hurra...

Kungen fyller år i morgon. Grattis, antar jag. Jag kommer fira honom genom att bege mig till Kungsträdgården (skojigt namn i sammanhanget) kl. 13 och där skriva på ett tjusigt papper om att jag vill utträda ur monarkin...
Senaste dagarna har tidningarna fyllts av "debatter" mellan rojalister och republikaner (DN och Aftonbladet) och säkerligen har bloggar överallt också uppmärksammat knugens förestående 60-årsdag (roligast: Degrell).

Två funderingar har jag om detta:
1. Om knugen hade varit en vanlig kille hade han kunnat gå i pension nu, vilket ju hade inneburit att han hade kunnat glida omkring i St Tropez, köra lyxbilar och hänga med likasinnade kompisar på heltid...men vänta lite, det gör han ju redan! Äsch.
2. Rojalisterna talar alltid om sitt stora intresse för historia, och att kungahuset är viktigt i det sammanhanget. Men hallå! Vi talar nutid här, det är ju just det som är problemet. Monarkin är dessvärre inte historia. Inte än i alla fall.

hon är otrolig

Dottern:
Jag lade mina strumpbyxor på balkongen!

Maken:
Jaha. Vad gör de där?

Dottern:
De vilar lite, så kommer smutsen bort!

jag är inte ondast i familjen...

Maken till dottern (ser man med mopsliknande hund på långt håll):
Titta! Där kommer en man med en råtta!

Mannen och hunden kommer nära.

Dottern, högt och ljudligt:
Där är en råtta!

Maken:
Nej, det är ingen råtta, det är en hund.

får fundera mera

Nu är kursen slut. Vill jag jobba i CofE, eller någon annan anglikansk/episkopal kyrka? Vet inte, faktiskt. Det finns mycket som talar för det (andaktsliv, tempo, att verkligen leva som präst, spänningen) och en del som talar mot det, främst hur mycket jag som svensk, republikanskt lagd lutheran är beredd att kompromissa med. Kan jag svära trohet till den engelska drottningen? Och hela den här grejen med invigd, oanvänd oblat i ett speciellt skåp (jag vet att en hel del inom högkyrkligheten här också har den traditionen här, men...) eller den lätta helgonkulten? Måste helt enkelt fundera mera, men en sommar någon gång - sure!

westernmässa

Lämnade kursen tillfälligt i kväll för att åka hem och ha en westernmässa.Ungdomsverksamheterna i kontraktet firade vårfest tillsammans, och vi gjorde det i countryton.
Så i gudstjänsten hördes såväl Man of Constant Sorrow, som Texas (When I Die) och altaret var för tillfället ersatt av en höbal. Det var jättekul!

Och efteråt dansade vi linedance, åt chili ur konservburkar och en och annan person spelade Texas Hold'em (utan insats dock!).

Nu är jag tillbaka i Uppsala, och på väg i säng.

en fundering...

Är det kanske så att Engelska kyrkan (och hennes systerkyrkor) i missnöjda svenskkyrkliga kretsar ses som någon slags lämplig tillflyktsort?
Bara en tanke, av ingen orsak alls...eller...

Märker också att det här med att inte blogga under kurstiden inte uppfylls. Bra eller dåligt? Tja, vem vet, men kul är det i alla fall.

t-banekonversation

Man mitt emot öppnar en burk starköl. Klockan är halv tio på morgonen. Maria försöker att inte titta, utan har blicken djupt försjunken i sin teologiska bok (måste ju anstränga sig, på väg till kurs och allt).

Man: Du ser inte så formell ut nu.
Maria: Ursäkta?
Man: Du pluggar till präst, eller hur?
Maria: Nej, jag är präst.
Man: Hur gammal är du?
Maria: 31 (försöker nu desperat att undvika ögonkontakt).
Man: Du ser yngre ut...
Maria: Det är väl bra, antar jag...

Efter en stunds tystnad...

Man: Jag är emot kvinnliga präster.
Maria: Där ser man (tänker verkligen inte diskutera det nu).

Man ser Marias "Bevara asylrätten-knapp".

Man: Jag är emot asylrätt också.
Maria: Det var tråkigt.
Man: Du är dummare än jag trodde.
Maria: Jag är emot människor som förolämpar andra.
Man: Jag är emot människor som är utan humor.
Maria: Jag med.

Man går.

urlakad

Två en och en halvtimmeskonfirmationer samma dag kräver sin kvinna, och detta är kvinnan...

Allt gick, och allt gick hur bra som helst. Full fart, full kyrka på förmiddagen (26 konfirmander, ca 400 gudstjänstdeltagare) och ungefär halvfull kyrka för de åtta som konfirmerades på eftermiddagen.

Det är härligt att se glädjen och förväntningarna, de rörda ögonkasten och leendena. Få gudstjänster gör mig numera riktigt nervös, men konfirmationer gör det. Varje gång. Det känns så stort och viktigt, och det är så mycket som ska klaffa. Men när det gör det, och det gör det ju nästan varje gång, då är det fantastiskt!

Nu har jag huvudvärk och är matt, men lycklig...

...and tomorrow it's off to Uppsala for what's hopefully going to be a pleasant couple of days talking, studying and preparing for ministry in the Anglican communion. This also happens to be the reason for me not blogging until maybe Thursday night. So, see y'all then!

redovisning

Det här med redovisning på konfirmationer...Lite dubbelt tycker jag nog att det är, känns som att konfirmationsteologin inte är helt klockren.
Numera resoneras det ofta i termer av att Gud konfirmerar tonåringen, inte att den själv konfirmerar sitt dop. Och vad ska då redovisas?
Och dessutom sägs det uttryckligen i riktlinjerna att vi ska utgå från konfirmandernas egna frågor, men när vi planerar redovisningar är det inte riktigt tal om någon frivillighet.
Jag vet inte om det är fel, det vill jag understryka. Jag gillar tanken på redovisningsdagar, faktiskt, det är trevligt när farmor och styvstyvsyskon dyker upp i kyrkan på öppet hus en dag före själva konfirmationsgudstjänsten. De får se lite av vad vi har gjort under året, mingla lite, träffa alla släktingens nya vänner och den där "käcka unga prästen", bli lite impade av glädjen och stoltheten, och inte minst viktigt, äta gott hemmalagat fika.
Men kanske det skulle kunna göras bättre, sannare, mindre "skol-likt"? Vad tror ni?

v för vendetta

...hette filmen jag var och såg igår kväll.
Enkel synopsis:
England har, efter flertalet stora krig i världen, och ett antal mystiska epidemier på hemmaplan, tagits över av ett konservativt, kristet högerparti under ledning av chancellor Sutner. Det råder konstant utegångsförbud, Koranen är förbjuden och homosexuella spåras upp och fängslas/"försvinner". Sutners närmaste man är den vidrige polischefen (eller rättare sagt hemliga polisen) Creedy, vars hantlangare "the fingermen" sätter skräck i hela London.
En ung kvinna (spelad av Natalie POrtman) hamnar i deras våld, men räddas av en man i Guy Fawkes mask (vem?) och på olika sätt blir hon insyltad i hans personliga vendetta mot Sutner och en massa andra.
Filmen är baserad på serieromanen V for Vendetta av Alan Moore och David Lloyd.

Omdöme då:
En riktigt snygg film, väl filmad och ljussatt.
Inte något för högstadieklassen, då språket är synnerligen avancerat på sina ställen (skönt för oss andra som kan tröttna på bebisnivån i en del andra storfilmer).
Temat är riktigt aktuellt - vad är terrorism, var är vi på väg?
Moraliskt sett är det inga större problem att ha invändningar: V (som hämnaren kallas) skyr inga medel för att nå sitt mål, men jag tycker att den överhängande frågan om vilka drivkrafter som börjat härska idag, och eventuellt kommer ha makten i morgon, är den riktigt relevanta.

Jag gillade V för Vendetta. En riktigt bra film med budskap, men trots det inte endimensionell. Fast ska du på romantisk date, kanske en annan film är förstavalet (om du inte ska förföra en vänsteraktivist så klart!).

osannolikt

En dag med sovmorgon, stilla strövande på stan, latte på café och sol. Ovanpå det bio. Det är ju nästan som att vara student igen...

skådar ljuset i tunneln

Lägret avklarat. Fantastiskt på alla sätt och vis, guldupplägg med stilla veckan, det gav så oerhört mycket, i samtal och närhet.
PÅsknattsmässan var, som vanligt, absolut underbar. Döpte fyra konfirmander mitt i påskens jublande lycka.

På lördag och söndag är det konfirmationer som gäller. Tre grupper, och jag konfirmerar dem alla (fast två i samma gudstjänst). Det ska bli jättekul, och slitigt.

För att belöna mig själv åker jag till Uppsala nästa vecka och går "Serving within the Anglican Communion"-kursen. Det ska bli spännande, ser verkligen fram emot det.

Men först, i morgon, för första gången på två veckor, ledigt. Aaaaaaah.

cocker spaniel

När jag föddes hade mina föräldrar en svart cocker spaniel vid namn Ludde. Han och jag var bästa vänner under större delen av min uppväxt. Vi hade mycket gemensamt. Och nu vet jag varför:

Cocker spanieln är en av världens mest uppskattade och populära hundraser. Det är en sportig och aktiv sällskapshund som passar bra i de flesta familjer. Den är robust, snäll och barnvänlig men kan också vara något egensinnig. en det är också en ras med ganska stor arbetsvilja, energi och livsglädje så den rekommenderas helst till familjer som är lika aktiva som hunden själv. Rasens särprägel kan väl beskrivas att vara dess utpräglade sociala och livliga väsen. Det är en hund som alltid följer sin ägare med stor hängivenhet och glädje. Dessutom har den en enorm aptit på livet och de flesta ägare kommer att upptäcka att den har lika stor aptit på mat! Detta är en ras man måste vakta annars äter den sig lätt till en övervikt. Cocker spanieln har också ett stort behov av kroppskontakt och närhet.

I SVTs hundtest kom sanningen till slut fram. Jag - en cocker spaniel.

filmpräster...suck...

Filmkrönikan. Snutt ur Tjocktjuven. Mikael Persbrandt som skåpssupande präst med prästskjorta med elva till chinos...! Man undrar ju. Kan svenska filmmakare inte vara snälla att göra liiiite mer research? Jag menar, har det någonsin varit helt rätt? Är det inte elvor på fel ställe, är det stolor i biskopsvariant eller röcklin med skärp. Och så är naturligtvis prästerna antingen 1. konstant berusade (minns Rikard Wolff) eller 2. otrogna/allmänt sexfixerade eller 3. snustorra moralister.

Och i litteraturen är det inte mycket bättre. Framförallt deckarna är ju numera fullständigt nerlusade med unga, gärna homosexuella, kvinnliga präster.

Inte underligt att folk ser så förvånade ut när vi visar oss vara rätt normala, trevliga och förståeliga.

fler barn?

Vår fantastiska lilla dotter blir mer fantastisk för varje dag. Igår låg hon och filosoferade runt sin mjukisugglas fläckar.

Hon är så fantastisk att hon borde få ett syskon.

Idag kom vi ett steg närmare dotterns syster. Var på läkarundersökning i förmiddags. I eftermiddag är det makens tur, och så väntar vi bara på ett referensbrev till, så kan vi skicka in hela paketet till familjerätten, för att om ett litet tag förhoppningsvis (och konstigt vore det annars) få ett medgivande till adoption.

Ja, vi tänker adoptera ett syskon till underbarnet. Inte för att vi inte kan tänka oss att tillverka ett till, inte för att vi inte kan, utan för att vi faktiskt helt enkelt vill.
Jag vet att det finns en och annan kontrovers runt detta.
En del är mot adoption helt och hållet, andra tycker att det borde vara förbehållet par som är "biologiskt barnlösa".
Det händer att folk tittar ogillande på oss när det kommer fram att vi tänker adoptera. Men detta är vårt beslut. Och det kommer bli bra, hur det än blir.

det här med fasta

Sitter bredvid min gourmet till dotter. Hon äter oliver och osttärningar (föredrar fetaost, men svecia var uppenbarligen ok). Jag funderar på fastan.

För första gången på många år har jag inte fastat någonting i år. Jag insåg redan i januari att det aldrig skulle hålla i år, så jag försökte inte ens. Men nu saknar jag det, får jag erkänna. Det är någonting med ett så påtagligt uttryck för tro och tradition som tilltalar. Det är klart att det har varit skönt att dricka kaffe och äta godis (eller vad det nu har varit som jag har fastat förr) men den naturliga gemenskap som blir mellan oss fastande saknar jag, och den längtan man automatiskt (och förvisso banalt) känner efter påsknatten och fastans slut, den saknar jag också.

Men, det kommer nya chanser.

hemmaläger

Hemmaläger hela stilla veckan. Det är jätteroligt, inspirerande härligt. Igår var det Jesus hela dagen, idag har vi pratat etik, fördomar och mänsklig ondska. I morgon blir det prat om dop och självklart nattvard.
Mest ser jag fram emot påskafton, med samtal om döden och himlen, en trosvandring där konfirmanderna kommer möta lärjungarna och påsknattsmässan med fyra konfirmanddop.

Att ha konfirmander är att ständigt överraskas, tvingas vara sann och ärlig, reflekterad och öppen. Att låta sig själv växa och utvecklas, våga utmanas och lära sig om och om igen att tala för och stå för sin tro. Det borde vara ett prästobligatorium.

the end is near

Idag hände det. Till slut. Jag sade upp mig.

Inte för att jag inte trivs. Trots viss frustration emellanåt, är detta verkligen ett toppenjobb i en bra församling, med fantastiska arbetskamrater och ännu underbarare ungdomar som jag kommer sakna så det gör ont.
Utan för att det är dags.

Dags att röra på sig, söka nya utmaningar.
Dags att ge lillan möjlighet att träffa mormor, morfar, farmor, farfar, kusiner mfl oftare än någon gång om året.
Dags att bo större än en 2,5:a.

Och idag skrev vi på avtalet om försäljning av vår lägenhet. En ung kvinna vill ha den, blev förälskad vid första ögonkastet.

Så nu ska vi bara hitta jobb också. Lägenhet har vi redan, här. Och en fyra med trädgård kommer inte vara fel till sommaren.

håhåjaja

Linda Skugge... Så tråkigt. Jag menar, jag hade ändå slutat läsa dig för ett tag sen, någonstans när jag insåg, precis som du verkar ha gjort och nu offentliggjort, att du politiskt och familjemoraliskt (skumt ord) ligger betydligt närmare kristdemokraterna än någonsin vänstern.
Det är bara så tråkigt. Blir det enklare för de engagerade tjejer runt omkring i landet nu, när du, deras uppenbarligen helt oförtjänta idol, går ut och kallar dem dårpippis? Kommer de vara mer värda som människor i dina ögon när de tvättar bort sminket och söker in på Handels?
Jag citerar en av kommentarerna på krönikan:

"Nu slutar jag kalla mig kvinna, eftersom man får lägre lön då, och det är inte bra.

Nu slutar jag kalla mig medelålders, eftersom folk bara tror att jag är överviktigt och sitter och tankar lådvin.

Nu slutar jag kalla mig italienare, eftersom alla utgår från att jag har ett jäkla temperament...

Låt oss alla bli vita 25-åriga svenska män och slippa alla fördomar!!!"

Det är bara så tråkigt, men mest för din skull, Linda. Själv överväger jag att börja sminka svarta tårar. Då kanske folk skulle sluta utgå från att jag är en sällsynt "normal" person, och börja intressera sig för min insida lite mer...

när skuggan är som mörkast

Palmernas skuggor måste varit långa och mörka den dagen. Jesus lånar en åsna och rider in i universums centrum. Gud kommer hem, men det är för att dö.
Och så vill fariséerna tysta lärjungarna! Kanske är det bara deras jubel som håller undan ångesten, bara leendena kan hålla smärtan från Jesus ögon. Han vet.

Under de mörka skuggorna
strilar ljuset ner
fastän ögonen är sorgsna
möter han barnen och ler

Under de mörka skuggorna
rider räddningen in
in till dödens Jerusalem
till Gudsrikets seger, och din

Under de mörka skuggorna
en palmsöndag länge sen
tändes ett ljus för alla
och det ljuset brinner än

Gud kommer hem, tomhänt, för att dö. Och det är Guds egna som dödar. Och någonstans i den smärtan finner Gud kraften att fortsätta skapa, fortsätta älska.
Palmsöndagens skuggor är mörka. Men ljuset strålar ljusare och varmare och större än vad någon skugga kan rå på.

bus

Det är mycket bus nu... När jag kom till kyrkan i morse var mitt rum...eh...dekorerat med cigarettpaket inslagna i silvertejp. De trevliga fritidsledarna tyckte väl att jag röker alldeles för lite, dvs inte alls.

Vet dock inte riktigt vad lämpligast svar på detta är. Tål akvariefiskar karamellfärg?

annars?

Annars? Jo, intervjun gick bra, tror jag. I alla fall var det trevligt. Tack för alla varma tankar och böner! Det var mysigt att luncha med mamma och syster innan det var dags för flyget hem och vänner på middag. Gårdagen dominerades av hysteriskt fixande och städande, vilket för maken min även dominerade kvällen och natten, då hans hustru åkte iväg och gick på en fantastiskt trevlig tjejmiddag. Ända till kl. 2.30 på morgonen...
Och idag har det fejats ännu mer, mest för maken återigen eftersom hans hustru hade gospelmässa med ungdomskör, barnkörer och bra band. Fullt ös - medvetslös, och jättejätteskoj!

Och nu är det visning på lägenheten. Just precis nu, och solen lyser. Excellent.

då så

Påskvandringarna avklarade.
Höjdpunkter från veckan:
* småfjuttiga fjärdeklasskillar som lägger sig i bakhåll för de romerska soldaterna
* högljutt gräl mellan Maria från Magdala (jag!) och Petrus
* tidningsreporter som rider storfnissande in på en åsna

När man intensivjobbar så här blir just de små variationerna och skämten så oerhört värdefulla. Det är också just de som gör att vi till slut tycker om varandra igen...

Nu fokus på:
1. konfirmander i eftermiddag.
2. jobbintervju i morgon. Be för mig!
3. gospelmässa på söndag.
4. konfirmander hela nästa vecka.
5. påsknattsmässa nästa lördag.
6. konfirmationer nästnästa helg.

Och så frågar folk vad präster egentligen jobbar med...!

musik

Hallelujah med Leonard Cohen. Lysande på så många sätt och vis. Med den strömmande ur datorn, följd av Kanye Wests Diamonds from Sierra Leone, Seven Nation Army med Audioslave och Lift Me Up av Moby, ja, då är dagen räddad.

lägesrapport

Har pratat lite med tidigare nämnda arbetskamrat. Allt är inte helt ok, men lugnare i alla fall.
Gjorde klart förberedelserna för påskvandringarna igår kväll (eländeskatalysatorn!) och var där i morse för att kolla av lite. Allt verkar ok. Tack Gud.
Lite trösterikt var det dock att få höra att personen som var arg på mig för att jag hade missat, själv hade glömt sin uppgift...

Nåja. Mäklaren var här och fotade idag. Han tyckte att allt såg riktigt bra ut, vilket väl får anses vara bra med tanke på att vi slet som djur till klockan två i natt för att få allt klart. Nu återstår ytterligare en veckas totalslit för att bli helt klara till visning på söndag.
Men bilderna är riktigt fina. Här skulle jag vilja bo...!

Timingen får väl dock erkännas inte vara den allra mest strålande. Mest arbetsintensiva tiden på året, parat med hemrenovering och dessutom, ovanpå det, jobbintervju på fredag. Var? Ha! Det får ni kanske reda på, om jag får jobbet... Det är i alla fall långt söderut.