Dottern drabbades igår natt återigen av falsk krupp. Skönt, på sätt och vis, att det har hänt tidigare, det var mindre fasansfullt den här gången. Vi packade in henne i täcken och lade henne i vagnen. På fötterna fick hon tjocka mammavantar. Sedan tog vi en midnattspromenad.
Stjärnorna glimmade över hela himlen. Här och där finns det starka strålkastare runt vårt område, irriterande när man vill se stjärnbilderna. Men Cassiopeia och Karlavagnen lyste klara. Däremot hittade jag inte Orion, men den kanske inte hade hunnit upp. Det är fantastiskt, i alla fall, att stå med ansiktet vänt mot oändligheten, och där blir vår innersta längtan om sällskap så tydlig. Vi människor är så rädda för ensamheten att det inte räcker med att vara sex miljarder, vi längtar efter mer sällskap.
Jag vet inte om det finns någon eller några där ute, andra än en liten bunt astronauter. Men vi sex miljarder är aldrig ensamma. Gud är oss närmare än vårt eget hjärta.
Och när vi kom in somnade dottern, och sov hela natten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar