and speaking of...

U2, here are two Christmas and New Year's favorites. Enjoy, and have a great New Year's Eve! See y'all in 2009.

I Believe in Father Christmas


New Year's Day

(I wanted the video with the guys riding around in snow, in Sweden [!], but Youtube wasn't cooperating. Oh well. This is a good live version, anyway.)

a love that does not rust

Tonight, I and the husband went to see U23D.
I have been a U2-fan since my late teens, and this love does not rust. Granted, I am not a fanatic anymore, but I still think they are great.

This concert movie, filmed in Buenos Aires, was, as the title suggests, filmed in digital 3D. Sometimes, I wanted to ask the chick in front of me to take down her hands, only to realize the second after that the chick in question was really an Argentinian girl at the concert. Or when Bono reached out towards us, and it felt like his hand was only inches away. Very, very cool.

We wore silly 3D-glasses, though they are no longer the flimsy cardboard things I remember from when I was a kid. This is how cool (hihi) the husband looked:


He's trying for the The Fly-look. Succeeding? Well...

Anyway, one of the things I really respect and love about U2 is their continued consciousness. Some people laugh at Bono's travels, projects and hanging out with presidents. I know his hobbies have caused dissent in the band, but they go on in spite of disagreeing sometimes. And in the meantime, they actually help people. They actually make an impact, an effort. And that makes it possible for them to still sing Sunday, Bloody Sunday (but make it about the Middle East instead of Northern Ireland), or to have the Declaration of Human Rights recited during a concert, and still be believable.

Enough with the raving. They are a really cool band, the movie is really cool. Go see!

JCS

Igår såg jag och maken Jesus Christ Superstar på Malmö Opera. Ja, den med Ola Salo, men för dagen utan Ola, han måste väl också vara ledig någon gång. Hans ersättare Niklas Sävström gjorde ett utmärkt jobb, men uppsättningens riktiga stjärna är ju Judas, spelad av Patrik Martinsson. Fantastisk röst.


Men att just Judas är stjärnan är ju lite av musikalens problem, ur ett kristet perspektiv. Det är klart att det var synd om Judas, visst, och han hade säkert skäl som för honom verkade goda, men JCS framställer honom som den ende som kan se klart i den hysteriska kulten/sekten runt människan Jesus. Jesus själv är osäker och labil, ena sekunden karismatisk och medryckande, andra tveksam och grubblande. Visst känns en del av det igen från evangelierna, men här blir han nästan bipolär i upp- och nedgångarna.

Nåja, det ÄR en fantastisk musikal. Jag tycker väldigt mycket om musiken, och har inga som helst problem att köpa relationen mellan Jesus och Maria från Magdala (rättare sagt, jag bryr mig inte ett spår om Jesus hade en kärleksrelation med henne, det är i mina ögon rätt oviktigt). Jag gillar Salos översättning, kanske lite mycket nödrim här och där, men för det mesta bra och roligt. Och scenografin är helt fantastisk!

Sedan kan man ju alltid ställa sig en smula frågande till att göra underhållning av korsfästelsen...men det är en urgammal tradition med passionsspel, och jag kan inte påstå att de aldrig har tjänat som underhållning förr. I själva verket är ju just underhållningens och kulturens stora möjlighet att ställa de stora frågorna på ett sätt som många kan ta till sig, och om man ser det på det sättet, gör Malmö Opera en välgärning. Även ur kristet perspektiv *ler*

medier

Lyssnade idag, på väg hem från svägerskan, på P1 (tror jag) och en diskussion om sociala mediers roll. Yrsa Stenius, PM Nilsson, Isabella Löwengrip mfl diskuterade, och det som slog mig mest var hur de verkligen inte alls förstod varandra. Framförallt förstod inte förespråkarna för de traditionella medierna hur det fungerar i bloggosfären. Exemplen som togs upp var märkliga och idealiserade tidningar och radio/TV på ett underligt sätt. Till exempel hävdade Yrsa att traditionella mediers bruk av ansvariga utgivare var positivt för yttrandefriheten då det frigjorde journalisterna till att skriva djärvare. Säkert sant till viss del. Men att de ansvariga utgivarna även har en starkt kontrollerande funktion, som därmed inskränker yttrandefriheten, nämndes inte. Man diskuterade lögner och förtal i bloggar, men missade i stort sett att nämna att ryktesspridning och rena hitte-på-nyheter är minst lika vanliga i en del traditionella medier. Eller är det bara morgontidningarna som räknas?

Jag hävdar inte att bloggarna är rakt igenom sanningsenliga och idealiska. Det finns massor med skräp ute i bloggosfären. Det beror på att Internet till sin natur är djupt demokratiskt och tillåter var och en med tillgång till en dator och en uppkoppling att uttrycka sig. Att diskutera begränsningar är underligt önsketänkande från en generation som är van att få EN sanning serverad sig av kontrollerade, ideologiskt pålitliga journalister (för man väljer/valde tidning utifrån vilken världsbild man ville behålla). Det har gått snabbt. PM Nilsson konstaterade helt riktigt att vi nu ser en generation som inte kommer prenumerera på morgontidningar, inte kommer titta på Aktuellt eller Rapport, utan kommer att få sin nyhetstörst stillad av den uppsjö bloggar, nättidningar och hemsidor som finns tillgängliga. Kommer de då få rätt information? Ja, säkert i lika stor utsträckning som vi andra får/har fått det. Men skillnaden är att det inte längre är ett fåtal journalister/tidningsägare som kontrollerar vilken information som anses vara mest intressant. Skrämmande? Säkert, för en del. Men nog är det läsaren som borde få bestämma vad som intresserar och engagerar den, och nu ligger makten där den ska. Hos folket. Sedan är det upp till oss vad vi gör med den.

beskt

En kort och besk liten predikan ligger nu uppe på prästflickealster.

julsmaker à la Maria

Kola (gjord med färsk ingefära), oblat och Madeira, griljerad kalkonfilé, chokladpraliner, eggnog, vörtbröd, skånsk senap, Apotekarnes julmust, apelsiner, kaffe med mjölk, rökt lax, saffransbullar (riktigt små och runda gör vi dem, då håller de sig mjuka längre), clementiner, rött vin... Och dofterna allt detta för med sig, tillsammans med doften av stearinljus och gran...mmmm...

(ändrad pga av missförstånd...*muttrar*)

GOD JUL!

Min julbönsbetraktelse finns på prästflickealster. Den är i och för sig, mer än någonsin, gjord för att höras och deltagas i (vilket fungerade långt, långt över förväntan), men den blev lite söt, tycker jag.

tappa sugen

Det finns få saker som kan få mig att tappa blogg-sugen lika mycket som snobbiga och överlägsna anonyma kommentarer. Suck. Framförallt förekommer detta då och då på min predikoblogg. Det är uppenbarligen ok att ifrågasätta någons teologi i de allra mest nedlåtande ordalag, att komma med förtäckta antydningar om min lämplighet som präst eller besserwissriga kommentarer tunt förklädda som "goda råd".

Det är inte det att jag ogillar kommentarer på predikningarna. I så fall hade jag aldrig lagt ut dem. Kritiska eller positiva, det är roligt med reaktioner, tvingar mig att tänka efter. Men dessvärre har det flera gånger dykt upp kommentatorer som inte har en schysst ton. Jag försöker svara med mesta möjliga artighet, men det är svårt att känna respekt för människor som uppträder överlägset men inte ens vågar uppge sina namn. Usch.

skolavslutning

Några av våra absolut mest välbesökta gudstjänster är skolavslutningarna. Och ändå tenderar de att bli lite styvmoderligt behandlade i många församlingar: man suckar och pustar över att behöva ha dem, över att folk nästan inte sjunger, över att det är rörigt osv. Men hur ofta har vi en gudstjänst med 500 barn? Inte så märkligt att det är rörigt, kanske.
I min församling har vi satsat rätt mycket på en av skolorna, och det märks. Jag har nu haft deras skolavslutningsgudstjänster, två om året, i snart tre år, förutom att jjag är ständigt adjungerad till deras krisgrupp och har haft en hel del livskunskapslektioner. Nu kommer föräldrar fram och frågar om andra gudstjänster, barn spontankramar mig, lärarna likaså. Det är genom det personliga mötet som vi är kyrka, och genom sådana här saker sprider vi budskapet mer effektivt än hur många konferenser och "interngruppsandakter" som helst.

I vilket fall som helst, min betraktelse finns på prästflickealster. Den är tvåspråkig, eftersom skolan är till hälften internationell (med allt vad det innebär av många religioner och kulturer, något som aldrig är ett problem!).

I've had an "End of semester"-ceremony for one of our schools today - a true feast! It's a great honor and pleasure to meet all these children, their parents and teachers. The school is an international one, and the sermon I held, which you can find here, was bilingual (I translated the Swedish parts, in italics under the Swedish).

skak

Vaknade av en rejäl duns. Studsade upp ur sängen, någonstans i min sömnomtöcknade hjärna tänkte jag att det nog var dottern som hade ramlat eller nåt. Men hon sov så gott. Däremot låg ett blockljus, som vanligtvis står på hallbordet, på golvet. Jag muttrade åt katterna, ställde upp ljuset, och gick och lade mig för en skön halvtimmes extra sömn.

Inte förrän maken ringde från bussen och berättade om skalvet, och inte förrän jag var tillräckligt vaken för att lägga ihop ett och ett (efter morgonbönen), fattade jag att katterna var helt oskyldiga. Ljuset hade välts av ett jordskalv. Så märkligt och lite...fräckt. På många platser i världen väldigt otäckt, men här är det så ovanligt, och enligt Räddningstjänsten ofarligt, att det blev spännande och coolt istället. I vilket fall som helst är morgonfikakonversationen räddad *ler*

Nativity

I walk into the church. A bunch of little people await me there: a kindergarten group have come to see the Nativity scene. Eleven kids, two and three years old.

"Once upon a time, a long, long time ago, in a country far, far away..." I begin. The children stare at me with open mouths. I tell the Story, with arms and hands and eyes as much as words, and the children soak it up. Every now and then, one of them looks puzzled, and I stop and explain. "Yes, Mary had to use a donkey when going to this other town, because there were no cars back then". "Why?" he asks, and I tell him they had not invented them yet. Amazingly enough, he is satisfied with the answer, and the Story goes on. They laugh at the notion of all of Betlehem being full of baah-ing sheep when the shepherds run to the stable, and they suggest different good things the wise men should have brought instead of weird stuff like myrrh, like a blanket or a ball. They pat the camel, and sit in Mary's lap.

At the end, we sing a hymn. They know it well, and sing with joy. The star shines over our heads, and right there, right at that moment, it is very clear to me why God had to become a child.

sakta, sakta

Idag skickades det andra av de två paketen till utlandet den här julen. Klart, avklarat, skönt. Nu ska det bli roligt att höra reaktionerna.

Och julklappsköpandet är igång. Dotterns klappar är i stort sett inköpta, systers likaså. Massor återstår, men sakta, sakta verkar den här julen bli den minst stressade på länge. Men det är lite tidigt att ropa hej, det är ännu mycket bäck att hoppa över.

Nytt för i år blir att mina föräldrar och äldsta syster kommer och firar julafton med oss. Roligt! Min familj har aldrig varit särskilt besvärlig vad gäller måsten och traditioner, och jag sade redan vid inbjudan att om det är något speciellt de bara måste äta får de ta med det själva. Easy peasy. Hoppas jag, i alla fall. Till de stora trevligheterna den här julen hör att jag troligtvis får med mig syster till midnattsmässan. Det är nog första gången. Never too late to get religion...*ler*

a Swedish Advent and Christmas

Culture comes with trappings. Stuff. Thus we, at the end of each November, go down to the basement looking for The Boxes. The ones full of Advent and Christmas stuff. Decorations. I'm not normally a fan of decorations (unless we're talking art, but china figurines and pretty tablecloths don't enter this household), but when Christmas is drawing near, I succumb to my inner child. The gaudier, the better.

I have a number of nativity scenes. I put one in each room. I have one for daughter to play with. She usually plays with the others.

Every window should have an Advent star. This is very, very common in Sweden, and the stars come in all kinds of shapes and materials. Being a minimalist at heart (though not in practice), I favour white simple ones. Lots of Swedes also put a kind of electric candlestick, triangular shaped, on their windowsills. I think they're ugly. No fake candles here.




Advent candlesticks. I love them. Four candles, one for each Sunday in Advent. I even have a tiny, tiny kitschy one at work.


And talking about anticipation, the Advent calendars are also everywhere. We have at least four at home. Three of which are my daughter's. One of those is pictured here, with one gift for each of the days in December, leading up to Dec 24. Yes, Christmas Eve. We get our gifts on Christmas Eve. Barbaric, I know.

And then there is of course the food and drink: saffron buns, julmust (a kind of softdrink), glögg (mulled wine), ginger cookies (some people build little model houses of ginger cookie dough), and ridiculous amounts of candy.

min barndom eller hennes?

Idag slöstannade familjen framför tv-n efter att Bolibompa var slut. Vi småpratade och tittade. Efter hand tittade maken och jag på varandra med höjda ögonbryn. På tv, UR, var det nämligen ett program om klass. Japp. Klass. Med tre exempel på barn från olika bakgrunder (underklass/arbetare, medelklass/akademiker och överklass), och hur deras framtid sannolikt blir. Mycket spännande. Jag köper ju i grund och botten resonemanget, och framför allt när programledaren faktiskt betonade att detta inte behöver avgöra framtiden, men det förvånade mig. Och det svischade i stort sett rakt över huvudet på dottern.

Och efter detta kom en kort dokumentär om tioåriga Fatma i södra Libanon (i Kana, faktiskt). Med bilder av sönderbombade hus, men också idylliska scener där Fatma och hennes vän gungade, eller där familjen plockade granatäpplen. Och i bakgrunden syns martyrbilderna och de gröna flaggorna... Här krävdes det en del förklaringar för dottern, framförallt när hon frågade varför de krigade i Libanon.

Det var som om vår tv hade flyttats tjugofem-trettio år tillbaks i tiden. Så här såg det ut i barntv när jag var liten också. Jag bara väntade på att Claire Wikholm skulle dyka upp.

barn och ironi

Det sägs att man inte ska använda ironi när man pratar med barn, eftersom de inte har ett utvecklat abstrakt tänkande, och för att de motstridiga signalerna i tonfall och ord blir förvirrande för barnet.

Det är jättesvårt att låta bli att vara ironisk då och då. När barnet frågar saker hon redan vet svaret på, eller kommer med självklara påpekande måste jag och maken emellanåt bita oss i tungan för att inte komma med något ironiskt. Och vi misslyckas med hålla-tystandet rätt ofta.

Uppenbarligen kan dock barn bemästra ironi och sarkasm. Åtminstone vår unge. Hon har väl lärt sig. Idag kom hon med en pixi-bok (jättekort liten billig bok) när hon skulle välja godnattsaga, och sade till sin far: Tror du att du ooooorkar läsa den här jäääättelåååånga sagan? Stort jubel.

festligt

Denna helg har bjudit på ett antal olika festliga tilldragelser.

I lördags kväll åkte jag direkt från Stockholmståget till en väns cocktailparty. Det var en enorm tilldragelse, med säkert 60-70 personer i den riktigt stora paradlägenheten han delar med några vänner. Roligt hade jag också, kände bara en person, men det är ju inte så svårt att få nya bekantskaper i vimlet. Och jag insåg att det faktiskt går att dansa med tio centimeter höga klackar, även om rörelserna av nödvändighet blir något mindre yviga.

Och söndagen har varit festlig från morgon till kväll, med högmässa (jag assisterade), två dopgudstjänster och sedan familjens sedvanliga julfest hemma. Vi brukar hålla en lätt engelsk touch, med Christmas pudding, carols och eggnog, och så även detta år (och glögg, pepparkakor, julmust och saffransbullar, så klart). Eggnogen har vi tidigare år serverat varm, vilket varit ett misstag. Detta insåg vi när maken läste receptet noggrannare (bra idé, maken!). Den kyldes därför i år, och smakade som julnattsmoln, eller som känslan av pudersnö, eller... Den var helt enkelt poetiskt god.
Men nu är det tröttigt här i lägenheten, och sänggåendet blir därför tidigt.

närhet och avstånd

Det är mycket med den "nya" världen, med dess lätta kommunikation som gör att det är lätt att få och behålla vänner som bor långt bort, och lätt att hålla kontakten med resande familjemedlemmar osv, som jag tycker om. Det är roligt att träffa nya människor från andra delar av världen och dela efarenheter, och det är lätt att komma varandra känslomässigt och mentalt nära.

Men den här närheten har en baksida, och de senaste veckorna har visat den tydligt för mig:
När en syster är fast i Bangkok och man inte får mer ään bristfällig information, blir varje tyst, icke-inloggad timme en påfrestning.
När en nära vän prästvigs, och jag inte vill annat än att dela hennes glädje, blir det långt emellan chat-tillfällena.
Och allra tydligast, när en vän råkar ut för en olycka, och jag får reda på det på omvägar, blir det besvärligt att vara nära bara emotionellt sett, och inte rumsligt.

Med lite tålamod löser sig det mesta, den information jag har vant sig vid att alltid ha tillgänglig kommer att dyka upp, eller den kontakt jag uppskattar att ha så ofta kommer tillbaka. Men under tiden tuggar jag på mina virtuella naglar.

i-landsproblem

Ibland när folk fnyser åt tillvarons mindre knöligheter och besvär, och kallar dem i-landsproblem, brukar jag, mest på skämt, svara att det väl är tur att vi också har problem. Inte för att förringa det faktum att en mycket stor del av världens befolkning lever liv fyllda av oändligt mycket fler och svårare problem, utan för att någonstans ändå markera att det faktiskt är ok att bli frustrerad över en trasig mugg eller att behöva stoppa in kontokortet en extra gång i uttagsautomaten. Problem är ju relativa. Det kan faktiskt vara så att just den där trasiga muggen är doppen som får bägaren att rinna över, och orsakar ett mindre sammanbrott.

Idag har jag haft fullt av i-landsproblemögonblick (märkligt ord för övrigt). Jag har drabbats av en ondskefull förkylning...nej förresten, jag är på väg att drabbas, eftersom jag verkligen inte har tid med några sjukdomar den här veckan. Det regnar jättestora iskalla droppar regn. Internet uppför sig underligt, katterna tjuter, jag har återigen glömt att skaffa en viktig sak till en present jag håller på att tillverka åt en vän... Men alla dessa saker är, faktiskt, i-landsproblem i dess bästa bemärkelse. Små, egentligen ovidkommande irritationer, som idag inte drabbar mig alls. För jag älskar och är älskad. Idag är ingenting annat viktigt. Det räcker.

me in a 100 statements

From Jenny, and Pastor Peters.
100 things I have done and have not done, the former are bolded.

1. Started my own blog
2. Slept under the stars
3. Played in a band
4. Visited Hawaii
5. Watched a meteor shower
6. Given more than I can afford to charity
7. Been to Disneyland/world
8. Climbed a mountain
9. Held a praying mantis
10. Sung a solo
11. Bungee jumped
12. Visited Paris
13. Watched lightning at sea
14. Taught myself an art from scratch
15. Adopted a child
16. Had food poisoning
17. Walked to the top of the Statue of Liberty
18. Grown my own vegetables
19. Seen the Mona Lisa in France
20. Slept on an overnight train
21. Had a pillow fight
22. Hitchhiked
23. Taken a sick day when you’re not ill
24. Built a snow fort
25. Held a lamb
26. Gone skinny dipping
27. Run a Marathon
28. Ridden in a gondola in Venice
29. Seen a total eclipse
30. Watched a sunrise or sunset
31. Hit a home run (the Swedish equivalent, lol)
32. Been on a cruise
33. Seen Niagara Falls in person
34. Visited the birthplace of my ancestors
35. Seen an Amish community
36. Taught myself a new language (myself meaning what? do classes count?)
37. Had enough money to be truly satisfied
40. Seen Michelangelo’s David
41. Sung karaoke
42. Seen Old Faithful geyser erupt
43. Bought a stranger a meal at a restaurant
44. Visited Africa
45. Walked on a beach by moonlight
46. Been transported in an ambulance
47. Had my portrait painted
48. Gone deep sea fishing
49. Seen the Sistine Chapel in person
50. Been to the top of the Eiffel Tower in Paris
51. Gone scuba diving or snorkeling
52. Kissed in the rain
53. Played in the mud
54. Gone to a drive-in theater
55. Been in a movie
56. Visited the Great Wall of China
57. Started a business
58. Taken a martial arts class
59. Visited Russia
60. Served at a soup kitchen
61. Sold Girl Scout Cookies
62. Gone whale watching
63. Got flowers for no reason
64. Donated blood, platelets or plasma
65. Gone sky diving
66. Visited a Nazi Concentration Camp
67. Bounced a check
68. Flown in a helicopter
69. Saved a favorite childhood toy
70. Visited the Lincoln Memorial
71. Eaten Caviar
72. Pieced a quilt
73. Stood in Times Square
74. Toured the Everglades
75. Been fired from a job
76. Seen the Changing of the Guards in London
77. Broken a bone
78. Been on a speeding motorcycle
79. Seen the Grand Canyon in person
80. Published a book
81. Visited the Vatican
82. Bought a brand new car
83. Walked in Jerusalem (one day!)
84. Had my picture in the newspaper
85. Read the entire Bible
86. Visited the White House
87. Killed and prepared an animal for eating (since the only animals I can consider killing are mosquitoes...)
88. Had chickenpox
89. Saved someone’s life
90. Sat on a jury
91. Met someone famous
92. Joined a book club
93. Lost a loved one
94. Had a baby
95. Seen the Alamo in person
96. Swam in the Great Salt Lake
97. Been involved in a law suit
98. Owned a cell phone
99. Been stung by a bee
100. Ridden an elephant