2007-08-05

det så kallade författarkriget

Jag tycker att det är våldsamt underhållande med det sk författarkriget mellan Ranelid och hans kompisar på ena sidan, och de yngre deckardrottningarna och den något osannolike vapendragaren Guillou på andra sidan. Det skulle vara bara patetiskt om inte drottningssidan visade så stor återhållsamhet och nyans. Nu blir det några män som tar till brösttoner och ylar om hur nedvärderade de är, och hur förfärliga de andra är. På andra sidan står Jan och tjejerna och säger "nåja, nu ska vi inte hetsa upp oss, så här och så här är det..."

Sorry, herr Ranelid. Jag har aldrig varit intresserad av att läsa dina böcker, och debatten gör mig inte mer intresserad. För övrigt läser jag inte speciellt många deckare heller, men det är nästan så att jag känner för att gå ut och storhandla pocketar av Åsa Larsson, Camilla Läckberg och alla de andra. Bara för att de förtjänar det.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Spara på de pengarna. Läckbergs böcker är platta och tråkiga. Och hon har ett undermåligt språk.
Debatten är däremot en kvasidebatt. Brunner i en artikel i en tidning och GW Persson i en annan artikel i en annan tidning nämner, oberoende av varandra, Läckberg i ett par bisatser. Läckberg, överkänslig för kritik, blåser upp detta på sin blogg och Expressen hakar på med sitt blåsbälg. Och vips har vi en debatt på pajkastningsnivå.
/Sophia

Maria sa...

Visst är det pajkastning, men det är inte bara ett par bisatser, inte som jag har uppfattat det iaf. Flera författare, oberoende av varandra, pratar skit om de yngre kvinnliga deckarförfattarna. Om de bara hade hållit sig till att konstatera att de inte tycker att språker är speciellt bra (och där kan jag väl hålla med i vissa fall) hade det väl varit en sak, men de nöjer sig ju inte med det, utan ska förlöjliga och förminska, på klassiskt härskarteknik-vis. Då tycker jag bara att det är rätt att de får på truten.

Det är ju skillnad på litteratur och litteratur, och just därför bli ju också deras invändningar så löjliga. Det är inte riktigt så att man står och väljer mellan en Ranelidroman och Åsa Larssons senaste. Inte jag i alla fall. Vill jag ha lättläst och spännande (men kanske inte "stor" skönlitteratur), då blir det deckaren. Vill jag (Gud förbjude!) ha svulstigt, ordrikt och sexfixerat - Ranelid.

Sedan ska det också medges att jag mer än en gång lagt ifrån mig böcker för att jag inte längre stått ut med det trista språket, men jag har också slutat läsa pga för överlastat språk som aldrig för intrigen framåt. Svår balansgång det där, tur att man inte är författare ;o)

Ulrika sa...

ja till skillnad från anonym, som visst verkar heta sofia tycker jaf att deras böcker, ja Läckberg o de andra kvinnornas deckare är riktigt bra. Visst kan det säkert vara som hon säger med språk och så. men det brukar jag strunta i...

Magnus sa...

Hela debatten har exakt samma inverkan på mig. Det enda som har hänt är att jag av ren nyfikenhet känner mig en liten smula manad att faktiskt läsa någon av Läckbergs böcker.

Kärnan i problemet verkar vara att pretentiösa kulturpersonligheter som Ranelid får spel av att unga kvinnor skriver sådant som folk vill ha, trots att det kanske är "enkelt" och inte lever upp till Ranelids högstämda uppfattning om vilken kultur, som de flesta konsumenter inte verkar uppskatta. Istället för att göra upp med sin inre motsägelse (det som folk gillar är ju per definition inte fint nog, men Ranelid är såå avundsjuk för att hans böcker inte säljer) så hänfaller han åt gammalt ohederligt mansgriseri och pajkastning. Jag hoppas att Läckbers med fleras framgångar leder till att fler unga kvinnor (och även män, förvisso) kan nå framgångar som författare.