2007-04-18

stress

En vacker dag som den här borde jag förstås ha cyklat.
Då hade det ju i alla fall varit mitt fel att jag nästan, men bara nästan, kom försent till begravningen.
Och så är det precis lite för nära barnbidrag och lön för att taxi ens ska vara tänkbart.

Nu blev det så här:
Bussen kommer inte. Väntaaaaaar. Till slut kommer en ny.
Blänger lite på busschauffören, men egentligen är det väl inte hans fel.
Bussbyte. Nästa buss sen.
Bussen kör oändligt lååååångsamt. Och människor ska av på varenda hållplats.
Till slut framme vid kyrkogården. OK.
Hm. Inga skyltar. Aldrig varit här förr, undrar vilken väg jag ska ta?
Tar fel väg.
Hittar kyrkogårdsarbetare. Får instruktioner, börjar jogga innan han pratat klart.
Hittar kapellen. De var väl dolda. *Muttrar*
Hur tar man sig in?
Aha. Här finns i alla fall skyltar!
Rundar hörn.
Hoppla, här står begravningsföljet minsann.
"Hej, Maria heter jag."
Insinuant leende begravningsentreprenör.
Men begravningen blev bra.
Tur man har lite kondis i alla fall. Med tanke på att jag var ensam om att sjunga alla tre psalmerna, och begravningsbön utan komp. Höll tonen, flämtade inte en enda gång. Ha!

Men det är nog dags för ett lätt bekymrat mail till Skånetrafiken. Inte nog med att bussarna inte kom som de skulle, eller höll tiderna, de rekommenderade dessutom sämre förbindelser än nödvändigt. *Hrumpf!*

2 kommentarer:

kantorn sa...

Jag rekomenderar att åka scooter. Det gör jag.Det är perfekt!

Blyger sa...

Men... Det rysliga i historien tycker jag är psalmerna utan stöd... :-)