Drömtösen skrek, grät, slogs, höll fast, hulkade förtvivlat... Det är ingen fest att lämna hos dagmamman när det blir så där. Tar större delen av dagen att komma över. Inte ens löftet om utflykt i skogen med smörgåsar i ryggsäcken kunde få henne att släppa den hemska tanken på att mamma skulle lämna henne.
Kunde det inte finnas ett litet dagis på varje arbetsplats? På det sättet kunde man vara nära, gå och hälsa på ofta, kanske äta tillsammans, men ändå jobba.
Jag är inte skapt för att vara hemmamamma, efter ett par dagar klättrar både jag och barnet på väggarna, men när det blir så här funderar jag ändå på hur vi skulle kunna må bättre. Fast det finns liksom inget annat sätt. Jag vet ju att hon verkligen gillar sin dagmamma och de andra barnen där, och att det dessutom är bra för henne med den sociala träningen.
Det är bara att svälja klumpen i halsen och modigt vinka hejdå till den illröda gaphalsen på andra sidan rutan. Snart är det dags att hämta. Snart är det dags för kramar och pussar, "mamma, vet du..." och näsgnuggar, trä halsband och leka kurragömma. Snart. Ska bara genom en arbetsdag, en arbetskväll och en arbetsdag till.
2 kommentarer:
De förskollärare jag känner brukar säga att barnen lugnar sig så fort föräldern har gått.
Om man är orolig, kan man ringa och höra om ens barn fortfarande är otröstligt. (Oftast inte)
Men visst skär det i hjärtat. Jag har omvänt problem. Lillen vill inte åka hem utan fortsätta leka med dom roligare bumbumarna, helst hela natten..
Viist är det så, och det vet jag ju längst inne, men ändå... det blöder ju i hjärtat! Men idag var det bättre, hon dundrade iväg för att leka och titta på Alfons Åberg.
Ser dock inte fram emot när hon skriker och gråter för att jag kommer, inte för att jag går, men det är väl bara en tidsfråga...
Skicka en kommentar