Det blev ändå för mycket. Nu har jag hamnat i kläm mellan en familj som ser alldeles för lite av mig och ett jobb och arbetskamrater som tycker att jag sviker... Vi är alldeles för få för våra arbetsuppgifter, och följden blir ju att vi sliter blod för att försöka upprätthålla någon slags standard som sattes på den tiden då bemanningen (och -kvinningen...) var full och resurserna stora. Nu är det trängre och när vi försöker hålla kvaliteten i topp, knäcker vi oss själva.
Och det är inte ens kraven från ledningen som är värst, utan de uttalade och outtalade kraven från arbetskamraterna som verkligen känns. För varje sak jag inte gör, av hänsyn till den allt mer högljutt knorrande familjen, tvingas någon annan att göra. Eller känner sig någon annan tvingad att göra.
Och när det sedan ovanpå allt det hamnar missförstånd, orutin och tidsbrist, blir resultatet arg, stressad och sårad arbetskamrat.
Och ledsen, stressad och sårad Maria, ledsen make, ledsam helg. Den sista innan tre veckors intensivjobb. Suck.
Just nu vill jag bara flytta.
7 kommentarer:
Du är varmt välkommen att flytta till mig, förutsatt att du inte snarkar så klart.
Bekvinning, det ordet ska jag nog börja använda.
tack! det är ju dock inte maken jag vill ifrån, tack och lov, och det andra jobbar jag på... men snarkar, det gör jag!
6 timmars arbetsdag har jag alltid trott på.
Jag tror att det skulle ha synnerligen välgörande effekter på hela samhället.
Mer ork, mer engagement, mer glädje.
Mindre, trötthet, mindre stress, mindre, uppgivenhet.
Mina varmaste sympatier får du - men inga goda råd.
Jo ett: Var försiktig!
En slutkörd präst är till klen nytta för sin församling. Vilket kanske är det minsta problemet...
Är vi alls skapta att klara en tillvaro med så många krav och förväntningar från många håll? Tvivlar.
Jag sliter ju själv som en galning, men tack och lov så är mina barn stora. Annars skulle det inte gå. Inte en chans.
/H
tack vänner. Det är aningen bättre idag, men tisdag blir säkert ingen fest. Hela upprinnelsen till bekymret är ju just att jag inte är beredd att slita och bränna ut mig, har sett konsekvenserna av det lite för ofta, och det är ingen vacker syn. Nåja, det är i Guds händer.
Jag håller med Håkan. Sympati postar jag i mängder. I min ålder och präglad av kommersialitetens stundtals brutala tempo, kan jag bara försöka beskriva hur jag har gjort några gånger när kraven överstigit resurserna.
Jag satte dessa gånger ned foten och sade "hit men inte längre"
Nu sätter vi oss ned alla och benar upp vad som måste göras och vad som med befintliga resurser kan göras.
Även om det inte alltid resulterade i att förhållandena omedelbart förbättrades, ökades vår förståelse för varandra och samarbetet blev mera effektivt.
Skickar massor med styrkekramar till dig. Ta ut ett par e-dagar och ta igen dig. Hitta balansen och kolla över arbetsschemat.
Var rädd om dig!
Skicka en kommentar