och på tal om det

...så finns den sömnbesvärsorsakande predikan naturligtvis på prästflickealster.

oops...zzz...

Det här med att vara trött alltså... Jag har varit ledig en halv dag sedan långfredagen (vilken ju för övrigt också spenderades i kyrkan), och det känns. Jag är sliten, helt enkelt, och idag var det nära katastrof.

Jag misstänker att ni redan anar vart detta är på väg. Ja, just det. Sommartid. Vanligtvis klurigt som attan, idag rent ondskefullt. Tack Gud för Bolibompa, där det konstaterades just att det var sommartid klockan halv nio, och då blev det kaos här hemma. I en vansinnig felräkningspanik trodde jag att klockan alltså skulle vara halv elva, och blev rent av lite sur på mina kollegor som inte ringt och undrat var jag var när de samlades klockan halv elva inför gudstjänst, och jag, predikanten, var inte där. Men tack och lov fanns det ju ingen anledning att vara ilsk, då klockan var halv tio, och jag helt enkelt kunde sätta mig på cykeln och trampa iväg, bara lite senare än vad jag skulle ha föredragit.

Men adrenalinet pumpade fortfarande, och det var säkert snarare änglavakt eller tur som gjorde att jag faktiskt kom fram välbehållen fram, än någon form av skicklighet. Men å andra sidan fick jag användning för all energin senare, eftersom tröttheten efter redan omnämnda arbetsintensitet kombinerad med sol och en alldeles för kort natt (predikoångest) gjorde prästen mycket sömnig under kyrkkaffet...

men varför måste det vara så blodigt?

En vän frågade, efter att ha önskat glad påsk och allt det där, "Men varför måste det vara så våldsamt och blodigt? Varför är vår religion så besatt av våld?" och det är naturligtvis en jättebra fråga, långt större än något svar jag kan ge här. Men här kan jag berätta varför just det våldsamma i Bibeln i allmänhet, och i Jesu död i synnerhet, är så viktigt för mig.

Bibeln är ingen lagbok för mig, inte heller är den Guds ord ner på komma och punkt-nivå. Den är, om jag ska försöka uttrycka det enkelt, berättelsen om människans relation till Gud, berättad (åtminstone i GT) ur ett folks perspektiv. Den skyggar inte för något elände, och blundar inte för att vi människor är våldsamma av oss. Utan våldet skulle inte Bibeln teckna en sann bild av vad det är att vara människa och försöka leta sig fram till ett gott och rätt liv. Och mitt i allt eländet (och glädjen, och maten, tempelbyggandet och profeterandet) skiner budskapet om Guds aldrig sinande kärlek till människan igenom. Ja, enligt Bibeln får Gud spel då och då och gör saker som vi aldrig skulle förknippa med kärlek, det är sant. För mig visar det bara att människorna aldrig förmått ta riktigt ansvar för sina handlingar, utan så fort något vidrigt har hänt, såväl av naturliga som onaturliga orsaker, har vi varit snabba att skylla på Gud, eller på någon annan människa, och i så fall straffar Gud kollektivt. Nej, det fungerar inte så, tänker jag, men de bibelstyckena är lika viktiga som de vackra, eftersom de berättar en massa om just människor och hur vår bild av varandra formar vår bild av Gud.

Är Bibeln Guds ord då? Går det ens att tro det om man resonerar som jag? Oh ja! Bibeln är sann, och den är synnerligen inspirerad av Gud. Inte bokstavligen nedskriven, då hade den inte skiftat så i stil och, om vi ska vara ärliga, i sin bild av Gud själv. Men nog har Gud haft ett finger med i spelet, det tror jag definitivt.

Men Jesu död då? Jo, så här tänker jag: På grund av Jesus död i förnedring och smärta har vi en Gud som vet, helt och fullt, vad det är att vara människa. Det finns ingenting som är under Guds värdighet; ingen förnedring, ingen ensamhet, ingen förtvivlan. Allt har Gud själv känt, och därför är just korsdöden så viktig för mig. Därför är också hånet och spottet viktigt. Men var de nödvändiga för frälsningen? Jag vet inte. Nog är det magstarkt att tänka sig att det enda Gud kunde gjort för att rädda oss människor från evig död var att offra sin ende son, och det på det mest förfärliga sätt. Men i det här fallet får jag göra som Luther - lyfta på hatten och gå förbi. Jag förstår inte, men jag är oändligt tacksam.

vissla på bara

Om man är ute efter att bli noterad när man går på stan en söndag, är kaftan ett bra plagg att bära. Idag, på väg hem från högmässan, såg jag människor som pekade, viskade, stannade, drog varandra i ärmarna, stirrade helt ogenerat, vände sig om efter mig, log, rynkade pannan, vände...men mest intressant av allt (och på något sätt lätt oroande, om än komiskt) var alla de yngre män som granskade mig på ett...eh...värderande sätt. Uppifrån och ner, med ett höjt ögonbryn och sneda leenden. En del öppet flörtigt. Och visst, jag känner mig snygg i min kaftan, men inte riktigt som det bombnedslag en del reaktioner antydde. Framförallt brukar väl hela kyrk-grejen inte vara så upphetsande i mångas ögon.

Men som maken roat konstaterade: "Chicks in uniform". Varför skulle det inte gälla just mig? Undrar om det finns någon kalender med kaftanbrudar någonstans? Jag vet ju att det finns en med söta katolska man-präster, så varför inte? Bisarrt.

apropå skärtorsdag...

... är ju altaren mycket, mycket vackrare utan dukar, ljusstakar och allt annat pynt som oftast står på. Men utan allt det där blir det förstås inte lika mycket effekt när man klär av dem på skärtorsdagen. Men ändå. De blir liksom för...fjolliga med all spetsen och blommorna. Utan är det mer på allvar.

jag, fattig syndare...

Kvällens stora garv kom när jag läste den fantastiska rubriken "Pirater stjäl från fattiga låtskrivare" till en debattartikel skriven av den välkände fattiglappen Björn Ulvaeus... Dock skall det noteras att Björn faktiskt konstaterar i artikeln att han säkert i mångas ögon inte är den bäste talesmannen "för de "stackare" som ännu inte tjänat ihop till sitt eget flygplan", vilket ju faktiskt är både insiktsfullt och roligt. Men ändå. Fniss.

stilla besvikelser (och stora glädjeämnen)

Ska inte stilla veckan vara just stilla?
Det känns som om jag har noterat detta förr, men jag orkar inte kolla i arkivet. Problemet med att jobba i kyrkan är ju att alla sådana saker ställs lite på huvudet - stilla veckan är arbetsintensiv, söndagar och helgdagar är jobbdagar... Men jag ser fram emot senare delen av veckan, just nu är det mest stressigt och jobbigt med en passionspredikan till i kväll att fixa, plus ett paper till min pedagogikkurs.

Och just det ja. Det snöar. Massor. Snöstorm, faktiskt. Det gör det något mindre störande att sitta på jobbet en sådär tolv timmar, men jag är inte vän med vem det än är som bestämmer över vädret. Så, skämtet uppfattat, hahaha, kan vi få tillbaka våren nu, tack? Omedelbums. Kombinationen jeansjacka och snöstorm lämnar en del övrigt att önska.

Men mitt i allt gnäll är jag ändå oerhört glad över en frisk och glad liten familj, hyfsat krya föräldrar, härliga vänner, underbara arbetskamrater och ett i allmänhet mycket bra liv.

rea

lollopard i Malmö har rea - pallra dig dit om du letar efter fina barnkläder (och lite vuxenkläder) i glada färger och absolut ljuvlig kvalitet. Jag köpte likadana klänningar till dottern och hennes två kusiner, fast i olika färger. Själv vill jag vääääldigt gärna ha en omlottklänning därifrån, men det får prioriteras bort för tillfället.

Annars är jag faktiskt rätt bra på att köpa saker på rea, det är ytterst sällan jag köper någonting till fullpris. Men denna min kostnadsmedvetenhet går dessvärre lite ut över mitt samvete, då ekologiska och rättvisemärkta kläder sällan är billiga. Fast det känns som om de blir allt vanligare även i de stora kedjornas affärer, och då kan man väl hoppas på att någon gång lägga vantarna på några sådana också.

Men second hand är ju också faktiskt väldigt miljövänligt (eftersom den miljöskadliga effekten "per användning" blir mindre), så jag lugnar mitt samvete (och min plånbok) med att en del sådant också finner vägen in i garderoben.

jajamen (klang och jubelsång)

Igår beslutade kyrkorådet att bevilja min ansökan om att få åka på predikokonferens/fortbildning till USA i fem dagar i sommar. Hurra! Jag är alldeles "ofasteligt" glad! Och idag anmälde jag mig. Häpp.

recept, eller en kväll med en fyra-och-ett-halvt-åring

Dottern ville baka igår. Mamman var inte hemma, och pappan tyckte att det var för sent (klockan var tjugo i sex). Men dottern insisterade, hon ville hitta på receptet själv, sade hon.
Pappan försökte förklara att ett recept minsann inte var något man bara hittade på, utan att man behövde tänka mycket innan. Dottern hävdade då med bestämdhet att hon minsann hade tänkt länge på det, och att de kunde hjälpas åt att skriva ner det. Allt mer trängd nekade pappan fortfarande. Då försäkrade dottern honom om att hon till och med kunde skriva ner siffrorna.
I det läget hade mamman gett upp skrattandes, men den trötte, och mycket mer principfaste, pappan höll fast vid att det var för sent.
Dottern blev arg och förklarade att hon då minsann tänkte gå och lägga sig, så det så, och pappan sade "Visst, gör du det".

Fem minuter senare var det matdags och en något mulen dotter kom ut från sitt rum. Freden återställd, slaget vunnet av föräldern. Får se om det blir nya drabbningar i kväll...

är predikstolen en megafon?

Det är kanske en ledande fråga, men tanken har väcks rätt så tydligt efter att ha lyssnat på en predikan igår som hölls ur ett, i mina ögon (eh...öron), extremt jag-perspektiv, och där predikantens tolkningar uppenbarligen var de enda rätta. Och när man då inte håller med om allt vad h*n säger, blir det lite besvärligt att lyssna, och framförallt svårt att ta till sig av det goda som sades.

Jag vet ju att en predikan alltid är personlig på det sättet att den kommer ur predikantens egen tro, kunskap och vilja att förkunna. Man väger orden på guldvåg, men kommer ändå aldrig komma ifrån att samma ord inte nödvändigtvis betyder samma sak för mig som för den som lyssnar. Men jag tycker ändå att det blir jobbigt när en predikant så tydligt polemiserar mot en del av våra centrala lärosatser och dessutom gör det ur ett så tydligt "jag tycker"-perspektiv. Ifrågasättande och problematiserande kan ha sin plats i en predikan, men inte polemiserande. Eller är det jag som är trist och gammeldags?

luften är full av bollar

Det är mycket i prästflickans liv just nu. Påsken närmar sig som bekant med stormsteg, vilket naturligtvis påverkar en kyrkmänniska en hel del.
Jag är synnerligen trött på att fasta, men nu är det mindre än två veckor kvar, så jag (vi) håller ut.
Jag väntar på slutgiltigt besked om Amerikaresan, och det bör komma i morgon, så håll gärna tummarna!
I morgon kväll ska jag också gå och se Riverdance med min mor, vilket ska bli mycket trevligt. Mest för att det är något trevligt att göra med mamma, själva Riverdance-grejen känns lite...gammal, men det blir nog kul.

Och just det ja, förra veckan var jag på en tvådagars streber-kurs. Nej, inte riktigt, men två dagar om arbetsmiljölagstiftning, arbetstidslagstiftning och dylikt, för chefer, fackliga förtroendemän och -kvinnor samt sådana som ska vicka som chefer (dvs sådana som jag). Det var faktiskt riktigt intressant och givande. Jag åkte dit med låga förväntningar, men de kom tack och lov helt på skam. Skönt.

ååååå, är det sant?

Det kanske verkligen blir av nu. Jag har inte ens vågat hoppas att det kommer gå vägen, och det är verkligen för tidigt att ropa hej, men det ser bra ut. Men det finns fortfarande mycket att hålla tummarna för. Men det vore så kul!

musiken i mitt liv

Jonatan utmanade mig:

Den nya utmaningen går ut på att man ska lista fem låtar som man förknippar med någonting annat. Det kan vara en period i livet, en person, en känsla eller... vad som helst egentligen. Du listar alltså låtarna samt berättar vad du förknippar dem med.

1. Ein bisschen Frieden. Tysk melodifestivalsvisa som i Sverige nog mest är känd som En liten fågel. Den sjöng jag som sexåring (?) högt och klart på Solliden (slottet på Öland) så att mormors ögon tårades och morfar var stolt som en tupp. I caféet. Kan tänka mig att det fanns en och annan där som gärna hade sluppit min redan då höga stämma, men de som spelade roll var glada. Så glada faktiskt att mormor skulle få ett kassettband (Posten hade på den tiden band med tillhörande kuvert, så att man kunde spela in en hälsning och skicka, mycket charmigt) med mig sjungandes sången, men vi hann aldrig skicka det eftersom hon dog hastigt. Vemodiga minnen.

2. Buffalo Stance - Neneh Cherryh. Jag köpte hela Raw Like Sushi när jag var på konfaresa i Eastbourne 89, och fortfarande kan Buffalo Stance framkalla känslan av ensamhet. Det var ingen särskilt kul resa, men redan då hade jag god musiksmak ;o)

3. Wind of Change - Scorpions. Jaja, där kom god smak och bet mig i örat. För mig är den här låten på något sätt motsatsen till (egentligen oerhört mycket bättre) Buffalo Stance, eftersom den är förknippad med gymnasiet, nära vänskap och massor med kul. Framförallt ser jag skolan Nic's trappor med de gråblå räckena framför mig.

4. Once upon a Dream från Askungen (eller är det Törnrosa). Tro det eller ej, men detta är min och makens bröllopsvals. Den och bröllopsvalsen ur Gudfadern. Härliga, glada minnen, vår bröllopsfest var fantastisk!

5. Härlig är jorden, psalm 297. Jag tror alla präster, och de flesta kyrkisar, har minnen till den här psalmen. För mig är den speciell eftersom den har gjort en resa inom mig; från absolut avsky under många år efter min älskade mormors begravning (mm, den spelades på fiol), till att idag vara en av mina favoriter, mest för att den är så starkt förknippad med min prästvigningsdag, då vi samlades utanför kyrkan och sjöng så att hela Luleå måste ha hört, men även för att den helt enkelt är så härlig att sjunga.

Sedan finns det en massa hedersomnämnanden: egenkomponerade truddelutter till dottern, folkmusik som för mig tillbaka till Jonatans och A's soffa i Lund, Peterson-Berger som omedelbart placerar mig på Frösön,franska chansoner på gitarr som gör att jag hamnar under Eiffeltornet och blir friad till, Ace of Bases The Sign som förföljde mig en hel tågluff... Ja, det finns mycket.

Men jag låter bli att skicka vidare. Ta dock gärna upp tråden om du vill!

kampen mot ondskan

Att tro att djävulen finns är väl inte särskilt...modernt. Men det gör jag. Det är lite för viktigt, helt enkelt. Och om det predikar jag i morgon. Predikan finns här, läs gärna!

prästchic

Eh, what? Jag promenerar omkring på stan i Stockholm på jakt efter en födelsedagspresent till maken, och vad får jag se? På grandpa på Kungsholmen säljer de uppenbarligen prästskjortor. Tillverkade av Whyred. Det är ju inte utan att man undrar lite. Jag misstänker ju att det är en konstig slump att designerna på Whyred bara råkade komma på en "ny" krage som ser ut precis (nästan i alla fall, frimärksöppningen var lite i smalaste laget) som en prästskjorta. Men det förstås, nu kan man känna sig lite småtrendig när man går "avkragad" på stan...

homeward bound

I've had a couple of days off, and spent them on a trip to my former home town, and capital of Sweden, Stockholm. Not that I've actually have seen a lot of this fantastic city this time, since I've been cooped up at the home of one of my best friends, doing near to nothing.

But that's the point of great friendship, isn't it? When you don't really feel the need of activity, when it's fine just sitting in a sofa all the day, almost not talking, while more or less coughing and sneezing children crawl all over us. And when you leave, it feels like days well spent, although my back aches from sleeping on the floor and my very sleepy eyelids keep getting in the way of what ever I'm watching, since I'm not accustomed to the habits of a seven month baby any more (and especially said baby's habit of waking up far, far too early in the mornings). Yes, days well spent.

And I even got to co-arrange a surprise party for my husband's 37th birthday, got to meet some of my favourite ex-co-workers, and talk to some of the fantastic kids that were my main concern when working in my former parish. Days well spent indeed.

And J, here's the very public excuse: I just delivered those earrings, E, it was Js idea and she paid for them. So thank her. I'll just stand here with the stupid hat on.

det blir lite tyst

Prästflickan är ledig i nästan en vecka och tänker åka till Stockholm med familjen för att hälsa på vänner. Det blir bra, det.

fall

Jag tror på hela FN-projektet. Jag tror verkligen att det är bra att ha en plats, och en organisation, där representanter för hela världen samlas och pratar om sådant som är viktigt för hela världen. Egentligen tror jag på det.
Men.
När jag ser dokumentärer som den jag just sett på Kunskapskanalen, om Darfur och FNs totala handlingsförlamning, blir jag bara så ledsen och arg och frustrerad. 4 år och hur många hundratusen döda som helst, och ingen gör något. Ingen är väl för mycket sagt, egentligen, visst fanns det de som såg och försökte påverka det internationella samfundet att ingripa, men politisk kohandel och egennytta kom emellan.
Något måste ju göras åt systemet. Gång på gång förlamas Säkerhetsrådet av medlemmars veto (och hur kommer det sig att Ryssland och Kina alltid ska skydda alla skurkar?), gång på gång vägrar medlemsstater att betala det som de har lovat. Urk, det är så man kan kräkas.

Världen är fallen. Även FN består av en massa fallna människor, söndriga och sig själva, sitt folk och sitt land närmast. När ska vi lära oss att grannen är lika viktig som jag?

soscochohlolagogeror

Alltså, det är ju samma grej varje år. Det börjar, scenen är ganska ful, en massa människor viftar hysteriskt, programledaren är rätt kul (men inte för kul, då blir det folkstorm). Bifigurerna är rätt pinsamma, och om det är någon pausunderhållning som har något med dans att göra över huvud taget, är den riktigt attans pinsam.

Och så sätter då sjungandet i gång, och det första bidraget känns alltid lamt och trist. Men efter några bidrag, och en rejäl volymhöjning på tv'n, är man liksom inne i det och nynnar med lite grann. I snabbgenomgången inser man att det där första trista bidraget faktiskt var rätt ok, och att den favorittippade låten alltid är alldeles för hypad.

En sak som alltid stämmer, dock, är att kalkonen verkligen är en kalkon.
Och att alldeles för unga artister med för mycket proffsighet är nästan lika läskiga som alldeles för erfarna dansbandsångare med en låt rakt ur den europeiska enande-euforin i början av nittiotalet. Jan Teigen, kom tillbaka!

Och en annan sak som alltid stämmer är att folk röstar mer på person än låt. Ärligt talat. I love Europe? Är inte vi det mest EU-skeptiska folket inom unionen, tillsammans med danskar och engelsmän? Och ja, jag vet att det finns en massa länder som ännu inte är med i EU, bla bla bla, men ändå.

Ja, det är förunderligt, detta. Lördagarna är uppbokade flera veckor framöver, för visst tittar jag. Men en sak undrar jag verkligen över: Amy Diamond, hon som alla liknar vid Carola (och det stämmer ju, mycket Häggkvist-vibb är det, hon kommer nog också skämmas över kläderna om tio år), från frikyrko-Jerusalem aka Jönköping och med samma typ av leende, hade hon också Bibeln med sig bakom scenen? Jag hoppas lite, det erkännes.