cola-godis och den ganska så medelmåttiga Resan till jordens medelpunkt.
2009-07-08
ibland så är det besvärligt...och ibland så lätt!
En av mina absolut närmaste vänner är här och jobbar med mig just nu. Det är helt underbart. Vi jobbar superbra ihop, har roligt och är kreativa. Det är sådana här tider som får en att speciellt tacka Herren för Internet (som hjälpte oss lära känna varandra och hålla kontakten) och ändå irriterad på de avstånd som finns i vanliga fall. Så himla onödigt att ha de närmaste långt borta! Och så vansinnigt skönt att det fysiska avståndet inte på något sätt innebär ett andligt eller mentalt avstånd.
Så, vänner i Stockholm, Tyskland, Danmark, USA och en massa andra ställen...ni lever nära mig i mitt hjärta!
Så, vänner i Stockholm, Tyskland, Danmark, USA och en massa andra ställen...ni lever nära mig i mitt hjärta!
2009-06-16
du är fjompen!
Maken och dottern har ett pågående ordkrig om vem det egentligen är som är "fjompen". Det började häromdagen, när maken sade till dottern att hon var en fjomp, och hon snabbt replikerade att det minsann var han som var den. Sedan hävdades det att det hade stått i tidningen att det var hon, varpå hon konstaterade att pappan måste ha missat när de berättade på Bolibompa kvällen före att det faktiskt var han...och så vidare.
I kväll trappade maken upp. Via vår amerikanske gäst lät han meddela att president Obama ansåg att det var dottern som var fjompen. Hon lät sig inte nedslås. Pippi tycker nämligen att det är maken. Bamse är dock på hans sida. Skalman, av dottern mycket riktigt identifierad som den smarte, slöt sig till hennes lag.
Till slut avgjorde hon kampen.
"Gud, och Jesus, tycker att det är du som är fjompen. Så det så! Slå det om du kan!"
Och en timme senare, efter läggdags, kallade hon mig till sig och bad mig hälsa hennes far att Gud sagt att det är hennes far som är fjompen. På hedersord.
Ja, vad säger man? Det var bara för maken att ge sig.
I kväll trappade maken upp. Via vår amerikanske gäst lät han meddela att president Obama ansåg att det var dottern som var fjompen. Hon lät sig inte nedslås. Pippi tycker nämligen att det är maken. Bamse är dock på hans sida. Skalman, av dottern mycket riktigt identifierad som den smarte, slöt sig till hennes lag.
Till slut avgjorde hon kampen.
"Gud, och Jesus, tycker att det är du som är fjompen. Så det så! Slå det om du kan!"
Och en timme senare, efter läggdags, kallade hon mig till sig och bad mig hälsa hennes far att Gud sagt att det är hennes far som är fjompen. På hedersord.
Ja, vad säger man? Det var bara för maken att ge sig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)