2007-04-03

anonymitet

Ibland är det så himla skönt att vara inkognito! På min kvällskurs är det inte (eller har det iaf inte tills idag) varit känt vad jag jobbar med. Vi pluggar kinesiska ihop, och har rätt roligt under tiden. Jag vet att några av mina kursare jobbar med mobiltelefoner, och nån går i skolan. Andras jobb är helt okänt, men jag vet hur många barn de har.

I vilket fall som helst tror jag att de flesta av mina ämbetssystrar och -bröder kan känna igen sig i att det då och då är skönt att få bli en person för andra innan man blir en krage. Att få lov att göra ett första intryck som är baserat mer på personlighet än yrke. Att sedan mitt yrke är intimt förknippat med min personlighet är en annan sak.

Jag skäms absolut inte över vad jag är. Jag är i själva verket mycket stolt över min kyrka och mitt jobb, och över att jag är präst. Det är bara det att jag ibland väljer att inte berätta det först. Konsekvenserna blir nämligen omedelbara: "Vadå? Tror du på Gud?", "Är det inte rätt lite folk i kyrkan?", "Vad gör en präst när det inte är söndag?" osv. Det finns stor nyfikenhet, och det är roligt att prata om det. Bara inte alltid.

1 kommentar:

séra Jónatan sa...

Jag tycker just pendeln mellan att vara offentlig och anonym är det behagliga i att arbeta som präst. Då och då får man låsa in sig på sin kammare för att rådbråka sin tro och teologi och skriva ned brottstycken av den i en predikan.

Men tänk vad skönt det vore att diskutera trons insida istället för fastna vid ytan.
Men även en vacker tavla behöver fånga ögat för att se konstnärens egentliga mening...