Hemma igen efter två roliga och fullständigt utmattande dygn. Det var lite enklare att åka på läger i förra församlingen, hade ju bättre koll på vad mina ledare gick för och planerade alla pass ihop med pedagog. Nu har vi ingen pedagog med i den här gruppen, så då blir det att dra det pedagogiska lasset själv, på gott, men mest på ont. Är ju faktiskt inte pedagogiskt utbildad, vansinnigt nog (hoppas de ändrar det i prästutbildningen, och det snart!).
Nå, kul var det i alla fall, som sagt. Men jag är ju en hemskt irriterande person.
Först gör vi en framtidsspaning, 25 år in i framtiden. När åsikten "Sverige kommer vara översvämmat med invandrare" kommer, tvingar jag vederbörande att förklara hur h*n menar. Och sedan ber jag ungdomarna definiera svensk. Resultatet, efter låååång diskussion, blir att man måste ha minst en "svensk" förälder. Att ingen då rimligen överhuvudtaget kan vara svensk ignorerar den mest högljudda av ungdomarna, och när jag kollar hur många svenskar det då kan finnas i gruppen (dvs hur många som så vitt de vet inte har minsta lilla gnutta utländskt blod i sig) är de bara 5 av 22. Dystra tider för herrefolket, således. Även hedersmord och -brott kom upp som förfärliga och i anknytning till just invandrare.
Och idag gjorde vi dilemmasagan om greven och grevinnan (från MOD, världens bästa material om fördomar och roller) och där häver ungdomarna utan att blinka ur sig att den otrogna grevinnan hade sig själv att skylla för sin egen död och att vakten som dödar henne på order från greven är nästintill oskyldig eftersom han "bara lydde order" (ja, liknelsen med Nürnberg kom upp)! Irritationen var stor när jag gång på gång ifrågasatte om det verkligen var ok med dödsstraff för otrohet, eller att låta andra bestämma ens egna handlingar. För att inte tala om hur de muttrade när jag påpekade lite stillsamt att de just godkänt hedersmord!
Nåja, det ska påpekas att inte alla våra konfirmander är reaktionära kvinnoförtryckande rasister, men det är lite otäckt att se hur svart-vit en del av dem tror att världen är, och hur lite konsekvenser de kan se av sina uttalanden eller handlingar. Förhoppningsvis är de något mer eftertänksamma efter den här helgen.
2 kommentarer:
Är inte en prästs uppgift att vara irriterande för att säga det på ett negativt sett? Att utmana folks liv, leverne och fördomar?
Jag försöker, men är väl alldeles för mesig. Bra gjort, Maria ;)
Tack, min vän. Jodå, vi ska ju (tillsammans med alla andra kristna) vara jordens salt och inte dess socker :o) Och aldrig är det skojigare än när man möter konfirmander, dialogen är frustrerande men berikande för båda parter - härligt!
Skicka en kommentar