trotsåldern är ju bara för...härlig...

Barnet: Mamma, jag vill ha frukost!
Den kärleksfulla modern: Nej, älskling, det äter man bara på morgonen.
Barnet: Men jag vill HA frukost nuuuuu!
D.k.m.: Nej, tyvärr. I morgon!
Barnet: Du är dum, mamma!
Modern tiger och fortsätter packa upp storhandelskassarna.
Barnet rusar in till sin skrubb och börjar kasta ut leksakerna därifrån under högjudd fejkgråt.
Barnet: Mamma, du ÄLSKAR inte mig!
D.k.m.: Jo, det gör jag visst det.
Barnet: Nääää. Du älskar mig inte alls.

Efter en stund kommer barnet ut, snorigt, men med glitter i ögonen istället för vrede.

Barnet: Mamma, jag vill baka.
D.k.m.: Det är lite sent för det, älskling. Vi bakar i morgon.
Repetera delar av översta stycket.
D.k.m.(trött): Ok, vi kan baka nu. Det är faktiskt ganska bra.
Barnet: Jaaaaa! Du är snäll mamma.
D.k.m.(tänker): Yeah right, ditt lilla monster. Du skulle bara veta.
D.k.m.(säger): Ja, ibland så.

Efter en stund tröttnar barnet och rusar iväg för att förpesta sin älskade faders liv istället. Den kärleksfulla modern har mjöl i håret och på kläderna, degf*n vägrar släppa bordet och i en mysko riva-av-förseglingen-på-kryddpåsen-olycka lyckas hon snorta kanel. Och genom tårdimmorna hör hon barnet:

Jag älskar dig, mamma.