2007-08-16

en smula vabb

Är hemma på förmiddagen idag. Barnet närmar sig ett slut på karantänen, kopporna är i stort sett torra (när de är torra smittar hon inte längre). Jippie!

Men detta är då det första jag har vabbat den här omgången, maken har tagit både tisdag och onsdag. Det känns inte bra. Mitt jobb gör att det är så himla svårt att komma ifrån, medan hans (lärare) är något enklare. Och då blir det en omedveten värdering av arbeten, hans blir i praktiken mindre viktigt, och det känns inte så kul.
Det är inte så mycket att göra åt det dessvärre, jag tar så mycket jag kan. Situationen hjälps ju inte upp av att begravningsbeställningar t.ex. med jämna mellanrum kommer inte mindre än två veckor innan själva begravningsgudstjänsten ska vara, vilket lämnar rätt lite tid åt att försöka hitta en tid att träffa de sörjande. Det säger sig självt att en sådan tid inte är lätt att rucka på.

Se där ett problem som inte lär vara så vanligt bland romersk katolska präster *ler*

3 kommentarer:

Magnus sa...

Jag har stor förståelse för önskan att dela vab-dagarna någorlunda jämnt, men samtidigt vill jag också säga att det inte behöver ligga någon värdering i att din man får ta mer än du (den här gången, åtminstone). Att hans arbete är lättare att vara vab-ledig från behöver ju inte betyda att det är mindre värt. Jag tror att det är många barnfamiljer (men vad vet jag, som inte har barn själv...) som lever i situationer där den ena föräldern har lättare att komma ifrån än den andra, helt enkelt på grund av arbetets natur. Alltför ofta i historien har problemet säkert varit att modern varit den som tagit ut vab-dagar, även om hon haft ett mer "schemakrävande" arbete än fadern. Med all respekt för att man vill att det ska kännas rättvis inom familjen, och att detta faktiskt är det viktigaste (det är ju din familj och ditt barn), ser jag det ändå som ett bevis på viss framgång att det inte behöver vara kontroversiellt att det är mannen som tar ut fler vab-dagar, om hans arbete lättare tillåter det.

Sedan hoppas vi väl alla att ingen av er ska behöva ta ut så många fler vab-dagar, och att alla får vara friska och krya!

Jeez sa...

äh, begravningsamtal kan man ju ha på kvällstid ;-)

men visst är det jobbigt. själv åker jag väl på all vab det närmaste halvåret. den här veckan tex har jag parerat förkyld kille och bäbis. suck. inte optimalt. men vad gör man?!

Maria sa...

magnus: visst är det en framgång (sådär ideologiskt, samhälleligt sett) att mannen tar ut vabbdagar, och jag kan ju verkligen se att det jämnar ut sig, och om det inte skulle göra det är det väl inte hela världen. Det är lätt att resonera logiskt och klarsynt, men klurigare att känna att det är rätt, för hur "upplyst" jag än är, är jag ändå fostrad (mer eller mindre medvetet) in i att kvinnor ska vara till för sina barn, och det sitter liksom i ryggraden. Och så agerar jag som jag vet är rätt, men har ändå dåligt samvete då och då, eftersom det inte riktigt känns så.
Den moderna kvinnans problem, antar jag. Tack och lov kommer väl förhoppningsvis inte våra döttrar och dotterdöttrar dras med det.