psalm 717

Så kom du då till sist, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder,
men det var bortom bilderna du kom.
Vi trodde du var användbar, till salu,
vi skrev ditt namn på våra stridsbanér.
Vi byggde katedraler högt mot himlen,
men du gick hela tiden längre ner.

Du är ett barn som ligger på ett jordgolv,
du fryser om vi inte griper in.
Du rör vid kroppar, hatar orättvisor,
du bjuder älskande på moget vin.
Du stiger ut ur alla tomma gravar,
du är en vind som säger: det blir vår.
Du kommer som en flykting över bergen.
Du följer oss dit ingen annan når.

Du är den sång om livet som jag glömde,
den sanning jag förrådde dag för dag.
Jag svek mig själv, den spegel som jag gömde,
bär dina bråddjup, dina anletsdrag.
Kom närmare, bli kvar hos mig. Det mörknar,
och kanske ljusnar det på nytt igen.
Ditt liv ska bära mig, jag hör en koltrast
som sjunger timmen innan gryningen.