Igår såg jag och dottern på ett litet sorgligt program på Bolibompa, om danske Emil vars kanin dör. Dottern satt med tårar i ögonen och tyckte så oerhört synd om Emil. Senare, efter att hon gått och lagt sig, blivit pussad och och aftonbönad och dörren stängts, ropade hon på maken.
"Pappa, nu har jag bett till Gud att Emil ska få tillbaka sin kanin."
Det är så stort att jag får hjärtknip. Hennes första spontana egna bön. Gud är god.
6 kommentarer:
Tja, må så vara, men Emil lär ändå inte få tillbaka sin kanin..........Kram Wisti
Du är en ond och cynisk man, herr Wisti! Konstigare saker har väl hänt...*ler*
You go, girl!
Din dotter tror redan! :)
Jag tror iofs att nästan alla barn tror, det är liksom naturligt för oss människor, men hon börjar så smått hitta orden för att uttrycka det, och det är härligt! Nu ska vi börja gå på gudstjänster ordentligt också :o)
Det värmer i hjärtat när man läser ditt inlägg... :-)
Min 4-åring har precis lärt sig Gud som haver som ett rinnande vatten, på sitt sätt, typ...
Men den egna bönen är snäppet veckare...
Tack för en bra blogg!
Jakob: tack! Mm, det där med hur bönen besär en ständig åsiktsskillnad mellan mig och dotra. Inte sällan ber hon ståendes på huvudet, och mumlar fram Gud som haver på sitt eget hemmagjorda bebisspråk. Men Gud fattar nog, tänker jag *ler*
Skicka en kommentar