Nyss hemkommen från skärtorsdagsmässa i en kyrka i närheten av där jag bor, funderar jag på det här med nya och gamla kyrkor.
De gamla är oerhört populära för förrättningar (alltså dop, vigslar och begravningar). Ofta vackra, med mycket utsmyckningar inuti. Men ibland är det för mycket, tycker iaf jag. Och inte hänger det ihop riktigt heller, människor har skänkt saker till kyrkorna under många år, ibland sekel, och det liksom skär sig.
Medan de nyare kyrkorna stöter bort en del människor med sina ofta strama exteriörer och avskalade interiörer. De är inte romantiska, helt enkelt. Men de "hänger ihop". Arkitekturen förkunnar, och den förkunnar med samma språk som utsmyckningarna, eftersom de är gjorda för varandra.
Det blev så tydligt idag i avklädandet av altaret i den här lite mer romantiska kyrkan. Det märktes inte, helt enkelt. Även om allt silver, ljusen och linnet plockades bort, var det fortfarande så mycket kvar att titta på, så att effekten uteblev.
Då saknar jag min förra kyrka. Aldrig var den så vacker, så rörande och dramatisk, som efter skärtorsdagens gudstjänst. Det enorma mörka tegelaltaret förkunnade i all sin tomhet smärtan i Jesu ensamhet, hans överlämnande till tortyr och död. Dunklet i den mörklagda strama tegelkyrkan talade om Guds sorg på ett sätt som aldrig de vitkalkade valven med sina lampetter kan göra.
Men ok, jag är väl en aning partisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar