blängde

Det är inte alltid så lätt att sova på tåg. Jag gled in och ur sömnen hela vägen, vaknade till då och då, vände mig, kom inte överens med lakanet (vem kom på att sy ihop dem vid fotändan? Jag HATAR att inte kunna sticka ut mina fötter!)... Men jag måste i alla fall ha sovit någon gång, för jag vaknade av ett underligt ljud. Vi stod på perrongen i Malmö, men eftersom man får ligga kvar och gona sig till åtta, hade jag beslutat mig att sova lite till. Ljudet, och en underlig tyngd över mina ben, fick mig att öppna ögonen och då såg jag en man stå i kupén. Detta var riktigt underligt eftersom det var en damkupé.

I vilket fall som helst. Jag stirrade på mannen. Han stirrade tillbaka. Han tittade bort, sedan tittade han igen. Jag glodde fortfarande på honom. Då slängde han något på den nedersta britsen (jag låg på mellanbädden) och gick ut. Jag blundade, tänkte att han var en städare eller så som kommit för att bädda.
Men lite senare var han tillbaka. Jag tittade igen. Då släppte han någonting på golvet, och gick ut och stängde kupédörren efter sig.

Någonting fick mig att besluta att ge upp hela sovprojektet, och jag hoppade ner från sängen. På golvet låg en av mina väskor. Bredvid den mitt skärp, som legat ovanpå väskan på den lilla hyllan vid fotändan av min brits. Tyngden jag hade känt över mina ben där på morgonen var koftan, som också hade legat ovanpå väskan, men som ramlat av när väskan lyfts bort. Jag insåg helt plötsligt att mannen inte alls varit en städare, utan en tjuv, och jag hade hindrat honom från att stjäla mina saker genom att blänga på honom. Jag blev klarvaken på en gång, klädde på mig och tog mig hem i rask takt. Ingenstans såg jag mannen, och jag vet inte vad jag hade gjort om jag sprungit på honom.

Nu i efterhand är det rätt läskigt, men tänk om det alltid hade varit så enkelt.