Mitt i hälsandet på begravningsgästerna, står i kaftan och småpratar med folk som vill tacka, kommer en liten tant fram. Hon hör inte till begravningsföljet, utan tar chansen när hon får se en präst.
"Ursäkta, jag skulle vilja sätta upp den här, för det här med vigsel och så, det är ju ett sakrament, instiftat av Gud, och de får kalla det vad de vill, men inte vigsel..." och viftar med en lista, utskriven från bevaraaktenskapet.nu.
Fel präst, tanten.
Men det var ju inte riktigt läge för att börja diskutera med henne, så jag avbröt bara lite stillsamt och påpekade för henne att jag faktiskt höll på att avsluta en begravning och att hon fick ta det med kyrkoherden. Tanten drog.
Men, en gång för alla: Äktenskapet är inget sakrament i Svenska kyrkan! Tyck vad ni vill om hur heligt det är, jag gillar också äktenskapet (så mycket att jag tycker att homosar också borde få tillgång till det...), men det är inget sakrament. I vår evangelisk-lutherska kyrka är endast dopet och nattvarden sakrament. Endast de. Punkt slut.
11 kommentarer:
Och i Rom är det inte heller sakrament längre (efter Vat II) utan sakrament-alt.
Sakramanget är mässan som hör till (och borde höra till här igen).
Se där saker man inte visste.
Hade velat ha vigsel med mässa jag med, men det kändes inte riktigt rätt med en make som inte tar nattvarden eftersom han inte är troende...
maria: Att leva ett liv i tro, med en livskamrat att älska som saknar tro: jag tror det är mera regel än undantag numera.
Det går. Inte stänklätt alla gånger iofs. Det är som det är med kärleken dock...
Min L lämnar jag aldrig.
Tanten med namnlistan var inte begåvad med fingerspitzagefuhl uppenbarligen.
:-)
H.
Håkan: Visst är det så. Jag stöder mig på Paulus ord om att den troende makans tro ska rädda den icke-troende... I mina mörka stunder, då jag undrar hur det egentligen kommer funka där i himlen.
Fast att ha en icke-kyrklig make har visat sig vara guld i predikosammanhang! Han sätter fingret på alla mina kyrkord, tvingar mig att förklara.
Eftersom jag inte ser tro som frukt av en prestation utan som en gåva - en som jag fick ganska sent, och oväntat, i livet - ser jag framtiden an med förtröstan. Jag överlåter det hela, det är ju för stort för mig.
Fascinerande nog gäller samma inställning maken min. Han väntar, skulle man kunna säga. Då och då diskuterar vi, fast tragiskt nog tenderar kyrkliga människor vara de som stöter bort honom. Åke Green har inte direkt upptänt någon lust att tillhöra samma tro...
Nåja, jag litar på Gud, på något sätt ordnar det sig.
Hmm...
Sexualitet, äktenskap och allt som har med det att är ju laddat sedan länge, tyvärr. Delar gärna några tankar kring det med länken:
http://abobabo.blogspot.com/2005/10/vlsignelseakt.html
"Han väntar". Låt mig referera till Stinissen: Det är därför Gud skapar tid; som en konsekvens av sitt omätliga tålamod. Han väntar på vårt "Ja!"
Nu konfalektion! Uppståndelsepärlan... :-)
/H.
Kära nån!
Så urbota dumt av tanten.
I samband med en begravning...
t t t
Dumt läge av damen i fråga. Men saken i sig är väl inte dumt att få tala om vad man värnar om. Alla andra har ju rättigheter ochkså damen med sin lilla lapp. Vi har väl ändå åsiktsfrihet eller.
Damen ifråga sa inte att alla skall tycka som henne.
I homovigsel måste alla tydligen säga ja amen. Vi har högt i taket i kyrkan säger vi, men hur är det.
Pastor Jansson
Hej anonym, eller ska jag kalla dig Pastor Jansson. Fast det aknske var riktat till mig? Man kan aldrig så noga veta när kommentaren är anonym...
Nåja. Visst får man ha sin åsikt. Man får dessutom uttrycka densamma, så länge man inte skadar någon annan. Det är inte det inlägget handlar om.
Tanten ifråga ville lägga ut namnlistan för att hon utgick från att hennes åsikt delades av oss i församlingen. Inte bara gjorde den inte det, det var dessutom en åsikt som inte går ihop med Svenska kyrkans lära, vilken är att äktenskapet INTE är ett sakrament.
Vem vet, hade hon formulerat sig annorlunda (t.ex. något mindre anspråksfullt) kanske det hade gått. Men aldrig i samband med en begravning.
Skicka en kommentar