kattf*n

Vaknar hostande. Ut i köket, dricka upp sista slurken av dotterns hostmedicin. Koka vatten, dra den sömnberövade kroppen till vardagsrummet. Hosta lite tyst, dottern ynkar i sömnen. Stirra tomt framför mig, släckt adventsstjärna vemodig i fönstret. Vinternatten är mörk. Men inga stjärnor gnistrar och glimmar.
Lägger mig försiktigt i soffan. Bullar upp med kuddar bakom ryggen. Hostan känns ända ut mellan skulderbladen. Dottern ynkar igen.
Sakta, sakta släpper hostdemonen sitt grepp om mina bronker. Inte tänka på något nu, absolut inte alls att jag jobbar i morgon efter alldeles för kort ledighet, absolut inte alls på att jag MÅSTE sova. Inte tänka, inte tänka, inte tänka.
Omöjligt omärkbart kommer den ändå smygande, den välsignade sömnen. Varm och skön katt ligger på benen. Ögonlocken tyngs ner, hostan rullar ihop sig i en liten snusande och rosslande hög i ett hörn av lungorna. Sover nästan...
Paff. Paff. Risp. Granen svajar. Paff.
Den andra katten sitter under en av julgranskulorna. Slår, och sneglar bort på matte i soffan. Slår lite till. Reaktion? Opps. Bäst springa och gömma sig.
Lägger mig igen. Svärande slappnar jag av igen. Hosta inte! Host host host. Dottern ynkar, men bara lite. Myskatten tillbaka, spinner.
Sover... paff! Kattf*n.
Plockar bort kulorna på de nedersta grenarna. Talar fula ord till förolämpad katt.
Sover till slut.