Halleluja. Han är uppstånden!
Här kommer en lång uppdatering på vad som händer i prästflickans liv. Jag beklagar att det skrivs så lite just nu. Men detta kanske kan ge en liten fingervisning om varför...
Kyrkigt:
Igår natt ledde jag påsknattsmässan för första gången här i församlingen. Den har varit min numera pensionerade kollegas domän i hur många år som helst. Det säger sig själv att det inte var utan bävan som jag började peta i ordningen. Men efter många turer och riva-sig-i-håret-av-funderingar-stunder blev ordningen klar, och det fungerade! Gudstjänsten blev hur bra som helst. *pust*
Lekkyrkan är på gång. På tisdag börjar den uppföras, vilket innebär att den bör vara klar om drygt två veckor, inshallah. Invigning är planerad till söndag 6 juni, välkomna! Vi har redan fem studiebesök inbokade eller i väntan på bokning :) Facebook-sidan för den lanseras så snart kyrkan är klar. Är det för övrigt någon som har ett bra namnförslag? Önskemål: helgonnamn (det är ju en "riktig" kyrka!), någon som har med barn att göra, gärna kvinna, och ihågkombart (så att den inte blir "den där barnkyrkan", utan kommer bli omnämnd i enlighet med namnet). Alla bra förslag är varmt välkomna!
Familjigt: Barnet, som var bra litet när den här bloggen inleddes, kan nu läsa och cykla och begick kyrkokörspremiär idag. Jisses. Är det för övrigt någon mer än jag som tycker att det blir lite olustigt när barnkörer sjunger "Steg för steg vi rör oss framåt. Intar landet bit för bit. Vapnet i vår hand är bönen. Fästen bryts allt mera ned och ned och ned." eller är jag överkänslig?
Internationellt: Jag åker till Tyskland om tre dagar. Om en månad och tre dagar åker jag till New York, Boston och Nashville (sistnämnda på stipendium från stiftet. Jag ska gå på predikofestival! Hur spännande som helst), och om två månader och 22 dagar åker jag till Atlanta och Florida. Japp, det är ett sådant år och en sådan vår.
Internet-igt: Nya favoritbloggar: The Sassy Curmudgeon och Dirty Sexy Ministry. Rekommenderas varmt!
Inköp: Idag beställde jag för övrigt en i-pad.
2010-04-04
2010-03-08
ett kärleksbrev till skånetrafiken...
...skulle jag vilja skriva. Men Skånetrafiken är svår att älska.
Varför? För att...
...det aldrig någonsin går att lita på att bussarna kommer i tid. Faktum är att när det händer är det en positiv överraskning. Här om veckan var 4:an 45 minuter försenad. 45! Och då var det inte ens snöstorm.
...betalningssystemet är vansinnigt. Jag förstår att det är obehagligt att hantera kontanter eftersom det finns en massa idioter som gärna stjäl dem, men nog måste det finnas en bättre lösning än att ta bort kontantmöjligheten på helger och kvällar? Vad ska turisterna göra? När dessutom serviceställena på Gustav Adolfs torg och Södervärn är stängda på söndagar blir det extra idiotiskt. Lösningen att man kan köpa extrakort på 7-11 mfl är miljömässigt urbota korkad.
...Malmös busschafförer är legendariskt otrevliga. Jag kan tänka mig att de möter en och annan otrevlig resenär också, men faktum är att det är ett serviceyrke. Seeeeeerviiiiice. Sug på det ordet. Det innebär inte att argumentera i flera minuter med en resenär om hon tryckte på stoppknappen eller inte. För övrigt gjorde hon det.
...bussarna så ofta är trasiga. Ibland kan inte bakdörrarna stängas, det är mer regel än undantag att stoppknapparna inte funkar, ofta behöver man inte betala eftersom automaterna inte fungerar. Detta hänger säkert ihop med såväl punkt 1 och 3.
Så, kära Skånetrafiken. Jag gillar kollektivtrafik. Jag tycker att alla borde åka kollektivt, men som det sköts just nu kan jag inte med bästa vilja i världen rekommendera någon att kliva på Malmös bussar. Gör om. Gör bättre.
Varför? För att...
...det aldrig någonsin går att lita på att bussarna kommer i tid. Faktum är att när det händer är det en positiv överraskning. Här om veckan var 4:an 45 minuter försenad. 45! Och då var det inte ens snöstorm.
...betalningssystemet är vansinnigt. Jag förstår att det är obehagligt att hantera kontanter eftersom det finns en massa idioter som gärna stjäl dem, men nog måste det finnas en bättre lösning än att ta bort kontantmöjligheten på helger och kvällar? Vad ska turisterna göra? När dessutom serviceställena på Gustav Adolfs torg och Södervärn är stängda på söndagar blir det extra idiotiskt. Lösningen att man kan köpa extrakort på 7-11 mfl är miljömässigt urbota korkad.
...Malmös busschafförer är legendariskt otrevliga. Jag kan tänka mig att de möter en och annan otrevlig resenär också, men faktum är att det är ett serviceyrke. Seeeeeerviiiiice. Sug på det ordet. Det innebär inte att argumentera i flera minuter med en resenär om hon tryckte på stoppknappen eller inte. För övrigt gjorde hon det.
...bussarna så ofta är trasiga. Ibland kan inte bakdörrarna stängas, det är mer regel än undantag att stoppknapparna inte funkar, ofta behöver man inte betala eftersom automaterna inte fungerar. Detta hänger säkert ihop med såväl punkt 1 och 3.
Så, kära Skånetrafiken. Jag gillar kollektivtrafik. Jag tycker att alla borde åka kollektivt, men som det sköts just nu kan jag inte med bästa vilja i världen rekommendera någon att kliva på Malmös bussar. Gör om. Gör bättre.
2010-03-06
grip tag i förbundet
Andakt på äldreboendet. Texten: kvinnan som hade haft blödningar i 12 år. Jag tänkte ganska länge på den. Ja, visst vet dessa kvinnor (och en man) vad det är att lida, att få fel diagnos, att bli åsidosatta. Men hur kan jag predika ett helande evangelium till dem. Jesus mantel och tofsar är inte i närheten.
Men sedan insåg jag hur det var kvinnan själv som agerade. Hon återerövrar livet själv. Hon slutade aldrig tro att förbundet innefattade henne, vad än alla andra sade. Blödande och svag hade hon fortfarande tillräckligt med tro för att göra anspråk på förbundet för sin egen del. Regnbågen i skyn, mjölken och honungen, blodet från lammen och oxarna, de tillhör alla henne. Och Jesus vänder sig om, ser henne, och erkänner hennes anspråk.
Inte åsidosatt. En av Guds egna.
Det helande miraklet som de gamla kvinnorna på hemmet aldrig har upplevt är på något sätt ändå den mindre delen av den här berättelsen. Det är en berättelse om att höra till, om att aldrig ge upp, om att hålla fast vid tron och inte ge upp. Och de, med sina år av predikolyssnande och kaffekokande och psalmsång, de vet allt om att gripa tag i förbundets tofs och hålla fast. Guds egna.
Men sedan insåg jag hur det var kvinnan själv som agerade. Hon återerövrar livet själv. Hon slutade aldrig tro att förbundet innefattade henne, vad än alla andra sade. Blödande och svag hade hon fortfarande tillräckligt med tro för att göra anspråk på förbundet för sin egen del. Regnbågen i skyn, mjölken och honungen, blodet från lammen och oxarna, de tillhör alla henne. Och Jesus vänder sig om, ser henne, och erkänner hennes anspråk.
Inte åsidosatt. En av Guds egna.
Det helande miraklet som de gamla kvinnorna på hemmet aldrig har upplevt är på något sätt ändå den mindre delen av den här berättelsen. Det är en berättelse om att höra till, om att aldrig ge upp, om att hålla fast vid tron och inte ge upp. Och de, med sina år av predikolyssnande och kaffekokande och psalmsång, de vet allt om att gripa tag i förbundets tofs och hålla fast. Guds egna.
2010-03-04
i-landsproblem
Varning! Mycket oseriös bloggpost.
Här följer en lista.
10 i-landsproblem jag inte har, eller med all sannolikhet inte någonsin kommer att ha, tack och lov.
1. Mörka hårrötter. Det är för sent för det nu, nu vitnar det i luggen...
2. Indraget körkort.
3. Nikotinabstinens.
4. Beslutångest inför vilket biskopsvalspråk jag ska ha.
5. Ett trist efternamn.
6. Problem med hur jag ska investera mina Nobelprispengar.
7. Avbruten stilettklack.
8. Obesvarad kärlek till Mikael Persbrandt (eller besvarad för den delen).
9. Fritid jag inte vet vad jag ska göra med.
10. Behov att bära runt på (och emellanåt använda) hundbajspåsar. Inga hundar i den här familjen.
Vet du några i-landsproblem som du är speciellt glad över att slippa?
Här följer en lista.
10 i-landsproblem jag inte har, eller med all sannolikhet inte någonsin kommer att ha, tack och lov.
1. Mörka hårrötter. Det är för sent för det nu, nu vitnar det i luggen...
2. Indraget körkort.
3. Nikotinabstinens.
4. Beslutångest inför vilket biskopsvalspråk jag ska ha.
5. Ett trist efternamn.
6. Problem med hur jag ska investera mina Nobelprispengar.
7. Avbruten stilettklack.
8. Obesvarad kärlek till Mikael Persbrandt (eller besvarad för den delen).
9. Fritid jag inte vet vad jag ska göra med.
10. Behov att bära runt på (och emellanåt använda) hundbajspåsar. Inga hundar i den här familjen.
Vet du några i-landsproblem som du är speciellt glad över att slippa?
2010-02-25
utmärkt
Är det fler än jag som får absolut skrivkramp när någon slags bloggutmärkelse eller kedjebrev (välj själv vilken term du vill använda, själv skiftar det beroende på humör) dimper ner i kommentarsfältet? I vilket fall som helst har söta Madicken bett mig lista sju saker ingen vet om mig. Det blir lite klurigt, eftersom det generellt sett är så att de saker ingen vet om mig gärna får förbli ovetna. Men här kommer en liten lista över saker som väldans/ganska få vet:
1. Jag tycker så illa om skorpioner så att jag inte riktigt klarar av att se dem ens på tv.
2. För en liten tid sedan hade jag fyra farmödrar. Inte illa va? Nu lever endast två av dem, men det är fortfarande dubbelt så många som många andra. Inte för att det är en tävling, men...
3. Om jag inte skulle fortsätta vara präst av någon märklig anledning, skulle jag vilja vara arkitekt eller möjligtvis möbelsnickare.
4. Jag lekte med Barbies pinsamt sent. Pinsamt sent.
5. Jag skulle kunna ge mitt högra lillfinger för att få träffa Nelson Mandela.
6. Det mesta som Astrid Lindgren har skrivit är briljant, men Barna i Bullerbyn är det inte. Där rök Nobelpriset, och jag inser att jag kommer att bli stenad för att jag har skrivit det här.
7. Jag kan inte somna om jag har fingrarna böjda. Vansinne, jag vet. Dessutom föredrar jag att ha fötterna utanför täcket.
Sådärja. Lite banaliteter såhär mitt i onsdagsnatten. Men nu kommer det värsta, nämligen att ge vidare det här till sju andra. Ugh. Nej, jag låter bli, och drabbar istället bara Cissi, som eftersom hon är på PiUS säkert inte har något bättre för sig ;)
2010-02-09
avundsjuka är så klädsamt
En av mina konfirmander är i Thailand i flera månader.
En av mina vänner kom just hem från Egypten, en annan är på Kanarieöarna just nu.
Facebook uppdaterar mig obarmhärtigt med bilder och kommentarer, jublande statusuppdateringar och förnöjda suckar.
Och jag tittar ut på snön. Mina skor har hål som släpper in vätan. På morgonen är det kallt och jag vill inte gå upp. Och jag drömmer om sommaren.
Avundsjuka. Visst är det klädsamt? Men snart är våren här. Snälla Gud, snart?
En av mina vänner kom just hem från Egypten, en annan är på Kanarieöarna just nu.
Facebook uppdaterar mig obarmhärtigt med bilder och kommentarer, jublande statusuppdateringar och förnöjda suckar.
Och jag tittar ut på snön. Mina skor har hål som släpper in vätan. På morgonen är det kallt och jag vill inte gå upp. Och jag drömmer om sommaren.
Avundsjuka. Visst är det klädsamt? Men snart är våren här. Snälla Gud, snart?
2010-02-01
He's got the whole world...
Kiddo: Mom, I know who made snow!
Me: Yeah?
Kiddo: Yes. God did!
Me: Yeah, that's right.
Kiddo: Because God made the clouds, and there's where snow comes from.
Me: True. So now we know who to blame and complain to.
Kiddo: No, we can't complain. Because snow is made of water, and we need water to live.
Me: Huh. Yeah, that's true.
Kiddo: And besides, if there's no snow, the eskimoes won't be able to make igloos and then they will freeze.
Me: Right (deciding not to argue about the name, makes mental note to inform kiddo at some point that the people in question prefer the name inuit). Of course. Well, let's not complain then.
Kiddo: Yep.
Me: Yeah?
Kiddo: Yes. God did!
Me: Yeah, that's right.
Kiddo: Because God made the clouds, and there's where snow comes from.
Me: True. So now we know who to blame and complain to.
Kiddo: No, we can't complain. Because snow is made of water, and we need water to live.
Me: Huh. Yeah, that's true.
Kiddo: And besides, if there's no snow, the eskimoes won't be able to make igloos and then they will freeze.
Me: Right (deciding not to argue about the name, makes mental note to inform kiddo at some point that the people in question prefer the name inuit). Of course. Well, let's not complain then.
Kiddo: Yep.
2010-01-26
vilket liv det ska bli på hemmen
Jag var på konsert igår. Depeche Mode kom till Malmö, med förbandet Nitzer Ebb, och Malmö Arena fylldes av...medelålders människor. Sådana som jag, och äldre. Gråa huvuden, förnuftiga skor. Som ett föräldramöte, sade en i sällskapet. Här och där skymtade en yngre person, och det var inte utan att man undrade om den lilla människan var där med sina föräldrar...
Det var ingen hysterisk trängsel i publiken, och förvisso hoppade vi, och viftade med armarna (lite försiktigt sådär) och klappade och sjöng med, men ingen hoppade från scen, ingen började gråta. Skön stämning, ingen hysteri.
Men det är klart, om ett band har hållit på sedan 1980, säger det sig själv att fansen också börjat gråna. Dave Gahan fyller 48 i år. Han for som en skottspole över scenen, imponerande. Samma sak gällde förbandet som ju också har funnits med ett tag. Där är sångaren 43, och stod inte still en sekund. Visst, det är ingen ålder egentligen, men det är bara att konstatera - det kommer att bli livat på hemmen i framtiden.
Kommer vi ha "minns du Eminem-låten"-tävlingar?
Kommer vi ha synth-allsång?
När vi lyssnar på melodikrysset, nog kommer sångerna vi minns vara Personal Jesus, One, Common People och Sarah, snarare än en oändlig radda dansbandslåtar?
Mm, det blir livat på hemmen när vi kommer dit. It's a question of time.
Det var ingen hysterisk trängsel i publiken, och förvisso hoppade vi, och viftade med armarna (lite försiktigt sådär) och klappade och sjöng med, men ingen hoppade från scen, ingen började gråta. Skön stämning, ingen hysteri.
Men det är klart, om ett band har hållit på sedan 1980, säger det sig själv att fansen också börjat gråna. Dave Gahan fyller 48 i år. Han for som en skottspole över scenen, imponerande. Samma sak gällde förbandet som ju också har funnits med ett tag. Där är sångaren 43, och stod inte still en sekund. Visst, det är ingen ålder egentligen, men det är bara att konstatera - det kommer att bli livat på hemmen i framtiden.
Kommer vi ha "minns du Eminem-låten"-tävlingar?
Kommer vi ha synth-allsång?
När vi lyssnar på melodikrysset, nog kommer sångerna vi minns vara Personal Jesus, One, Common People och Sarah, snarare än en oändlig radda dansbandslåtar?
Mm, det blir livat på hemmen när vi kommer dit. It's a question of time.
2010-01-23
kyrkoarkitektur #1
Jag har just börjat en kurs i "Kyrkorummets och gudstjänstens arkitektur". Hur spännande som helst! Idag åkte vi på exkursion till Dalby, Genarp och Övedskloster. Här är några bilder. En exteriör och en interiör från varje ställe.
Dalby:
Genarp:
Övedskloster:
Dalby:
Genarp:
Övedskloster:
2010-01-12
leka kyrka
2010-01-06
tre kungar
Så, egentligen vet vi nästan ingenting om det här som hände. Om det hände, men det kan vi väl för enkelhetens skull utgå ifrån i alla fall.
En surpuppa på någon blogg jag läser hävdade att Jesus var ett år gammal när de vise männen kom fram, men det struntar jag i. För övrigt förstår jag inte, i så fall, varför Maria och Josef skulle hänga i Betlehem i ett år. Matteus, den ende av evangelisterna som skriver om det här, säger att stjärnan hade varit synlig i ungefär två år, men det finns väl inget som säger att den inte kan ha tänts ett tag innan Jesus föddes, eller?
Andra saker vi inte vet ett dyft om är varifrån de vise männen kom, hur många de var, om huset som lilla familjen Josefsson ska ha bott i var förbundet med stallet osv osv. Hur vi fått för oss att det skulle varit tre kungar som kom ridande (och på vad för slags riddjur de i så fall red), vilka namn de bar och hur det kommer sig att en av dem i våra krubbor är afrikan, allt det där har ingenting med Bibelns berättelse att göra överhuvudtaget. Inte heller att vi firar det här på Trettondagen är särskilt självklart, det står absolut ingenting om när de vise männen kom fram. Och visa förresten. De lär ju ha varit astrologer, hur mycket gillar vi stjärntecken i våra kyrkor egentligen?
Men spelar det roll?
Lite kanske. Det är väl bra att ha koll på hur mycket legender som byggs runt bibelberättelserna. Det här är ett bra exempel, kanske mer extremt än många andra eftersom krubborna i våra hem och kyrkor så tydligt bär legenderna vidare.
Men. Vi älskar ju den här legenden. Jag har alltid varit oerhört förtjust i de vise männen. Tanken på hur representanter från folk när och fjärran reser till Betlehem för att till sin oerhörda förvåning finna kungen i en krubba är så tilltalande. Alla är välkomna till krubban. Oavsett varifrån du kommer, oavsett hur du ser ut, är du välkommen att tillsammans med oss andra böja knä framför ett nyfött barn. Och så blir legender god teologi.
Kristus själv är inte en legend. Hans strålglans drog människor till sig. Så även idag, från öster och väster, nord och syd. Visa människor och dårar. Kvinnor och män, barn och gamla, fattiga och rika, sjuka och friska. Alla är välkomna till krubban.
En surpuppa på någon blogg jag läser hävdade att Jesus var ett år gammal när de vise männen kom fram, men det struntar jag i. För övrigt förstår jag inte, i så fall, varför Maria och Josef skulle hänga i Betlehem i ett år. Matteus, den ende av evangelisterna som skriver om det här, säger att stjärnan hade varit synlig i ungefär två år, men det finns väl inget som säger att den inte kan ha tänts ett tag innan Jesus föddes, eller?
Andra saker vi inte vet ett dyft om är varifrån de vise männen kom, hur många de var, om huset som lilla familjen Josefsson ska ha bott i var förbundet med stallet osv osv. Hur vi fått för oss att det skulle varit tre kungar som kom ridande (och på vad för slags riddjur de i så fall red), vilka namn de bar och hur det kommer sig att en av dem i våra krubbor är afrikan, allt det där har ingenting med Bibelns berättelse att göra överhuvudtaget. Inte heller att vi firar det här på Trettondagen är särskilt självklart, det står absolut ingenting om när de vise männen kom fram. Och visa förresten. De lär ju ha varit astrologer, hur mycket gillar vi stjärntecken i våra kyrkor egentligen?
Men spelar det roll?
Lite kanske. Det är väl bra att ha koll på hur mycket legender som byggs runt bibelberättelserna. Det här är ett bra exempel, kanske mer extremt än många andra eftersom krubborna i våra hem och kyrkor så tydligt bär legenderna vidare.
Men. Vi älskar ju den här legenden. Jag har alltid varit oerhört förtjust i de vise männen. Tanken på hur representanter från folk när och fjärran reser till Betlehem för att till sin oerhörda förvåning finna kungen i en krubba är så tilltalande. Alla är välkomna till krubban. Oavsett varifrån du kommer, oavsett hur du ser ut, är du välkommen att tillsammans med oss andra böja knä framför ett nyfött barn. Och så blir legender god teologi.
Kristus själv är inte en legend. Hans strålglans drog människor till sig. Så även idag, från öster och väster, nord och syd. Visa människor och dårar. Kvinnor och män, barn och gamla, fattiga och rika, sjuka och friska. Alla är välkomna till krubban.
2009-12-25
citat mm
Maken: "Jag förstår mig inte på funk, men å andra sidan gillar jag verkligen belysningen i Folkets Park!"
Jahapp.
Julen i lösryckta ord: klappinslagningsmaraton, pepparkaksbaptisterium, midnattsmässemys, julklappsjackpot, julkrubbeinvasion, sistaminutenshopping, tövädersfrustration, stillsamhet och kusinkramkalas. Och en massa annat. Men mest av allt: Jesus.
Jahapp.
Julen i lösryckta ord: klappinslagningsmaraton, pepparkaksbaptisterium, midnattsmässemys, julklappsjackpot, julkrubbeinvasion, sistaminutenshopping, tövädersfrustration, stillsamhet och kusinkramkalas. Och en massa annat. Men mest av allt: Jesus.
2009-12-21
36 år är längre än jag har funnits
Igår sade vi farväl till käraste kollegan T. Efter 36 år i församlingen går han i pension. Det är ingen större hemlighet att det finns de som trodde att han aldrig skulle gå. Inte heller är det en hemlighet att vi kommer att sakna honom svårt.
När jag kom till min församling för lite mer än tre år sedan var T den som bäst lärde mig hur gudstjänsten firas här. Vi insåg snabbt att vi tänkte lika om mycket, och att vi delade en kärlek till liturgin. Vi möttes över många gränser, jag och T, och vi fick snart kommentarer om hur väl vi verkade arbeta ihop.
Emellanåt när jag mötte kollegor från andra församlingar och de fick veta var jag jobbade, frågade de hur det gick att arbeta med T. Jag blev förvånad. De var nästan morbidt lyckliga över att få dela med sig av rykten om åsikter i ämbetsfrågan. Och jag förklarade att det hade jag aldrig märkt något av.
Däremot har jag märkt hur vänskap och kollegial respekt, humor och värme får människor att mötas. Hur ålder inte behöver medföra stagnation, hur en viss konservatism inte behöver betyda enögdhet. Det är klart att vi inte var eniga alltid, men vi kunde alltid tala om det som vi inte kunde enas om, vi kunde alltid komma överens om att inte vara överens.
Ts erfarenhet och skärpa och glädje kommer saknas mycket, både bland oss som gladeligen kallar oss hans kollegor och bland församlingsborna.
Jag vet inte om du läser den här bloggen, T, men om du gör det - puss på dig, och tack för allt du lärt mig!
När jag kom till min församling för lite mer än tre år sedan var T den som bäst lärde mig hur gudstjänsten firas här. Vi insåg snabbt att vi tänkte lika om mycket, och att vi delade en kärlek till liturgin. Vi möttes över många gränser, jag och T, och vi fick snart kommentarer om hur väl vi verkade arbeta ihop.
Emellanåt när jag mötte kollegor från andra församlingar och de fick veta var jag jobbade, frågade de hur det gick att arbeta med T. Jag blev förvånad. De var nästan morbidt lyckliga över att få dela med sig av rykten om åsikter i ämbetsfrågan. Och jag förklarade att det hade jag aldrig märkt något av.
Däremot har jag märkt hur vänskap och kollegial respekt, humor och värme får människor att mötas. Hur ålder inte behöver medföra stagnation, hur en viss konservatism inte behöver betyda enögdhet. Det är klart att vi inte var eniga alltid, men vi kunde alltid tala om det som vi inte kunde enas om, vi kunde alltid komma överens om att inte vara överens.
Ts erfarenhet och skärpa och glädje kommer saknas mycket, både bland oss som gladeligen kallar oss hans kollegor och bland församlingsborna.
Jag vet inte om du läser den här bloggen, T, men om du gör det - puss på dig, och tack för allt du lärt mig!
2009-12-17
om att örfila ett barn
Sorry, Roland och alla de hundratals pensionärer som slutit upp bakom dig. Det är fel att slå folk. Ja, jag säger slå, för det är precis det som hände. Det låter ju lindrigare att "örfila" men du har använt våld mot ett barn, Roland. Det är fel.
Jag tror inte att det finns någon som inte fattar att man kan mista besinningen någon gång. Men om det ska vara ok, var dras gränsen då? Att liksom råka klippa till ungen med knytnäven? Eller paraplyet? Eller brännbollsträt som bara råkade finnas där?
Fel. Fel, fel fel. Och jag tror att du vet det, Roland. Vad jag verkligen stör mig på är din fanclub som ordnar tältmöte utanför rätten.
Jag förstår också att många äldre är jättefrustrerade över vandaliserande ungdomar och högljuddhet och brist på respekt och allt vad det kan vara. Men inte 17 är våld en särskilt bra metod att få dem att sluta, eller hur? Vad händer om de slår tillbaka? Om de är riktiga ligister som inte backar för att ge en gubbe stryk? Då svarar de dessvärre bara med samma mynt, Roland, och den som leken ger får leken tåla. Nej, lägg ner det där. Slå på en sandsäck istället eller knyt näven i fickan och försök lära känna ungdomarna istället. Då kommer de lyssna på dig.
Jag tror inte att det finns någon som inte fattar att man kan mista besinningen någon gång. Men om det ska vara ok, var dras gränsen då? Att liksom råka klippa till ungen med knytnäven? Eller paraplyet? Eller brännbollsträt som bara råkade finnas där?
Fel. Fel, fel fel. Och jag tror att du vet det, Roland. Vad jag verkligen stör mig på är din fanclub som ordnar tältmöte utanför rätten.
Jag förstår också att många äldre är jättefrustrerade över vandaliserande ungdomar och högljuddhet och brist på respekt och allt vad det kan vara. Men inte 17 är våld en särskilt bra metod att få dem att sluta, eller hur? Vad händer om de slår tillbaka? Om de är riktiga ligister som inte backar för att ge en gubbe stryk? Då svarar de dessvärre bara med samma mynt, Roland, och den som leken ger får leken tåla. Nej, lägg ner det där. Slå på en sandsäck istället eller knyt näven i fickan och försök lära känna ungdomarna istället. Då kommer de lyssna på dig.
2009-12-09
...och till alla människor en god vilja
Karl-Bertil. Ni vet, den rödhårige rättskaffens ynglingen. Han skulle jag vilja ha fler av.
Så här i superstressade advents- och jultider, när vi trots alla våra goda intentioner knappt orkar vara ens hövliga mot varandra, skulle det vara så skönt med en som är rakt igenom godhjärtad, stresstålig och uppriktig.
Men sådana är vi inte, sådär till mans och kvinns. Vi är jäktade och halvärliga och lite småelaka, och aldrig blir det tydligare än i kontrasten med julens evangelium. Men det är aldrig för sent att ändra sig.
Så kära vänner. Alla ni som sliter med julkrubbevisningar, lussebak, betygssättande, klappjagande och allt vad det nu kan vara som gör just era dagar hysteriska - minns att tomten kommer till den som är snäll. Var lite extra tålmodig med den där andres misstag, håll tillbaka den där kommentaren som i vanliga fall skulle ha glidit av, men nu sårar, bjud till lite extra i kommunikationen med dem runt omkring dig.
En god vilja åt alla. Om jag inte kan få en Karl-Bertil till varje arbetsplats, kan jag väl i alla fall få en Tyko som bevisar att man kan ändra sig, eller en öm moder som är den som påminner oss om att allt det här, det gör vi till minne av Kristi födelse.
Så här i superstressade advents- och jultider, när vi trots alla våra goda intentioner knappt orkar vara ens hövliga mot varandra, skulle det vara så skönt med en som är rakt igenom godhjärtad, stresstålig och uppriktig.
Men sådana är vi inte, sådär till mans och kvinns. Vi är jäktade och halvärliga och lite småelaka, och aldrig blir det tydligare än i kontrasten med julens evangelium. Men det är aldrig för sent att ändra sig.
Så kära vänner. Alla ni som sliter med julkrubbevisningar, lussebak, betygssättande, klappjagande och allt vad det nu kan vara som gör just era dagar hysteriska - minns att tomten kommer till den som är snäll. Var lite extra tålmodig med den där andres misstag, håll tillbaka den där kommentaren som i vanliga fall skulle ha glidit av, men nu sårar, bjud till lite extra i kommunikationen med dem runt omkring dig.
En god vilja åt alla. Om jag inte kan få en Karl-Bertil till varje arbetsplats, kan jag väl i alla fall få en Tyko som bevisar att man kan ändra sig, eller en öm moder som är den som påminner oss om att allt det här, det gör vi till minne av Kristi födelse.
2009-11-27
vi är lite mer verkliga än dom
Igår var jag på präst- och diakonmöte i Lund. Förmiddagen ägnades åt föreläsningar och eftermiddagen åt val till domkapitlet. Som vanligt var det väldigt roligt att träffa folk jag inte har pratat med på länge.
Föreläsarna var två: Mikael Hansson, som har sysslat med Internet och kyrka i mer än tio år, samt en kille från Kairos Future. Titeln på dagen var något i stil med Vad säger vi till Internet? Märk väl: Vad säger vi till Internet.
Det sades en hel del kloka saker, och visst är det så att en hel del av de som befann sig där inte är några större Internetanvändare, men ändå - Internet, och de som är "där" är några andra än vi som jobbar i kyrkan. Det är undertonen. Och med den följer en skepsis, mer eller mindre maskerad, mot "ytliga" bloggar, och "nätmobbing" och "verklighetsflykt" och "tidsfördriv" osv osv, som kom fram i såväl panelsamtal som i frågor. Suck.
Som om inte Internet utgörs av oss som är där.
Som om man inte möter människor där likaväl som på gatan.
Som om ett ansiktslöst möte på en chat är mer yta än ett i klädbutiken.
Mitt första blogginlägg var 2005-11-08. Jag var verkligen inte ens i närheten av först i min umgängeskrets. Och ända talar man i kyrkan om bloggosfären som "en trend", och tendensen är ofta att man inte ska ägna sig åt det man uppfattar som trender. Men Internet är ingen fluga. Det är ännu en stig som vi vandrar på. Det är ännu ett sätt att mötas på, med alla de problem och glädjeämnen som vilket möte människor emellan som helst.
Och framförallt - Internet är inte overkligt, är inte en annan verklighet. Det är helt enkelt ännu ett sätt att ta Ordet till människorna, och var det inte det vi skulle göra? Var det inte mitt ibland dem vi skulle vara?
Jag vet att jag predikar till kören här. Vi som är här på det här torget har ju fattat att vi är här för att vi måste. Så då är frågan - är vi en del av "vi i kyrkan" eller är vi "dom på Internet"?
Föreläsarna var två: Mikael Hansson, som har sysslat med Internet och kyrka i mer än tio år, samt en kille från Kairos Future. Titeln på dagen var något i stil med Vad säger vi till Internet? Märk väl: Vad säger vi till Internet.
Det sades en hel del kloka saker, och visst är det så att en hel del av de som befann sig där inte är några större Internetanvändare, men ändå - Internet, och de som är "där" är några andra än vi som jobbar i kyrkan. Det är undertonen. Och med den följer en skepsis, mer eller mindre maskerad, mot "ytliga" bloggar, och "nätmobbing" och "verklighetsflykt" och "tidsfördriv" osv osv, som kom fram i såväl panelsamtal som i frågor. Suck.
Som om inte Internet utgörs av oss som är där.
Som om man inte möter människor där likaväl som på gatan.
Som om ett ansiktslöst möte på en chat är mer yta än ett i klädbutiken.
Mitt första blogginlägg var 2005-11-08. Jag var verkligen inte ens i närheten av först i min umgängeskrets. Och ända talar man i kyrkan om bloggosfären som "en trend", och tendensen är ofta att man inte ska ägna sig åt det man uppfattar som trender. Men Internet är ingen fluga. Det är ännu en stig som vi vandrar på. Det är ännu ett sätt att mötas på, med alla de problem och glädjeämnen som vilket möte människor emellan som helst.
Och framförallt - Internet är inte overkligt, är inte en annan verklighet. Det är helt enkelt ännu ett sätt att ta Ordet till människorna, och var det inte det vi skulle göra? Var det inte mitt ibland dem vi skulle vara?
Jag vet att jag predikar till kören här. Vi som är här på det här torget har ju fattat att vi är här för att vi måste. Så då är frågan - är vi en del av "vi i kyrkan" eller är vi "dom på Internet"?
2009-11-21
känner mig en smula rabiat
Jag plockade upp senaste exemplaret av Svensk Kyrkotidning, och gluttade, vanan trogen, på sista sidan där tjänster och förordnanden utannonseras. Inte för att jag är på jakt efter ett nytt, jag kunde inte jobba i en bättre församling, utan av nyfikenhet.
Jag skummade igenom de olika stiften, och hoppade till när jag kom till Visby/Utlandskyrkan. Åtta förordnanden i utlandskyrkan meddelades, alla utom en kyrkoherde eller chefstjänster. Och samtliga tillsatta med män.
Ok, det kan vara ett sammanträffande. Jag vet att det finns kvinnliga präster i SKUT-tjänst.
Och det kan vara så att dessa åtta verkligen är de absolut mest lämpade och meriterade av de som sökt.
Men nog ser det rätt illa ut? Jag har alltid ryckt på axlarna åt rykten om att utlandskyrkan ska föredra manliga präster, men uppställningar som denna gör det rätt svårt att bortse från dem.
Och även om det nu skulle vara så att det finns flest män med utlandserfarenhet, och att den meriten överväger alla andra, frågar jag mig hur det någonsin ska ändras om det blir så här. Är de i utlandskyrkan intresserade av jämställdhet? Är de intresserade av att män och kvinnor ska ha lika stora chanser? Eller är det så att man föredrar en man, och i så fall vore det intressant att höra hur man resonerar då.
Jag skummade igenom de olika stiften, och hoppade till när jag kom till Visby/Utlandskyrkan. Åtta förordnanden i utlandskyrkan meddelades, alla utom en kyrkoherde eller chefstjänster. Och samtliga tillsatta med män.
Ok, det kan vara ett sammanträffande. Jag vet att det finns kvinnliga präster i SKUT-tjänst.
Och det kan vara så att dessa åtta verkligen är de absolut mest lämpade och meriterade av de som sökt.
Men nog ser det rätt illa ut? Jag har alltid ryckt på axlarna åt rykten om att utlandskyrkan ska föredra manliga präster, men uppställningar som denna gör det rätt svårt att bortse från dem.
Och även om det nu skulle vara så att det finns flest män med utlandserfarenhet, och att den meriten överväger alla andra, frågar jag mig hur det någonsin ska ändras om det blir så här. Är de i utlandskyrkan intresserade av jämställdhet? Är de intresserade av att män och kvinnor ska ha lika stora chanser? Eller är det så att man föredrar en man, och i så fall vore det intressant att höra hur man resonerar då.
2009-11-17
ny heminredning
"Det är roligt med ny heminredning!" sade min kollega glatt.
Vi andra höll med.
Tänk att man kan bli så till sig av en ny ambo i kyrkan. Men den är verligen fin! Tack syföreningen. Det blir fint det här.
Vi andra höll med.
Tänk att man kan bli så till sig av en ny ambo i kyrkan. Men den är verligen fin! Tack syföreningen. Det blir fint det här.
2009-11-08
no void
Jesus.
When you stepped out of that grave, you stepped into my life.
When you left the void of death, you came to fill mine.
When that heavy stone was rolled away, I could stand up straight.
I have so much to thank you for.
Today, I thank you for taking away the emptiness.
When you stepped out of that grave, you stepped into my life.
When you left the void of death, you came to fill mine.
When that heavy stone was rolled away, I could stand up straight.
I have so much to thank you for.
Today, I thank you for taking away the emptiness.
2009-11-03
i ekumenikens namn?
Som vanligt talas det om ekumenik.
Inte för att någon verkligen är reellt intresserad av dialog. Jag har blivit cynisk. Det har hörts så ofta under mina snart tio år som präst, och långt mycket tidigare än så. Anledningen är som så ofta förr att påverka den inomkyrkliga debatten.
"Nej, så kan vi inte göra för då kommer de andra kyrkorna..."
Jag förstår längtan att hålla ihop med hela Guds folk, det gör jag verkligen. Naturligtvis borde vi vara en Ande och en själ, men inte ens lärjungarna lyckades med det någon längre tid.
Jag tycker inte att ekumenikargumentet håller i någon större utsträckning, och det gör jag av ett par olika anledningar:
1. Det är bara ekumenik med vissa kyrkor som gäller i debatten, framförallt den romersk-katolska, de ortodoxa samt Church of England. Det finns fler kyrkor, bland annat flera som faktiskt också, t.ex. godkänner kvinnliga präster och biskopar och viger homosexuella. ELCA tog beslutet bara för någon månad sedan.
2. Dessa kyrkor som "gälls", framförallt romersk-katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna, har generellt sett inte samma syn på frälsningsvägen, kyrklig organisation, ämbete och nattvard som vi har. Även om många av dess skillnader är möjliga att komma runt eller samtala om tycker jag att det är rätt märkligt att vi som en evangelisk-luthersk kyrka ska anpassa vår ordning och teologi efter dem.
3. Om vi alla alltid skulle vänta in varandra skulle Guds folk stå och stampa på samma fläck. Var går gränsen? Eller ska vi backa? Kanske upphäva 1958 års beslut, eftersom det finns syskonkyrkor i t.ex. de baltiska länderna som inte accepterar kvinnliga präster? Så länge vi har olika kyrkor får vi snällt ta och acceptera att vi kommer tycka och tro många olika saker.
4. Och en sista invändning (för den här gången?): Det är alltid vi som ska anpassa oss till dem, i retoriken. Inte förhör sig påven ängsligt om vad vi tycker om något han planerar? Nej, företrädarna för "de klassiska kyrkorna" (uppenbarligen gick tidsfristen för att få kalla sig klassisk ut någon gång före 1517) hör av sig och har åsikter om våra förändringar. Eventuellt. Men om vi ska vara helt ärliga är oron för deras upprördhet rätt obefogad. Vi är ju ändå inte en "riktig" kyrka, vad vi hittar på är rätt så oväsentligt.
Jag hårddrar detta lite. Men om vi är övertygade om ett besluts riktighet (och det är ju där skon verkligen klämmer, inte sant?) bör vi utan problem kunna leva med att det alltid kommer finnas folk som inte köper vår bedömning. Det kan ju inte hindra oss från att göra vad vi tror är rätt.
Inte för att någon verkligen är reellt intresserad av dialog. Jag har blivit cynisk. Det har hörts så ofta under mina snart tio år som präst, och långt mycket tidigare än så. Anledningen är som så ofta förr att påverka den inomkyrkliga debatten.
"Nej, så kan vi inte göra för då kommer de andra kyrkorna..."
Jag förstår längtan att hålla ihop med hela Guds folk, det gör jag verkligen. Naturligtvis borde vi vara en Ande och en själ, men inte ens lärjungarna lyckades med det någon längre tid.
Jag tycker inte att ekumenikargumentet håller i någon större utsträckning, och det gör jag av ett par olika anledningar:
1. Det är bara ekumenik med vissa kyrkor som gäller i debatten, framförallt den romersk-katolska, de ortodoxa samt Church of England. Det finns fler kyrkor, bland annat flera som faktiskt också, t.ex. godkänner kvinnliga präster och biskopar och viger homosexuella. ELCA tog beslutet bara för någon månad sedan.
2. Dessa kyrkor som "gälls", framförallt romersk-katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna, har generellt sett inte samma syn på frälsningsvägen, kyrklig organisation, ämbete och nattvard som vi har. Även om många av dess skillnader är möjliga att komma runt eller samtala om tycker jag att det är rätt märkligt att vi som en evangelisk-luthersk kyrka ska anpassa vår ordning och teologi efter dem.
3. Om vi alla alltid skulle vänta in varandra skulle Guds folk stå och stampa på samma fläck. Var går gränsen? Eller ska vi backa? Kanske upphäva 1958 års beslut, eftersom det finns syskonkyrkor i t.ex. de baltiska länderna som inte accepterar kvinnliga präster? Så länge vi har olika kyrkor får vi snällt ta och acceptera att vi kommer tycka och tro många olika saker.
4. Och en sista invändning (för den här gången?): Det är alltid vi som ska anpassa oss till dem, i retoriken. Inte förhör sig påven ängsligt om vad vi tycker om något han planerar? Nej, företrädarna för "de klassiska kyrkorna" (uppenbarligen gick tidsfristen för att få kalla sig klassisk ut någon gång före 1517) hör av sig och har åsikter om våra förändringar. Eventuellt. Men om vi ska vara helt ärliga är oron för deras upprördhet rätt obefogad. Vi är ju ändå inte en "riktig" kyrka, vad vi hittar på är rätt så oväsentligt.
Jag hårddrar detta lite. Men om vi är övertygade om ett besluts riktighet (och det är ju där skon verkligen klämmer, inte sant?) bör vi utan problem kunna leva med att det alltid kommer finnas folk som inte köper vår bedömning. Det kan ju inte hindra oss från att göra vad vi tror är rätt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)