barn och bibel

Igår var Birger Olsson, professor emeritus i NT i Lund, här i församlingen och hade en föreläsning om barn i Bibeln. Det var spännande, framförallt för att det blev tydligt hur oerhört radikal Jesus var i sin syn på barnen. Hans samtid, och även hans efterföljare, såg barn som icke-individer, sådana som skulle tuktas till mänsklighet, som skulle agas så att de kunde bli produktiva medborgare.
Jesus såg dem som förebilder, och som några som hörde hemma hos Gud.

Birger illustrerade detta med hjälp av ett av Bibelns läskigaste "barncitat": Syr 30:1-2, 8-13.
Vers 9-10 låter så här:
"Kela med ditt barn, och han blir en skräck för dig, lek med honom, och han blir din sorg. Skratta inte med honom, ty då får du lida med honom, och till slut sitter du där och gnisslar tänder."

Kontrasten till evangeliet om Jesus och barnen kunde inte bli större:
"Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem."

Och ändå tog det oss cirka 1950 år innan vi i Sverige förbjöd barnaga. Och ändå är det i större delen av världen inte bara tillåtet, utan till och med rekommenderat, att slå sina barn. Jag tror att Jesus skulle ha en hel del att säga om det.

cry baby

Jag är så gråtmild. Mm, det förvånar kanske en och annan som känner mig lite grann, men så är det. Jag gråter ganska lätt, och ganska ofta. Jag har försökt intala mig att det är nyttigt att vara i kontakt med sina känslor, och det är det väl, men det är lite löjligt ibland.
Två absolut säkra knappar att trycka på för att se till att dammarna öppnas är:
1. Bröllop på film. Störtlöjligt, javisst, men det är något med alla de där förhoppningarna och det vackra och... Nåja. Usch. Glöm att du läste det här.
2. Korsfästelsen. Japp. Varenda gång jag läser, hör eller ser om den resulterar det ofelbart i en klump i halsen. Det skäms jag inte för. The Passion of Christ var rena näsduksorgien. Men visst blir det en smula komiskt när jag sitter och ser Jesus Christ Superstar. På scenen dansar discobrudarna, Judas struttar runt i sin änglakostym, och jag gråter för att de är dumma mot Jesus. Det är tur att jag som regel är ledig på fredagarna, annars skulle jag regelbundet göra bort mig varje påsk...

hellre i washington

Jag vet att jag gör skillnad. Dagligen. Framförallt dagar som den här, med begravningar och möten med småbarnsföräldrar, varav två med snart förestående dopbarn. Men, men, ändå. Mitt i tröttheten och stressen, mitt i glädjen över att vara behövd och älska sitt arbete...
nog skulle jag hellre varit i Washington DC idag. I'm just sayin'.

holy chaos

You know that kind of worship service that just goes smoothly? When everything works, and you look at the time afterwards and can't believe more than an hour has passed? Well, this one was not one of those.

This was a joint effort thing, a huge service with lots of people. A third of the congregation were children, and another third were elderly. We had two really messy and chaotic liturgical parts (the baptismal remembrance and candle lightning) when long lines formed down the aisle. The church was full of noise, babies crawled and ran everywhere. The whole thing took an hour and fifteen minutes. Nothing ran really smoothly, yet nothing went wrong. The mood was great, people smiled and sang. Yeah, it was holy chaos, a feast in the house of the Lord. It was utterly wonderful.

papper

Hon lade fram sitt paper till slut, prästflickan. Och det gick alldeles utmärkt. Nu är hon till och med lätt sugen att fortsätta med grävandet och funderandet...kanske är det så att hon redan har ämnet för sin magisteruppsats klart? Den som lever får se.

globetrotter

Idag kommer lilla lillasyster hem från sin fyramånadersresa runt världen. Hon har besökt Thailand, Indonesien, Mexiko och USA och lärt känna precis hur mycket folk som helst.
Hon åkte själv - hur modigt är inte det! Men jag tror inte att hon har varit ensam särskilt många timmar under resans gång. Hennes facebooksida är full med nya vänskaper, och än talas det om dykning på Koh Tao, än om sufande på Giliöarna.

Min lilla lillasyster. Hon som en gång tyckte att charter till Cypern var höjden av resa, är nu en riktig backpacker, en globetrotter. Härligt! Nu ska jag bara nästla mig med nästa gång hon åker...*ler*

dödslinje

Jag har ett något kluvet förhållande till deadlines. Jag avskyr dem, men verkar inte riktigt kunna prestera något bra utan dem. Lustigt då att jag gett mig in i ett yrke där det krävs prestation på utsatt datum i stort sett hela tiden (i form av predikan). I vilket fall som helst lämnade jag, efter mycken möda och slitande av hår, in mitt paper i religionssociologi (på ledarskapsprogrammet) igår.
Det är lustigt hur det är mycket roligare att studera ämnen som religionssociologi nu, efter att ha varit ute i arbetslivet ett antal år (nio år igår, faktiskt). Det känns relevant nu på ett sätt som det aldrig gjorde förr.

Detta innebär att jag har en underbart ledig helg framför mig. Nu ska jag lägga ner min bodhran och istället bege mig hem till en vän där resten av familjen befinner sig. På vägen ska jag nog ta och bjuda mig själv på lite torkad ingefära. Det förtjänar jag.

one step forward, two back?

This here clergy chick is tired. Yes, the holiday season has been fun, but it has also been strenuous, both personally and in a way workwise. I have been working one or two days, then had one or two days off. And as much as it's nice and restful with that kind of rhythm, that bone deep relaxation that comes after a week or so off has not arrived.
So, I'm tired, and know that this will be a superfun and joyous Spring with lots of celebrations, since my congregation celebrates it's 60th birthday, and our church's 50th, but I also know that it will be wraught with work. And studying. And family asking for a piece of the mama/wife.

But there are also outlets. I'm learning how to play the bodhran. I and a friend will take a class in church embroidery (yes, extremely nerdy). And there will be some visiting friends. Yeah, I'll manage, 'cause it's all fun, and all good. And 'cause I know there is God in it too.

bom, bom, bom låter stora trumman

Familjen tittar med något matta ögon på mamman som djupt koncentrerad traskar runt i lägenheten med sin trumma fasthållen mellan armbågen och kroppen, ena handen delvis tryckt mot trumskinnet på baksidan, andra handen håller "the tipper" och slår rytmen, om och om igen. Dam-di-di-dum-di-di-dam. Då och då muttrar mamman missnöjt, när tippern släpas mot skinnet istället för den eftertraktade studsen. Hon tar nytt grepp, och slår igen. Dam-di-di-dum-di-di-dam. Det är bara att konstatera att det inte är fullt lika lätt att spela bodhran som man kanske tänker sig.
Mamman rynkar pannan, lägger undan trumma och tipper och ruskar händer och armar som protesterar mot de ovana rörelserna. Läser lite kurslitteratur, pratar lite med familjen. I huvudet låter det dam-di-di-dum-di-di-dam. Mamman plockar upp trumman igen. Familjen himlar med ögonen. Dam-di-di-dum-di-di-dam.

Övning ger färdighet, tänker mamman. Dam-di-di-dum-di-di-dam.

favoritlåten

Dottern sjunger för sig själv medan hon plockar undan sitt Playmobil:

Mamma mia, hé ah go again,
mai, mai, hao kanaih wozest you?

Mamma mia, hur ah go again,
mai, mai, hau caneveh lettu go.

Japp, Björn och Benny, det är vad som händer när man skriver låtar som bara är för catchy. Men helt fel på det är hon inte, tycker den stolta modern.

la prima

Gårdagen var mysig. Vi firade med två andra barnfamiljer mitt i ett villaområde. Alla grannar stod för pangandet, vi nöjde oss med att skicka upp en vacker khom loy.

Menyn:
Förrättstallrik med marinerad och stekt halloumi, thailändsk räkboll smaksatt med ingefära och chili, kycklingspett marinerat i rosépeppar, kaffe, koriander och citron samt en basilikacrème med bröd att doppa i den.

Huvudrätten var en gumbo med kyckling och stark korv, serverad med basmatiris och en sallad på machésallad, avocado och broccoli.

Och till dessert serverades en exotisk gino, där täcket istället för traditionell vit choklad bestod av kokos, mjölkchoklad, färsk ingefära och farinsocker. Till denna smarrighet serverades vaniljglass.

Och så pratades det, spelades spel, dracks champagne och hades bara allmänt trevligt.

Idag var jag ensam uppe klockan åtta. Barnen, som alla somnat ungefär kl två, sov, de vuxna sov, endast prästen var vaken.... Jag begav mig till Malmö och stor festlig musikhögmässa för att fira församlingens födelsedag. En härlig gudstjänst blev det (om än hur lång som helst) med väldigt mycket folk för att vara en nyårsdag.

Nu ska det vilas. Det här året har börjat bra.

and speaking of...

U2, here are two Christmas and New Year's favorites. Enjoy, and have a great New Year's Eve! See y'all in 2009.

I Believe in Father Christmas


New Year's Day

(I wanted the video with the guys riding around in snow, in Sweden [!], but Youtube wasn't cooperating. Oh well. This is a good live version, anyway.)

a love that does not rust

Tonight, I and the husband went to see U23D.
I have been a U2-fan since my late teens, and this love does not rust. Granted, I am not a fanatic anymore, but I still think they are great.

This concert movie, filmed in Buenos Aires, was, as the title suggests, filmed in digital 3D. Sometimes, I wanted to ask the chick in front of me to take down her hands, only to realize the second after that the chick in question was really an Argentinian girl at the concert. Or when Bono reached out towards us, and it felt like his hand was only inches away. Very, very cool.

We wore silly 3D-glasses, though they are no longer the flimsy cardboard things I remember from when I was a kid. This is how cool (hihi) the husband looked:


He's trying for the The Fly-look. Succeeding? Well...

Anyway, one of the things I really respect and love about U2 is their continued consciousness. Some people laugh at Bono's travels, projects and hanging out with presidents. I know his hobbies have caused dissent in the band, but they go on in spite of disagreeing sometimes. And in the meantime, they actually help people. They actually make an impact, an effort. And that makes it possible for them to still sing Sunday, Bloody Sunday (but make it about the Middle East instead of Northern Ireland), or to have the Declaration of Human Rights recited during a concert, and still be believable.

Enough with the raving. They are a really cool band, the movie is really cool. Go see!

JCS

Igår såg jag och maken Jesus Christ Superstar på Malmö Opera. Ja, den med Ola Salo, men för dagen utan Ola, han måste väl också vara ledig någon gång. Hans ersättare Niklas Sävström gjorde ett utmärkt jobb, men uppsättningens riktiga stjärna är ju Judas, spelad av Patrik Martinsson. Fantastisk röst.


Men att just Judas är stjärnan är ju lite av musikalens problem, ur ett kristet perspektiv. Det är klart att det var synd om Judas, visst, och han hade säkert skäl som för honom verkade goda, men JCS framställer honom som den ende som kan se klart i den hysteriska kulten/sekten runt människan Jesus. Jesus själv är osäker och labil, ena sekunden karismatisk och medryckande, andra tveksam och grubblande. Visst känns en del av det igen från evangelierna, men här blir han nästan bipolär i upp- och nedgångarna.

Nåja, det ÄR en fantastisk musikal. Jag tycker väldigt mycket om musiken, och har inga som helst problem att köpa relationen mellan Jesus och Maria från Magdala (rättare sagt, jag bryr mig inte ett spår om Jesus hade en kärleksrelation med henne, det är i mina ögon rätt oviktigt). Jag gillar Salos översättning, kanske lite mycket nödrim här och där, men för det mesta bra och roligt. Och scenografin är helt fantastisk!

Sedan kan man ju alltid ställa sig en smula frågande till att göra underhållning av korsfästelsen...men det är en urgammal tradition med passionsspel, och jag kan inte påstå att de aldrig har tjänat som underhållning förr. I själva verket är ju just underhållningens och kulturens stora möjlighet att ställa de stora frågorna på ett sätt som många kan ta till sig, och om man ser det på det sättet, gör Malmö Opera en välgärning. Även ur kristet perspektiv *ler*

medier

Lyssnade idag, på väg hem från svägerskan, på P1 (tror jag) och en diskussion om sociala mediers roll. Yrsa Stenius, PM Nilsson, Isabella Löwengrip mfl diskuterade, och det som slog mig mest var hur de verkligen inte alls förstod varandra. Framförallt förstod inte förespråkarna för de traditionella medierna hur det fungerar i bloggosfären. Exemplen som togs upp var märkliga och idealiserade tidningar och radio/TV på ett underligt sätt. Till exempel hävdade Yrsa att traditionella mediers bruk av ansvariga utgivare var positivt för yttrandefriheten då det frigjorde journalisterna till att skriva djärvare. Säkert sant till viss del. Men att de ansvariga utgivarna även har en starkt kontrollerande funktion, som därmed inskränker yttrandefriheten, nämndes inte. Man diskuterade lögner och förtal i bloggar, men missade i stort sett att nämna att ryktesspridning och rena hitte-på-nyheter är minst lika vanliga i en del traditionella medier. Eller är det bara morgontidningarna som räknas?

Jag hävdar inte att bloggarna är rakt igenom sanningsenliga och idealiska. Det finns massor med skräp ute i bloggosfären. Det beror på att Internet till sin natur är djupt demokratiskt och tillåter var och en med tillgång till en dator och en uppkoppling att uttrycka sig. Att diskutera begränsningar är underligt önsketänkande från en generation som är van att få EN sanning serverad sig av kontrollerade, ideologiskt pålitliga journalister (för man väljer/valde tidning utifrån vilken världsbild man ville behålla). Det har gått snabbt. PM Nilsson konstaterade helt riktigt att vi nu ser en generation som inte kommer prenumerera på morgontidningar, inte kommer titta på Aktuellt eller Rapport, utan kommer att få sin nyhetstörst stillad av den uppsjö bloggar, nättidningar och hemsidor som finns tillgängliga. Kommer de då få rätt information? Ja, säkert i lika stor utsträckning som vi andra får/har fått det. Men skillnaden är att det inte längre är ett fåtal journalister/tidningsägare som kontrollerar vilken information som anses vara mest intressant. Skrämmande? Säkert, för en del. Men nog är det läsaren som borde få bestämma vad som intresserar och engagerar den, och nu ligger makten där den ska. Hos folket. Sedan är det upp till oss vad vi gör med den.

beskt

En kort och besk liten predikan ligger nu uppe på prästflickealster.

julsmaker à la Maria

Kola (gjord med färsk ingefära), oblat och Madeira, griljerad kalkonfilé, chokladpraliner, eggnog, vörtbröd, skånsk senap, Apotekarnes julmust, apelsiner, kaffe med mjölk, rökt lax, saffransbullar (riktigt små och runda gör vi dem, då håller de sig mjuka längre), clementiner, rött vin... Och dofterna allt detta för med sig, tillsammans med doften av stearinljus och gran...mmmm...

(ändrad pga av missförstånd...*muttrar*)

GOD JUL!

Min julbönsbetraktelse finns på prästflickealster. Den är i och för sig, mer än någonsin, gjord för att höras och deltagas i (vilket fungerade långt, långt över förväntan), men den blev lite söt, tycker jag.

tappa sugen

Det finns få saker som kan få mig att tappa blogg-sugen lika mycket som snobbiga och överlägsna anonyma kommentarer. Suck. Framförallt förekommer detta då och då på min predikoblogg. Det är uppenbarligen ok att ifrågasätta någons teologi i de allra mest nedlåtande ordalag, att komma med förtäckta antydningar om min lämplighet som präst eller besserwissriga kommentarer tunt förklädda som "goda råd".

Det är inte det att jag ogillar kommentarer på predikningarna. I så fall hade jag aldrig lagt ut dem. Kritiska eller positiva, det är roligt med reaktioner, tvingar mig att tänka efter. Men dessvärre har det flera gånger dykt upp kommentatorer som inte har en schysst ton. Jag försöker svara med mesta möjliga artighet, men det är svårt att känna respekt för människor som uppträder överlägset men inte ens vågar uppge sina namn. Usch.

skolavslutning

Några av våra absolut mest välbesökta gudstjänster är skolavslutningarna. Och ändå tenderar de att bli lite styvmoderligt behandlade i många församlingar: man suckar och pustar över att behöva ha dem, över att folk nästan inte sjunger, över att det är rörigt osv. Men hur ofta har vi en gudstjänst med 500 barn? Inte så märkligt att det är rörigt, kanske.
I min församling har vi satsat rätt mycket på en av skolorna, och det märks. Jag har nu haft deras skolavslutningsgudstjänster, två om året, i snart tre år, förutom att jjag är ständigt adjungerad till deras krisgrupp och har haft en hel del livskunskapslektioner. Nu kommer föräldrar fram och frågar om andra gudstjänster, barn spontankramar mig, lärarna likaså. Det är genom det personliga mötet som vi är kyrka, och genom sådana här saker sprider vi budskapet mer effektivt än hur många konferenser och "interngruppsandakter" som helst.

I vilket fall som helst, min betraktelse finns på prästflickealster. Den är tvåspråkig, eftersom skolan är till hälften internationell (med allt vad det innebär av många religioner och kulturer, något som aldrig är ett problem!).

I've had an "End of semester"-ceremony for one of our schools today - a true feast! It's a great honor and pleasure to meet all these children, their parents and teachers. The school is an international one, and the sermon I held, which you can find here, was bilingual (I translated the Swedish parts, in italics under the Swedish).