Människans dagar är som gräset:
hon spirar som blomman på marken,
så sveper vinden fram, och den är borta,
platsen där den stod är tom.
Mitt i livet. På språng. Då drabbar döden.
En lycklig människa slås ned, hennes hjärta ger plötsligt upp.
Mitt i livet.
Hon lämnar en tomhet. Ett hål bland människorna.
Och ändå är det så här det är.
I längden, till slut, lämnar vi hål.
Men i himlen fyller vi hålen. Där vi förut saknats, är det nu fullhet och helhet.
Det är ingen tröst. Hålet finns likafullt kvar här nere.
Men det är ett hål som går att fylla med kärlek.
Det kommer alltid att finnas där, men så småningom kännas mer än ses,
anas mer än värkas.
Och det är en plats där kärleken får rum. Och Kärleken.
4 kommentarer:
Mmm. Tack.
:o) vassego. Hade begravning idag...märks det?
De där hålen kan bli uthärdliga om vi innan dess levat med varandra och inte bredvid varandra.
Sörj inte, men sakna våra glada stunder, står det på min avskedslapp.
Du skriver så vackert Maria.
Tack Germund!
Det var så tydligt att personen jag begravde hade just levt med människor, och levt fullt ut. De som var på begravningen (många!) sörjde henne och hennes närvaro, men inte deras brist på relation, vilket ju dessvärre också ibland är fallet.
Det var skönt, med tanke på att personen var alldeles för ung (58).
Skicka en kommentar