Eller vad ska man säga?
Ja'et till ingående av partnerskap i kyrkan är glädjande, men precis som väntat är RFSL småsura eftersom biskoparna tycker att ordet äktenskap ska vara reserverat för heterosar. Men deras invändningar kommer vara milda fläktar i jämförelse med alla "nu är det kört för ekumeniken" och "Svenska kyrkan är politiskt styrd" och så vidare, som kommer komma. Nu blåser det upp till storm, men jag är övertygad om att biskoparna vet detta, och att de är beredda.
Och jag tycker att de har rätt. Någon måste vara först, och vi har ju onekligen debatterat och diskuterat frågan om homosexuellas plats i kyrkan i över trettio år. Tiden är inne, heck, den är mer än inne, den är på väg ut genom köksingången igen efter att ha valsat runt i samtliga rum.
Jag ska med glädje förrätta partnerskap om jag får. Men innerst inne kommer jag tänka att jag, trots alla disclaimers och undanflykter biskopsmötet kommer med, viger människor som älskar varandra. Inte "partnar", viger.
13 kommentarer:
Ja, hur ska man säga? Roligt är det i allafall och vilken skön beskrivning du gör om tiden på väg genom köksingången igen. I like it!
För mina homosexuella vänners skull är jag glad...
Men jag läste en annan blogg idag som fick mig att stanna upp...
Denna bloggerska menade att Sv Kyrkan börjar bli lik en påve dvs talar om vad vi ska tro och tycka...
Hon efterfrågade möjligheten att välja en konservativ församling för dom som vill... att inte alla ska tvingas in under samma syn på allt.
Det var en tankeställare för mig. För hur garanterar vi trosfrihet och hemmmahörande för dem som är mer konservativa - som ser det som sin tro att hålla fast vid det kyrkan stått för tidigare...
Dom som säger att dom inte känner sig hemma i kyrkan längre, inte känner igen sig... Plötsligt inser jag att tolerens kan inte bara vara tolerens på ena sidans villkor.
Lite tagen faktiskt.
Madicken: Tack!
Kyrksyster: Det är naturligtvis viktigt att alla ska kunna känna sig hemma någonstans. Men jag tycker att det finns en viss skillnad mellan "kyrkans tro och lära" och individens. Och även kyrkans lämnar öppenhet för egna tolkningar och ageranden, för den enskilde likaväl som till viss del för församlingar.
Tolerans är svårt. Jag gillar inte ens riktigt ordet, eftersom det förutsätter de starkas motvilliga godkännande av det avvikande/svaga, dvs inte lika värde. Uppfattar jag i alla fall.
Och om vi alltid måste gå efter minsta gemensamma nämnare kommer vi aldrig nån vart, varken i samhället i stort eller i kyrkan. Kyrkan har alltid tänkt och tyckt, alltid påverkats av, och påverkat samhället, trots att de konservativa hävdar att det inte är så. Det är sorgligt att de inte känner sig hemma, men om de ska göra det, kommer dessvärre en massa andra må väldigt dåligt. Vad väljer vi, för vi måste välja. Jag är glad över att kyrkan väljer den mer obekväma vägen.
kyrksyster:
Jag instämmer med maria.
Tolerans innebär definitionsmässigt intolerans mot intolerans. Att vara tolerant mot intolerans är bara ett tecken på moralisk lättja. Om du förstår hur jag menar. Var det någon grupp Jesus var hård, rentav intolerant, gentemot, så var det dömande och inskränkta fariseer. (Jag vet att Jesus själv var farise.) För att inte tala om hur Johannes Döparen uttryckte sig, med invektiv som huggormsyngel och liknande...
Hittade till din blogg via andra bloggar.
Jag är en av dem som tjatar om ekumeniken, se min blogg.
Det är mig som kyrksyster hänvisar till i sin kommentar.
Jag bara vill peka på att genom att utestänga de konservativa, så äventyrar man ekumeniken.
Att vara tolerant innebär inte att man håller med. Jag håller inte med Katolska kyrkan i mycket, men det är den största kyrkan i världen, hur ska vi samarbeta om vi stänger ute "våra" konservativa?
Och vi är inte det som dömer, bara Gud. Han vet vem som har "rätt och fel" och kommer att döma efter det.
Hur ska vi kunna samarbeta med de som inte tycker som vi, det är min stora fråga och Svenska Kyrkans stora utmaning, tror jag.
Monica:
Som missionsvetare och ekumen måste jag underkänna just det ekumeniska argumentet. Varför? Jo, för att vi har aldrig tyckt samma som alla andra, och vi har alltid kunnat samarbeta förr. Det kan inte, får inte, vara avgörande för ekumeniken vad vi tycker i enskilda (mindre) frågor, utan viljan att samverka måste frå vara vägledande tillsammans med vår gemensamma tro på Jesus som Guds son och världens frälsare.
Katolska kyrkan har i allmänhet inga större problem med att acceptera att andra kyrkor har andra ordningar, eftersom de själva är medvetna om ordningars betydelse (t.ex. har en del svenskkyrkliga präster som inte kunnat finna sig i nya ordningar i Svk, och därför velat konvertera, fått en obehaglig överraskning då de inte accepteras som präster i Katolska kyrkan, eftersom de visat sig oförmögna att gå in under kyrkliga ordningar, om än i en annan kyrka).
Värre är det väl då kanske med vad som ibland kallas den inomkyrkliga ekumeniken. Det är svårt, men å andra sidan har kyrkan splittrats över lärofrågor förr. Vi ska aldrig backa från vad vi finner är rätt, bara föratt andra inte kan komma till samma slutsats. Men det måste göras med en viss ödmjukhet och långsamhet, och där är väl de 30 år vi lagt på denna fråga ett utmärkt exempel.
Var snäll och uttryck det inte som om jag använder det ekumeniska argumentet mot ett beslut om samkönade äktenskap. Så är det inte, jag är inte EMOT.
Vad jag är emot är intolenransen mot de som inte tycker som vi, att Sv Kyrkan inte är villig att inkludera dem.
jag vägrar tro att den inomkyrkliga ekumeniken inte har en chans. Det innebär inte att vi ska backa om det vi tycker är rätt, men det innebär att vi måste fråga oss hur vi ska fortsätta samarbeta, där kommer ödmjukheten in.
Mina påståenden är faktiskt en fråga; Hur ska vi kunna samarbeta, när vi vet att vi antagligen aldrig kommer att tycka lika? Kan man tala om försoning?
Jag har inte tänkt färdigt om detta, och min tid i Mellanöstern har fått mig att tänka mer. Muslimerna är ju ännu längre bort ifrån oss i denna fråga.
Vad jag saknar är också en nyanserad inomkyrklig debatt, men det tycks vara oundvikligt att heta känslor blandas in. Och jag ogillar när Bibeln används som slagträ fast den fällan faller jag själv i ibland.
Jag tänker vidare...
monica: Om jag var otydlig ber jag om ursäkt, jag uppfattar det inte heller som att du är emot.
Intolerans mot intolerans/oliktänkare är ett problem - definitivt, och jag håller med dig i det mesta du skriver. Det är bara det att det emellanåt känns som att "motståndarna" glömmer att de pratar om andra människor också, och inte bara sin egen tro eller upplevelse av utanförskap.
I en sådan här situation finns det fler än en grupp som kan, och kommer, känna sig som offer. Och i slutändan kasnke man måste välja sida, men alltid, alltid, försöka se värdet hos de som tänker annorlunda.
Maria!
De flesta "motståndare", som jag känner, inklusive en mig mycket närstående, står inte "på barrikaderna", lyckligtvis, måste jag kanske säga. Och då menar jag barrikader i den meningen att de står och citerar Bibeln och säger att homosexualitet är en synd och de som utövar den kommer inte att bli frälst.Hängivet försvarande sin ståndpunkt och utan att komma ihåg människan bakom.
Nej, jag känner dem som förstående och ödmjuka människor, som accepterar de homosexuella som människor (men inte deras gärningar).De har en annan ståndpunkt än jag, och det accepterar jag.
Jag kan inte låta bli att dra en parallell med kvinnoprästfrågan (dumt ord, jag menar diskussionen om prästvigda kvinnor).
Jag känner "motståndare" som faktiskt kan samarbeta med prästvigda präster, upp till celebrerandet av nattvarden.
Dilemmat ligger givetvis i att de inte accepterar kvinnans prästkallelse, inte att de inte accepterar kvinnor.
Det är en klyscha jag vet, men det har återspeglingar i frågan om samkönade äktenskap. De har inget emot homosexuella, men de är emot välsignelse/vigsel av homosexuella.
För att avsluta, jag tror att BÅDA sidor ganska ofta glömmer bort människan bakom. Jag tror också båda sidor faktiskt också glömmer bort att vi tillhör en kyrka, men olika samfund, och att vi delar samma tro, tron på Jesus Kristus. Det är det vi måste komma ihåg, det och kärleken till medmänniskan.
Men håll med om att det ibland blir lite för mycket, det där med Sexuell orientering
filbyter: kollade på länken, kul. Och visst kan det bli lite fjolligt ibland, men det är väl på samma sätt med bimbobrudar, en kultur liksom. Och ju fler som inte ställer upp på det, desto bättre. Men sen ska naturligtvis alla få vara som de vill. Reaktionen mot fjolleriet är väl också en slags normerande reaktion, vi fixar inte att folk inte faller in i ramarna för hur en man (oavsett vilket kön han dras till) bör uppföra sig. Vi är alla påverkade av alla "borden", hur frisinnade vi än tror att vi är.
Hum? Kan man ingå partnerskap i Svenska Kyrkan nu, hux flux? Nåväl, i sådana fall är det ju ett steg närmare vigseln.
awn: Nja. Kyrkomötet sade ja till just partnerskapet (eller var det biskopsmötet, det börjar bli ett tag sen nu, så jag kommer inte riktigt ihåg), men eftersom samhället rör sig en aning snabbare än vi i kyrkan, är det beslutet redan inaktuellt. Nu diskuteras, som du också konstaterar, vigseln istället. Partnerskapsbeslutet var mest lite spel för gallerierna, tycker jag nog.
Skicka en kommentar