Jag bor på Möllevången i Malmö. Det gör jag för att många av mina vänner bor här, för att jag uppskattar blandningen av människor, för att jag tycker om den anda av grannsämja som råder här, för att jag gillar de galna små affärerna och torghandeln, för att Folkets park ligger runt hörnet, för att det känns lite som semester varje dag.
Men på sistone har jag emellanåt känt mig ganska ovälkommen.
Det är nämligen så att jag och min familj bor i bostadsrätt. Vi köpte vår lägenhet. Vår förening är en där vi har föreningsmöte på gården, där alla hjälper till med städningen, där man hälsar glatt på varandra och lånar krossade tomater från grannen. Vi äger vårt hus tillsammans, och varje Möllevångsfestival har vi öppnat vår gård eftersom vi gillar att göra saker tillsammans.
Säg mig, varför är detta fel och förkastligt?
Möllevångsgruppen har valt att lägga ner Möllevångsfestivalen, som ju faktiskt var en härlig festival som kom alla boende till godo, för att istället fokusera på kampen mot gentrifieringen av Möllan. Det vill säga kampen mot bostadsrätterna. Och jag är den första att hålla med om att det bör byggas fler hyresrätter. Unga människor måste få chansen att flytta hemifrån, andra som föredrar den boendeformen måste kunna välja det utan att behöva stå i kö i tio år. Men när folk på allvar, som på Möllevångsgruppens förslagsplank i somras, föreslår att man ska skräpa ner så mycket som möjligt här i min älskade stadsdel, för att ingen ska vilja köpa en bostadsrätt här, då är det något som känns väldigt, väldigt snett.
Hur kommer det sig att det är mer "rätt" att bo i en hyresrätt hos en privat hyresvärd, än i ett hus som ägs tillsammans av de boende?
Jag är helt övertygad om att ett område fungerar bäst när det är en blandning av boendeformer. Kollektiv i lägenheter, hyresrätter OCH bostadsrätter. Mångfald är fruktbart även i detta. Sluta att demonisera oss som råkat (ja, för hade det funnits en hyresrätt just här så kanske vi hade valt att bo så istället) bosätta oss i bostadsrätt och har fräckheten att vara rätt nöjda med det. Det viktiga är väl ändå att vi tillsammans värnar om att Möllevången ska fortsätta vara den pärla av integration, närhet och värme som området ändå är?
Morr.
2010-10-17
2010-10-05
ett folk - en tro?
I morse, efter att jag hade lämnat dottern i skolan, gick jag därifrån och talade med en av hennes klasskompisars mamma. Hon vet om att jag är präst, och tyckte om det. Hon är själv judinna från Kroatien, och berättade om hur de hade besökt Sarajevo när de senast varit nere på besök. Där samsades ortodoxa och katolska kyrkor med synagogor och moskéer, i stort sett på samma gata. Före de senaste krigen hade alla levt i fred.
Likadant var det i Spanien före re-conquistan. Likadant har det varit på så många ställen. Likadant är det faktiskt på de flesta ställen i vår värld, inklusive många platser i Israel/Palestina. I dotterns klass, till exempel, går åtminstone ett judiskt barn, två muslimska, ett svenskkyrkligt, ett som tillhör till en karismatisk friförsamling, ett ortodoxt. Minst. Det är inte en grej. Vi låter bli att servera gris på barnkalasen, precis som vi ser till att godiset är glutenfritt.
Jag och mamman pratade vidare. Och vi konstaterade att detta om något ju måste visa på att det inte är religionerna som skapar konflikter, för i så fall skulle det alltid vara konflikt överallt där människor av olika tro lever tillsammans. Nej, det handlar om makt, och politik, och pengar, och land sade vi.
Jag tänkte vidare på cykelvägen till jobbet. Kanske är det så att det riktiga problemet kommer när vi kopplar en viss religion, vilken det än vara månde, till en viss etnicitet. Och den etniciteten till ett specifikt stycke land. För då blir religionen ett explosivt verktyg för maktanspråk och likriktning, användbar eftersom religion i allmänhet talar till människors känslor och hjärtan. Ni vet: ett folk - ett land - en kyrka.
Därför är faktiskt inte kristendomen den svenska religionen. Den är EN svensk religion bland en mångfald andra. Och så fort vi upphöjer den, eller än värre, Svenska kyrkans tradition, till det som är det exklusivt svenska, så är vi rackarns illa ute.
(Därför ska också en biskop i Svenska kyrkan predika mot främlingsfientlighet och för alla människors lika värde, och därför är det oerhört klargörande när det finns vissa politiker som inte håller med så till den milda grad att de reser sig och går ut. Kom ihåg detta, ni som hävdar att SD inte gör skillnad på folk och folk. Er partiledare tycker att budskapet om lika värde är upprörande.)
Likadant var det i Spanien före re-conquistan. Likadant har det varit på så många ställen. Likadant är det faktiskt på de flesta ställen i vår värld, inklusive många platser i Israel/Palestina. I dotterns klass, till exempel, går åtminstone ett judiskt barn, två muslimska, ett svenskkyrkligt, ett som tillhör till en karismatisk friförsamling, ett ortodoxt. Minst. Det är inte en grej. Vi låter bli att servera gris på barnkalasen, precis som vi ser till att godiset är glutenfritt.
Jag och mamman pratade vidare. Och vi konstaterade att detta om något ju måste visa på att det inte är religionerna som skapar konflikter, för i så fall skulle det alltid vara konflikt överallt där människor av olika tro lever tillsammans. Nej, det handlar om makt, och politik, och pengar, och land sade vi.
Jag tänkte vidare på cykelvägen till jobbet. Kanske är det så att det riktiga problemet kommer när vi kopplar en viss religion, vilken det än vara månde, till en viss etnicitet. Och den etniciteten till ett specifikt stycke land. För då blir religionen ett explosivt verktyg för maktanspråk och likriktning, användbar eftersom religion i allmänhet talar till människors känslor och hjärtan. Ni vet: ett folk - ett land - en kyrka.
Därför är faktiskt inte kristendomen den svenska religionen. Den är EN svensk religion bland en mångfald andra. Och så fort vi upphöjer den, eller än värre, Svenska kyrkans tradition, till det som är det exklusivt svenska, så är vi rackarns illa ute.
(Därför ska också en biskop i Svenska kyrkan predika mot främlingsfientlighet och för alla människors lika värde, och därför är det oerhört klargörande när det finns vissa politiker som inte håller med så till den milda grad att de reser sig och går ut. Kom ihåg detta, ni som hävdar att SD inte gör skillnad på folk och folk. Er partiledare tycker att budskapet om lika värde är upprörande.)
2010-09-13
kristendom och socialism
Jaha, då har man predikat om kristendomens eventuella kopplingar till socialismen. Den texten hittar du här.
2010-08-15
liturgi för församlingen närmare
Det finns få saker som jag kan göra som präst som är tacksammare än att ha ett dop med en dansk familj. Varje gång det händer kommer de danska släktingarna fram en masse efteråt och tackar innerligt. Och de frågar om det alltid är så här varmt och personligt och med barnet i fokus i Svenska kyrkan, och jag säger att ja, det är det i allmänhet. Och då säger det att det är en sådan skillnad från hemma. Och saken de alla fastnar för framförallt är när jag håller upp barnet efter dopet.
Det får mig att fundera över handlingarnas betydelse. Vi är ordets folk, vi kyrkmänniskor, och vi vänder och vrider på våra formuleringar, men det människor hör är inte alltid det vi säger. Men handlingarna kan understryka det vi säger så att det bli klarare. Det är vad det liturgiska handlandet handlar om. De kan naturligtvis också motsäga det, om vi har otur (som i fallet med brudöverlämning, när vi som kyrka hävdar att alla människor är skapade lika, men i den handlingen står för en helt annan människosyn. Sorry för utvikningen).
I fallet dopet, när vi håller upp den lilla nydöpta, visar vi tydligt att den här lilla individen är uppskattad och välkommen som del i kyrkan, i de döptas gemenskap. Människor känner den glädjen, och dras med i den. Liturgiskt handlande när det är som bäst. Och i mötet med den striktare danska traditionen, där dylika gester är mycket sällsynta, blir jag än mer övertgad om att en rik liturgi är en skatt att värna om, något som drar människorna in i mysteriet och ger dem möjlighet att glädjas, att vara medfirare, att bli sammansvetsade som Guds folk här och nu.
Det får mig att fundera över handlingarnas betydelse. Vi är ordets folk, vi kyrkmänniskor, och vi vänder och vrider på våra formuleringar, men det människor hör är inte alltid det vi säger. Men handlingarna kan understryka det vi säger så att det bli klarare. Det är vad det liturgiska handlandet handlar om. De kan naturligtvis också motsäga det, om vi har otur (som i fallet med brudöverlämning, när vi som kyrka hävdar att alla människor är skapade lika, men i den handlingen står för en helt annan människosyn. Sorry för utvikningen).
I fallet dopet, när vi håller upp den lilla nydöpta, visar vi tydligt att den här lilla individen är uppskattad och välkommen som del i kyrkan, i de döptas gemenskap. Människor känner den glädjen, och dras med i den. Liturgiskt handlande när det är som bäst. Och i mötet med den striktare danska traditionen, där dylika gester är mycket sällsynta, blir jag än mer övertgad om att en rik liturgi är en skatt att värna om, något som drar människorna in i mysteriet och ger dem möjlighet att glädjas, att vara medfirare, att bli sammansvetsade som Guds folk här och nu.
2010-07-15
Ingen rök utan eld
Jag har en mycket besvärlig näsa. Den blir snuvig och rinnig av ingen anledning alls, och av vilken anledning som helst. Det är, som ni säkert förstår, rätt besvärligt ibland.
Två säkert är mer bensäkra igångsättare än andra: ett slag på näsan eller cigarettrök.
Långsamt har till och med min dotter lärt sig att mammas näsa är oberörbar. En lite för entusiastisk näsgnugg resulterar omedelbart i häftiga nysningar. Som inte upphör förrän ett dygn senare. Inte konstanta nysningar, utan tre-fyra i taget var femte minut. Det kanske låter komiskt, det har skrattats en del åt mina nysningar och snytningar, men tro mig, det är all annat än kul.
Nå. Slag går i allmänhet att undvika, men cigarettrök är totalt hopplöst.
Kära rökande vänner. Jag vet att många av er känner er förföljda. Men ni kan välja när ni tänder cigaretten. Står ni på en busshållplats, snälla gå iväg en bit. Står ni i bankomatkön, snälla vänta tills ni är klara. Er njutning förstör, med lite otur, hela min dag.
Jag hurrade när rökförbudet på restaurangerna infördes. Men det har också inneburit att jag aldrig kan sitta på uteserveringar mer. Busshållplatser är ofta en ren pina. Och nästan det allra tristaste är att rökare i allmänhet (naturligtvis gäller detta inte just dig) blir störtsura så fort jag ber dem gå lite åt sidan. Uppenbarligen är det deras rättighet att röka oavsett sällskap eller vilka konsekvenser deras njutning får för andra. Och vet ni? Det blir bara värre. Det går inte att gå på stan utan att passera igenom dussintals rökmoln. Det röks mer här än i något land jag rest till de senaste åren.
Så snälla rökande vän. Tänk på var du tänder din cigarett. Personen bakom dig kanske är jag, eller ännu värre, en astmatiker eller en annan person med andningssvårigheter. Din cigg förstör så mycket mer än bara dina lungor.
Två säkert är mer bensäkra igångsättare än andra: ett slag på näsan eller cigarettrök.
Långsamt har till och med min dotter lärt sig att mammas näsa är oberörbar. En lite för entusiastisk näsgnugg resulterar omedelbart i häftiga nysningar. Som inte upphör förrän ett dygn senare. Inte konstanta nysningar, utan tre-fyra i taget var femte minut. Det kanske låter komiskt, det har skrattats en del åt mina nysningar och snytningar, men tro mig, det är all annat än kul.
Nå. Slag går i allmänhet att undvika, men cigarettrök är totalt hopplöst.
Kära rökande vänner. Jag vet att många av er känner er förföljda. Men ni kan välja när ni tänder cigaretten. Står ni på en busshållplats, snälla gå iväg en bit. Står ni i bankomatkön, snälla vänta tills ni är klara. Er njutning förstör, med lite otur, hela min dag.
Jag hurrade när rökförbudet på restaurangerna infördes. Men det har också inneburit att jag aldrig kan sitta på uteserveringar mer. Busshållplatser är ofta en ren pina. Och nästan det allra tristaste är att rökare i allmänhet (naturligtvis gäller detta inte just dig) blir störtsura så fort jag ber dem gå lite åt sidan. Uppenbarligen är det deras rättighet att röka oavsett sällskap eller vilka konsekvenser deras njutning får för andra. Och vet ni? Det blir bara värre. Det går inte att gå på stan utan att passera igenom dussintals rökmoln. Det röks mer här än i något land jag rest till de senaste åren.
Så snälla rökande vän. Tänk på var du tänder din cigarett. Personen bakom dig kanske är jag, eller ännu värre, en astmatiker eller en annan person med andningssvårigheter. Din cigg förstör så mycket mer än bara dina lungor.
2010-06-19
dagens citat
Dagens citat har ingenting alls med kronprinsessbröllop att göra, även om det levererades någon gång mellan vigsel och middag...
K (7 år): "Jag tycker om döda djur. De är så gosiga, och om man råkar tappa dem gör det inget!"
Ja, just det.
K (7 år): "Jag tycker om döda djur. De är så gosiga, och om man råkar tappa dem gör det inget!"
Ja, just det.
2010-06-06
S:ta Katarina, vårt dop och nationaldag, allt på en gång
Idag invigde vi S:ta Katarina lekkyrka. Äntligen! Vi skickade ut massor med inbjudningar, och de viktigaste, barnen, kom. När klockan var 11 och processionen gick in i kyrkan fanns det säkert trettio familjer där. Fantastiskt! Barnens gudstjänst blev överfull, och runt altarbordet trängdes tre-, fyra- och femåringar för att få ta emot.
Jag predikade om dopet, så klart, och den korta predikan finner du här.
Gudstjänsten fortsatte sedan i vår församlingsträdgård med högtidlig invigning av S:ta Katarina. Dottern var biskop och bankade på dörren med kräklan, och vi sjöng kantor A's specialskrivna lekkyrkosång. Barnen fick smörja kyrkan, och nu är väggarna fulla med små oljiga kors. Sedan talade herden och stiftets representant, vi sjöng nationalsången, och vi åt glassbåtar (till slut, bilen var 40 minuter sen, grrrr) i solen. En fantastisk dag!
Nu längtar vi bara efter att börja använda S:ta Katarina. Låt den heliga leken börja!
Jag predikade om dopet, så klart, och den korta predikan finner du här.
Gudstjänsten fortsatte sedan i vår församlingsträdgård med högtidlig invigning av S:ta Katarina. Dottern var biskop och bankade på dörren med kräklan, och vi sjöng kantor A's specialskrivna lekkyrkosång. Barnen fick smörja kyrkan, och nu är väggarna fulla med små oljiga kors. Sedan talade herden och stiftets representant, vi sjöng nationalsången, och vi åt glassbåtar (till slut, bilen var 40 minuter sen, grrrr) i solen. En fantastisk dag!
Nu längtar vi bara efter att börja använda S:ta Katarina. Låt den heliga leken börja!
2010-05-30
om treenigheten...
...talade jag lite grann, och om kallelse, och om att vara den man är. Och naturligtvis om Jesus. Här är predikan.
2010-04-22
tack för den passningen, ers kungliga höghet
Ofta framhålls kungafamiljen som goda exempel. Kanske märkligt, det har jag egentligen ingen riktig åsikt om, de är säkert trevliga människor. Men då och då gör de, precis som alla andra, blundrar. Ibland kanske det talas med lite för mycket värme om diktatorer, och ibland tas det beslut utan att tänka på konsekvenserna. Som nu.
Jag vet inte varifrån Annika Borgs uppgifter om brudöverlämningen vid prinsessbröllopet kommer. Dem vill hon inte lämna ut. Men om det är fel hoppas jag innerligt att hovet snart dementerar. Och om Annika har rätt hoppas jag innerligt att Victoria, som ju verkar vara en rätt klok kvinna i övrigt, ändrar sig snabbt som ögat.
Det finns flera anledningar till att det är dumt. Jag har bloggat om det tidigare. Just nu är bloggvärlden absolut smockfull av inlägg om just precis detta, forumen på bröllopssajterna fylls på och i kommentarsfälten i tidningarna glöder upprörda bokstäver mot läsaren. Argument finns både för och emot, men faktum är att det i Stockholms stift, vars domkyrka Victoria och Daniel kommer att gifta sig i, till och med finns en mycket stark rekommendation att INTE tillåta brudöverlämning.
För oavsett om kronprinsessan tycker att "det är fint" att ledas fram av pappa kommer det att få långtgående konsekvenser. Hennes bröllop kommer stå som förebild, bli ett prejudikat. Som tronföljare står hon, hur märkligt och egentligen religionsfrihetsvidrigt det än är, i ett speciellt förhållande till Svenska kyrkan. Att då gå rakt emot svenskkyrklig sed och rakt emot övertygelsen hos majoriteten av kyrkans präster är inte bara obetänksamt utan faktiskt också respektlöst.
Snälla snälla Victoria, tänk om.
Jag vet inte varifrån Annika Borgs uppgifter om brudöverlämningen vid prinsessbröllopet kommer. Dem vill hon inte lämna ut. Men om det är fel hoppas jag innerligt att hovet snart dementerar. Och om Annika har rätt hoppas jag innerligt att Victoria, som ju verkar vara en rätt klok kvinna i övrigt, ändrar sig snabbt som ögat.
Det finns flera anledningar till att det är dumt. Jag har bloggat om det tidigare. Just nu är bloggvärlden absolut smockfull av inlägg om just precis detta, forumen på bröllopssajterna fylls på och i kommentarsfälten i tidningarna glöder upprörda bokstäver mot läsaren. Argument finns både för och emot, men faktum är att det i Stockholms stift, vars domkyrka Victoria och Daniel kommer att gifta sig i, till och med finns en mycket stark rekommendation att INTE tillåta brudöverlämning.
För oavsett om kronprinsessan tycker att "det är fint" att ledas fram av pappa kommer det att få långtgående konsekvenser. Hennes bröllop kommer stå som förebild, bli ett prejudikat. Som tronföljare står hon, hur märkligt och egentligen religionsfrihetsvidrigt det än är, i ett speciellt förhållande till Svenska kyrkan. Att då gå rakt emot svenskkyrklig sed och rakt emot övertygelsen hos majoriteten av kyrkans präster är inte bara obetänksamt utan faktiskt också respektlöst.
Snälla snälla Victoria, tänk om.
2010-04-20
festen
När jag förbereder en fest städar jag, ser till att jag serverar något gott, och gör mig fin. Inget av detta är oviktigt. Alltihop handlar om att försätta mig själv i rätt humör, men framförallt om att signalera till mina gäster att jag tycker att de är så viktiga att jag verkligen vill anstränga mig för deras skull.
Så när vi har en familjegudstjänst och lämnar silversakerna i skåpet för att istället ta fram keramikkalken, och struntar i sidenmässhaken för att nöja oss med ett röcklin och en stola av enklaste modell, vilka signaler sänder vi då till barnen?
Jag bara funderar.
Så när vi har en familjegudstjänst och lämnar silversakerna i skåpet för att istället ta fram keramikkalken, och struntar i sidenmässhaken för att nöja oss med ett röcklin och en stola av enklaste modell, vilka signaler sänder vi då till barnen?
Jag bara funderar.
2010-04-04
det är påsk på jorden
Halleluja. Han är uppstånden!
Här kommer en lång uppdatering på vad som händer i prästflickans liv. Jag beklagar att det skrivs så lite just nu. Men detta kanske kan ge en liten fingervisning om varför...
Kyrkigt:
Igår natt ledde jag påsknattsmässan för första gången här i församlingen. Den har varit min numera pensionerade kollegas domän i hur många år som helst. Det säger sig själv att det inte var utan bävan som jag började peta i ordningen. Men efter många turer och riva-sig-i-håret-av-funderingar-stunder blev ordningen klar, och det fungerade! Gudstjänsten blev hur bra som helst. *pust*
Lekkyrkan är på gång. På tisdag börjar den uppföras, vilket innebär att den bör vara klar om drygt två veckor, inshallah. Invigning är planerad till söndag 6 juni, välkomna! Vi har redan fem studiebesök inbokade eller i väntan på bokning :) Facebook-sidan för den lanseras så snart kyrkan är klar. Är det för övrigt någon som har ett bra namnförslag? Önskemål: helgonnamn (det är ju en "riktig" kyrka!), någon som har med barn att göra, gärna kvinna, och ihågkombart (så att den inte blir "den där barnkyrkan", utan kommer bli omnämnd i enlighet med namnet). Alla bra förslag är varmt välkomna!
Familjigt: Barnet, som var bra litet när den här bloggen inleddes, kan nu läsa och cykla och begick kyrkokörspremiär idag. Jisses. Är det för övrigt någon mer än jag som tycker att det blir lite olustigt när barnkörer sjunger "Steg för steg vi rör oss framåt. Intar landet bit för bit. Vapnet i vår hand är bönen. Fästen bryts allt mera ned och ned och ned." eller är jag överkänslig?
Internationellt: Jag åker till Tyskland om tre dagar. Om en månad och tre dagar åker jag till New York, Boston och Nashville (sistnämnda på stipendium från stiftet. Jag ska gå på predikofestival! Hur spännande som helst), och om två månader och 22 dagar åker jag till Atlanta och Florida. Japp, det är ett sådant år och en sådan vår.
Internet-igt: Nya favoritbloggar: The Sassy Curmudgeon och Dirty Sexy Ministry. Rekommenderas varmt!
Inköp: Idag beställde jag för övrigt en i-pad.
Här kommer en lång uppdatering på vad som händer i prästflickans liv. Jag beklagar att det skrivs så lite just nu. Men detta kanske kan ge en liten fingervisning om varför...
Kyrkigt:
Igår natt ledde jag påsknattsmässan för första gången här i församlingen. Den har varit min numera pensionerade kollegas domän i hur många år som helst. Det säger sig själv att det inte var utan bävan som jag började peta i ordningen. Men efter många turer och riva-sig-i-håret-av-funderingar-stunder blev ordningen klar, och det fungerade! Gudstjänsten blev hur bra som helst. *pust*
Lekkyrkan är på gång. På tisdag börjar den uppföras, vilket innebär att den bör vara klar om drygt två veckor, inshallah. Invigning är planerad till söndag 6 juni, välkomna! Vi har redan fem studiebesök inbokade eller i väntan på bokning :) Facebook-sidan för den lanseras så snart kyrkan är klar. Är det för övrigt någon som har ett bra namnförslag? Önskemål: helgonnamn (det är ju en "riktig" kyrka!), någon som har med barn att göra, gärna kvinna, och ihågkombart (så att den inte blir "den där barnkyrkan", utan kommer bli omnämnd i enlighet med namnet). Alla bra förslag är varmt välkomna!
Familjigt: Barnet, som var bra litet när den här bloggen inleddes, kan nu läsa och cykla och begick kyrkokörspremiär idag. Jisses. Är det för övrigt någon mer än jag som tycker att det blir lite olustigt när barnkörer sjunger "Steg för steg vi rör oss framåt. Intar landet bit för bit. Vapnet i vår hand är bönen. Fästen bryts allt mera ned och ned och ned." eller är jag överkänslig?
Internationellt: Jag åker till Tyskland om tre dagar. Om en månad och tre dagar åker jag till New York, Boston och Nashville (sistnämnda på stipendium från stiftet. Jag ska gå på predikofestival! Hur spännande som helst), och om två månader och 22 dagar åker jag till Atlanta och Florida. Japp, det är ett sådant år och en sådan vår.
Internet-igt: Nya favoritbloggar: The Sassy Curmudgeon och Dirty Sexy Ministry. Rekommenderas varmt!
Inköp: Idag beställde jag för övrigt en i-pad.
2010-03-08
ett kärleksbrev till skånetrafiken...
...skulle jag vilja skriva. Men Skånetrafiken är svår att älska.
Varför? För att...
...det aldrig någonsin går att lita på att bussarna kommer i tid. Faktum är att när det händer är det en positiv överraskning. Här om veckan var 4:an 45 minuter försenad. 45! Och då var det inte ens snöstorm.
...betalningssystemet är vansinnigt. Jag förstår att det är obehagligt att hantera kontanter eftersom det finns en massa idioter som gärna stjäl dem, men nog måste det finnas en bättre lösning än att ta bort kontantmöjligheten på helger och kvällar? Vad ska turisterna göra? När dessutom serviceställena på Gustav Adolfs torg och Södervärn är stängda på söndagar blir det extra idiotiskt. Lösningen att man kan köpa extrakort på 7-11 mfl är miljömässigt urbota korkad.
...Malmös busschafförer är legendariskt otrevliga. Jag kan tänka mig att de möter en och annan otrevlig resenär också, men faktum är att det är ett serviceyrke. Seeeeeerviiiiice. Sug på det ordet. Det innebär inte att argumentera i flera minuter med en resenär om hon tryckte på stoppknappen eller inte. För övrigt gjorde hon det.
...bussarna så ofta är trasiga. Ibland kan inte bakdörrarna stängas, det är mer regel än undantag att stoppknapparna inte funkar, ofta behöver man inte betala eftersom automaterna inte fungerar. Detta hänger säkert ihop med såväl punkt 1 och 3.
Så, kära Skånetrafiken. Jag gillar kollektivtrafik. Jag tycker att alla borde åka kollektivt, men som det sköts just nu kan jag inte med bästa vilja i världen rekommendera någon att kliva på Malmös bussar. Gör om. Gör bättre.
Varför? För att...
...det aldrig någonsin går att lita på att bussarna kommer i tid. Faktum är att när det händer är det en positiv överraskning. Här om veckan var 4:an 45 minuter försenad. 45! Och då var det inte ens snöstorm.
...betalningssystemet är vansinnigt. Jag förstår att det är obehagligt att hantera kontanter eftersom det finns en massa idioter som gärna stjäl dem, men nog måste det finnas en bättre lösning än att ta bort kontantmöjligheten på helger och kvällar? Vad ska turisterna göra? När dessutom serviceställena på Gustav Adolfs torg och Södervärn är stängda på söndagar blir det extra idiotiskt. Lösningen att man kan köpa extrakort på 7-11 mfl är miljömässigt urbota korkad.
...Malmös busschafförer är legendariskt otrevliga. Jag kan tänka mig att de möter en och annan otrevlig resenär också, men faktum är att det är ett serviceyrke. Seeeeeerviiiiice. Sug på det ordet. Det innebär inte att argumentera i flera minuter med en resenär om hon tryckte på stoppknappen eller inte. För övrigt gjorde hon det.
...bussarna så ofta är trasiga. Ibland kan inte bakdörrarna stängas, det är mer regel än undantag att stoppknapparna inte funkar, ofta behöver man inte betala eftersom automaterna inte fungerar. Detta hänger säkert ihop med såväl punkt 1 och 3.
Så, kära Skånetrafiken. Jag gillar kollektivtrafik. Jag tycker att alla borde åka kollektivt, men som det sköts just nu kan jag inte med bästa vilja i världen rekommendera någon att kliva på Malmös bussar. Gör om. Gör bättre.
2010-03-06
grip tag i förbundet
Andakt på äldreboendet. Texten: kvinnan som hade haft blödningar i 12 år. Jag tänkte ganska länge på den. Ja, visst vet dessa kvinnor (och en man) vad det är att lida, att få fel diagnos, att bli åsidosatta. Men hur kan jag predika ett helande evangelium till dem. Jesus mantel och tofsar är inte i närheten.
Men sedan insåg jag hur det var kvinnan själv som agerade. Hon återerövrar livet själv. Hon slutade aldrig tro att förbundet innefattade henne, vad än alla andra sade. Blödande och svag hade hon fortfarande tillräckligt med tro för att göra anspråk på förbundet för sin egen del. Regnbågen i skyn, mjölken och honungen, blodet från lammen och oxarna, de tillhör alla henne. Och Jesus vänder sig om, ser henne, och erkänner hennes anspråk.
Inte åsidosatt. En av Guds egna.
Det helande miraklet som de gamla kvinnorna på hemmet aldrig har upplevt är på något sätt ändå den mindre delen av den här berättelsen. Det är en berättelse om att höra till, om att aldrig ge upp, om att hålla fast vid tron och inte ge upp. Och de, med sina år av predikolyssnande och kaffekokande och psalmsång, de vet allt om att gripa tag i förbundets tofs och hålla fast. Guds egna.
Men sedan insåg jag hur det var kvinnan själv som agerade. Hon återerövrar livet själv. Hon slutade aldrig tro att förbundet innefattade henne, vad än alla andra sade. Blödande och svag hade hon fortfarande tillräckligt med tro för att göra anspråk på förbundet för sin egen del. Regnbågen i skyn, mjölken och honungen, blodet från lammen och oxarna, de tillhör alla henne. Och Jesus vänder sig om, ser henne, och erkänner hennes anspråk.
Inte åsidosatt. En av Guds egna.
Det helande miraklet som de gamla kvinnorna på hemmet aldrig har upplevt är på något sätt ändå den mindre delen av den här berättelsen. Det är en berättelse om att höra till, om att aldrig ge upp, om att hålla fast vid tron och inte ge upp. Och de, med sina år av predikolyssnande och kaffekokande och psalmsång, de vet allt om att gripa tag i förbundets tofs och hålla fast. Guds egna.
2010-03-04
i-landsproblem
Varning! Mycket oseriös bloggpost.
Här följer en lista.
10 i-landsproblem jag inte har, eller med all sannolikhet inte någonsin kommer att ha, tack och lov.
1. Mörka hårrötter. Det är för sent för det nu, nu vitnar det i luggen...
2. Indraget körkort.
3. Nikotinabstinens.
4. Beslutångest inför vilket biskopsvalspråk jag ska ha.
5. Ett trist efternamn.
6. Problem med hur jag ska investera mina Nobelprispengar.
7. Avbruten stilettklack.
8. Obesvarad kärlek till Mikael Persbrandt (eller besvarad för den delen).
9. Fritid jag inte vet vad jag ska göra med.
10. Behov att bära runt på (och emellanåt använda) hundbajspåsar. Inga hundar i den här familjen.
Vet du några i-landsproblem som du är speciellt glad över att slippa?
Här följer en lista.
10 i-landsproblem jag inte har, eller med all sannolikhet inte någonsin kommer att ha, tack och lov.
1. Mörka hårrötter. Det är för sent för det nu, nu vitnar det i luggen...
2. Indraget körkort.
3. Nikotinabstinens.
4. Beslutångest inför vilket biskopsvalspråk jag ska ha.
5. Ett trist efternamn.
6. Problem med hur jag ska investera mina Nobelprispengar.
7. Avbruten stilettklack.
8. Obesvarad kärlek till Mikael Persbrandt (eller besvarad för den delen).
9. Fritid jag inte vet vad jag ska göra med.
10. Behov att bära runt på (och emellanåt använda) hundbajspåsar. Inga hundar i den här familjen.
Vet du några i-landsproblem som du är speciellt glad över att slippa?
2010-02-25
utmärkt
Är det fler än jag som får absolut skrivkramp när någon slags bloggutmärkelse eller kedjebrev (välj själv vilken term du vill använda, själv skiftar det beroende på humör) dimper ner i kommentarsfältet? I vilket fall som helst har söta Madicken bett mig lista sju saker ingen vet om mig. Det blir lite klurigt, eftersom det generellt sett är så att de saker ingen vet om mig gärna får förbli ovetna. Men här kommer en liten lista över saker som väldans/ganska få vet:
1. Jag tycker så illa om skorpioner så att jag inte riktigt klarar av att se dem ens på tv.
2. För en liten tid sedan hade jag fyra farmödrar. Inte illa va? Nu lever endast två av dem, men det är fortfarande dubbelt så många som många andra. Inte för att det är en tävling, men...
3. Om jag inte skulle fortsätta vara präst av någon märklig anledning, skulle jag vilja vara arkitekt eller möjligtvis möbelsnickare.
4. Jag lekte med Barbies pinsamt sent. Pinsamt sent.
5. Jag skulle kunna ge mitt högra lillfinger för att få träffa Nelson Mandela.
6. Det mesta som Astrid Lindgren har skrivit är briljant, men Barna i Bullerbyn är det inte. Där rök Nobelpriset, och jag inser att jag kommer att bli stenad för att jag har skrivit det här.
7. Jag kan inte somna om jag har fingrarna böjda. Vansinne, jag vet. Dessutom föredrar jag att ha fötterna utanför täcket.
Sådärja. Lite banaliteter såhär mitt i onsdagsnatten. Men nu kommer det värsta, nämligen att ge vidare det här till sju andra. Ugh. Nej, jag låter bli, och drabbar istället bara Cissi, som eftersom hon är på PiUS säkert inte har något bättre för sig ;)
2010-02-09
avundsjuka är så klädsamt
En av mina konfirmander är i Thailand i flera månader.
En av mina vänner kom just hem från Egypten, en annan är på Kanarieöarna just nu.
Facebook uppdaterar mig obarmhärtigt med bilder och kommentarer, jublande statusuppdateringar och förnöjda suckar.
Och jag tittar ut på snön. Mina skor har hål som släpper in vätan. På morgonen är det kallt och jag vill inte gå upp. Och jag drömmer om sommaren.
Avundsjuka. Visst är det klädsamt? Men snart är våren här. Snälla Gud, snart?
En av mina vänner kom just hem från Egypten, en annan är på Kanarieöarna just nu.
Facebook uppdaterar mig obarmhärtigt med bilder och kommentarer, jublande statusuppdateringar och förnöjda suckar.
Och jag tittar ut på snön. Mina skor har hål som släpper in vätan. På morgonen är det kallt och jag vill inte gå upp. Och jag drömmer om sommaren.
Avundsjuka. Visst är det klädsamt? Men snart är våren här. Snälla Gud, snart?
2010-02-01
He's got the whole world...
Kiddo: Mom, I know who made snow!
Me: Yeah?
Kiddo: Yes. God did!
Me: Yeah, that's right.
Kiddo: Because God made the clouds, and there's where snow comes from.
Me: True. So now we know who to blame and complain to.
Kiddo: No, we can't complain. Because snow is made of water, and we need water to live.
Me: Huh. Yeah, that's true.
Kiddo: And besides, if there's no snow, the eskimoes won't be able to make igloos and then they will freeze.
Me: Right (deciding not to argue about the name, makes mental note to inform kiddo at some point that the people in question prefer the name inuit). Of course. Well, let's not complain then.
Kiddo: Yep.
Me: Yeah?
Kiddo: Yes. God did!
Me: Yeah, that's right.
Kiddo: Because God made the clouds, and there's where snow comes from.
Me: True. So now we know who to blame and complain to.
Kiddo: No, we can't complain. Because snow is made of water, and we need water to live.
Me: Huh. Yeah, that's true.
Kiddo: And besides, if there's no snow, the eskimoes won't be able to make igloos and then they will freeze.
Me: Right (deciding not to argue about the name, makes mental note to inform kiddo at some point that the people in question prefer the name inuit). Of course. Well, let's not complain then.
Kiddo: Yep.
2010-01-26
vilket liv det ska bli på hemmen
Jag var på konsert igår. Depeche Mode kom till Malmö, med förbandet Nitzer Ebb, och Malmö Arena fylldes av...medelålders människor. Sådana som jag, och äldre. Gråa huvuden, förnuftiga skor. Som ett föräldramöte, sade en i sällskapet. Här och där skymtade en yngre person, och det var inte utan att man undrade om den lilla människan var där med sina föräldrar...
Det var ingen hysterisk trängsel i publiken, och förvisso hoppade vi, och viftade med armarna (lite försiktigt sådär) och klappade och sjöng med, men ingen hoppade från scen, ingen började gråta. Skön stämning, ingen hysteri.
Men det är klart, om ett band har hållit på sedan 1980, säger det sig själv att fansen också börjat gråna. Dave Gahan fyller 48 i år. Han for som en skottspole över scenen, imponerande. Samma sak gällde förbandet som ju också har funnits med ett tag. Där är sångaren 43, och stod inte still en sekund. Visst, det är ingen ålder egentligen, men det är bara att konstatera - det kommer att bli livat på hemmen i framtiden.
Kommer vi ha "minns du Eminem-låten"-tävlingar?
Kommer vi ha synth-allsång?
När vi lyssnar på melodikrysset, nog kommer sångerna vi minns vara Personal Jesus, One, Common People och Sarah, snarare än en oändlig radda dansbandslåtar?
Mm, det blir livat på hemmen när vi kommer dit. It's a question of time.
Det var ingen hysterisk trängsel i publiken, och förvisso hoppade vi, och viftade med armarna (lite försiktigt sådär) och klappade och sjöng med, men ingen hoppade från scen, ingen började gråta. Skön stämning, ingen hysteri.
Men det är klart, om ett band har hållit på sedan 1980, säger det sig själv att fansen också börjat gråna. Dave Gahan fyller 48 i år. Han for som en skottspole över scenen, imponerande. Samma sak gällde förbandet som ju också har funnits med ett tag. Där är sångaren 43, och stod inte still en sekund. Visst, det är ingen ålder egentligen, men det är bara att konstatera - det kommer att bli livat på hemmen i framtiden.
Kommer vi ha "minns du Eminem-låten"-tävlingar?
Kommer vi ha synth-allsång?
När vi lyssnar på melodikrysset, nog kommer sångerna vi minns vara Personal Jesus, One, Common People och Sarah, snarare än en oändlig radda dansbandslåtar?
Mm, det blir livat på hemmen när vi kommer dit. It's a question of time.
2010-01-23
kyrkoarkitektur #1
Jag har just börjat en kurs i "Kyrkorummets och gudstjänstens arkitektur". Hur spännande som helst! Idag åkte vi på exkursion till Dalby, Genarp och Övedskloster. Här är några bilder. En exteriör och en interiör från varje ställe.
Dalby:
Genarp:
Övedskloster:
Dalby:
Genarp:
Övedskloster:
2010-01-12
leka kyrka
2010-01-06
tre kungar
Så, egentligen vet vi nästan ingenting om det här som hände. Om det hände, men det kan vi väl för enkelhetens skull utgå ifrån i alla fall.
En surpuppa på någon blogg jag läser hävdade att Jesus var ett år gammal när de vise männen kom fram, men det struntar jag i. För övrigt förstår jag inte, i så fall, varför Maria och Josef skulle hänga i Betlehem i ett år. Matteus, den ende av evangelisterna som skriver om det här, säger att stjärnan hade varit synlig i ungefär två år, men det finns väl inget som säger att den inte kan ha tänts ett tag innan Jesus föddes, eller?
Andra saker vi inte vet ett dyft om är varifrån de vise männen kom, hur många de var, om huset som lilla familjen Josefsson ska ha bott i var förbundet med stallet osv osv. Hur vi fått för oss att det skulle varit tre kungar som kom ridande (och på vad för slags riddjur de i så fall red), vilka namn de bar och hur det kommer sig att en av dem i våra krubbor är afrikan, allt det där har ingenting med Bibelns berättelse att göra överhuvudtaget. Inte heller att vi firar det här på Trettondagen är särskilt självklart, det står absolut ingenting om när de vise männen kom fram. Och visa förresten. De lär ju ha varit astrologer, hur mycket gillar vi stjärntecken i våra kyrkor egentligen?
Men spelar det roll?
Lite kanske. Det är väl bra att ha koll på hur mycket legender som byggs runt bibelberättelserna. Det här är ett bra exempel, kanske mer extremt än många andra eftersom krubborna i våra hem och kyrkor så tydligt bär legenderna vidare.
Men. Vi älskar ju den här legenden. Jag har alltid varit oerhört förtjust i de vise männen. Tanken på hur representanter från folk när och fjärran reser till Betlehem för att till sin oerhörda förvåning finna kungen i en krubba är så tilltalande. Alla är välkomna till krubban. Oavsett varifrån du kommer, oavsett hur du ser ut, är du välkommen att tillsammans med oss andra böja knä framför ett nyfött barn. Och så blir legender god teologi.
Kristus själv är inte en legend. Hans strålglans drog människor till sig. Så även idag, från öster och väster, nord och syd. Visa människor och dårar. Kvinnor och män, barn och gamla, fattiga och rika, sjuka och friska. Alla är välkomna till krubban.
En surpuppa på någon blogg jag läser hävdade att Jesus var ett år gammal när de vise männen kom fram, men det struntar jag i. För övrigt förstår jag inte, i så fall, varför Maria och Josef skulle hänga i Betlehem i ett år. Matteus, den ende av evangelisterna som skriver om det här, säger att stjärnan hade varit synlig i ungefär två år, men det finns väl inget som säger att den inte kan ha tänts ett tag innan Jesus föddes, eller?
Andra saker vi inte vet ett dyft om är varifrån de vise männen kom, hur många de var, om huset som lilla familjen Josefsson ska ha bott i var förbundet med stallet osv osv. Hur vi fått för oss att det skulle varit tre kungar som kom ridande (och på vad för slags riddjur de i så fall red), vilka namn de bar och hur det kommer sig att en av dem i våra krubbor är afrikan, allt det där har ingenting med Bibelns berättelse att göra överhuvudtaget. Inte heller att vi firar det här på Trettondagen är särskilt självklart, det står absolut ingenting om när de vise männen kom fram. Och visa förresten. De lär ju ha varit astrologer, hur mycket gillar vi stjärntecken i våra kyrkor egentligen?
Men spelar det roll?
Lite kanske. Det är väl bra att ha koll på hur mycket legender som byggs runt bibelberättelserna. Det här är ett bra exempel, kanske mer extremt än många andra eftersom krubborna i våra hem och kyrkor så tydligt bär legenderna vidare.
Men. Vi älskar ju den här legenden. Jag har alltid varit oerhört förtjust i de vise männen. Tanken på hur representanter från folk när och fjärran reser till Betlehem för att till sin oerhörda förvåning finna kungen i en krubba är så tilltalande. Alla är välkomna till krubban. Oavsett varifrån du kommer, oavsett hur du ser ut, är du välkommen att tillsammans med oss andra böja knä framför ett nyfött barn. Och så blir legender god teologi.
Kristus själv är inte en legend. Hans strålglans drog människor till sig. Så även idag, från öster och väster, nord och syd. Visa människor och dårar. Kvinnor och män, barn och gamla, fattiga och rika, sjuka och friska. Alla är välkomna till krubban.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)