2007-04-30
en obekväm sanning
I kväll såg jag större delen av "En obekväm sanning", Al Gores missionsinsats för att öka medvetenheten om den globala uppvärmningen.
Filmen har, naturligtvis, blivit kritiserad.
Förenklat, säger en del. Ja, det är klart. Folk måste ju fatta.
Partiskt, säger andra. Tja, partiskt för jorden i så fall.
Ja, sanningen är obekväm. Det är fullständigt uppenbart för alla som överhuvudtaget har en hjärna att tänka med att vi lever liv som inte är bra för vår miljö. Det krävs bra mycket bekvämlighet för att ignorera det, men dessvärre är just bekvämligheten en av de absolut starkaste krafter som styr våra liv.
Men vi håller på att förändras. Al Gore talar om att vi inte får förtvivla, vi kan förändra situationen, och jag tror att det håller på att hända. Det känns naturligt att hålla utkik efter ekologiska alternativ, etanolbränsle har blivit ett försäljningsargument. H&M har eko-bomull i kläder, och när jag var på Systemet tidigare idag var åtminstone en av de ekologiska lådvinerna slut. Tänket har ändrats, från skogsmulle till något fullt naturligt (no pun intended).
Det kanske var bra att han inte blev president, Al Gore. Han gör nog större nytta så här. Nu ska jag smutta vidare på mitt goda ekologiska vin (Casa de la Ermita) och fundera på hur många lågenergiglödlampor vi måste köpa i veckan.
Och just det, har du inte sett filmen - gör det! Den är till och med lite kul här och där.
Filmen har, naturligtvis, blivit kritiserad.
Förenklat, säger en del. Ja, det är klart. Folk måste ju fatta.
Partiskt, säger andra. Tja, partiskt för jorden i så fall.
Ja, sanningen är obekväm. Det är fullständigt uppenbart för alla som överhuvudtaget har en hjärna att tänka med att vi lever liv som inte är bra för vår miljö. Det krävs bra mycket bekvämlighet för att ignorera det, men dessvärre är just bekvämligheten en av de absolut starkaste krafter som styr våra liv.
Men vi håller på att förändras. Al Gore talar om att vi inte får förtvivla, vi kan förändra situationen, och jag tror att det håller på att hända. Det känns naturligt att hålla utkik efter ekologiska alternativ, etanolbränsle har blivit ett försäljningsargument. H&M har eko-bomull i kläder, och när jag var på Systemet tidigare idag var åtminstone en av de ekologiska lådvinerna slut. Tänket har ändrats, från skogsmulle till något fullt naturligt (no pun intended).
Det kanske var bra att han inte blev president, Al Gore. Han gör nog större nytta så här. Nu ska jag smutta vidare på mitt goda ekologiska vin (Casa de la Ermita) och fundera på hur många lågenergiglödlampor vi måste köpa i veckan.
Och just det, har du inte sett filmen - gör det! Den är till och med lite kul här och där.
helt och fullt okristet
Är Valborg den enda helgen som vi inte har lyckats fästa en religiös etikett vid? Vårblotet är fortfarande uppseendeväckande hedniskt, med stora eldar och sånger, dryckesblot (typ, en massa drickande i alla fall), och naturligtvis en massa osedligheter ;o) Många äter dessutom gammal klassisk blotföda i kväll, när de slänger flintasteken på grillen.
Nåja, lite religiöst är det ju i alla fall, Valborg var ett tyskt helgon (läs mer hos Högtidsbloggen, Mattias utmärkta folkbildningsinsats).
Men midsommar firar vi Johannes eller skapelsen, första maj St Josef Arbetaren (ja, det är sant, men inte speciellt ofta i Sverige, det ska medges), höstblotet blev allhelgona och vinterfesten, ja det vet väl de flesta, blev Lucia och jul. Det finns naturligtvis ännu fler exempel.
Men det är ändå viktigt att komma ihåg att även om placeringen av helgdagarna ofta har varit av praktiska eller traditionmässiga skäl, gör det inte firningsämnena mindre viktiga. Visst, Jesus föddes troligen inte mitt i vintern, och helgen hamnade där den hamnade på året för att romarna redan festade då, men det betyder inte att vi inte ska fira inkarnationen (alltså att Gud blev människa).
Jaja. Ikväll dricker jag ett glas vin för att fira Sankta Walburga. Och våren.
Nåja, lite religiöst är det ju i alla fall, Valborg var ett tyskt helgon (läs mer hos Högtidsbloggen, Mattias utmärkta folkbildningsinsats).
Men midsommar firar vi Johannes eller skapelsen, första maj St Josef Arbetaren (ja, det är sant, men inte speciellt ofta i Sverige, det ska medges), höstblotet blev allhelgona och vinterfesten, ja det vet väl de flesta, blev Lucia och jul. Det finns naturligtvis ännu fler exempel.
Men det är ändå viktigt att komma ihåg att även om placeringen av helgdagarna ofta har varit av praktiska eller traditionmässiga skäl, gör det inte firningsämnena mindre viktiga. Visst, Jesus föddes troligen inte mitt i vintern, och helgen hamnade där den hamnade på året för att romarna redan festade då, men det betyder inte att vi inte ska fira inkarnationen (alltså att Gud blev människa).
Jaja. Ikväll dricker jag ett glas vin för att fira Sankta Walburga. Och våren.
2007-04-29
lite lätt bipolär så där
Alltså, jag vet att det verkligen inte är något man ska ta lätt på, men emellanåt är jag lite väl bipolär. Manodepressiv alltså. Nej, inte det minsta diagnosticerad, kommer heller inte bli det (hoppas jag innerligen), men det är bara så att känslorna svallar ganska lätt hos denna Maria. Ena dagen upp, andra ner. Utan speciell orsak ibland, bara vaknar och är blå.
Min man försökte muntra upp mig de första åren av vårt förhållande. Varje gång hans flickvän, och senare fru, blev dyster, var han oerhört käck och förstående, tills jag till slut berättade att jag var tvungen att kravla mig ur svackan på egen hand, och att det verkligen inte var något att oroa sig för, och att det skulle gå över snabbare om han bara lät mig vara en stund.
Nuförtiden sker det faktiskt mer sällan. Oftast är humöret väldigt jämnt, till och med soligt. Fast dagar som igår... blä!
I alla fall. Idag hittade jag kavajen. Den är min nu. Och billigare än den var i förrgår. Skam den som ger sig. Solen skiner (bildligt alltså, det är mörkt nu, och egentligen tittar jag på Justice, men...). Leende.
Min man försökte muntra upp mig de första åren av vårt förhållande. Varje gång hans flickvän, och senare fru, blev dyster, var han oerhört käck och förstående, tills jag till slut berättade att jag var tvungen att kravla mig ur svackan på egen hand, och att det verkligen inte var något att oroa sig för, och att det skulle gå över snabbare om han bara lät mig vara en stund.
Nuförtiden sker det faktiskt mer sällan. Oftast är humöret väldigt jämnt, till och med soligt. Fast dagar som igår... blä!
I alla fall. Idag hittade jag kavajen. Den är min nu. Och billigare än den var i förrgår. Skam den som ger sig. Solen skiner (bildligt alltså, det är mörkt nu, och egentligen tittar jag på Justice, men...). Leende.
2007-04-28
arg och ledsen
Igår vabbade jag. Nåja, var ledig, men barnet var sjukt, så det kändes som vab i alla fall. Detta orsakade att alla de saker jag tänkt titta på, prova och lite allmänt fingra på blev uppskjutna till idag.
Dagen idag började i och för sig mycket trevligt. Jag och den nu mycket piggare dottern åkte till Folkets park i Malmö där det reds på ponny, plaskades i dammen, åktes karuseller, fikades osv, tills barnets far dök upp och avlöste mig. Äntligen lite egentid!
Promenerade iväg till Triangeln. Hann knappt in förrän någon oerhört osympatisk skitstövel plockade min mobiltelefon från väskan. Tjyven fick dock inte tag i min plånbok eller tågkort. Jag gick omedelbart iväg till Telenorbutiken och spärrade sim-kortet, fast besluten om att den lede långfingrade svinpälsen inte skulle få förstöra min dag. På rätt bra humör, trots allt.
Köpte ett par skor. Sedan fortsatte dagen vara förfärlig.
Kavajen jag hade bespetsat mig på var naturligtvis slut. I hela Malmö. Och kjolen jag ville ha tillverkades bara upp till storlek 42! Och alla expediter jag träffade var snorkiga, och det blev kallare hela tiden. Till slut förde min jakt på kavajen mig till Burlöv (utan napp, med snorkigaste expediten hittills - hallå? Det är inte direkt Saville Row vi talar om här), och där gav jag upp och ville ringa maken så att han kunde hämta sin ledsna fru, men icke.
Inga telefonautomater.
Inget öppet ledningskontor.
Coop Forums kundservice hjälpte den snyftande Maria, men då svarade inte maken (som hade försökt ringa många gånger, visade det sig senare, och blivit allt mer övertygad om att jag hade råkat illa ut).
Ledsen Maria åker hem.
Och mest arg är jag på... Lindex. Orimligt - jag vet. Men nu är det så.
Dagen idag började i och för sig mycket trevligt. Jag och den nu mycket piggare dottern åkte till Folkets park i Malmö där det reds på ponny, plaskades i dammen, åktes karuseller, fikades osv, tills barnets far dök upp och avlöste mig. Äntligen lite egentid!
Promenerade iväg till Triangeln. Hann knappt in förrän någon oerhört osympatisk skitstövel plockade min mobiltelefon från väskan. Tjyven fick dock inte tag i min plånbok eller tågkort. Jag gick omedelbart iväg till Telenorbutiken och spärrade sim-kortet, fast besluten om att den lede långfingrade svinpälsen inte skulle få förstöra min dag. På rätt bra humör, trots allt.
Köpte ett par skor. Sedan fortsatte dagen vara förfärlig.
Kavajen jag hade bespetsat mig på var naturligtvis slut. I hela Malmö. Och kjolen jag ville ha tillverkades bara upp till storlek 42! Och alla expediter jag träffade var snorkiga, och det blev kallare hela tiden. Till slut förde min jakt på kavajen mig till Burlöv (utan napp, med snorkigaste expediten hittills - hallå? Det är inte direkt Saville Row vi talar om här), och där gav jag upp och ville ringa maken så att han kunde hämta sin ledsna fru, men icke.
Inga telefonautomater.
Inget öppet ledningskontor.
Coop Forums kundservice hjälpte den snyftande Maria, men då svarade inte maken (som hade försökt ringa många gånger, visade det sig senare, och blivit allt mer övertygad om att jag hade råkat illa ut).
Ledsen Maria åker hem.
Och mest arg är jag på... Lindex. Orimligt - jag vet. Men nu är det så.
2007-04-27
stjärnor och hostningar
Dottern drabbades igår natt återigen av falsk krupp. Skönt, på sätt och vis, att det har hänt tidigare, det var mindre fasansfullt den här gången. Vi packade in henne i täcken och lade henne i vagnen. På fötterna fick hon tjocka mammavantar. Sedan tog vi en midnattspromenad.
Stjärnorna glimmade över hela himlen. Här och där finns det starka strålkastare runt vårt område, irriterande när man vill se stjärnbilderna. Men Cassiopeia och Karlavagnen lyste klara. Däremot hittade jag inte Orion, men den kanske inte hade hunnit upp. Det är fantastiskt, i alla fall, att stå med ansiktet vänt mot oändligheten, och där blir vår innersta längtan om sällskap så tydlig. Vi människor är så rädda för ensamheten att det inte räcker med att vara sex miljarder, vi längtar efter mer sällskap.
Jag vet inte om det finns någon eller några där ute, andra än en liten bunt astronauter. Men vi sex miljarder är aldrig ensamma. Gud är oss närmare än vårt eget hjärta.
Och när vi kom in somnade dottern, och sov hela natten.
Stjärnorna glimmade över hela himlen. Här och där finns det starka strålkastare runt vårt område, irriterande när man vill se stjärnbilderna. Men Cassiopeia och Karlavagnen lyste klara. Däremot hittade jag inte Orion, men den kanske inte hade hunnit upp. Det är fantastiskt, i alla fall, att stå med ansiktet vänt mot oändligheten, och där blir vår innersta längtan om sällskap så tydlig. Vi människor är så rädda för ensamheten att det inte räcker med att vara sex miljarder, vi längtar efter mer sällskap.
Jag vet inte om det finns någon eller några där ute, andra än en liten bunt astronauter. Men vi sex miljarder är aldrig ensamma. Gud är oss närmare än vårt eget hjärta.
Och när vi kom in somnade dottern, och sov hela natten.
2007-04-26
dela sorg?
Församlingen har sorg.
Det påverkar många. Röda ögon överallt, dämpade röster. Ljus i kyrkan.
På sätt och vis påverkar det oss alla, även oss som inte kände personen. Tankar och rädslor väcks, vi hänger alla ändå ihop.
Men samtidigt.
Det är ju svårt att inte känna.
Svårt eftersom så många gör det, och eftersom det på sätt och vis förväntas av alla att de ska sörja.
Men det är skillnad på sorgligt och sorg.
Det är fasansfullt sorgligt att den här människan dog. Men det är inte allas sorg.
Men tillsammans kan vi dela, bära, hjälpa, lyssna.
Det påverkar många. Röda ögon överallt, dämpade röster. Ljus i kyrkan.
På sätt och vis påverkar det oss alla, även oss som inte kände personen. Tankar och rädslor väcks, vi hänger alla ändå ihop.
Men samtidigt.
Det är ju svårt att inte känna.
Svårt eftersom så många gör det, och eftersom det på sätt och vis förväntas av alla att de ska sörja.
Men det är skillnad på sorgligt och sorg.
Det är fasansfullt sorgligt att den här människan dog. Men det är inte allas sorg.
Men tillsammans kan vi dela, bära, hjälpa, lyssna.
2007-04-24
brudens far...
På förekommen anledning - tre anledningar till att jag INTE gillar när pappan ska föra in bruden:
1. Varför bara pappan? Ska vi lyfta fram föräldrar bör vi väl, i de fall där det är möjligt, lyfta fram båda? Och brudgummens föräldrar likaså.
2. Fokuset blir endast på bruden, det är hennes grandiosa entré vi väntar på, och inte ett par som snart ska lova varandra kärlek.
3. Och sist, men absolut inte minst viktigt, ska vi verkligen importera förlegade traditioner som är rester av en superpatriarkal människosyn? Oavsett vad man själv tycker om det hela ("men så tänker inte vi, det betyder faktiskt inte det för oss"), är seden med att pappan ska ge bort flickan en rest av en kultur och tradition där pappan svarade för bruden, hon fick alltså inte ens svara själv, en tradition som dessutom inte ens är svensk, utan kommit hit genom engelska och amerikanska filmer! Och i en tid då många rätteligen reagerar mot olika uttryck för hederskultur är det väl ytterst tveksamt om vi ska släppa in denna mycket tydliga kvarleva av hederstänkandet. Eller som en av mina lärare på Pastis (alltså Pastoralinstitutet i Lund) en gång, något drastiskt, uttryckte det:
"Varsågod, det är din tur att slå henne nu!"
Men jag är uppenbarligen konservativ.
1. Varför bara pappan? Ska vi lyfta fram föräldrar bör vi väl, i de fall där det är möjligt, lyfta fram båda? Och brudgummens föräldrar likaså.
2. Fokuset blir endast på bruden, det är hennes grandiosa entré vi väntar på, och inte ett par som snart ska lova varandra kärlek.
3. Och sist, men absolut inte minst viktigt, ska vi verkligen importera förlegade traditioner som är rester av en superpatriarkal människosyn? Oavsett vad man själv tycker om det hela ("men så tänker inte vi, det betyder faktiskt inte det för oss"), är seden med att pappan ska ge bort flickan en rest av en kultur och tradition där pappan svarade för bruden, hon fick alltså inte ens svara själv, en tradition som dessutom inte ens är svensk, utan kommit hit genom engelska och amerikanska filmer! Och i en tid då många rätteligen reagerar mot olika uttryck för hederskultur är det väl ytterst tveksamt om vi ska släppa in denna mycket tydliga kvarleva av hederstänkandet. Eller som en av mina lärare på Pastis (alltså Pastoralinstitutet i Lund) en gång, något drastiskt, uttryckte det:
"Varsågod, det är din tur att slå henne nu!"
Men jag är uppenbarligen konservativ.
2007-04-23
har nog bestämt mig
Det blir nog kristallmosaiken, i svart-grått-vitt. Bild finns på golvpoolen.se, inne i butiken, under avdelningen inspiration. Det är miljö nr nio (försökte förgäves hitta en bild att lägga här, men det var helt kört).
Lite liv i det rätt strikta köket, samtidigt som vi inte binder oss för ett färgschema. Mm, så blir det nog.
Lite liv i det rätt strikta köket, samtidigt som vi inte binder oss för ett färgschema. Mm, så blir det nog.
2007-04-19
svåra och banala val
Kristallmosaik eller granitmosaik?
Svart-vitt eller färgglatt?
Lite lätt metallicskimrande sten gick bort, liksom alla bruna varianter. Den ursnygga randiga plattan konkurrerade för mycket med virrvarrbänkskivan, så den försvann också ur tävlingen.
Egentligen kanske det är snyggast med högglansigt vitt, men det känns lite minimatrist (minimalist + trist, ibland är jag ju så rolig... ;o).
Äh. Kakel är svårt! Får sova på det några dagar till.
Svart-vitt eller färgglatt?
Lite lätt metallicskimrande sten gick bort, liksom alla bruna varianter. Den ursnygga randiga plattan konkurrerade för mycket med virrvarrbänkskivan, så den försvann också ur tävlingen.
Egentligen kanske det är snyggast med högglansigt vitt, men det känns lite minimatrist (minimalist + trist, ibland är jag ju så rolig... ;o).
Äh. Kakel är svårt! Får sova på det några dagar till.
2007-04-18
stress
En vacker dag som den här borde jag förstås ha cyklat.
Då hade det ju i alla fall varit mitt fel att jag nästan, men bara nästan, kom försent till begravningen.
Och så är det precis lite för nära barnbidrag och lön för att taxi ens ska vara tänkbart.
Nu blev det så här:
Bussen kommer inte. Väntaaaaaar. Till slut kommer en ny.
Blänger lite på busschauffören, men egentligen är det väl inte hans fel.
Bussbyte. Nästa buss sen.
Bussen kör oändligt lååååångsamt. Och människor ska av på varenda hållplats.
Till slut framme vid kyrkogården. OK.
Hm. Inga skyltar. Aldrig varit här förr, undrar vilken väg jag ska ta?
Tar fel väg.
Hittar kyrkogårdsarbetare. Får instruktioner, börjar jogga innan han pratat klart.
Hittar kapellen. De var väl dolda. *Muttrar*
Hur tar man sig in?
Aha. Här finns i alla fall skyltar!
Rundar hörn.
Hoppla, här står begravningsföljet minsann.
"Hej, Maria heter jag."
Insinuant leende begravningsentreprenör.
Men begravningen blev bra.
Tur man har lite kondis i alla fall. Med tanke på att jag var ensam om att sjunga alla tre psalmerna, och begravningsbön utan komp. Höll tonen, flämtade inte en enda gång. Ha!
Men det är nog dags för ett lätt bekymrat mail till Skånetrafiken. Inte nog med att bussarna inte kom som de skulle, eller höll tiderna, de rekommenderade dessutom sämre förbindelser än nödvändigt. *Hrumpf!*
Då hade det ju i alla fall varit mitt fel att jag nästan, men bara nästan, kom försent till begravningen.
Och så är det precis lite för nära barnbidrag och lön för att taxi ens ska vara tänkbart.
Nu blev det så här:
Bussen kommer inte. Väntaaaaaar. Till slut kommer en ny.
Blänger lite på busschauffören, men egentligen är det väl inte hans fel.
Bussbyte. Nästa buss sen.
Bussen kör oändligt lååååångsamt. Och människor ska av på varenda hållplats.
Till slut framme vid kyrkogården. OK.
Hm. Inga skyltar. Aldrig varit här förr, undrar vilken väg jag ska ta?
Tar fel väg.
Hittar kyrkogårdsarbetare. Får instruktioner, börjar jogga innan han pratat klart.
Hittar kapellen. De var väl dolda. *Muttrar*
Hur tar man sig in?
Aha. Här finns i alla fall skyltar!
Rundar hörn.
Hoppla, här står begravningsföljet minsann.
"Hej, Maria heter jag."
Insinuant leende begravningsentreprenör.
Men begravningen blev bra.
Tur man har lite kondis i alla fall. Med tanke på att jag var ensam om att sjunga alla tre psalmerna, och begravningsbön utan komp. Höll tonen, flämtade inte en enda gång. Ha!
Men det är nog dags för ett lätt bekymrat mail till Skånetrafiken. Inte nog med att bussarna inte kom som de skulle, eller höll tiderna, de rekommenderade dessutom sämre förbindelser än nödvändigt. *Hrumpf!*
2007-04-17
alldeles för mycket vapen
Det är en sån fasa, det här nya överfallet på skolan i Virginia. Och det finns säkert en massa skäl, och en hel del av dem är djupt personliga, och killen som gjorde det skulle kanske inte må bättre i ett annat land, men ändå...
Man kan inte låta bli att fundera över varför det händer i USA, gång på gång på gång. Kanske är det media som får mig att tro att det oftast är där, men ändå...
Och i slutändan måste det ju väl vara så att förekomsten av vapen gör det värre? Visst, det är människor som dödar, men ju större tillgången, desto större blir riskerna också.
I vilket fall som helst. Fasa.
En massa framtider som aldrig kommer bli.
En massa drömmar som inte längre finns.
Någons barn dog, en annans barn dödade.
Fasa.
Man kan inte låta bli att fundera över varför det händer i USA, gång på gång på gång. Kanske är det media som får mig att tro att det oftast är där, men ändå...
Och i slutändan måste det ju väl vara så att förekomsten av vapen gör det värre? Visst, det är människor som dödar, men ju större tillgången, desto större blir riskerna också.
I vilket fall som helst. Fasa.
En massa framtider som aldrig kommer bli.
En massa drömmar som inte längre finns.
Någons barn dog, en annans barn dödade.
Fasa.
2007-04-16
skribent
Helgen har ägnats åt skrivande. Mer skrivande. Även på fritiden. Det blir så när man är gift med en kreativ person, och själv är rätt mycket inne på samma spår. Så kvällarna har till stor del tillbringats vid varsin dator, knåpandes på samma projekt. Vad det blir av det? Vi får väl se. Men roligt är det.
Och i dagarna har jag också just avslutat ett annat skrivjobb, den här gången åt goda vänner. Det är pest att skriva med deadline, men å andra sidan är det ju svårt att få ändan ur annars. Jag var tillräckligt trött på det efter jag var klar för att svära att det skulle ta bra många månader innan något dylikt skulle hända igen, men det krävdes bara ett telefonsamtal, och inte ens särskilt mycket fjäskande, från deras sida för att det ska vara ett nytt skrivprojekt på gång. Jaja. Det är roligare att säga ja, helt enkelt.
Och i dagarna har jag också just avslutat ett annat skrivjobb, den här gången åt goda vänner. Det är pest att skriva med deadline, men å andra sidan är det ju svårt att få ändan ur annars. Jag var tillräckligt trött på det efter jag var klar för att svära att det skulle ta bra många månader innan något dylikt skulle hända igen, men det krävdes bara ett telefonsamtal, och inte ens särskilt mycket fjäskande, från deras sida för att det ska vara ett nytt skrivprojekt på gång. Jaja. Det är roligare att säga ja, helt enkelt.
2007-04-14
duktig
Prästflickan är duktig idag. Istället för att skamlöst utnyttja det faktum att hon inte har några konkreta uppgifter idag, trots att hon är i tjänst, och ligga ute i solen, sitter hon inne på jobbet och förbereder gudstjänst efter gudstjänst.
Jag (japp, slut på tredje person, är ju trots allt inte kunglig, vad jag vet) bestämde mig för att detta var det smartaste sättet att hantera den uppsjö av gudstjänster och andakter som ligger framför mig, men motivationen är väl inte på topp hela tiden. Men jag kämpar på, och snart har jag åtminstone satt nån psalm till var och en, och tänkt runt tema till allihop. Mm, jag är duktig.
Och under tiden ligger min trevliga lilla telefon bredvid och underhåller mig. Högtalarna är riktigt bra, trots formatet, och jag har fått plats med 132 låtar! Nu - ABBA med Fernando. Snart Aretha.
Jag (japp, slut på tredje person, är ju trots allt inte kunglig, vad jag vet) bestämde mig för att detta var det smartaste sättet att hantera den uppsjö av gudstjänster och andakter som ligger framför mig, men motivationen är väl inte på topp hela tiden. Men jag kämpar på, och snart har jag åtminstone satt nån psalm till var och en, och tänkt runt tema till allihop. Mm, jag är duktig.
Och under tiden ligger min trevliga lilla telefon bredvid och underhåller mig. Högtalarna är riktigt bra, trots formatet, och jag har fått plats med 132 låtar! Nu - ABBA med Fernando. Snart Aretha.
2007-04-12
det går lite trögt idag
Det blev ruskigt sent igår, var i säng halv två! Men trevligt hade vi, eller hur V?
Nåja. Idag är det allmänt pysslande som gäller, i lagom takt. Bra början på en dag med mycket kontemplation och predikofunderande är ju den här recensionen av Jesper Svartviks nya bok. Jag lockas att läsa boken, framförallt eftersom den tar upp just det ämne jag skrev mitt examensarbete på teologen om (för evigheters evighet sen).
Vad mer? Jo, jag har idag fått en ny mobiltelefon! Jag gillar små elektroniska prylar, oavsett om det är mp3-spelare, telefoner eller kameror, och den här är alltihop. Hihi. Nu väntar jag otåligt på att den ska ladda klart.
Nåja. Idag är det allmänt pysslande som gäller, i lagom takt. Bra början på en dag med mycket kontemplation och predikofunderande är ju den här recensionen av Jesper Svartviks nya bok. Jag lockas att läsa boken, framförallt eftersom den tar upp just det ämne jag skrev mitt examensarbete på teologen om (för evigheters evighet sen).
Vad mer? Jo, jag har idag fått en ny mobiltelefon! Jag gillar små elektroniska prylar, oavsett om det är mp3-spelare, telefoner eller kameror, och den här är alltihop. Hihi. Nu väntar jag otåligt på att den ska ladda klart.
2007-04-09
heliga veckan-gudstjänst
På väg in till stan igen. Gårdagens gudstjänst var underbar, nu är det dags för Mässa med små och stora. Temat - påsk. Ja, tidigare gudstjänster under stilla veckan har väl inte riktigt varit så barnvänliga, så nu är det dags för barnens påskgudstjänst. Vi sveper över hela berättelsen, från intåget till Emmaus. Det kommer bli riktigt bra.
Och jag har bakat glutenfri matzoh (alltså osyrat bröd) att ha till nattvarden. Glutenfritt mjöl är inte lätt att baka med, och det i vanliga fall rätt trista osyrade brödet blev än smaklösare. Men, å andra sidan är oblat ju inte supermumsigt heller, och det är väl inte direkt poängen heller.
Och jag har bakat glutenfri matzoh (alltså osyrat bröd) att ha till nattvarden. Glutenfritt mjöl är inte lätt att baka med, och det i vanliga fall rätt trista osyrade brödet blev än smaklösare. Men, å andra sidan är oblat ju inte supermumsigt heller, och det är väl inte direkt poängen heller.
2007-04-08
kristus är uppstånden
Han är sannerligen uppstånden!
Och här hemma är jag på väg in till stan för gudstjänst, uppklädd i kaftan.
Maken och barnet sitter framför tv-n. Dottern är kanske sjuk igen, blir nog ingen gympa idag för henne (om det överhuvud taget är någon idag dvs).
Och i kväll bjuder vi på libanesisk påskmiddag. Fast föda - äntligen!
GLAD PÅSK allihop!
Och här hemma är jag på väg in till stan för gudstjänst, uppklädd i kaftan.
Maken och barnet sitter framför tv-n. Dottern är kanske sjuk igen, blir nog ingen gympa idag för henne (om det överhuvud taget är någon idag dvs).
Och i kväll bjuder vi på libanesisk påskmiddag. Fast föda - äntligen!
GLAD PÅSK allihop!
2007-04-07
religionsallergi, igen
Nu har religionsallergin tagit sig in på Expressens debattsida, författaren Ulla Johansson förfasar sig över troende socialdemokrater och vad dessas religiositet kan ställa till med.
Det är nämligen "en helt annan ideologi" och "vidskeplighet". Kristendomen har en någon slags dold agenda, ute efter att förtrycka människor. Och exemplen är Helle Kleins "propagerande" i Aftonbladet och Wanja Lundby Wedins åsikt att alla hem borde ha en Bibel.
Om jag hade haft samma bild av kristendomen som denna Ulla hade jag naturligtvis varit förfärad över hur denna repressiva och intoleranta religion överhuvudtaget tillåts existera. Och något försvar för kristendomen, och framför allt Svenska Kyrkan av idag, har Ulla redan avfärdat som endast en slug taktik för att dölja den sanna ambitionen att just förtrycka människor.
Håhåjaja. Och din vilja att inte tillåta människor religionsfrihet då? Är inte det förtryckande säg? Och den utslagne mannen som du direkt förklarar har blivit förödmjukad genom den kyrkliga lunchen, har du pratat med honom? Det kan faktiskt vara så att han är kristen, eller tycker om att få ett gratis mål mat, eller endast där kan hitta en gemenskap som inte rynkar på näsan åt honom (i Jesu anda...).
Äh, jag vet att jag inte borde reagera. Hela debattinlägget är infantilt, och min reaktion följaktligen likadan. Men ibland kan jag bara inte låta bli. Fjanterier.
Det är nämligen "en helt annan ideologi" och "vidskeplighet". Kristendomen har en någon slags dold agenda, ute efter att förtrycka människor. Och exemplen är Helle Kleins "propagerande" i Aftonbladet och Wanja Lundby Wedins åsikt att alla hem borde ha en Bibel.
Om jag hade haft samma bild av kristendomen som denna Ulla hade jag naturligtvis varit förfärad över hur denna repressiva och intoleranta religion överhuvudtaget tillåts existera. Och något försvar för kristendomen, och framför allt Svenska Kyrkan av idag, har Ulla redan avfärdat som endast en slug taktik för att dölja den sanna ambitionen att just förtrycka människor.
Håhåjaja. Och din vilja att inte tillåta människor religionsfrihet då? Är inte det förtryckande säg? Och den utslagne mannen som du direkt förklarar har blivit förödmjukad genom den kyrkliga lunchen, har du pratat med honom? Det kan faktiskt vara så att han är kristen, eller tycker om att få ett gratis mål mat, eller endast där kan hitta en gemenskap som inte rynkar på näsan åt honom (i Jesu anda...).
Äh, jag vet att jag inte borde reagera. Hela debattinlägget är infantilt, och min reaktion följaktligen likadan. Men ibland kan jag bara inte låta bli. Fjanterier.
2007-04-06
en långfredagsberättelse
Jag grät.
Så skört, fasansfullt och fullt av kärlek är det.
Tack Isobel.
Läs inte om du inte vill gråta idag.
Så skört, fasansfullt och fullt av kärlek är det.
Tack Isobel.
Läs inte om du inte vill gråta idag.
psalm 717
Så kom du då till sist, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder,
men det var bortom bilderna du kom.
Vi trodde du var användbar, till salu,
vi skrev ditt namn på våra stridsbanér.
Vi byggde katedraler högt mot himlen,
men du gick hela tiden längre ner.
Du är ett barn som ligger på ett jordgolv,
du fryser om vi inte griper in.
Du rör vid kroppar, hatar orättvisor,
du bjuder älskande på moget vin.
Du stiger ut ur alla tomma gravar,
du är en vind som säger: det blir vår.
Du kommer som en flykting över bergen.
Du följer oss dit ingen annan når.
Du är den sång om livet som jag glömde,
den sanning jag förrådde dag för dag.
Jag svek mig själv, den spegel som jag gömde,
bär dina bråddjup, dina anletsdrag.
Kom närmare, bli kvar hos mig. Det mörknar,
och kanske ljusnar det på nytt igen.
Ditt liv ska bära mig, jag hör en koltrast
som sjunger timmen innan gryningen.
en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder,
men det var bortom bilderna du kom.
Vi trodde du var användbar, till salu,
vi skrev ditt namn på våra stridsbanér.
Vi byggde katedraler högt mot himlen,
men du gick hela tiden längre ner.
Du är ett barn som ligger på ett jordgolv,
du fryser om vi inte griper in.
Du rör vid kroppar, hatar orättvisor,
du bjuder älskande på moget vin.
Du stiger ut ur alla tomma gravar,
du är en vind som säger: det blir vår.
Du kommer som en flykting över bergen.
Du följer oss dit ingen annan når.
Du är den sång om livet som jag glömde,
den sanning jag förrådde dag för dag.
Jag svek mig själv, den spegel som jag gömde,
bär dina bråddjup, dina anletsdrag.
Kom närmare, bli kvar hos mig. Det mörknar,
och kanske ljusnar det på nytt igen.
Ditt liv ska bära mig, jag hör en koltrast
som sjunger timmen innan gryningen.
2007-04-05
nya kyrkor vs. gamla
Nyss hemkommen från skärtorsdagsmässa i en kyrka i närheten av där jag bor, funderar jag på det här med nya och gamla kyrkor.
De gamla är oerhört populära för förrättningar (alltså dop, vigslar och begravningar). Ofta vackra, med mycket utsmyckningar inuti. Men ibland är det för mycket, tycker iaf jag. Och inte hänger det ihop riktigt heller, människor har skänkt saker till kyrkorna under många år, ibland sekel, och det liksom skär sig.
Medan de nyare kyrkorna stöter bort en del människor med sina ofta strama exteriörer och avskalade interiörer. De är inte romantiska, helt enkelt. Men de "hänger ihop". Arkitekturen förkunnar, och den förkunnar med samma språk som utsmyckningarna, eftersom de är gjorda för varandra.
Det blev så tydligt idag i avklädandet av altaret i den här lite mer romantiska kyrkan. Det märktes inte, helt enkelt. Även om allt silver, ljusen och linnet plockades bort, var det fortfarande så mycket kvar att titta på, så att effekten uteblev.
Då saknar jag min förra kyrka. Aldrig var den så vacker, så rörande och dramatisk, som efter skärtorsdagens gudstjänst. Det enorma mörka tegelaltaret förkunnade i all sin tomhet smärtan i Jesu ensamhet, hans överlämnande till tortyr och död. Dunklet i den mörklagda strama tegelkyrkan talade om Guds sorg på ett sätt som aldrig de vitkalkade valven med sina lampetter kan göra.
Men ok, jag är väl en aning partisk.
De gamla är oerhört populära för förrättningar (alltså dop, vigslar och begravningar). Ofta vackra, med mycket utsmyckningar inuti. Men ibland är det för mycket, tycker iaf jag. Och inte hänger det ihop riktigt heller, människor har skänkt saker till kyrkorna under många år, ibland sekel, och det liksom skär sig.
Medan de nyare kyrkorna stöter bort en del människor med sina ofta strama exteriörer och avskalade interiörer. De är inte romantiska, helt enkelt. Men de "hänger ihop". Arkitekturen förkunnar, och den förkunnar med samma språk som utsmyckningarna, eftersom de är gjorda för varandra.
Det blev så tydligt idag i avklädandet av altaret i den här lite mer romantiska kyrkan. Det märktes inte, helt enkelt. Även om allt silver, ljusen och linnet plockades bort, var det fortfarande så mycket kvar att titta på, så att effekten uteblev.
Då saknar jag min förra kyrka. Aldrig var den så vacker, så rörande och dramatisk, som efter skärtorsdagens gudstjänst. Det enorma mörka tegelaltaret förkunnade i all sin tomhet smärtan i Jesu ensamhet, hans överlämnande till tortyr och död. Dunklet i den mörklagda strama tegelkyrkan talade om Guds sorg på ett sätt som aldrig de vitkalkade valven med sina lampetter kan göra.
Men ok, jag är väl en aning partisk.
2007-04-04
att välja sitt liv
Att välja sitt liv... Detta är temat som gavs mig inför passionsandakten i kväll. jag har vridit och vänt på det, jämfört med texten, inte riktigt hittat det där, eller kanske har jag det.
Det är besvärligt att få ett tema så här, men samtidigt rätt så stimulerande. Någon annan har haft tankar om vad som borde komma fram, någon som har hittat något som åtminstone vid en första, andra och tredje genomläsning undflyr mig. Men geniknölarna (ja, Jonatan, just de) gnuggas, och något växer fram. Anden är med så tydligt ibland, och ibland behöver hon verkligen dras fram. Jaja.
Det är besvärligt att få ett tema så här, men samtidigt rätt så stimulerande. Någon annan har haft tankar om vad som borde komma fram, någon som har hittat något som åtminstone vid en första, andra och tredje genomläsning undflyr mig. Men geniknölarna (ja, Jonatan, just de) gnuggas, och något växer fram. Anden är med så tydligt ibland, och ibland behöver hon verkligen dras fram. Jaja.
2007-04-03
helande?
Vad ska man tro? Aftonbladet leder väl inte direkt ligan vad gäller objektiv journalistik, men ändå. Detta bara känns fel.
Jag tvivlar inte på att Gud kan bota sjuka, och även då hiv/aids-drabbade. Om de etiopiska prästerna har möjlighet att förmedla detta - bra. Jag vill gärna se siffror, bevis, men nog skulle det vara möjligt. Egentligen. Men varför förbjuda medicinerna? Jag förstår inte.
Men den gambianske presidenten? Hm. Jag är skeptisk till helare, och framförallt sådana som vägrar låta vetenskapligt undersöka deras metoder. Blir lätt alldeles för mycket mumbo-jumbo.
Jag tvivlar inte på att Gud kan bota sjuka, och även då hiv/aids-drabbade. Om de etiopiska prästerna har möjlighet att förmedla detta - bra. Jag vill gärna se siffror, bevis, men nog skulle det vara möjligt. Egentligen. Men varför förbjuda medicinerna? Jag förstår inte.
Men den gambianske presidenten? Hm. Jag är skeptisk till helare, och framförallt sådana som vägrar låta vetenskapligt undersöka deras metoder. Blir lätt alldeles för mycket mumbo-jumbo.
anonymitet
Ibland är det så himla skönt att vara inkognito! På min kvällskurs är det inte (eller har det iaf inte tills idag) varit känt vad jag jobbar med. Vi pluggar kinesiska ihop, och har rätt roligt under tiden. Jag vet att några av mina kursare jobbar med mobiltelefoner, och nån går i skolan. Andras jobb är helt okänt, men jag vet hur många barn de har.
I vilket fall som helst tror jag att de flesta av mina ämbetssystrar och -bröder kan känna igen sig i att det då och då är skönt att få bli en person för andra innan man blir en krage. Att få lov att göra ett första intryck som är baserat mer på personlighet än yrke. Att sedan mitt yrke är intimt förknippat med min personlighet är en annan sak.
Jag skäms absolut inte över vad jag är. Jag är i själva verket mycket stolt över min kyrka och mitt jobb, och över att jag är präst. Det är bara det att jag ibland väljer att inte berätta det först. Konsekvenserna blir nämligen omedelbara: "Vadå? Tror du på Gud?", "Är det inte rätt lite folk i kyrkan?", "Vad gör en präst när det inte är söndag?" osv. Det finns stor nyfikenhet, och det är roligt att prata om det. Bara inte alltid.
I vilket fall som helst tror jag att de flesta av mina ämbetssystrar och -bröder kan känna igen sig i att det då och då är skönt att få bli en person för andra innan man blir en krage. Att få lov att göra ett första intryck som är baserat mer på personlighet än yrke. Att sedan mitt yrke är intimt förknippat med min personlighet är en annan sak.
Jag skäms absolut inte över vad jag är. Jag är i själva verket mycket stolt över min kyrka och mitt jobb, och över att jag är präst. Det är bara det att jag ibland väljer att inte berätta det först. Konsekvenserna blir nämligen omedelbara: "Vadå? Tror du på Gud?", "Är det inte rätt lite folk i kyrkan?", "Vad gör en präst när det inte är söndag?" osv. Det finns stor nyfikenhet, och det är roligt att prata om det. Bara inte alltid.
2007-04-01
palmsöndag
Vägen till korset. Glädjens dag, med de mörka skuggorna. Ny predikan på prästflickealster.
Gudstjänsten blev härlig. Jag och musikern hade jobbat en del med gudstjänstens känsla, och tänkte oss en rörelse från ljus till mörker, från jubel till Via Dolorosa. Och det blev riktigt bra!
Gudstjänsten blev härlig. Jag och musikern hade jobbat en del med gudstjänstens känsla, och tänkte oss en rörelse från ljus till mörker, från jubel till Via Dolorosa. Och det blev riktigt bra!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)