Maken: "Jag förstår mig inte på funk, men å andra sidan gillar jag verkligen belysningen i Folkets Park!"
Jahapp.
Julen i lösryckta ord: klappinslagningsmaraton, pepparkaksbaptisterium, midnattsmässemys, julklappsjackpot, julkrubbeinvasion, sistaminutenshopping, tövädersfrustration, stillsamhet och kusinkramkalas. Och en massa annat. Men mest av allt: Jesus.
2009-12-25
2009-12-21
36 år är längre än jag har funnits
Igår sade vi farväl till käraste kollegan T. Efter 36 år i församlingen går han i pension. Det är ingen större hemlighet att det finns de som trodde att han aldrig skulle gå. Inte heller är det en hemlighet att vi kommer att sakna honom svårt.
När jag kom till min församling för lite mer än tre år sedan var T den som bäst lärde mig hur gudstjänsten firas här. Vi insåg snabbt att vi tänkte lika om mycket, och att vi delade en kärlek till liturgin. Vi möttes över många gränser, jag och T, och vi fick snart kommentarer om hur väl vi verkade arbeta ihop.
Emellanåt när jag mötte kollegor från andra församlingar och de fick veta var jag jobbade, frågade de hur det gick att arbeta med T. Jag blev förvånad. De var nästan morbidt lyckliga över att få dela med sig av rykten om åsikter i ämbetsfrågan. Och jag förklarade att det hade jag aldrig märkt något av.
Däremot har jag märkt hur vänskap och kollegial respekt, humor och värme får människor att mötas. Hur ålder inte behöver medföra stagnation, hur en viss konservatism inte behöver betyda enögdhet. Det är klart att vi inte var eniga alltid, men vi kunde alltid tala om det som vi inte kunde enas om, vi kunde alltid komma överens om att inte vara överens.
Ts erfarenhet och skärpa och glädje kommer saknas mycket, både bland oss som gladeligen kallar oss hans kollegor och bland församlingsborna.
Jag vet inte om du läser den här bloggen, T, men om du gör det - puss på dig, och tack för allt du lärt mig!
När jag kom till min församling för lite mer än tre år sedan var T den som bäst lärde mig hur gudstjänsten firas här. Vi insåg snabbt att vi tänkte lika om mycket, och att vi delade en kärlek till liturgin. Vi möttes över många gränser, jag och T, och vi fick snart kommentarer om hur väl vi verkade arbeta ihop.
Emellanåt när jag mötte kollegor från andra församlingar och de fick veta var jag jobbade, frågade de hur det gick att arbeta med T. Jag blev förvånad. De var nästan morbidt lyckliga över att få dela med sig av rykten om åsikter i ämbetsfrågan. Och jag förklarade att det hade jag aldrig märkt något av.
Däremot har jag märkt hur vänskap och kollegial respekt, humor och värme får människor att mötas. Hur ålder inte behöver medföra stagnation, hur en viss konservatism inte behöver betyda enögdhet. Det är klart att vi inte var eniga alltid, men vi kunde alltid tala om det som vi inte kunde enas om, vi kunde alltid komma överens om att inte vara överens.
Ts erfarenhet och skärpa och glädje kommer saknas mycket, både bland oss som gladeligen kallar oss hans kollegor och bland församlingsborna.
Jag vet inte om du läser den här bloggen, T, men om du gör det - puss på dig, och tack för allt du lärt mig!
2009-12-17
om att örfila ett barn
Sorry, Roland och alla de hundratals pensionärer som slutit upp bakom dig. Det är fel att slå folk. Ja, jag säger slå, för det är precis det som hände. Det låter ju lindrigare att "örfila" men du har använt våld mot ett barn, Roland. Det är fel.
Jag tror inte att det finns någon som inte fattar att man kan mista besinningen någon gång. Men om det ska vara ok, var dras gränsen då? Att liksom råka klippa till ungen med knytnäven? Eller paraplyet? Eller brännbollsträt som bara råkade finnas där?
Fel. Fel, fel fel. Och jag tror att du vet det, Roland. Vad jag verkligen stör mig på är din fanclub som ordnar tältmöte utanför rätten.
Jag förstår också att många äldre är jättefrustrerade över vandaliserande ungdomar och högljuddhet och brist på respekt och allt vad det kan vara. Men inte 17 är våld en särskilt bra metod att få dem att sluta, eller hur? Vad händer om de slår tillbaka? Om de är riktiga ligister som inte backar för att ge en gubbe stryk? Då svarar de dessvärre bara med samma mynt, Roland, och den som leken ger får leken tåla. Nej, lägg ner det där. Slå på en sandsäck istället eller knyt näven i fickan och försök lära känna ungdomarna istället. Då kommer de lyssna på dig.
Jag tror inte att det finns någon som inte fattar att man kan mista besinningen någon gång. Men om det ska vara ok, var dras gränsen då? Att liksom råka klippa till ungen med knytnäven? Eller paraplyet? Eller brännbollsträt som bara råkade finnas där?
Fel. Fel, fel fel. Och jag tror att du vet det, Roland. Vad jag verkligen stör mig på är din fanclub som ordnar tältmöte utanför rätten.
Jag förstår också att många äldre är jättefrustrerade över vandaliserande ungdomar och högljuddhet och brist på respekt och allt vad det kan vara. Men inte 17 är våld en särskilt bra metod att få dem att sluta, eller hur? Vad händer om de slår tillbaka? Om de är riktiga ligister som inte backar för att ge en gubbe stryk? Då svarar de dessvärre bara med samma mynt, Roland, och den som leken ger får leken tåla. Nej, lägg ner det där. Slå på en sandsäck istället eller knyt näven i fickan och försök lära känna ungdomarna istället. Då kommer de lyssna på dig.
2009-12-09
...och till alla människor en god vilja
Karl-Bertil. Ni vet, den rödhårige rättskaffens ynglingen. Han skulle jag vilja ha fler av.
Så här i superstressade advents- och jultider, när vi trots alla våra goda intentioner knappt orkar vara ens hövliga mot varandra, skulle det vara så skönt med en som är rakt igenom godhjärtad, stresstålig och uppriktig.
Men sådana är vi inte, sådär till mans och kvinns. Vi är jäktade och halvärliga och lite småelaka, och aldrig blir det tydligare än i kontrasten med julens evangelium. Men det är aldrig för sent att ändra sig.
Så kära vänner. Alla ni som sliter med julkrubbevisningar, lussebak, betygssättande, klappjagande och allt vad det nu kan vara som gör just era dagar hysteriska - minns att tomten kommer till den som är snäll. Var lite extra tålmodig med den där andres misstag, håll tillbaka den där kommentaren som i vanliga fall skulle ha glidit av, men nu sårar, bjud till lite extra i kommunikationen med dem runt omkring dig.
En god vilja åt alla. Om jag inte kan få en Karl-Bertil till varje arbetsplats, kan jag väl i alla fall få en Tyko som bevisar att man kan ändra sig, eller en öm moder som är den som påminner oss om att allt det här, det gör vi till minne av Kristi födelse.
Så här i superstressade advents- och jultider, när vi trots alla våra goda intentioner knappt orkar vara ens hövliga mot varandra, skulle det vara så skönt med en som är rakt igenom godhjärtad, stresstålig och uppriktig.
Men sådana är vi inte, sådär till mans och kvinns. Vi är jäktade och halvärliga och lite småelaka, och aldrig blir det tydligare än i kontrasten med julens evangelium. Men det är aldrig för sent att ändra sig.
Så kära vänner. Alla ni som sliter med julkrubbevisningar, lussebak, betygssättande, klappjagande och allt vad det nu kan vara som gör just era dagar hysteriska - minns att tomten kommer till den som är snäll. Var lite extra tålmodig med den där andres misstag, håll tillbaka den där kommentaren som i vanliga fall skulle ha glidit av, men nu sårar, bjud till lite extra i kommunikationen med dem runt omkring dig.
En god vilja åt alla. Om jag inte kan få en Karl-Bertil till varje arbetsplats, kan jag väl i alla fall få en Tyko som bevisar att man kan ändra sig, eller en öm moder som är den som påminner oss om att allt det här, det gör vi till minne av Kristi födelse.
2009-11-27
vi är lite mer verkliga än dom
Igår var jag på präst- och diakonmöte i Lund. Förmiddagen ägnades åt föreläsningar och eftermiddagen åt val till domkapitlet. Som vanligt var det väldigt roligt att träffa folk jag inte har pratat med på länge.
Föreläsarna var två: Mikael Hansson, som har sysslat med Internet och kyrka i mer än tio år, samt en kille från Kairos Future. Titeln på dagen var något i stil med Vad säger vi till Internet? Märk väl: Vad säger vi till Internet.
Det sades en hel del kloka saker, och visst är det så att en hel del av de som befann sig där inte är några större Internetanvändare, men ändå - Internet, och de som är "där" är några andra än vi som jobbar i kyrkan. Det är undertonen. Och med den följer en skepsis, mer eller mindre maskerad, mot "ytliga" bloggar, och "nätmobbing" och "verklighetsflykt" och "tidsfördriv" osv osv, som kom fram i såväl panelsamtal som i frågor. Suck.
Som om inte Internet utgörs av oss som är där.
Som om man inte möter människor där likaväl som på gatan.
Som om ett ansiktslöst möte på en chat är mer yta än ett i klädbutiken.
Mitt första blogginlägg var 2005-11-08. Jag var verkligen inte ens i närheten av först i min umgängeskrets. Och ända talar man i kyrkan om bloggosfären som "en trend", och tendensen är ofta att man inte ska ägna sig åt det man uppfattar som trender. Men Internet är ingen fluga. Det är ännu en stig som vi vandrar på. Det är ännu ett sätt att mötas på, med alla de problem och glädjeämnen som vilket möte människor emellan som helst.
Och framförallt - Internet är inte overkligt, är inte en annan verklighet. Det är helt enkelt ännu ett sätt att ta Ordet till människorna, och var det inte det vi skulle göra? Var det inte mitt ibland dem vi skulle vara?
Jag vet att jag predikar till kören här. Vi som är här på det här torget har ju fattat att vi är här för att vi måste. Så då är frågan - är vi en del av "vi i kyrkan" eller är vi "dom på Internet"?
Föreläsarna var två: Mikael Hansson, som har sysslat med Internet och kyrka i mer än tio år, samt en kille från Kairos Future. Titeln på dagen var något i stil med Vad säger vi till Internet? Märk väl: Vad säger vi till Internet.
Det sades en hel del kloka saker, och visst är det så att en hel del av de som befann sig där inte är några större Internetanvändare, men ändå - Internet, och de som är "där" är några andra än vi som jobbar i kyrkan. Det är undertonen. Och med den följer en skepsis, mer eller mindre maskerad, mot "ytliga" bloggar, och "nätmobbing" och "verklighetsflykt" och "tidsfördriv" osv osv, som kom fram i såväl panelsamtal som i frågor. Suck.
Som om inte Internet utgörs av oss som är där.
Som om man inte möter människor där likaväl som på gatan.
Som om ett ansiktslöst möte på en chat är mer yta än ett i klädbutiken.
Mitt första blogginlägg var 2005-11-08. Jag var verkligen inte ens i närheten av först i min umgängeskrets. Och ända talar man i kyrkan om bloggosfären som "en trend", och tendensen är ofta att man inte ska ägna sig åt det man uppfattar som trender. Men Internet är ingen fluga. Det är ännu en stig som vi vandrar på. Det är ännu ett sätt att mötas på, med alla de problem och glädjeämnen som vilket möte människor emellan som helst.
Och framförallt - Internet är inte overkligt, är inte en annan verklighet. Det är helt enkelt ännu ett sätt att ta Ordet till människorna, och var det inte det vi skulle göra? Var det inte mitt ibland dem vi skulle vara?
Jag vet att jag predikar till kören här. Vi som är här på det här torget har ju fattat att vi är här för att vi måste. Så då är frågan - är vi en del av "vi i kyrkan" eller är vi "dom på Internet"?
2009-11-21
känner mig en smula rabiat
Jag plockade upp senaste exemplaret av Svensk Kyrkotidning, och gluttade, vanan trogen, på sista sidan där tjänster och förordnanden utannonseras. Inte för att jag är på jakt efter ett nytt, jag kunde inte jobba i en bättre församling, utan av nyfikenhet.
Jag skummade igenom de olika stiften, och hoppade till när jag kom till Visby/Utlandskyrkan. Åtta förordnanden i utlandskyrkan meddelades, alla utom en kyrkoherde eller chefstjänster. Och samtliga tillsatta med män.
Ok, det kan vara ett sammanträffande. Jag vet att det finns kvinnliga präster i SKUT-tjänst.
Och det kan vara så att dessa åtta verkligen är de absolut mest lämpade och meriterade av de som sökt.
Men nog ser det rätt illa ut? Jag har alltid ryckt på axlarna åt rykten om att utlandskyrkan ska föredra manliga präster, men uppställningar som denna gör det rätt svårt att bortse från dem.
Och även om det nu skulle vara så att det finns flest män med utlandserfarenhet, och att den meriten överväger alla andra, frågar jag mig hur det någonsin ska ändras om det blir så här. Är de i utlandskyrkan intresserade av jämställdhet? Är de intresserade av att män och kvinnor ska ha lika stora chanser? Eller är det så att man föredrar en man, och i så fall vore det intressant att höra hur man resonerar då.
Jag skummade igenom de olika stiften, och hoppade till när jag kom till Visby/Utlandskyrkan. Åtta förordnanden i utlandskyrkan meddelades, alla utom en kyrkoherde eller chefstjänster. Och samtliga tillsatta med män.
Ok, det kan vara ett sammanträffande. Jag vet att det finns kvinnliga präster i SKUT-tjänst.
Och det kan vara så att dessa åtta verkligen är de absolut mest lämpade och meriterade av de som sökt.
Men nog ser det rätt illa ut? Jag har alltid ryckt på axlarna åt rykten om att utlandskyrkan ska föredra manliga präster, men uppställningar som denna gör det rätt svårt att bortse från dem.
Och även om det nu skulle vara så att det finns flest män med utlandserfarenhet, och att den meriten överväger alla andra, frågar jag mig hur det någonsin ska ändras om det blir så här. Är de i utlandskyrkan intresserade av jämställdhet? Är de intresserade av att män och kvinnor ska ha lika stora chanser? Eller är det så att man föredrar en man, och i så fall vore det intressant att höra hur man resonerar då.
2009-11-17
ny heminredning
"Det är roligt med ny heminredning!" sade min kollega glatt.
Vi andra höll med.
Tänk att man kan bli så till sig av en ny ambo i kyrkan. Men den är verligen fin! Tack syföreningen. Det blir fint det här.
Vi andra höll med.
Tänk att man kan bli så till sig av en ny ambo i kyrkan. Men den är verligen fin! Tack syföreningen. Det blir fint det här.
2009-11-08
no void
Jesus.
When you stepped out of that grave, you stepped into my life.
When you left the void of death, you came to fill mine.
When that heavy stone was rolled away, I could stand up straight.
I have so much to thank you for.
Today, I thank you for taking away the emptiness.
When you stepped out of that grave, you stepped into my life.
When you left the void of death, you came to fill mine.
When that heavy stone was rolled away, I could stand up straight.
I have so much to thank you for.
Today, I thank you for taking away the emptiness.
2009-11-03
i ekumenikens namn?
Som vanligt talas det om ekumenik.
Inte för att någon verkligen är reellt intresserad av dialog. Jag har blivit cynisk. Det har hörts så ofta under mina snart tio år som präst, och långt mycket tidigare än så. Anledningen är som så ofta förr att påverka den inomkyrkliga debatten.
"Nej, så kan vi inte göra för då kommer de andra kyrkorna..."
Jag förstår längtan att hålla ihop med hela Guds folk, det gör jag verkligen. Naturligtvis borde vi vara en Ande och en själ, men inte ens lärjungarna lyckades med det någon längre tid.
Jag tycker inte att ekumenikargumentet håller i någon större utsträckning, och det gör jag av ett par olika anledningar:
1. Det är bara ekumenik med vissa kyrkor som gäller i debatten, framförallt den romersk-katolska, de ortodoxa samt Church of England. Det finns fler kyrkor, bland annat flera som faktiskt också, t.ex. godkänner kvinnliga präster och biskopar och viger homosexuella. ELCA tog beslutet bara för någon månad sedan.
2. Dessa kyrkor som "gälls", framförallt romersk-katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna, har generellt sett inte samma syn på frälsningsvägen, kyrklig organisation, ämbete och nattvard som vi har. Även om många av dess skillnader är möjliga att komma runt eller samtala om tycker jag att det är rätt märkligt att vi som en evangelisk-luthersk kyrka ska anpassa vår ordning och teologi efter dem.
3. Om vi alla alltid skulle vänta in varandra skulle Guds folk stå och stampa på samma fläck. Var går gränsen? Eller ska vi backa? Kanske upphäva 1958 års beslut, eftersom det finns syskonkyrkor i t.ex. de baltiska länderna som inte accepterar kvinnliga präster? Så länge vi har olika kyrkor får vi snällt ta och acceptera att vi kommer tycka och tro många olika saker.
4. Och en sista invändning (för den här gången?): Det är alltid vi som ska anpassa oss till dem, i retoriken. Inte förhör sig påven ängsligt om vad vi tycker om något han planerar? Nej, företrädarna för "de klassiska kyrkorna" (uppenbarligen gick tidsfristen för att få kalla sig klassisk ut någon gång före 1517) hör av sig och har åsikter om våra förändringar. Eventuellt. Men om vi ska vara helt ärliga är oron för deras upprördhet rätt obefogad. Vi är ju ändå inte en "riktig" kyrka, vad vi hittar på är rätt så oväsentligt.
Jag hårddrar detta lite. Men om vi är övertygade om ett besluts riktighet (och det är ju där skon verkligen klämmer, inte sant?) bör vi utan problem kunna leva med att det alltid kommer finnas folk som inte köper vår bedömning. Det kan ju inte hindra oss från att göra vad vi tror är rätt.
Inte för att någon verkligen är reellt intresserad av dialog. Jag har blivit cynisk. Det har hörts så ofta under mina snart tio år som präst, och långt mycket tidigare än så. Anledningen är som så ofta förr att påverka den inomkyrkliga debatten.
"Nej, så kan vi inte göra för då kommer de andra kyrkorna..."
Jag förstår längtan att hålla ihop med hela Guds folk, det gör jag verkligen. Naturligtvis borde vi vara en Ande och en själ, men inte ens lärjungarna lyckades med det någon längre tid.
Jag tycker inte att ekumenikargumentet håller i någon större utsträckning, och det gör jag av ett par olika anledningar:
1. Det är bara ekumenik med vissa kyrkor som gäller i debatten, framförallt den romersk-katolska, de ortodoxa samt Church of England. Det finns fler kyrkor, bland annat flera som faktiskt också, t.ex. godkänner kvinnliga präster och biskopar och viger homosexuella. ELCA tog beslutet bara för någon månad sedan.
2. Dessa kyrkor som "gälls", framförallt romersk-katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna, har generellt sett inte samma syn på frälsningsvägen, kyrklig organisation, ämbete och nattvard som vi har. Även om många av dess skillnader är möjliga att komma runt eller samtala om tycker jag att det är rätt märkligt att vi som en evangelisk-luthersk kyrka ska anpassa vår ordning och teologi efter dem.
3. Om vi alla alltid skulle vänta in varandra skulle Guds folk stå och stampa på samma fläck. Var går gränsen? Eller ska vi backa? Kanske upphäva 1958 års beslut, eftersom det finns syskonkyrkor i t.ex. de baltiska länderna som inte accepterar kvinnliga präster? Så länge vi har olika kyrkor får vi snällt ta och acceptera att vi kommer tycka och tro många olika saker.
4. Och en sista invändning (för den här gången?): Det är alltid vi som ska anpassa oss till dem, i retoriken. Inte förhör sig påven ängsligt om vad vi tycker om något han planerar? Nej, företrädarna för "de klassiska kyrkorna" (uppenbarligen gick tidsfristen för att få kalla sig klassisk ut någon gång före 1517) hör av sig och har åsikter om våra förändringar. Eventuellt. Men om vi ska vara helt ärliga är oron för deras upprördhet rätt obefogad. Vi är ju ändå inte en "riktig" kyrka, vad vi hittar på är rätt så oväsentligt.
Jag hårddrar detta lite. Men om vi är övertygade om ett besluts riktighet (och det är ju där skon verkligen klämmer, inte sant?) bör vi utan problem kunna leva med att det alltid kommer finnas folk som inte köper vår bedömning. Det kan ju inte hindra oss från att göra vad vi tror är rätt.
2009-10-31
episkopal fashionista?
Traskandes på stan idag, slog det mig att om det nu händelsevis är så att Eva och Tuulikki inte har garderoberna fulla med plagg som matchar purpur och lila, är den här hösten det perfekta tillfället att införskaffa dylika. Sällan har väl modet varit så nerlusat med lila! Kombinera med likaledes allestädes närvarande grått, svart och petroleum, och biskopsgarderoben är fixad. Det är nästan så att det verkar hänga ihop. Modetemplen firar de också ;)
2009-10-22
äntligen
Efter många år av prat och utredningar, böner och hårda ord, är det nu klart: Svenska kyrkan har sagt ja till att låta homosexuella par vigas i kyrkan!
Nu kommer det krävas många böner, många samtal och mycken förståelse och ödmjukhet på alla håll. Det är sorgligt att det som är en så stor glädje och befrielse för vissa är en så stor sorg och besvikelse för andra. Men så är det. Jag har hoppats på den här dagen, men jag har bekanta som fruktat den. Jag bara önskar att vi allihop minns
att det är Jesus som är kyrkans herre,
att gemenskap runt sakramenten inte är beroende av åsiktgemenskap,
och att all dom tillfaller Gud, inte oss.
Be för oss i denna stund av glädje och sorg.
Be för oss när splittringen hotar.
Be för oss i vår längtan efter befrielse och sanning.
Nu ska jag gå och hämta mig en ny kopp kaffe för att fira, och sedan vidtar livet som det alltid ser ut, med agendaskrivande, förberedelser för föredrag, mässfirande, telefonsamtal osv. En stor dag, en alldeles vanlig dag.
Nu kommer det krävas många böner, många samtal och mycken förståelse och ödmjukhet på alla håll. Det är sorgligt att det som är en så stor glädje och befrielse för vissa är en så stor sorg och besvikelse för andra. Men så är det. Jag har hoppats på den här dagen, men jag har bekanta som fruktat den. Jag bara önskar att vi allihop minns
att det är Jesus som är kyrkans herre,
att gemenskap runt sakramenten inte är beroende av åsiktgemenskap,
och att all dom tillfaller Gud, inte oss.
Be för oss i denna stund av glädje och sorg.
Be för oss när splittringen hotar.
Be för oss i vår längtan efter befrielse och sanning.
Nu ska jag gå och hämta mig en ny kopp kaffe för att fira, och sedan vidtar livet som det alltid ser ut, med agendaskrivande, förberedelser för föredrag, mässfirande, telefonsamtal osv. En stor dag, en alldeles vanlig dag.
2009-10-18
Brask-sinnad
Prästflickan har ingen riktig bloggfart nu. Det är fullständigt uppenbart för vem som helst. Det har varit så förr och kommer säkert vara så igen.
Det händer ju så mycket! Det är jubileumshelger och konfirmander, invigningceremonier och allhelgonaförberedelser. Om en månad (vojne, vojne) kommer biskopen och firar första advent med oss, och innan dess ska det fixas höstmarknad och ännu en jubileumshelg.
Och privat växer och frodas lillan. Det firas födelsedagar åt både vänster och höger, och om några dagar hoppar hela lilla familjen på nattåget till Berlin för att fira delar av höstlovet hos vännerna i Tyskland.
Ja, vojne, vojne. Fullt ös överallt utom just här. Men jag kommer tillbaka!
Det händer ju så mycket! Det är jubileumshelger och konfirmander, invigningceremonier och allhelgonaförberedelser. Om en månad (vojne, vojne) kommer biskopen och firar första advent med oss, och innan dess ska det fixas höstmarknad och ännu en jubileumshelg.
Och privat växer och frodas lillan. Det firas födelsedagar åt både vänster och höger, och om några dagar hoppar hela lilla familjen på nattåget till Berlin för att fira delar av höstlovet hos vännerna i Tyskland.
Ja, vojne, vojne. Fullt ös överallt utom just här. Men jag kommer tillbaka!
2009-10-03
mäklarsvenska
Ett av helgens stora nöjen är att läsa mäklarannonser. Inte för att vi planerar att flytta, utan för den rena njutningen i det "nyskapande" språk många av annonserna innehåller (varning för språksnobbism och sarkasm!).
Ett litet urval från Sydsvenskans bodel 20/9:
"Slipad ekparkett. Soligt söderläge. Kan det bli bättre? Jo! Citytunnel."
Kortfattat är inte alltid bäst.
"Magiska 103 kvm med 22 kvm terrass i väster, här har ni hav, hamn och stad i ständig fokus!"
Jag skulle bli skelögd...
"Äkta, sällsynt skönhet med oljad fiskbensparkett och ljusa skandinaviska vidder! Soldränkt s/v-bal, njutfyllda åttio kvadrat signerade estetik, takhöjd o balans!"
Skippa några adjektiv, helst många, och slipp idiotiska förkortningar. Bara ett tips.
"Terrass & balkong, tre väderstreck - Ingen kompromiss!"
Ehm...tre väderstreck måste väl ändå vara en kompromiss? Fyra däremot, då ges det ingen pardon!
"Gudkantad och genomgående funkisfrestelse"
Ja...ibland blir ett missat l väldigt bra...
"Detta perfekta förstagångs boende finner vi en fyra trappor."
Korrekturläs!
"Det finns många detaljer som bidrar till den positiva känsla man träffas av så fort man kliver in i lägenheten."
Och uppenbarligen är alla de detaljerna i hallen, lågt hängande, och träffar en gäst i huvudet?
"Dubbla balkonger och med en bejublande utsikt."
Jag bara hoppas att inte utsikten håller på och jublar mitt i natten, det blir så svårt att sova då...
"I natursköna Skanör möter vi detta radhus där den genuina charmen och ljuset fått verka i symbios med ren livskvalitet."
Jag förstår inte ens vad det här betyder.
"Ov har 2 sovrum, toalett och hall. Förälskelsen är ett faktum!"
Verkligen?
"Stilrent nyproduktionsboende från 2007 med alpliknande balkong"
Jobbigt att klättra så högt varje morgon...
"Söker du ett hus utöver det vanliga så är detta något för dig som söker bästa livskvalitet."
Vad var det jag sökte, sade du?
"Här uppfanns barnvänlighet."
Wow. Tur att det spreds, jag vill faktiskt inte bo i Almvik.
"164 anledningar att komma idag."
De pratar om lägenhetens storlek i kvadratmeter. Faktiskt.
Nu är jag nyfiken på om ni har sett några mäklarskojigheter? Skriv i kommentarsfältet!
Ett litet urval från Sydsvenskans bodel 20/9:
"Slipad ekparkett. Soligt söderläge. Kan det bli bättre? Jo! Citytunnel."
Kortfattat är inte alltid bäst.
"Magiska 103 kvm med 22 kvm terrass i väster, här har ni hav, hamn och stad i ständig fokus!"
Jag skulle bli skelögd...
"Äkta, sällsynt skönhet med oljad fiskbensparkett och ljusa skandinaviska vidder! Soldränkt s/v-bal, njutfyllda åttio kvadrat signerade estetik, takhöjd o balans!"
Skippa några adjektiv, helst många, och slipp idiotiska förkortningar. Bara ett tips.
"Terrass & balkong, tre väderstreck - Ingen kompromiss!"
Ehm...tre väderstreck måste väl ändå vara en kompromiss? Fyra däremot, då ges det ingen pardon!
"Gudkantad och genomgående funkisfrestelse"
Ja...ibland blir ett missat l väldigt bra...
"Detta perfekta förstagångs boende finner vi en fyra trappor."
Korrekturläs!
"Det finns många detaljer som bidrar till den positiva känsla man träffas av så fort man kliver in i lägenheten."
Och uppenbarligen är alla de detaljerna i hallen, lågt hängande, och träffar en gäst i huvudet?
"Dubbla balkonger och med en bejublande utsikt."
Jag bara hoppas att inte utsikten håller på och jublar mitt i natten, det blir så svårt att sova då...
"I natursköna Skanör möter vi detta radhus där den genuina charmen och ljuset fått verka i symbios med ren livskvalitet."
Jag förstår inte ens vad det här betyder.
"Ov har 2 sovrum, toalett och hall. Förälskelsen är ett faktum!"
Verkligen?
"Stilrent nyproduktionsboende från 2007 med alpliknande balkong"
Jobbigt att klättra så högt varje morgon...
"Söker du ett hus utöver det vanliga så är detta något för dig som söker bästa livskvalitet."
Vad var det jag sökte, sade du?
"Här uppfanns barnvänlighet."
Wow. Tur att det spreds, jag vill faktiskt inte bo i Almvik.
"164 anledningar att komma idag."
De pratar om lägenhetens storlek i kvadratmeter. Faktiskt.
Nu är jag nyfiken på om ni har sett några mäklarskojigheter? Skriv i kommentarsfältet!
2009-09-21
Spitfire RIP
There is a special place in heaven, where all butterflies stay right where they have landed, and taste like newly fished shrimp. Where fish swim leisurely slow and close to the surface, so that any kitten can catch them without getting her whiskers wet.
In that special place there are never any loud noises, and nothing ever changes.
It is lined with cosy radiators, covered in woolly blankets. There are wonderful warm rays of sun to lounge in, and quick little darts of light that one can dash after, if one feels like it.
Here the milk is always fresh, the humans never get up so one has to move from one's comfortable slumber. No, all laps are calm and warm. The mice have three legs so that they can run just slow enough.
There are trees with birds in them. No annoying crows that taunt cats, but sweet little chirping sparrows and succulent and lazy pigeons. The trees are just high enough to give an enterprising feline a great view, and low enough that the same feline can get down without injury.
In that wonderful place there is a new little queen.
No more pain.
No more coughing.
No more hiding away.
Rest in peace, Spitfire, sweet little one. We will miss you so.
In that special place there are never any loud noises, and nothing ever changes.
It is lined with cosy radiators, covered in woolly blankets. There are wonderful warm rays of sun to lounge in, and quick little darts of light that one can dash after, if one feels like it.
Here the milk is always fresh, the humans never get up so one has to move from one's comfortable slumber. No, all laps are calm and warm. The mice have three legs so that they can run just slow enough.
There are trees with birds in them. No annoying crows that taunt cats, but sweet little chirping sparrows and succulent and lazy pigeons. The trees are just high enough to give an enterprising feline a great view, and low enough that the same feline can get down without injury.
In that wonderful place there is a new little queen.
No more pain.
No more coughing.
No more hiding away.
Rest in peace, Spitfire, sweet little one. We will miss you so.
2009-09-19
verklighetens folk
"Jag brukar ofta hänvisa till vad som diskuteras vid köksborden. Där talar man om skolan, om hushållskassan, om de gamla föräldrarna, om hur det går på jobbet, när man skall få tid för varandra och om hur man skall pussla ihop nästa helg. Oftast har man över huvud taget inte tid att förhålla sig till alla konstigheter."
"Verklighetens folk har jag kallat den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand. Det kan vara allt från undersköterskor till professorer; i sommar har de säkert gjort som de brukar: bara tagit det lugnt, åkt till landet och snickrat, gått på loppmarknad, slagits mot fästingar, tagit barnen till stranden eller åkt utomlands." (Båda citaten Göran Hägglund i DN 17/9)
Jag har en familj. Man och barn. Superheteronormativt. Vi jobbar, barnet går i skolan. Emellanåt sliter vi med att få ekonomin att gå ihop. Vi har inget medlemskap i något politiskt parti.
Mina föräldrar är skilda och jag är uppvuxen mest med min mamma, i en förort.
Det kan tyckas att jag är så mycket "Svensson" det går att bli. Och ändå tillhör jag uppenbarligen inte Görans "verklighetens folk".
För jag tycker att det är viktigt att bekämpa strukturella orättvisor. Jag gillar abstrakt konst. Emellanåt diskuterar vi politik eller filosofi eller vad det nu kan vara runt köksbordet, mellan samtalen om hur det går på jobbet och hur vi ska få tid för varandra.
Och grejen är - jag tror inte att vi är ensamma om det.
Men jag kan bara inte förstå att det ska vara fult att vilja förändra samhället till det bättre. Är det inte därför man blir politiker? Jag kan inte förstå vilka de här "verklighetens folk" är, och varför jag inte räknas? Lever inte jag i verkligheten, Göran? Tror du verkligen att det är stört omöjligt för vanliga människor att se både stort och smått, att engagera sig både i sina föräldrars väl och ve och i genusforskning, att koka spaghetti till ungarna samtidigt som man läser kulturbilagan?
Jag tror att det är det. Verkligheten är större än du tror, Göran, och bättre och roligare och hemskare och mer mångfacetterad än någonsin. Den är vacker och skrämmande. Och får den inte plats i ditt synfält tycker jag lite synd om dig. Ska vi ha sällskap till Moderna museet nästa gång? Vi kan diskutera hushållskassan där.
"Verklighetens folk har jag kallat den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand. Det kan vara allt från undersköterskor till professorer; i sommar har de säkert gjort som de brukar: bara tagit det lugnt, åkt till landet och snickrat, gått på loppmarknad, slagits mot fästingar, tagit barnen till stranden eller åkt utomlands." (Båda citaten Göran Hägglund i DN 17/9)
Jag har en familj. Man och barn. Superheteronormativt. Vi jobbar, barnet går i skolan. Emellanåt sliter vi med att få ekonomin att gå ihop. Vi har inget medlemskap i något politiskt parti.
Mina föräldrar är skilda och jag är uppvuxen mest med min mamma, i en förort.
Det kan tyckas att jag är så mycket "Svensson" det går att bli. Och ändå tillhör jag uppenbarligen inte Görans "verklighetens folk".
För jag tycker att det är viktigt att bekämpa strukturella orättvisor. Jag gillar abstrakt konst. Emellanåt diskuterar vi politik eller filosofi eller vad det nu kan vara runt köksbordet, mellan samtalen om hur det går på jobbet och hur vi ska få tid för varandra.
Och grejen är - jag tror inte att vi är ensamma om det.
Men jag kan bara inte förstå att det ska vara fult att vilja förändra samhället till det bättre. Är det inte därför man blir politiker? Jag kan inte förstå vilka de här "verklighetens folk" är, och varför jag inte räknas? Lever inte jag i verkligheten, Göran? Tror du verkligen att det är stört omöjligt för vanliga människor att se både stort och smått, att engagera sig både i sina föräldrars väl och ve och i genusforskning, att koka spaghetti till ungarna samtidigt som man läser kulturbilagan?
Jag tror att det är det. Verkligheten är större än du tror, Göran, och bättre och roligare och hemskare och mer mångfacetterad än någonsin. Den är vacker och skrämmande. Och får den inte plats i ditt synfält tycker jag lite synd om dig. Ska vi ha sällskap till Moderna museet nästa gång? Vi kan diskutera hushållskassan där.
2009-09-13
nej tack!
Nej, jag vill inte testas. Nej tack.
Enda anledningen till att jag ser stressad ut, kära Dianetics-missionär, är för att ni är överallt där jag rör mig. Det går ju inte att ens ta en fika på stan utan att springa rakt in i ett av era bord!
Nej, jag är inte intresserad. Jag vill inte gå med i er sekt. Vill inte ta några stresstest som kan visa på hur mycket jag behöver besöka er lilla lokal i Arlöv. Nej tack, kära scientologer, det jag önskar mest är att ni ska sluta missionera. Då skulle min stressnivå gå ner avsevärt.
2009-09-08
Julian
Moder Julian av Norwich skrev:
All shall be well, and all shall be well, and all manner of thing shall be well.
Det finns en slags djup tröst i att i slutändan,
när allt blir förklarat,
när allt är slut och ändå börjar,
då ska allt bli bra.
All shall be well, and all shall be well, and all manner of thing shall be well.
Det finns en slags djup tröst i att i slutändan,
när allt blir förklarat,
när allt är slut och ändå börjar,
då ska allt bli bra.
2009-09-03
skaldini
Barnet kvad:
Jag har en sommaräng i min hand.
Den är liten, men ändå stor.
Jag har en sommaräng i min hand.
Jag har en natt i min hand.
Den är mjuk och skön.
Jag har en natt i min hand.
Nu hoppar den upp till kvällen
så den får ta slut.
.......................
Är det jag som är partisk eller är det helt lysande?
Jag vet ju vad jag tycker.
Jag har en sommaräng i min hand.
Den är liten, men ändå stor.
Jag har en sommaräng i min hand.
Jag har en natt i min hand.
Den är mjuk och skön.
Jag har en natt i min hand.
Nu hoppar den upp till kvällen
så den får ta slut.
.......................
Är det jag som är partisk eller är det helt lysande?
Jag vet ju vad jag tycker.
2009-09-01
lugnet före...
Sitter på expeditionen och vaktar telefonen (nej, den är inte rymningsbenägen). Inga samtal än, men jag vet att skenet bedrar. Under ytan spinner hjulen, ökar tempot. Det är höst igen, och almanackan fylls. Möten, gudstjänster, samtal, grupper...allting samlas, skrivs in, avklaras för att bara ersättas med nya möten och samtal.
Redan talar vi om höstmarknaden i november, tiderna för krubbvisningar är bestämda och vi har markerat 1:a adventsgudstjänstförberedelserna i bokningspärmen. Snabbt går det.
Och mitt i allt har dottern börjat i förskoleklass, maken börjat jobba, diverse deadlines för skojiga projekt på sidan närmar sig. Och på fredag kanske min kurs börjar. Kanske eftersom jag fortfarande inte vet om jag hinner få den sista tentan registrerad.
Det är lite svettigt, men samtidigt roligt. Jag tycker om när det rör sig. Anden trivs inte i stillastående luft. Men redan nu ska andningspauserna också skrivas in i almanackan.
Redan talar vi om höstmarknaden i november, tiderna för krubbvisningar är bestämda och vi har markerat 1:a adventsgudstjänstförberedelserna i bokningspärmen. Snabbt går det.
Och mitt i allt har dottern börjat i förskoleklass, maken börjat jobba, diverse deadlines för skojiga projekt på sidan närmar sig. Och på fredag kanske min kurs börjar. Kanske eftersom jag fortfarande inte vet om jag hinner få den sista tentan registrerad.
Det är lite svettigt, men samtidigt roligt. Jag tycker om när det rör sig. Anden trivs inte i stillastående luft. Men redan nu ska andningspauserna också skrivas in i almanackan.
2009-08-20
det går framåt
Våra vänner i ELCA (Evangelical Lutheran Church in America) antog i natt ett "social statement" som heter Human Sexuality: Gift and Trust. Två tredjedelars majoritet behövdes, och röstsiffrorna var 676-338. Minsta möjliga marginal, alltså. Läs mer om detta här.
Vad som verkligen imponerade på mig, kyrknörd som jag är, när jag satt uppe sent i natt och följde samtalen, var den anda av ödmjukhet och respekt som präglade proceduren. 1000 delegater kan ge mycket kaos, men biskop Hanson höll i det hela med varm och fast hand (och glimten i ögat). Inläggen spann från rena grammatikrättelser till tårfyllda vittnesbörd, från bibelutläggningar till stöd för såväl ja-sidan som nej-sidan, till lågmäld oro, även den från båda sidor. Det var en glädje att se den här speciella grenen av Guds folk tillsammans försöka utröna vägen framåt, och att erkänna sin egen oförmåga till att se hela sanningen och därför också kunna leva i någorlunda samexistens med andra som har en annan övertygelse.
Hela texten hittar du här (som pdf, läs gärna, det är luthersk teologi i dess prydno), men här kommer några utdrag:
"Sexual relationships may be among our most profoundly intimate, crucial, and self-giving expressions of trust. Here our human lives are vulnerable to joy and delight and to hurt and exploitation. From spiritual intimacy with God to the closest physical intimacy with another, relationships flourish according to the depth and trustworthiness of commitments. In the arena of human sexuality, no human relationships can thrive in the absence of trust."
"While Lutherans hold various convictions regarding lifelong, monogamous, same-gender
relationships, this church is united on many critical issues. It opposes all forms of verbal or physical harassment and assault based on sexual orientation. It supports legislation and policies to protect civil rights and to prohibit discrimination in housing, employment, and public services. It has called upon congregations and members to welcome, care for, and support same-gender couples and their families, and to advocate for their legal protection."
"Although at this time this church lacks consensus on this matter [same-gender relationships, min förklaring], it encourages all people to live out their faith in the local and global community of the baptized with profound respect for the conscience-bound belief of the neighbor. This church calls for mutual respect in relationships and for guidance that seeks the good of each individual and of the community. Regarding our life together as we live with disagreement, the people in this church will continue to accompany one another in study, prayer, discernment, pastoral care, and mutual respect."
"In this country and in our congregations, families are formed in many ways. There are natural and adoptive families, foster families, blended families, families with a missing generation, and families where the parents are the same gender. Millions of households in the U.S., and many in our church, are headed by single parents—mostly women—whether widowed, divorced, or never married. The critical issue with respect to the family is not whether it has a conventional form,but how it performs indispensable individual and social tasks. All families have responsibility for the tasks of providing safety, shielding intimacy, and developing trustworthy relationships."
Vad som verkligen imponerade på mig, kyrknörd som jag är, när jag satt uppe sent i natt och följde samtalen, var den anda av ödmjukhet och respekt som präglade proceduren. 1000 delegater kan ge mycket kaos, men biskop Hanson höll i det hela med varm och fast hand (och glimten i ögat). Inläggen spann från rena grammatikrättelser till tårfyllda vittnesbörd, från bibelutläggningar till stöd för såväl ja-sidan som nej-sidan, till lågmäld oro, även den från båda sidor. Det var en glädje att se den här speciella grenen av Guds folk tillsammans försöka utröna vägen framåt, och att erkänna sin egen oförmåga till att se hela sanningen och därför också kunna leva i någorlunda samexistens med andra som har en annan övertygelse.
Hela texten hittar du här (som pdf, läs gärna, det är luthersk teologi i dess prydno), men här kommer några utdrag:
"Sexual relationships may be among our most profoundly intimate, crucial, and self-giving expressions of trust. Here our human lives are vulnerable to joy and delight and to hurt and exploitation. From spiritual intimacy with God to the closest physical intimacy with another, relationships flourish according to the depth and trustworthiness of commitments. In the arena of human sexuality, no human relationships can thrive in the absence of trust."
"While Lutherans hold various convictions regarding lifelong, monogamous, same-gender
relationships, this church is united on many critical issues. It opposes all forms of verbal or physical harassment and assault based on sexual orientation. It supports legislation and policies to protect civil rights and to prohibit discrimination in housing, employment, and public services. It has called upon congregations and members to welcome, care for, and support same-gender couples and their families, and to advocate for their legal protection."
"Although at this time this church lacks consensus on this matter [same-gender relationships, min förklaring], it encourages all people to live out their faith in the local and global community of the baptized with profound respect for the conscience-bound belief of the neighbor. This church calls for mutual respect in relationships and for guidance that seeks the good of each individual and of the community. Regarding our life together as we live with disagreement, the people in this church will continue to accompany one another in study, prayer, discernment, pastoral care, and mutual respect."
"In this country and in our congregations, families are formed in many ways. There are natural and adoptive families, foster families, blended families, families with a missing generation, and families where the parents are the same gender. Millions of households in the U.S., and many in our church, are headed by single parents—mostly women—whether widowed, divorced, or never married. The critical issue with respect to the family is not whether it has a conventional form,but how it performs indispensable individual and social tasks. All families have responsibility for the tasks of providing safety, shielding intimacy, and developing trustworthy relationships."
2009-08-18
på med kyrkskorna igen...
Efter fyra veckor med läger och nästan fem veckors semester, har jag nu sparkat av mig flip-flopsen och satt på de respektabla kyrkoskorna igen. Tillbaka på jobbet.
Det finns en sådan kluvenhet i det.
Jag älskar mitt jobb. Faktum är att längre ledighet skaver lite grann, det blir lite tråkigt, känns lite onyttigt liksom. På jobbet får jag göra vad jag är allra bäst på, det jag är kallad till. Jag får möta människor i glädje och sorg, jag får celebrera nattvard, döpa barn och predika ordet. Jag får stå i församlingens tjänst på tusen olika sätt, vare sig det handlar om att dekorera affischer för sopplunchen, skriva texter för Barnens gudstjänst eller samordna lekkyrkobygget. Det är härligt intensivt och varierande.
Och samtidigt är det nu tillbaka i lunken. Tillbaka i "träffa-dottern-två-timmar-om-dagen-lunken" (om ens det). Slut på långsamt strövande på stan, hand i hand. Slut på ljumma och oansvarigt långa kvällar. Slut på att sova till halv tio varje morgon.
Slut på längre resor, både spontana och planerade.
Mm, kluvet. Tur att jag får båda, om än uppdelat över ett helt år. Nu ska jag iväg och träffa föräldrar och bebisar på Öppet hus! Vilket privilegium!
Det finns en sådan kluvenhet i det.
Jag älskar mitt jobb. Faktum är att längre ledighet skaver lite grann, det blir lite tråkigt, känns lite onyttigt liksom. På jobbet får jag göra vad jag är allra bäst på, det jag är kallad till. Jag får möta människor i glädje och sorg, jag får celebrera nattvard, döpa barn och predika ordet. Jag får stå i församlingens tjänst på tusen olika sätt, vare sig det handlar om att dekorera affischer för sopplunchen, skriva texter för Barnens gudstjänst eller samordna lekkyrkobygget. Det är härligt intensivt och varierande.
Och samtidigt är det nu tillbaka i lunken. Tillbaka i "träffa-dottern-två-timmar-om-dagen-lunken" (om ens det). Slut på långsamt strövande på stan, hand i hand. Slut på ljumma och oansvarigt långa kvällar. Slut på att sova till halv tio varje morgon.
Slut på längre resor, både spontana och planerade.
Mm, kluvet. Tur att jag får båda, om än uppdelat över ett helt år. Nu ska jag iväg och träffa föräldrar och bebisar på Öppet hus! Vilket privilegium!
2009-08-13
the vacay story #3: the other England
We left London behind. Getting out of the city proved to be somewhat of a challenge with the different rail stations and train companies (and subsequent panicky teary break-down by wife/mother), but finally, an hour later than we thought, we were on a train heading north. Destination: Heath Hayes, in the middle of (sorry to those who disagree) nowhere.
In Stafford (relatively close to Birmingham) we were picked up by fellow ycw (young clergy woman) Leah, and went with her home to her lovely family. There we spent a couple of days doing not very much. Relaxing, eating, playing, talking. We went to church on Sunday, which was interesting, and...interesting. And we became friends.
It is wonderful and funny and cool that people can meet and connect like this over the boundaries of language, nationality and church traditions. This was of course an easy one, we are after all western Europeans in protestant churches, but still.
On Monday morning we returned to London, leaving sad kids behind. It will not be the last time we meet, but who knows when the next time will be?
And early, early on Tuesday morning we flew home to Sweden. It was a relief, and very sweet to be home. And already I miss traveling.
In Stafford (relatively close to Birmingham) we were picked up by fellow ycw (young clergy woman) Leah, and went with her home to her lovely family. There we spent a couple of days doing not very much. Relaxing, eating, playing, talking. We went to church on Sunday, which was interesting, and...interesting. And we became friends.
It is wonderful and funny and cool that people can meet and connect like this over the boundaries of language, nationality and church traditions. This was of course an easy one, we are after all western Europeans in protestant churches, but still.
On Monday morning we returned to London, leaving sad kids behind. It will not be the last time we meet, but who knows when the next time will be?
And early, early on Tuesday morning we flew home to Sweden. It was a relief, and very sweet to be home. And already I miss traveling.
2009-08-03
the vacay story #2: London
We arrived in England. Already in Victoria station, kiddo showed signs of enjoying the wet and cold more than the balmy air of the Mediterranean. She even moped a bit about it not raining as much as she wanted.
We stayed in a guest apartment in one of the huge neo-brutalist estates in the Barbican area. The room was basically a queen size bed, a chair and a chest of drawers. To this was attached a pretty roomy bathroom. This was to become the adult hang-out when kiddo had fallen asleep. In that bathroom we played cards, talked, read books...even had pizza one night! The weather was never nice enough for us to sit outside.
The days were filled with adventure. We shopped of course, we went to London Zoo, to Princess Diana's Memorial Playground in Kensington Gardens (fabulous playground with Peter Pan theme), we wandered around Camden, visited British Museum to see mummies (too scary, but the North American Indian things were cool, thought little one) and the Natural History Museum to see dinosaurs. We had Sunday dinner with friends. We went by boat on the canals, by double decker bus and of course by tube. We had lots of coffee and smoothies. Starbucks sure benefited from our travels...
After almost a week of this, we took the train to Windsor and Legoland. Kiddo was overjoyed! She skipped and skipped, talked and talked. We rode rides that made us wet and rides that made us dizzy. We shot bad guys with laser guns, and watched Johnny Thunder defeat an Aztec queen. We had boring food (always at amusement parks) and lots of water and soft drinks. And we saw really, really cool things built of Lego. On our way home, daughter asked when we were going back.
We spent another day in London. Then we went north, to fellow ycw L and her family. Great adventure!
We stayed in a guest apartment in one of the huge neo-brutalist estates in the Barbican area. The room was basically a queen size bed, a chair and a chest of drawers. To this was attached a pretty roomy bathroom. This was to become the adult hang-out when kiddo had fallen asleep. In that bathroom we played cards, talked, read books...even had pizza one night! The weather was never nice enough for us to sit outside.
The days were filled with adventure. We shopped of course, we went to London Zoo, to Princess Diana's Memorial Playground in Kensington Gardens (fabulous playground with Peter Pan theme), we wandered around Camden, visited British Museum to see mummies (too scary, but the North American Indian things were cool, thought little one) and the Natural History Museum to see dinosaurs. We had Sunday dinner with friends. We went by boat on the canals, by double decker bus and of course by tube. We had lots of coffee and smoothies. Starbucks sure benefited from our travels...
After almost a week of this, we took the train to Windsor and Legoland. Kiddo was overjoyed! She skipped and skipped, talked and talked. We rode rides that made us wet and rides that made us dizzy. We shot bad guys with laser guns, and watched Johnny Thunder defeat an Aztec queen. We had boring food (always at amusement parks) and lots of water and soft drinks. And we saw really, really cool things built of Lego. On our way home, daughter asked when we were going back.
We spent another day in London. Then we went north, to fellow ycw L and her family. Great adventure!
2009-08-02
2009-07-30
the vacay story #1: La Bella Italia
A long post...and in English. Bear with me.
The day of vacation finally arrived. At times during the months before I could not believe that there would be a time this year when I would not be working all the time. Yes, it has been a rough Spring and start of Summer. Absolutely wonderful in many parts, but insanely busy. But that wasn't what this post is about.
The family went on vacation abroad. Daughter has not been abroad since she was one, so this was a big, BIG thing for her. Due to very cheap airline tickets we chose to fly, in spite of actually preferring to go by train. It's insane that it costs three times as much to take the environmentally friendly option. But that, of course, is not what this post is about either.
(This promises to be a very chatty post.)
Anyway, we went. Kiddo was excited. She basically skipped the whole way to the airport, on to the plane, off the plane and on to the airport train that took us to the centre of Milan. She didn't skip as much when we had arrived, it was very late. We stayed at a small hotel in the old city centre, which, we realized, meant that it was superquiet at night, when all the bankers had gone home to their villas somewhere in the outskirts of the city.
Day two we walked and walked, and saw all the sights except The Last Supper. Kiddo was not too pleased with the temperature (it was hot!), but very pleased with the suddenly very liberal rules regarding how much ice cream she was allowed every day.
Anyway, the Duomo was insane. Very beautiful and very impressive. Daughter liked the relics and the treasury most. Mommy agreed in secret.
We went to a park and saw butterflies (husband has apparently developed something of an obsession since he has insisted on visiting every single butterfly exhibit during this journey). Funny dogs and rides and carabinieri lounging in the shade. Daughter pulled us into the archeology museum, which was mildly interesting.
We had pizza and pasta and kiddo disliked everything.
The day after, we rented a tiny car-ini and went south to the mountains of Piemonte. Wow. The scenery was amazing! We drove and drove until we arrived in the tiny village of Montecapraro, 800 m above sea level. There we stayed in an apartment and enjoyed the silence (and had water fights, destroying the peace for everyone else).
The day after, day four of the vacay, we left la Bella Italia to go to England. But that post will come little later.
The day of vacation finally arrived. At times during the months before I could not believe that there would be a time this year when I would not be working all the time. Yes, it has been a rough Spring and start of Summer. Absolutely wonderful in many parts, but insanely busy. But that wasn't what this post is about.
The family went on vacation abroad. Daughter has not been abroad since she was one, so this was a big, BIG thing for her. Due to very cheap airline tickets we chose to fly, in spite of actually preferring to go by train. It's insane that it costs three times as much to take the environmentally friendly option. But that, of course, is not what this post is about either.
(This promises to be a very chatty post.)
Anyway, we went. Kiddo was excited. She basically skipped the whole way to the airport, on to the plane, off the plane and on to the airport train that took us to the centre of Milan. She didn't skip as much when we had arrived, it was very late. We stayed at a small hotel in the old city centre, which, we realized, meant that it was superquiet at night, when all the bankers had gone home to their villas somewhere in the outskirts of the city.
Day two we walked and walked, and saw all the sights except The Last Supper. Kiddo was not too pleased with the temperature (it was hot!), but very pleased with the suddenly very liberal rules regarding how much ice cream she was allowed every day.
Anyway, the Duomo was insane. Very beautiful and very impressive. Daughter liked the relics and the treasury most. Mommy agreed in secret.
We went to a park and saw butterflies (husband has apparently developed something of an obsession since he has insisted on visiting every single butterfly exhibit during this journey). Funny dogs and rides and carabinieri lounging in the shade. Daughter pulled us into the archeology museum, which was mildly interesting.
We had pizza and pasta and kiddo disliked everything.
The day after, we rented a tiny car-ini and went south to the mountains of Piemonte. Wow. The scenery was amazing! We drove and drove until we arrived in the tiny village of Montecapraro, 800 m above sea level. There we stayed in an apartment and enjoyed the silence (and had water fights, destroying the peace for everyone else).
The day after, day four of the vacay, we left la Bella Italia to go to England. But that post will come little later.
2009-07-29
livskoncentrat
Konfirmandlägret alltså.
Det är som någon slags livskoncentrat, att vara på läger i två veckor. Bitvis en skärseld, bitvis en liten glimt himmelrike. Ens styrkor och svagheter kommer fram i rätt så obarmhärtig dager, men man är också omgiven av så mycket omsorg att det liksom bär ändå.
Men aldrig har det varit så jobbigt och så kul på samma gång som den här sommaren. Möjligtvis med undantag för den gången jag var gravid och vaggade runt på Kilsbergsgården med gråten i halsen, men...
Många var de orsaker som gjorde den här omgången jobbigare än tidigare, men främst var nog ovanan. Det är helt enkelt några år sedan jag var iväg. Har bara varit på den här gården en gång tidigare (på ett litet helgläger), det fanns massor av uttalade och outtalade måsten och förväntningar, ingen av oss i ledarteamet hade jobbat särskilt mycket ihop...
Men vi fixade det! Nog skavde det då och då, men våra ledare bar mycket, och konfirmanderna var naturligtvis de som gjorde allt värt det.
Guldkanten var vår extra-präst, S från Tyskland/USA. Han sjöng och spelade, han hade en fantastisk kontakt med konfirmanderna över alla eventuella och i hemlighet befarade språkbarriärer, han bidrog med erfarenhet och klokskap. Dessutom var det han som bar såväl mig, när jag föll ihop, som andra. Tack gode Gud för kloka och omtänksamma vänkollegor.
Det är som någon slags livskoncentrat, att vara på läger i två veckor. Bitvis en skärseld, bitvis en liten glimt himmelrike. Ens styrkor och svagheter kommer fram i rätt så obarmhärtig dager, men man är också omgiven av så mycket omsorg att det liksom bär ändå.
Men aldrig har det varit så jobbigt och så kul på samma gång som den här sommaren. Möjligtvis med undantag för den gången jag var gravid och vaggade runt på Kilsbergsgården med gråten i halsen, men...
Många var de orsaker som gjorde den här omgången jobbigare än tidigare, men främst var nog ovanan. Det är helt enkelt några år sedan jag var iväg. Har bara varit på den här gården en gång tidigare (på ett litet helgläger), det fanns massor av uttalade och outtalade måsten och förväntningar, ingen av oss i ledarteamet hade jobbat särskilt mycket ihop...
Men vi fixade det! Nog skavde det då och då, men våra ledare bar mycket, och konfirmanderna var naturligtvis de som gjorde allt värt det.
Guldkanten var vår extra-präst, S från Tyskland/USA. Han sjöng och spelade, han hade en fantastisk kontakt med konfirmanderna över alla eventuella och i hemlighet befarade språkbarriärer, han bidrog med erfarenhet och klokskap. Dessutom var det han som bar såväl mig, när jag föll ihop, som andra. Tack gode Gud för kloka och omtänksamma vänkollegor.
2009-07-28
i morgon...
...kommer den mycket försenade konfirmandlägersposten,
...och posterna om resan,
...och säkert om mycket annat.
Men nu är den hyfsat nyligen hemkomna prästflickan trött och ska gå och lägga sig efter att ha tillbringat kvällen med engelskt cola-godis och den ganska så medelmåttiga Resan till jordens medelpunkt.
...och posterna om resan,
...och säkert om mycket annat.
Men nu är den hyfsat nyligen hemkomna prästflickan trött och ska gå och lägga sig efter att ha tillbringat kvällen med engelskt cola-godis och den ganska så medelmåttiga Resan till jordens medelpunkt.
2009-07-08
ibland så är det besvärligt...och ibland så lätt!
En av mina absolut närmaste vänner är här och jobbar med mig just nu. Det är helt underbart. Vi jobbar superbra ihop, har roligt och är kreativa. Det är sådana här tider som får en att speciellt tacka Herren för Internet (som hjälpte oss lära känna varandra och hålla kontakten) och ändå irriterad på de avstånd som finns i vanliga fall. Så himla onödigt att ha de närmaste långt borta! Och så vansinnigt skönt att det fysiska avståndet inte på något sätt innebär ett andligt eller mentalt avstånd.
Så, vänner i Stockholm, Tyskland, Danmark, USA och en massa andra ställen...ni lever nära mig i mitt hjärta!
Så, vänner i Stockholm, Tyskland, Danmark, USA och en massa andra ställen...ni lever nära mig i mitt hjärta!
2009-06-16
du är fjompen!
Maken och dottern har ett pågående ordkrig om vem det egentligen är som är "fjompen". Det började häromdagen, när maken sade till dottern att hon var en fjomp, och hon snabbt replikerade att det minsann var han som var den. Sedan hävdades det att det hade stått i tidningen att det var hon, varpå hon konstaterade att pappan måste ha missat när de berättade på Bolibompa kvällen före att det faktiskt var han...och så vidare.
I kväll trappade maken upp. Via vår amerikanske gäst lät han meddela att president Obama ansåg att det var dottern som var fjompen. Hon lät sig inte nedslås. Pippi tycker nämligen att det är maken. Bamse är dock på hans sida. Skalman, av dottern mycket riktigt identifierad som den smarte, slöt sig till hennes lag.
Till slut avgjorde hon kampen.
"Gud, och Jesus, tycker att det är du som är fjompen. Så det så! Slå det om du kan!"
Och en timme senare, efter läggdags, kallade hon mig till sig och bad mig hälsa hennes far att Gud sagt att det är hennes far som är fjompen. På hedersord.
Ja, vad säger man? Det var bara för maken att ge sig.
I kväll trappade maken upp. Via vår amerikanske gäst lät han meddela att president Obama ansåg att det var dottern som var fjompen. Hon lät sig inte nedslås. Pippi tycker nämligen att det är maken. Bamse är dock på hans sida. Skalman, av dottern mycket riktigt identifierad som den smarte, slöt sig till hennes lag.
Till slut avgjorde hon kampen.
"Gud, och Jesus, tycker att det är du som är fjompen. Så det så! Slå det om du kan!"
Och en timme senare, efter läggdags, kallade hon mig till sig och bad mig hälsa hennes far att Gud sagt att det är hennes far som är fjompen. På hedersord.
Ja, vad säger man? Det var bara för maken att ge sig.
2009-06-12
tre favoriter
Just nu är dessa tre mina absoluta favoriter (ej i nummerordning) vad gäller utövandet av mitt kall:
* att döpa konfirmander i sjöar (och gärna med mullrande åska i fjärran)
* att dela ut nattvarden till barn (och med vilket allvar de tar emot!)
* att ta emot bikt och ge avlösning (att se tyngden lyftas av är så starkt!)
Och nej, det är ingen tillfällighet att alla tre är sakrament (bikten också, efter idag är jag ganska så övertygad).
Det är någonting med detta handlande, denna kontakt med människor och Gud, som är så omedelbar, så mäktig, så helig. Det är för sådant här som jag är präst.
* att döpa konfirmander i sjöar (och gärna med mullrande åska i fjärran)
* att dela ut nattvarden till barn (och med vilket allvar de tar emot!)
* att ta emot bikt och ge avlösning (att se tyngden lyftas av är så starkt!)
Och nej, det är ingen tillfällighet att alla tre är sakrament (bikten också, efter idag är jag ganska så övertygad).
Det är någonting med detta handlande, denna kontakt med människor och Gud, som är så omedelbar, så mäktig, så helig. Det är för sådant här som jag är präst.
2009-06-08
inte riktigt som alla andra
Valresultat Möllevången, Folkets park (mitt valdistrikt):
M 3,2%
C 1,3%
FP 5,4%
KD 0,8%
S 16,2%
V 16,9%
MP 29,6%
JL 0,7%
SD 0,5%
PP 8,7%
FI 16,2%
Och valdeltagandet var 48,4%, dvs högre än rikssnittet (men ändå för dåligt).
Är jag förvånad? Lite, trodde nog faktiskt att piraterna skulle få fler röster. Annars motsvarar det väl ungefär som jag uppfattar Möllan.
Är jag missnöjd? Nä, förutom att jag gärna hade sett att SD hade fått 0,0...*ler*
Jag undrar om Miljöpartiets dominans är för att det är det enda partiet på vänsterkanten som inte är supernegativt till EU?
M 3,2%
C 1,3%
FP 5,4%
KD 0,8%
S 16,2%
V 16,9%
MP 29,6%
JL 0,7%
SD 0,5%
PP 8,7%
FI 16,2%
Och valdeltagandet var 48,4%, dvs högre än rikssnittet (men ändå för dåligt).
Är jag förvånad? Lite, trodde nog faktiskt att piraterna skulle få fler röster. Annars motsvarar det väl ungefär som jag uppfattar Möllan.
Är jag missnöjd? Nä, förutom att jag gärna hade sett att SD hade fått 0,0...*ler*
Jag undrar om Miljöpartiets dominans är för att det är det enda partiet på vänsterkanten som inte är supernegativt till EU?
2009-06-07
det är fint med val!
Idag klädde vi upp oss. Vi tog barnet i handen och begav oss till vallokalen. Fick kuvert, gick till båset, förklarade för dottern vad man skulle göra. Kryssade, stoppade valsedeln i kuvertet och marscherade högtidligt fram till valförrättaren för att registreras.
Vi såg hur kuvertet stoppades i lådan, och gick sedan glada och firade vår demokratiska rättighet med varsin glass.
Det är dags att barnet får känna hur viktigt det här är. Hädanefter ska det alltid vara finkläder och glass när vi röstar.
(och ja, ett val till Europaparlamentet är minst lika viktigt som våra riksdagsval, att låta bli att rösta är bara att avsäga sig all möjlighet att påverka. Och "klä upp sig och fira med glass"-principen kommer att tillämpas igen redan i höst, då det är kyrkoval)
Vi såg hur kuvertet stoppades i lådan, och gick sedan glada och firade vår demokratiska rättighet med varsin glass.
Det är dags att barnet får känna hur viktigt det här är. Hädanefter ska det alltid vara finkläder och glass när vi röstar.
(och ja, ett val till Europaparlamentet är minst lika viktigt som våra riksdagsval, att låta bli att rösta är bara att avsäga sig all möjlighet att påverka. Och "klä upp sig och fira med glass"-principen kommer att tillämpas igen redan i höst, då det är kyrkoval)
2009-06-03
varför göra idag...
...vad som kan göras i morgon?
Japp. Prästflickan är ledig i en vecka för att plugga arbetsrätt och ledarskapsteori, och har genast fallit tillbaka i gamla dåliga studentvanor. Vaknar för sent, "behöver bara kolla" saker på stan eller Internet, äter för många torkade aprikoser, dricker för mycket kaffe...men med den avgörande skillnaden att det faktiskt emellanåt pluggas lite. Något för lite, men det går sakta framåt. Det är ju så vansinnigt roligt att studera och lära sig saker, det är bara det där med att redovisa eländet som gör mig avig och odisciplinerad.
Nåja, en aprikos till. Urk. Och nog måste jag kolla den där hemsidan...
Japp. Prästflickan är ledig i en vecka för att plugga arbetsrätt och ledarskapsteori, och har genast fallit tillbaka i gamla dåliga studentvanor. Vaknar för sent, "behöver bara kolla" saker på stan eller Internet, äter för många torkade aprikoser, dricker för mycket kaffe...men med den avgörande skillnaden att det faktiskt emellanåt pluggas lite. Något för lite, men det går sakta framåt. Det är ju så vansinnigt roligt att studera och lära sig saker, det är bara det där med att redovisa eländet som gör mig avig och odisciplinerad.
Nåja, en aprikos till. Urk. Och nog måste jag kolla den där hemsidan...
2009-05-28
change is a-coming
On Monday the Diocese of Stockholm voted for a new bishop. The person who won is called Eva Brunne, and she will be the fifth female bishop in the Church of Sweden.
I know her a little. My experience of her is that she is wise, kind, pious, structured, humble and funny. She is also known to be loyal and a very good leader who takes care of her flock, both employees and other sheep *smiles*
All in all, she seems to be a perfect choice for bishop, right?
But are those qualities listed above what people discuss? Are they what makes blogs and comments splutter with indignant rage? Of course not. Some people don't care about Eva's suitability. The only thing that makes all of these bloggers go absolutely bananas is the fact that Eva happens to be married to a woman.
Funny. And tragic. Mostly tragic.
Please pray for Eva and the Diocese of Stockholm. They have made a good choice, and a brave choice, and your prayers will be needed.
I know her a little. My experience of her is that she is wise, kind, pious, structured, humble and funny. She is also known to be loyal and a very good leader who takes care of her flock, both employees and other sheep *smiles*
All in all, she seems to be a perfect choice for bishop, right?
But are those qualities listed above what people discuss? Are they what makes blogs and comments splutter with indignant rage? Of course not. Some people don't care about Eva's suitability. The only thing that makes all of these bloggers go absolutely bananas is the fact that Eva happens to be married to a woman.
Funny. And tragic. Mostly tragic.
Please pray for Eva and the Diocese of Stockholm. They have made a good choice, and a brave choice, and your prayers will be needed.
får får får?
En vän till en vän ritar roliga och tänkvärda seriestrippar varje vecka. Förvisso följer han en annan evangeliebok än vår, men de generella temata är desamma. Titta in på Agnus Day! Den här veckans var hur kul som helst.
2009-05-20
barnatro
Prästflickan har spenderat flera dagar på Åkersberg, Lunds stiftsgård. Det har nämligen varit utflyktsdagar för småttingar från hela stiftet med massor av stationer, gudstjänst och musik.
Jag hade hand om stationen som visade och förklarade de liturgiska färgerna genom aktiviteter, pyssel och ord. Den tänktes ut tillsammans med min gode vän Scott (amerikansk liturg), och blev en riktig succé! Det var fantastiskt att se barn i förskoleåldern allvarligt fundera över tidens betydelse på den lila stationen, eller döpa dockan på den vita.
Dessutom fick jag den stora förmånen att ha hand om gudstjänsterna (en per dag), vilket innebar att jag i rollen av Jona störtade ut ur en enorm val, stänkte ner de barn som satt närmast med vatten, och sedan berättade om hur det ändå är bättre att gå till Gud än ifrån.
Härliga dagar! Arbetsamma dagar! Och barn och liturgi...det är något att jobba mycket mer med!
Jag hade hand om stationen som visade och förklarade de liturgiska färgerna genom aktiviteter, pyssel och ord. Den tänktes ut tillsammans med min gode vän Scott (amerikansk liturg), och blev en riktig succé! Det var fantastiskt att se barn i förskoleåldern allvarligt fundera över tidens betydelse på den lila stationen, eller döpa dockan på den vita.
Dessutom fick jag den stora förmånen att ha hand om gudstjänsterna (en per dag), vilket innebar att jag i rollen av Jona störtade ut ur en enorm val, stänkte ner de barn som satt närmast med vatten, och sedan berättade om hur det ändå är bättre att gå till Gud än ifrån.
Härliga dagar! Arbetsamma dagar! Och barn och liturgi...det är något att jobba mycket mer med!
2009-05-07
salt, olja och oblat
Ibland snöar man in på saker...
Just nu är det dopet, eller rättare sagt riterna runt dopet. Jag har läst in mig lite, pratat med vänner som har koll...och just nu är jag såååå sugen på att uppleva/ha ett dop med olja, saltkorn, effataord och uppblött oblat på sked... Just det ja, inleds förstås i ett baptisterium (vill du veta mer om detta, är det här en rätt bra artikel).
Det är inte utan att även vår svenska dopfråga känns en smula platt när man hittar guldkorn som detta.
Jaja. Vem vet, vi kanske kommer dit. Dopljusen, korstecknen och lite annat smått och gott har ju kommit tillbaka, så varför inte oljan?
Just nu är det dopet, eller rättare sagt riterna runt dopet. Jag har läst in mig lite, pratat med vänner som har koll...och just nu är jag såååå sugen på att uppleva/ha ett dop med olja, saltkorn, effataord och uppblött oblat på sked... Just det ja, inleds förstås i ett baptisterium (vill du veta mer om detta, är det här en rätt bra artikel).
Det är inte utan att även vår svenska dopfråga känns en smula platt när man hittar guldkorn som detta.
Jaja. Vem vet, vi kanske kommer dit. Dopljusen, korstecknen och lite annat smått och gott har ju kommit tillbaka, så varför inte oljan?
2009-05-03
Minor Luthersites...
Going to Lutherland, it is easy to just see the big ones - Wittenberg with the Lutherhaus, Erfurt and the Mariendom, Eisenach and Wartburg castle (and of course Eisleben), but there are plenty of other cool, funny and somewhat strange Luthersites.
This time around I had the immense pleasure to visit two of these sorely ignored and undervisited sites.
The first one is right outside Erfurt, in Stotternheim. There a stone marks the place where Luther supposedly was not struck by lightning and as a result became a monk. The stone has some interesting statements on it, the best of which being "Wendepunkt der Reformation", turning point of the reformation. Like there was a reformation already, but it was headed somewhere else...
The second amazing sight was the place, close to Eisleben, where Luther caught the cold that subsequently killed him. Yes, that spot is known. It is possible to have a picnic there. The view is very nice, and the draft on the exact spot (well...) actually is colder than the surrounding air.
Other than those two un-missable sites, I visited Erfurt and the beautiful cathedral and the Augustinian convent, and of course spent a lot of time with my friends in Eisleben. I miss them already.
This time around I had the immense pleasure to visit two of these sorely ignored and undervisited sites.
The first one is right outside Erfurt, in Stotternheim. There a stone marks the place where Luther supposedly was not struck by lightning and as a result became a monk. The stone has some interesting statements on it, the best of which being "Wendepunkt der Reformation", turning point of the reformation. Like there was a reformation already, but it was headed somewhere else...
The second amazing sight was the place, close to Eisleben, where Luther caught the cold that subsequently killed him. Yes, that spot is known. It is possible to have a picnic there. The view is very nice, and the draft on the exact spot (well...) actually is colder than the surrounding air.
Other than those two un-missable sites, I visited Erfurt and the beautiful cathedral and the Augustinian convent, and of course spent a lot of time with my friends in Eisleben. I miss them already.
2009-04-26
den gode herden följer mig söderut
...han som ju följer mig, enligt Twitter, predikade jag om idag, och predikan finns här.
I kväll hoppar jag och mina kollegor på nattåget till Berlin! Jippie! Det ska bli kul, jag har bara bytt tåg där förut, och verkligen velat spendera lite mer tid i stan. Inte för att en planeringskonferens kommer ge så värst mycket "se stan"-tid, men i alla fall...
På torsdag, när arbetslaget åker tillbaka, åker jag istället söderut och hälsar på vännerna i Lutherstadt Eisleben igen. Även det ska, naturligtvis, bli superkul! Rapport följer, bland annat, tror jag, från Erfurt, dit jag ju aldrig kom sist.
I kväll hoppar jag och mina kollegor på nattåget till Berlin! Jippie! Det ska bli kul, jag har bara bytt tåg där förut, och verkligen velat spendera lite mer tid i stan. Inte för att en planeringskonferens kommer ge så värst mycket "se stan"-tid, men i alla fall...
På torsdag, när arbetslaget åker tillbaka, åker jag istället söderut och hälsar på vännerna i Lutherstadt Eisleben igen. Även det ska, naturligtvis, bli superkul! Rapport följer, bland annat, tror jag, från Erfurt, dit jag ju aldrig kom sist.
2009-04-25
Han följer mig...
Jag fick ett mail:
"Jesus Kristus (jesuskristus) is now following your updates on Twitter"
Och så finns det de som säger att religion är omodernt...
"Jesus Kristus (jesuskristus) is now following your updates on Twitter"
Och så finns det de som säger att religion är omodernt...
2009-04-24
en loop
Jag var på Teologdagen i Lunds stift igår. En del roliga eller intressanta föredrag, och ett seminarium om kvalificerad fortbildning i predikan, som jag vill gå så småningom. På seminariet fick vi göra några små övningar, och en av dem var att skriva en loop utifrån ett ord i söndagens GT-text (Hesekiel 34:11-16). Texten skulle dessutom inledas med "Jag är..." Jag fastnade för "de skingrade", och så här blev det:
Jag är de skingrade.
Jag är de som aldrig hittade hem.
Jag är de som Herren söker.
Jag är de som aldrig trodde sig om något.
De tysta, de glömda.
Jag är de.
Jag vandrar längs de glömda dalarna,
fastnar i buskar ingen annan någonsin sett.
Jag är utanför, och var och en av er.
Jag är glömd, men aldrig gömd.
Jag är osynlig, men sedd.
Sedd av en som tålmodigt spårar.
Hjälpt ur snåren av den med mjuka händer.
Hemburen när jag somnat, nerbäddad i värme.
Jag är de skingrade.
Vi har hittat hem.
Och jag ska åter få bo i Herrens hus,
evinnerligen.
Jag är de skingrade.
Jag är de som aldrig hittade hem.
Jag är de som Herren söker.
Jag är de som aldrig trodde sig om något.
De tysta, de glömda.
Jag är de.
Jag vandrar längs de glömda dalarna,
fastnar i buskar ingen annan någonsin sett.
Jag är utanför, och var och en av er.
Jag är glömd, men aldrig gömd.
Jag är osynlig, men sedd.
Sedd av en som tålmodigt spårar.
Hjälpt ur snåren av den med mjuka händer.
Hemburen när jag somnat, nerbäddad i värme.
Jag är de skingrade.
Vi har hittat hem.
Och jag ska åter få bo i Herrens hus,
evinnerligen.
2009-04-16
vems hemköp?
Gick och handlade på Hemköp igår, och fick se det här:
Det är inte utan att jag undrar om Effie Munyon har tagit över... Bläckfiskpinnar? Verkligen? *ryyys*
Det är inte utan att jag undrar om Effie Munyon har tagit över... Bläckfiskpinnar? Verkligen? *ryyys*
2009-04-15
skolastik
Dottern, eller rättare sagt maken, fick ett telefonsamtal idag. Det var från en av skolorna vi ställt dotra i kö till, med ett erbjudande om plats. Maken antog genast, med en liten smula kluvna känslor.
Det är inte enkelt, det här med det "fria" valet.
Dottern är barn till två akademiker med stort engagemang i hennes (framtida) skolgång. Vi vet att det är den största enskilda faktorn som påverkar huruvida det kommer att gå bra för henne i skolan eller inte. På grund av dessa hennes föräldrar tillhör hon den grupp barn som också i störst utsträckning börjar i en skola som har valts aktivt istället för den hon "tillhör", och därmed är hon också en del i ett växande problem - barnen med goda förutsättningar samlas på vissa skolor, och resultatet blir segregering.
Urk. Det är inte roligt att medverka till en sådan utveckling. Samtidigt, och detta är naturligtvis en av orsakerna till utvecklingen, kan vi inte låta principer och ideal gå före vårt barns bästa, och vi är rätt så övertygade om att den här skolan är ett bättre val än den som hon tillhör (där vi varit på studiebesök).
Nåja. Jag tränger undan tvivlen, och gläds istället åt att mitt älskade barn kommer att få gå på en skola med barn från många olika kulturer, mitt i stan men ändå med små klasser, med fokus på litteratur och kultur, nära hemmet och med åtminstone en av hennes vänner i klassen.
Det är inte enkelt, det här med det "fria" valet.
Dottern är barn till två akademiker med stort engagemang i hennes (framtida) skolgång. Vi vet att det är den största enskilda faktorn som påverkar huruvida det kommer att gå bra för henne i skolan eller inte. På grund av dessa hennes föräldrar tillhör hon den grupp barn som också i störst utsträckning börjar i en skola som har valts aktivt istället för den hon "tillhör", och därmed är hon också en del i ett växande problem - barnen med goda förutsättningar samlas på vissa skolor, och resultatet blir segregering.
Urk. Det är inte roligt att medverka till en sådan utveckling. Samtidigt, och detta är naturligtvis en av orsakerna till utvecklingen, kan vi inte låta principer och ideal gå före vårt barns bästa, och vi är rätt så övertygade om att den här skolan är ett bättre val än den som hon tillhör (där vi varit på studiebesök).
Nåja. Jag tränger undan tvivlen, och gläds istället åt att mitt älskade barn kommer att få gå på en skola med barn från många olika kulturer, mitt i stan men ändå med små klasser, med fokus på litteratur och kultur, nära hemmet och med åtminstone en av hennes vänner i klassen.
2009-04-10
Good Friday
It gets me every year. Sniffle.
(In spite of sitting in the pew behind six s.e.r.i.o.u.s.l.y. bored confirmands, in spite of people not respecting the "we leave the church in silence" instruction, in spite of the weather being too good, in spite of a headache [but that actually fits the mood], in spite of the really cute baby that was grinning at me for most of the service...it still gets me. Sniffle.)
(In spite of sitting in the pew behind six s.e.r.i.o.u.s.l.y. bored confirmands, in spite of people not respecting the "we leave the church in silence" instruction, in spite of the weather being too good, in spite of a headache [but that actually fits the mood], in spite of the really cute baby that was grinning at me for most of the service...it still gets me. Sniffle.)
2009-04-05
än slank hon hit...och än slank hon dit
En vän skickade mig ett mail angående mitt blogginlägg om den dubbla utgången. Han fruktar, precis som jag, fundamentalistisk bibeltolkning. Vi talade om det på kyrkkaffet idag, och även om vårt språk är olika, är synsättet i stort sett det samma. Men vissa små skillnader finns ändå, och jag undrar om det är på grund av att vi har levt i olika tid, i rätt så olika kyrkor.
För honom är just det fundamentalistiska den stora faran (och jag hoppas innerligen att jag tolkar dig rätt nu, B!). Jag tror att han delar den känslan med många. Och många i hans generation (inte nödvändigtvis B) bemötte de fundamentalistiska tolkningarna med en liberalteologisk tolkningstradition, en som ville se djupare på något sätt.
Jag tycker att de ofta hamnade i det andra diket. En slags total relativism där undren förminskas till att endast finnas i bibelförfattarnas sinnen, där de läggs till i efterhand för att dekorera, eller har naturliga förklaringar. Och då är man lika långt från den stora berättelsens mysterium som fundamentalisterna är.
Bibeln är, för mig, yta OCH djup. Under OCH natur. Kan inte en bibelberättelse ha flera olika betydelser? Kan inte ett under fortfarande ha hänt, men också tolkas existensiellt? Jag tror det. Gud är inte endimensionell. Inte heller böckerna om Guds möte med människan är endimensionella.
Samtalet om det största är härligt och berikande, och blir endast möjligt när vi möts i nyfikenhet och ärlighet. Som jag och B idag. Tack! Fler samtal kommer säkerligen.
För honom är just det fundamentalistiska den stora faran (och jag hoppas innerligen att jag tolkar dig rätt nu, B!). Jag tror att han delar den känslan med många. Och många i hans generation (inte nödvändigtvis B) bemötte de fundamentalistiska tolkningarna med en liberalteologisk tolkningstradition, en som ville se djupare på något sätt.
Jag tycker att de ofta hamnade i det andra diket. En slags total relativism där undren förminskas till att endast finnas i bibelförfattarnas sinnen, där de läggs till i efterhand för att dekorera, eller har naturliga förklaringar. Och då är man lika långt från den stora berättelsens mysterium som fundamentalisterna är.
Bibeln är, för mig, yta OCH djup. Under OCH natur. Kan inte en bibelberättelse ha flera olika betydelser? Kan inte ett under fortfarande ha hänt, men också tolkas existensiellt? Jag tror det. Gud är inte endimensionell. Inte heller böckerna om Guds möte med människan är endimensionella.
Samtalet om det största är härligt och berikande, och blir endast möjligt när vi möts i nyfikenhet och ärlighet. Som jag och B idag. Tack! Fler samtal kommer säkerligen.
2009-03-28
slå på den som ska slås på, om någon
Jag har skrivit om Israel-Palestina förr, om än inte ofta. Och jag kan bara konstatera att någonting är fruktansvärt fel när judiska barn här i Malmö inte vågar uppge namnet på sin skola när de ska beställa skoltaxi, av rädsla för antisemitism. Någonting är fruktansvärt fel när ledningen för demonstrationer med ett fullständigt legalt och gott syfte (att Israel ska häva ockupationen av palestinskt territorium) inte förmår slänga ut bråkmakare, eller stävja rent rasistiska påhopp.
Det är så lätt för oss att peka på förfärligheter som Förintelseförnekande biskopar, men vi ser inte giftet i vår mitt. Det är lika illa att attackera judar som muslimer, homosexuella som svarta. Var är nyanserna? Hur kommer det sig att många verkar anse att de judar som bor i Sverige på något sätt kan ställas till svars för en stats agerande i en annan världsdel? Skulle vi acceptera att hållas ansvariga för abortklinikbombande amerikanska högerkristnas handlingar, bara för att vi ytligt sett delar samma religion och i en del fall vissa uppsättningar gener?
Nej. Jag mår illa. Jag gillar rätt sällan staten Israels agerande mot många palestinier, men inte 17 är det de svenska judarnas fel! Nog. Det är nog nu.
Det är så lätt för oss att peka på förfärligheter som Förintelseförnekande biskopar, men vi ser inte giftet i vår mitt. Det är lika illa att attackera judar som muslimer, homosexuella som svarta. Var är nyanserna? Hur kommer det sig att många verkar anse att de judar som bor i Sverige på något sätt kan ställas till svars för en stats agerande i en annan världsdel? Skulle vi acceptera att hållas ansvariga för abortklinikbombande amerikanska högerkristnas handlingar, bara för att vi ytligt sett delar samma religion och i en del fall vissa uppsättningar gener?
Nej. Jag mår illa. Jag gillar rätt sällan staten Israels agerande mot många palestinier, men inte 17 är det de svenska judarnas fel! Nog. Det är nog nu.
2009-03-24
något av det svåraste
Många gånger diskuteras det religion här hemma. Inte konstigt, naturligtvis. Ibland hamnar vi i "vem kommer till himlen?"-diskussionen. Senast härom dagen, när jag läste några Gardellcitat om Gud på hapax blogg högt för maken.
För vem kommer egentligen till himlen? Gardells syn (Gud är där människorna är, vare sig de tror på Gud eller ej) är oerhört sympatisk, och en jag lätt kan dela. Eller gärna vill dela.
Samtidigt är det så rackarns svårt att bortse från den dubbla utgången. Det finns ett alternativ till himlen. Det måste på något sätt göra det, man måste kunna välja bort Gud och evigheten. Annars är det ju inget val, eller hur?
Och samtidigt. Är det då vad vi gör som är det avgörande? Nej, det är ju nåden. Det är ju kärleken. Det är så förtvivlat svårt att få in i huvudet. Oavsett vad vi gör eller tycker eller låter bli, kan Gud frälsa ändå. Vill Gud frälsa ändå. Och att få in det i huvudet...ojoj. Gärningarna som en konsekvens av nåden och tron, inte dess förutsättning.
Ibland säger jag till konfirmander att Hitler mycket väl kan komma till himlen, när den tiden är inne. De blir alltid lika upprörda. Men jag har svårt att tro att Gud har en enorm våg eller mätsticka, med något slags rött streck som markerar acceptabel syndfullhet, sådan som inte diskvalificerar en från himlen. Och att alla de som har gjort mer inte har en chans.
Så listig lösningen med skärselden var ändå. Tillfredsställ den mänskliga törsten efter millimeterrättvisa, samtidigt som himlen är inom räckhåll för alla. Men Gud opererar inte efter våra spelregler. Gud gör inte saker endast för att vi ska bli nöjda. Gud är sin egen herre. Och vår. Och där någonstans, i accepterandet av det oaccepterbara, är kristendomen och Gud som svårast för mig som "modern" människa. Jag förstår inte, det går emot mina erfarenheter och min logik, jag har ingen möjlighet att köpa mig fri... Sola gratia. Endast nåd. Det är bara det som funkar. Så skönt.
För vem kommer egentligen till himlen? Gardells syn (Gud är där människorna är, vare sig de tror på Gud eller ej) är oerhört sympatisk, och en jag lätt kan dela. Eller gärna vill dela.
Samtidigt är det så rackarns svårt att bortse från den dubbla utgången. Det finns ett alternativ till himlen. Det måste på något sätt göra det, man måste kunna välja bort Gud och evigheten. Annars är det ju inget val, eller hur?
Och samtidigt. Är det då vad vi gör som är det avgörande? Nej, det är ju nåden. Det är ju kärleken. Det är så förtvivlat svårt att få in i huvudet. Oavsett vad vi gör eller tycker eller låter bli, kan Gud frälsa ändå. Vill Gud frälsa ändå. Och att få in det i huvudet...ojoj. Gärningarna som en konsekvens av nåden och tron, inte dess förutsättning.
Ibland säger jag till konfirmander att Hitler mycket väl kan komma till himlen, när den tiden är inne. De blir alltid lika upprörda. Men jag har svårt att tro att Gud har en enorm våg eller mätsticka, med något slags rött streck som markerar acceptabel syndfullhet, sådan som inte diskvalificerar en från himlen. Och att alla de som har gjort mer inte har en chans.
Så listig lösningen med skärselden var ändå. Tillfredsställ den mänskliga törsten efter millimeterrättvisa, samtidigt som himlen är inom räckhåll för alla. Men Gud opererar inte efter våra spelregler. Gud gör inte saker endast för att vi ska bli nöjda. Gud är sin egen herre. Och vår. Och där någonstans, i accepterandet av det oaccepterbara, är kristendomen och Gud som svårast för mig som "modern" människa. Jag förstår inte, det går emot mina erfarenheter och min logik, jag har ingen möjlighet att köpa mig fri... Sola gratia. Endast nåd. Det är bara det som funkar. Så skönt.
2009-03-21
nöjes- och trevlighetsintensivt
Det händer mycket nu, och det mesta är väldans trevligt.
Igår frukosterade jag, som traditionen sedan nästan ett och ett halvt år bjuder, med K och lilla nya L. Sedan träffade jag mor för att planera för vår Kristi Himmelfärdstripp till Barcelona (mmmm), och kvällen tillbringades med en vän och hans döttrar.
Idag har dottern en kompis på besök och de ska tillsammans med maken åka till skogen medan jag ska på broderikurs och i kväll på bossakonsert (Lisa Nilsson) med en vän. Andra s.k. vänner mobbade mig för att vi ska se Lisa Nilsson, de är alldeles för "coola" för det. Jag gillar bossa och jazz, jag tänker njuta. Så det så.
Och i morgon är det Marie Beb, jag döper en liten kille och har föräldramöte med konfirmander. Och ska spela spel på kvällen.
Det är rätt så kul att vara jag just nu.
Igår frukosterade jag, som traditionen sedan nästan ett och ett halvt år bjuder, med K och lilla nya L. Sedan träffade jag mor för att planera för vår Kristi Himmelfärdstripp till Barcelona (mmmm), och kvällen tillbringades med en vän och hans döttrar.
Idag har dottern en kompis på besök och de ska tillsammans med maken åka till skogen medan jag ska på broderikurs och i kväll på bossakonsert (Lisa Nilsson) med en vän. Andra s.k. vänner mobbade mig för att vi ska se Lisa Nilsson, de är alldeles för "coola" för det. Jag gillar bossa och jazz, jag tänker njuta. Så det så.
Och i morgon är det Marie Beb, jag döper en liten kille och har föräldramöte med konfirmander. Och ska spela spel på kvällen.
Det är rätt så kul att vara jag just nu.
2009-03-17
Patrick
S:t Patrick's Day à la mitt jobb: klöverblad på fikabordet, grön-vit-orange flagga, Chieftain's på last.fm och Bailey's glass (samt Rocky Road, så klart, och Chocolate Fudge Brownie, för att den är god, helt enkelt) dekorerad med orange-grönt godis.
Jag borde ha tagit med min bodhran. Nåja, jag spelar lite Altan och nynnar på psalm 730 istället. Slán!
Jag borde ha tagit med min bodhran. Nåja, jag spelar lite Altan och nynnar på psalm 730 istället. Slán!
2009-03-14
ja, jag vet...
...jag missköter den här bloggen just nu.
Men det är bara så mycket nu! Vem orkar ha åsikter om dumma brasilianska biskopar, prinsessbröllop, tyska skoltragedier, schlagermärkligheter och allt möjligt annat viktigt och oviktigt när man jobbar, jobbar, jobbar och försöker ha ett familjeliv, studera och umgås med vänner?
Jag kommer igen. Snart. När inte den här bloggen känns som ännu ett tidskrävande måste. Ska bara jobba upp lite energi för att bli arg på något först. Eller entusiastisk. Nåt.
(men bara så att ingen blir orolig: de senaste veckorna har varit roliga. Bitvis jättekul, men ändå en smula slitigt.)
Men det är bara så mycket nu! Vem orkar ha åsikter om dumma brasilianska biskopar, prinsessbröllop, tyska skoltragedier, schlagermärkligheter och allt möjligt annat viktigt och oviktigt när man jobbar, jobbar, jobbar och försöker ha ett familjeliv, studera och umgås med vänner?
Jag kommer igen. Snart. När inte den här bloggen känns som ännu ett tidskrävande måste. Ska bara jobba upp lite energi för att bli arg på något först. Eller entusiastisk. Nåt.
(men bara så att ingen blir orolig: de senaste veckorna har varit roliga. Bitvis jättekul, men ändå en smula slitigt.)
2009-03-05
blood is thicker than water. but without water, there is nothing.
There is family, and then there's family.
Sometimes family are people that one is related to. Blood ties, legal ties.
Other times, family is people that have grown close, that are as important as the others, or even more so. People who you can count on. People who will always be there.
And sometimes they're combined.
I have been blessed with all three kinds: I have blood relations that are close, I have friends that have become family emotionally, and formal family members that are not related to me. Yeah, it's a mess, but a good mess. Because at the center of the jumble, there is love.
In the end, love matters so much more than any shared genes. Love is what makes a family. Love, and only love.
Sometimes family are people that one is related to. Blood ties, legal ties.
Other times, family is people that have grown close, that are as important as the others, or even more so. People who you can count on. People who will always be there.
And sometimes they're combined.
I have been blessed with all three kinds: I have blood relations that are close, I have friends that have become family emotionally, and formal family members that are not related to me. Yeah, it's a mess, but a good mess. Because at the center of the jumble, there is love.
In the end, love matters so much more than any shared genes. Love is what makes a family. Love, and only love.
2009-03-01
waterloo-varning
Så här ett dygn efter den stora sångtävlingen här i Malmö, nu när jag, som den informationsjunkie jag är, har kollat igenom ett antal av bidragen med hjälp av Youtube, kan jag konstatera att:
1. jag inte gillade Malenas operadänga. Jag gillar sällan när opera "hottas upp" med hjälp av lite trummaskiner, och detta var inget undantag,
2. jag inte heller var så värst imponerad av Sarah Dawn Finers bidrag, troligtvis mest på grund av att hennes klänning var så vansinnigt ful,
3. Agnes gulddräkt riskerar, om hon blir den som representerar oss i Europa (vilket är helt ok med mig, den var rätt bra) att placeras högt upp på prispallen för "tightast och mest glammig" tillsammans med ABBA-Agnetas Waterloo-byxor,
samt att
4. jag tyckte Star Pilots var rätt kul. Och uniformer funkar ju märkligt nog (för en övertygad pacifist) alltid. Men han skulle behållit solglasögonen på, det blir mer Top Gun då ;).
Och det var allt från den lägertrötta, söndagsslöa och synnerligen ytliga prästflickejuryn. Over and out. Doux points.
1. jag inte gillade Malenas operadänga. Jag gillar sällan när opera "hottas upp" med hjälp av lite trummaskiner, och detta var inget undantag,
2. jag inte heller var så värst imponerad av Sarah Dawn Finers bidrag, troligtvis mest på grund av att hennes klänning var så vansinnigt ful,
3. Agnes gulddräkt riskerar, om hon blir den som representerar oss i Europa (vilket är helt ok med mig, den var rätt bra) att placeras högt upp på prispallen för "tightast och mest glammig" tillsammans med ABBA-Agnetas Waterloo-byxor,
samt att
4. jag tyckte Star Pilots var rätt kul. Och uniformer funkar ju märkligt nog (för en övertygad pacifist) alltid. Men han skulle behållit solglasögonen på, det blir mer Top Gun då ;).
Och det var allt från den lägertrötta, söndagsslöa och synnerligen ytliga prästflickejuryn. Over and out. Doux points.
2009-02-25
kikärtssoppa i fastetid
Fastan skall i år, liksom tidigare år, i detta hushåll iakttagas genom att de vuxna inte inmundigar fast föda efter lunch. Många soppor och smoothies blir det följaktligen. En favorit är denna vagt marockanska kikärtssoppa (receptet ursprungligen från en Viktväktarkokbok, men det är förenklat till nästan oigenkännlighet).
2 burkar (800 g) kikärtor (ja, du kan ta torkade också, 200 g, men det är så meckigt). Ordentligt sköljda.
1 burk krossade tomater
4 vitlöksklyftor, finhackade
torkad spiskummin och koriander, ca en tsk av vardera (typ)
1 liter grönsaksbuljong
lite margarin eller olja
pressad citron, ca en halv
salt och peppar, om du vill
Mixa hälften av kikärtorna med hälften av buljongen. Ställ åt sidan så länge.
Fräs vitlöken i margarinet/oljan. Pudra över kryddorna. Fräs tills det doftar, häll sedan över tomaterna. Koka några minuter, och tillsätt sedan de hela kikärtorna och resten av buljongen.
Sjud på svag värme fem minuter.
Häll sedan i de mixade kikärtorna. Koka upp igen.
Smaksätt med citronsaften, salt och peppar.
Servera med riktigt gott bröd, om du äter fast föda, dvs... Bon appetit, och hoppas att din fasta blir god!
2 burkar (800 g) kikärtor (ja, du kan ta torkade också, 200 g, men det är så meckigt). Ordentligt sköljda.
1 burk krossade tomater
4 vitlöksklyftor, finhackade
torkad spiskummin och koriander, ca en tsk av vardera (typ)
1 liter grönsaksbuljong
lite margarin eller olja
pressad citron, ca en halv
salt och peppar, om du vill
Mixa hälften av kikärtorna med hälften av buljongen. Ställ åt sidan så länge.
Fräs vitlöken i margarinet/oljan. Pudra över kryddorna. Fräs tills det doftar, häll sedan över tomaterna. Koka några minuter, och tillsätt sedan de hela kikärtorna och resten av buljongen.
Sjud på svag värme fem minuter.
Häll sedan i de mixade kikärtorna. Koka upp igen.
Smaksätt med citronsaften, salt och peppar.
Servera med riktigt gott bröd, om du äter fast föda, dvs... Bon appetit, och hoppas att din fasta blir god!
2009-02-24
uh-huh
Semi-sjuka modern vänder sig till dottern efter middagen: Har du ätit semla idag, S?
Dottern: Nää.
S-s modern till maken: Har du då?
Maken: Nej, tyvärr.
S-s modern: Det har jag...men nog borde vi äta semlor idag? Det är ju ändå fettisdagen...
Maken och dottern: Mmm.
S-s modern: Men då måste man ju troligen ta sig till 7-11...*suckar lite trött, och väntar på chevalerskt erbjudande*
Maken till dottern: Kan inte du gå och köpa semlor?
Dottern: Ja! Om jag får ta med mig en stol.
S-s modern: Eh...javisst. *ler åt sin knasiga dotter*
Dottern börjar kånka stolen (stor vit karmstol) tvärs över köket. Under tiden säger s-s modern: Fast jag har inte pengar på mitt kort.
Maken: Näää, inte jag heller.
S-s modern: *suckar* Jaha, ja, då blir det väl inga semlor.
Vänder sig om, och där står en glädjestrålande femåring med ett konditoripaket i famnen. Med semlor i. Mamma ordentligt lurad, dotter minst lika nöjd. Oh ve, vad ska det bli av detta lilla lögnaktiga barn?
Och semlorna var goda.
Dottern: Nää.
S-s modern till maken: Har du då?
Maken: Nej, tyvärr.
S-s modern: Det har jag...men nog borde vi äta semlor idag? Det är ju ändå fettisdagen...
Maken och dottern: Mmm.
S-s modern: Men då måste man ju troligen ta sig till 7-11...*suckar lite trött, och väntar på chevalerskt erbjudande*
Maken till dottern: Kan inte du gå och köpa semlor?
Dottern: Ja! Om jag får ta med mig en stol.
S-s modern: Eh...javisst. *ler åt sin knasiga dotter*
Dottern börjar kånka stolen (stor vit karmstol) tvärs över köket. Under tiden säger s-s modern: Fast jag har inte pengar på mitt kort.
Maken: Näää, inte jag heller.
S-s modern: *suckar* Jaha, ja, då blir det väl inga semlor.
Vänder sig om, och där står en glädjestrålande femåring med ett konditoripaket i famnen. Med semlor i. Mamma ordentligt lurad, dotter minst lika nöjd. Oh ve, vad ska det bli av detta lilla lögnaktiga barn?
Och semlorna var goda.
2009-02-23
backlash?
Går förbi barnen i skolkorridoren. De är på väg från lunchen. En lärare sticker ut huvudet och ropar:
"Loke! Du skulle ju torka!"
Loke kommer tillbaka. Kanske jag inbillar mig, men han ser onekligen rätt busig ut. Passande namn.
Läraren säger till honom:
"Och Freja också!"
Och en vitblond tös följer efter Loke.
Det enda man undrar är om de har klasskompisar vid namn Balder, Frej och Idun också?
"Loke! Du skulle ju torka!"
Loke kommer tillbaka. Kanske jag inbillar mig, men han ser onekligen rätt busig ut. Passande namn.
Läraren säger till honom:
"Och Freja också!"
Och en vitblond tös följer efter Loke.
Det enda man undrar är om de har klasskompisar vid namn Balder, Frej och Idun också?
2009-02-22
esto mihi
Kärlekens väg... Det säger en hel del om vår värld när kärleken måste vandra en stenig väg som avslutas med en våldsam död. Det säger en hel del om mänskligheten att de som hade mött kärleken ändå inte förmådde leva den.
Och det säger en hel del om Gud att vägen ändå vandrades, döden ändå genomleds, och livet skänktes även till dem som hade flytt.
Och det säger en hel del om Gud att vägen ändå vandrades, döden ändå genomleds, och livet skänktes även till dem som hade flytt.
2009-02-19
stilla dagar
Vi hade en härlig semester i hufvudstaden. Det är skönt med goda nära vänner.
Nu är det några dagar kvar av semestern. Jag är ambitiös och pluggar lite grann. I vardagsrummet bygger maken och dottern en legostad. Ena katten slöar på ett element, den andra funderar på hur hon ska kunna lägga sig över alla mina papper på samma gång. Ute snöar det, jag har en halvfull (japp) kaffemugg bredvid mig och i stereon snurrar Detektivbyrån. Livet skulle säkert kunna vara än bättre, men det är en smula svårt att komma på hur, så jag nöjer mig med att vara nöjd.
Och för övrigt finns det ett ställe utanför Mjölby som heter Normlösa. Dit skulle inte jag flytta *ler*
Nu är det några dagar kvar av semestern. Jag är ambitiös och pluggar lite grann. I vardagsrummet bygger maken och dottern en legostad. Ena katten slöar på ett element, den andra funderar på hur hon ska kunna lägga sig över alla mina papper på samma gång. Ute snöar det, jag har en halvfull (japp) kaffemugg bredvid mig och i stereon snurrar Detektivbyrån. Livet skulle säkert kunna vara än bättre, men det är en smula svårt att komma på hur, så jag nöjer mig med att vara nöjd.
Och för övrigt finns det ett ställe utanför Mjölby som heter Normlösa. Dit skulle inte jag flytta *ler*
2009-02-17
stockholmare
Vi hade ett familjeråd. Maken och jag pratade om ekonomin, ur synvinkeln "Hur mycket semester akn vi unna oss?", dottern stod på huvudet i soffan. Sedan försökte vi bestämma oss för var vi skulle åka. Nordtyskland? Danmark? Kortskidsemester i Halland? Eller, som vanligt, Stockholm?
Dottern skanderade, fortfarande huvudståendes: "Stockholm, Stockholm, Stockholm!" Hon är ju trots allt en tvättäkta 08-a.
Efter mycket dividerande blev det Stockholm och vännerna här. Som vanligt under sportlovet. Och väl här är det så skönt!
Detta måste vara världens vackraste stad.
Och dessa vänner är så nära familj det går (och när barnen gifter sig blir vi släkt på riktigt, moahahaha!).
Idag: Skansen, och födelsedagsfirande av maken. Hurra, hurra, hurra!
Dottern skanderade, fortfarande huvudståendes: "Stockholm, Stockholm, Stockholm!" Hon är ju trots allt en tvättäkta 08-a.
Efter mycket dividerande blev det Stockholm och vännerna här. Som vanligt under sportlovet. Och väl här är det så skönt!
Detta måste vara världens vackraste stad.
Och dessa vänner är så nära familj det går (och när barnen gifter sig blir vi släkt på riktigt, moahahaha!).
Idag: Skansen, och födelsedagsfirande av maken. Hurra, hurra, hurra!
2009-02-14
där alla är som folk är mest
På väg till Stockholm stannade vi i Linköping. Vi brukar göra det, Max ligger så behändigt till, men den här gången bestämde vi oss för att slå två flugor i en smäll och äta och handla present på IKEA.
Det var naturligtvis sjukt mycket folk. Det tenderar ju att vara det på det varuhuset på lördagar, men så länge man inte stressar upp sig går det bra. Vi satt i restaurangen (jag åt kryddig pasta med yoghurt, helt ok, och dottern och maken stoppade i sig klassikern köttbullar med potatis och brunsås) och tittade på folk runt omkring.
Och det slog mig. Alla människor såg ut som om de kunde vara bekanta, men inte var det. Utseendena var så...vanliga, på ett behagligt sätt. Visst, det fanns långa och korta, mörka och ljusa, gamla och unga, män och kvinnor, coola och töntiga...alla sorter, men i någon slags "vanlighetsspektrum", ingen som riktigt stack ut. Inklusive oss, förstås.
Jag pekade ut min iakttagelse för maken, som efter att ha sett sig omkring höll med. Det sägs ju ibland att Enköping är den mest typiska svenska staden, men skulle det kanske kunna vara Linköping? Eller är det för att vi var på svenssonstället nummer ett - IKEA? Fast jag har inte upplevt det lika tydligt i Malmö eller Stockholm. Intressant var det i alla fall.
Det var naturligtvis sjukt mycket folk. Det tenderar ju att vara det på det varuhuset på lördagar, men så länge man inte stressar upp sig går det bra. Vi satt i restaurangen (jag åt kryddig pasta med yoghurt, helt ok, och dottern och maken stoppade i sig klassikern köttbullar med potatis och brunsås) och tittade på folk runt omkring.
Och det slog mig. Alla människor såg ut som om de kunde vara bekanta, men inte var det. Utseendena var så...vanliga, på ett behagligt sätt. Visst, det fanns långa och korta, mörka och ljusa, gamla och unga, män och kvinnor, coola och töntiga...alla sorter, men i någon slags "vanlighetsspektrum", ingen som riktigt stack ut. Inklusive oss, förstås.
Jag pekade ut min iakttagelse för maken, som efter att ha sett sig omkring höll med. Det sägs ju ibland att Enköping är den mest typiska svenska staden, men skulle det kanske kunna vara Linköping? Eller är det för att vi var på svenssonstället nummer ett - IKEA? Fast jag har inte upplevt det lika tydligt i Malmö eller Stockholm. Intressant var det i alla fall.
2009-02-12
ovanor
Miriam utmanade mig:
“Bloggaren skriver ned 8 av sina ovanor. Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg om sina 8 ovanor. I slutet av inlägget skriver du minst 8 personer som du utmanar.”
1. Jag har en patologisk oförmåga att hålla ordning på mitt skrivbord, mest pga en ovana att alltid vänta med att placera saker där de ska vara...
2. Jag kollar facebook alldeles för ofta.
3. Jag använder alldeles för många engelska uttryck när jag pratar. All the time.
4. Jag hakar upp mig på när folk stavar fel, eller säger honom istället för han eller använder skiljetecken på fel sätt...jag är en språkfascist, om än inte purist.
5. Jag river av mina naglar. Inte så att de blir jättekorta och nerbitna, men de får inte vara ojämna, och finns det ingen nagelfil i närheten så...
6. Jag stänger inte av min mobil, har den bara på ljudlöst. Precis som en tonåring.
7. Jag lägger mina använda-men-inte-smutsiga kläder i en hög på min stol, och blir skogstokig när jag inte hittar saker i högen.
8. Jag somnar när någon talar för länge och för entonigt. Detta gäller såväl föreläsningar och sagoberättande som predikningar...
Såja. Det var ju inte så värst besvärligt. Men jag tror att jag låter bli att namnge någon. Men svara gärna, du som vill, och lämna en kommentar så att jag får reda på det, och kan få kika in i de mörka skrymslena i ditt liv!
“Bloggaren skriver ned 8 av sina ovanor. Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg om sina 8 ovanor. I slutet av inlägget skriver du minst 8 personer som du utmanar.”
1. Jag har en patologisk oförmåga att hålla ordning på mitt skrivbord, mest pga en ovana att alltid vänta med att placera saker där de ska vara...
2. Jag kollar facebook alldeles för ofta.
3. Jag använder alldeles för många engelska uttryck när jag pratar. All the time.
4. Jag hakar upp mig på när folk stavar fel, eller säger honom istället för han eller använder skiljetecken på fel sätt...jag är en språkfascist, om än inte purist.
5. Jag river av mina naglar. Inte så att de blir jättekorta och nerbitna, men de får inte vara ojämna, och finns det ingen nagelfil i närheten så...
6. Jag stänger inte av min mobil, har den bara på ljudlöst. Precis som en tonåring.
7. Jag lägger mina använda-men-inte-smutsiga kläder i en hög på min stol, och blir skogstokig när jag inte hittar saker i högen.
8. Jag somnar när någon talar för länge och för entonigt. Detta gäller såväl föreläsningar och sagoberättande som predikningar...
Såja. Det var ju inte så värst besvärligt. Men jag tror att jag låter bli att namnge någon. Men svara gärna, du som vill, och lämna en kommentar så att jag får reda på det, och kan få kika in i de mörka skrymslena i ditt liv!
2009-02-11
pink Fender
Last night I chatted with some ycw friends. We were united in our sermonizing angst, and discussed how one can avoid the feeling of saying the same thing over and over again, week after week. One of them suggested that we could give each other themes or words to incorporate in the sermon, which (stupid) I thought was excellent. Subsequently, since I was the first one to be preaching, I was given the fantastic words "pink fender".
Pink Fender. Thank you so very much, dear, dear sisters. Not.
But it worked out really great. I talked about how we can spread the gospel, and used Symeon and Hanna in the temple as examples. Some people stand on mountaintops and shout it out, others tell the people they meet. You use whatever voice or talent you have. You can even write songs about it, and play your pink Fender when spreading the word.
So there. Now...what should the next preacher talk about?
Pink Fender. Thank you so very much, dear, dear sisters. Not.
But it worked out really great. I talked about how we can spread the gospel, and used Symeon and Hanna in the temple as examples. Some people stand on mountaintops and shout it out, others tell the people they meet. You use whatever voice or talent you have. You can even write songs about it, and play your pink Fender when spreading the word.
So there. Now...what should the next preacher talk about?
2009-02-09
han är min sång och glädje
Så var det dags: den första stora jubileumshelgen.
Vi har redan "rivit av" tre jättegudstjänster det här året (födelsedagen 1/1, jubileumsårets invigning 6/1 och dopfesten 18/1) och i helgen var det dags för den första av fyra jubileumshelger, med temat Sjung!
Vi klippte pappersbokstäver, skrev böner, gjorde skyltar, handlade mat, rekryterade frivilliga, valde körstycken, bar ut den första bänkraden... Hela veckan före var ett enda förberedelsekaos.
Gullan Bornemark kom och ledde barnkören, hennes dotter Eva ledde kören med de "ovana", en av våra fd organister ledde den som var riktad mot körvana sångare, och vår kantor småbarnen med föräldrar. Vi var över 130 körsångare i alla storlekar och åldrar som hade en fantastisk lördag ihop, och sedan firade en jublande högmässa (med enkel, vacker nyskriven liturgisk musik, komponerad av Eva B) i sångens tecken på söndagen. Och trots att vi var så många i de olika körerna, var de övriga gudstjänstdeltagarna än fler. Och det var leenden överallt.
Ja, det var sannerligen en fest!
Nu ser vi fram emot nästa härliga helg, med temat Berätta! i april. Då kommer en av mina favoritbarnboksförfattare, Ulf Nilsson (Adjö, herr Muffin), och leder workshops och föreläser.
Vi har redan "rivit av" tre jättegudstjänster det här året (födelsedagen 1/1, jubileumsårets invigning 6/1 och dopfesten 18/1) och i helgen var det dags för den första av fyra jubileumshelger, med temat Sjung!
Vi klippte pappersbokstäver, skrev böner, gjorde skyltar, handlade mat, rekryterade frivilliga, valde körstycken, bar ut den första bänkraden... Hela veckan före var ett enda förberedelsekaos.
Gullan Bornemark kom och ledde barnkören, hennes dotter Eva ledde kören med de "ovana", en av våra fd organister ledde den som var riktad mot körvana sångare, och vår kantor småbarnen med föräldrar. Vi var över 130 körsångare i alla storlekar och åldrar som hade en fantastisk lördag ihop, och sedan firade en jublande högmässa (med enkel, vacker nyskriven liturgisk musik, komponerad av Eva B) i sångens tecken på söndagen. Och trots att vi var så många i de olika körerna, var de övriga gudstjänstdeltagarna än fler. Och det var leenden överallt.
Ja, det var sannerligen en fest!
Nu ser vi fram emot nästa härliga helg, med temat Berätta! i april. Då kommer en av mina favoritbarnboksförfattare, Ulf Nilsson (Adjö, herr Muffin), och leder workshops och föreläser.
2009-02-08
tröttfniss
Maken läser fel bland annonserna i sidebaren på Aftonbladets sajt: "Det har aldrig varit så lätt att träffa sniglar som nu". Hihihi. Nähä, där ser man. Slemmigt.
2009-02-06
haremsbyxor
Alltså, jag förstår inte riktigt haremsbyxorna. Det är helt enkelt inte speciellt snyggt med grenen i höjd med knäna. Det var inte snyggt på åttiotalet, och det är inte snyggt nu. Vadan detta utbrott, frågar sig kanske någon läsare. Jag har varit på modemässa i Köpenhamn, och tro mig, om det är något klädesplagg som fullständigt dominerar modet är det just haremsbyxorna eller deras ännu fulare storasyskon jumpsuiten (dvs haremsyxor man kan dra upp så att det blir liksom en ärmlös overall).
Nu ger jag er tillstånd att häckla mig obarmhärtigt om jag en dag dyker upp i haremsbyxor. Helomvändningar har skett förr. Maken retar mig fortfarande för mina kategoriska avvisanden av kilklackarna. Förr har jag även rynkat på näsan åt klackar överhuvud taget, åt empireskärningar och åt rött på blondiner. Åsikter är lätt att häva ur sig, men när jag har sett någonting tillräckligt ofta ruckas liksom dessa åsikter, och till slut står jag där och stirrar med begär på ett par röda kilklacksskor...
Inte för att detta kommer hända med haremsbyxorna. Aldrig i livet. Tror jag.
Nu ger jag er tillstånd att häckla mig obarmhärtigt om jag en dag dyker upp i haremsbyxor. Helomvändningar har skett förr. Maken retar mig fortfarande för mina kategoriska avvisanden av kilklackarna. Förr har jag även rynkat på näsan åt klackar överhuvud taget, åt empireskärningar och åt rött på blondiner. Åsikter är lätt att häva ur sig, men när jag har sett någonting tillräckligt ofta ruckas liksom dessa åsikter, och till slut står jag där och stirrar med begär på ett par röda kilklacksskor...
Inte för att detta kommer hända med haremsbyxorna. Aldrig i livet. Tror jag.
2009-02-02
juggling
Right now, my desk is a complete mess. I come to work, and immediately go to church for morning prayer, or join a meeting of some kind, or sit down to plan something. Then I visit my office to put down one pile of papers, and pick up the next on the way to the next meeting.
There's just a lot going on, and I'm juggling several projects at the same time. But my desk suffers. And I get frustrated because I don't find things quickly enough. And when the work day draws to a close, I prioritize the loved ones instead of organizing.
But soon...after this weekend...after I've...then I'll fix it, then I'll clean up. Soon. But not today. Gotta go to a meeting.
There's just a lot going on, and I'm juggling several projects at the same time. But my desk suffers. And I get frustrated because I don't find things quickly enough. And when the work day draws to a close, I prioritize the loved ones instead of organizing.
But soon...after this weekend...after I've...then I'll fix it, then I'll clean up. Soon. But not today. Gotta go to a meeting.
2009-01-26
barn och bibel
Igår var Birger Olsson, professor emeritus i NT i Lund, här i församlingen och hade en föreläsning om barn i Bibeln. Det var spännande, framförallt för att det blev tydligt hur oerhört radikal Jesus var i sin syn på barnen. Hans samtid, och även hans efterföljare, såg barn som icke-individer, sådana som skulle tuktas till mänsklighet, som skulle agas så att de kunde bli produktiva medborgare.
Jesus såg dem som förebilder, och som några som hörde hemma hos Gud.
Birger illustrerade detta med hjälp av ett av Bibelns läskigaste "barncitat": Syr 30:1-2, 8-13.
Vers 9-10 låter så här:
"Kela med ditt barn, och han blir en skräck för dig, lek med honom, och han blir din sorg. Skratta inte med honom, ty då får du lida med honom, och till slut sitter du där och gnisslar tänder."
Kontrasten till evangeliet om Jesus och barnen kunde inte bli större:
"Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem."
Och ändå tog det oss cirka 1950 år innan vi i Sverige förbjöd barnaga. Och ändå är det i större delen av världen inte bara tillåtet, utan till och med rekommenderat, att slå sina barn. Jag tror att Jesus skulle ha en hel del att säga om det.
Jesus såg dem som förebilder, och som några som hörde hemma hos Gud.
Birger illustrerade detta med hjälp av ett av Bibelns läskigaste "barncitat": Syr 30:1-2, 8-13.
Vers 9-10 låter så här:
"Kela med ditt barn, och han blir en skräck för dig, lek med honom, och han blir din sorg. Skratta inte med honom, ty då får du lida med honom, och till slut sitter du där och gnisslar tänder."
Kontrasten till evangeliet om Jesus och barnen kunde inte bli större:
"Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem."
Och ändå tog det oss cirka 1950 år innan vi i Sverige förbjöd barnaga. Och ändå är det i större delen av världen inte bara tillåtet, utan till och med rekommenderat, att slå sina barn. Jag tror att Jesus skulle ha en hel del att säga om det.
2009-01-23
cry baby
Jag är så gråtmild. Mm, det förvånar kanske en och annan som känner mig lite grann, men så är det. Jag gråter ganska lätt, och ganska ofta. Jag har försökt intala mig att det är nyttigt att vara i kontakt med sina känslor, och det är det väl, men det är lite löjligt ibland.
Två absolut säkra knappar att trycka på för att se till att dammarna öppnas är:
1. Bröllop på film. Störtlöjligt, javisst, men det är något med alla de där förhoppningarna och det vackra och... Nåja. Usch. Glöm att du läste det här.
2. Korsfästelsen. Japp. Varenda gång jag läser, hör eller ser om den resulterar det ofelbart i en klump i halsen. Det skäms jag inte för. The Passion of Christ var rena näsduksorgien. Men visst blir det en smula komiskt när jag sitter och ser Jesus Christ Superstar. På scenen dansar discobrudarna, Judas struttar runt i sin änglakostym, och jag gråter för att de är dumma mot Jesus. Det är tur att jag som regel är ledig på fredagarna, annars skulle jag regelbundet göra bort mig varje påsk...
Två absolut säkra knappar att trycka på för att se till att dammarna öppnas är:
1. Bröllop på film. Störtlöjligt, javisst, men det är något med alla de där förhoppningarna och det vackra och... Nåja. Usch. Glöm att du läste det här.
2. Korsfästelsen. Japp. Varenda gång jag läser, hör eller ser om den resulterar det ofelbart i en klump i halsen. Det skäms jag inte för. The Passion of Christ var rena näsduksorgien. Men visst blir det en smula komiskt när jag sitter och ser Jesus Christ Superstar. På scenen dansar discobrudarna, Judas struttar runt i sin änglakostym, och jag gråter för att de är dumma mot Jesus. Det är tur att jag som regel är ledig på fredagarna, annars skulle jag regelbundet göra bort mig varje påsk...
2009-01-20
hellre i washington
Jag vet att jag gör skillnad. Dagligen. Framförallt dagar som den här, med begravningar och möten med småbarnsföräldrar, varav två med snart förestående dopbarn. Men, men, ändå. Mitt i tröttheten och stressen, mitt i glädjen över att vara behövd och älska sitt arbete...
nog skulle jag hellre varit i Washington DC idag. I'm just sayin'.
nog skulle jag hellre varit i Washington DC idag. I'm just sayin'.
2009-01-18
holy chaos
You know that kind of worship service that just goes smoothly? When everything works, and you look at the time afterwards and can't believe more than an hour has passed? Well, this one was not one of those.
This was a joint effort thing, a huge service with lots of people. A third of the congregation were children, and another third were elderly. We had two really messy and chaotic liturgical parts (the baptismal remembrance and candle lightning) when long lines formed down the aisle. The church was full of noise, babies crawled and ran everywhere. The whole thing took an hour and fifteen minutes. Nothing ran really smoothly, yet nothing went wrong. The mood was great, people smiled and sang. Yeah, it was holy chaos, a feast in the house of the Lord. It was utterly wonderful.
This was a joint effort thing, a huge service with lots of people. A third of the congregation were children, and another third were elderly. We had two really messy and chaotic liturgical parts (the baptismal remembrance and candle lightning) when long lines formed down the aisle. The church was full of noise, babies crawled and ran everywhere. The whole thing took an hour and fifteen minutes. Nothing ran really smoothly, yet nothing went wrong. The mood was great, people smiled and sang. Yeah, it was holy chaos, a feast in the house of the Lord. It was utterly wonderful.
2009-01-17
papper
Hon lade fram sitt paper till slut, prästflickan. Och det gick alldeles utmärkt. Nu är hon till och med lätt sugen att fortsätta med grävandet och funderandet...kanske är det så att hon redan har ämnet för sin magisteruppsats klart? Den som lever får se.
2009-01-13
globetrotter
Idag kommer lilla lillasyster hem från sin fyramånadersresa runt världen. Hon har besökt Thailand, Indonesien, Mexiko och USA och lärt känna precis hur mycket folk som helst.
Hon åkte själv - hur modigt är inte det! Men jag tror inte att hon har varit ensam särskilt många timmar under resans gång. Hennes facebooksida är full med nya vänskaper, och än talas det om dykning på Koh Tao, än om sufande på Giliöarna.
Min lilla lillasyster. Hon som en gång tyckte att charter till Cypern var höjden av resa, är nu en riktig backpacker, en globetrotter. Härligt! Nu ska jag bara nästla mig med nästa gång hon åker...*ler*
Hon åkte själv - hur modigt är inte det! Men jag tror inte att hon har varit ensam särskilt många timmar under resans gång. Hennes facebooksida är full med nya vänskaper, och än talas det om dykning på Koh Tao, än om sufande på Giliöarna.
Min lilla lillasyster. Hon som en gång tyckte att charter till Cypern var höjden av resa, är nu en riktig backpacker, en globetrotter. Härligt! Nu ska jag bara nästla mig med nästa gång hon åker...*ler*
2009-01-10
dödslinje
Jag har ett något kluvet förhållande till deadlines. Jag avskyr dem, men verkar inte riktigt kunna prestera något bra utan dem. Lustigt då att jag gett mig in i ett yrke där det krävs prestation på utsatt datum i stort sett hela tiden (i form av predikan). I vilket fall som helst lämnade jag, efter mycken möda och slitande av hår, in mitt paper i religionssociologi (på ledarskapsprogrammet) igår.
Det är lustigt hur det är mycket roligare att studera ämnen som religionssociologi nu, efter att ha varit ute i arbetslivet ett antal år (nio år igår, faktiskt). Det känns relevant nu på ett sätt som det aldrig gjorde förr.
Detta innebär att jag har en underbart ledig helg framför mig. Nu ska jag lägga ner min bodhran och istället bege mig hem till en vän där resten av familjen befinner sig. På vägen ska jag nog ta och bjuda mig själv på lite torkad ingefära. Det förtjänar jag.
Det är lustigt hur det är mycket roligare att studera ämnen som religionssociologi nu, efter att ha varit ute i arbetslivet ett antal år (nio år igår, faktiskt). Det känns relevant nu på ett sätt som det aldrig gjorde förr.
Detta innebär att jag har en underbart ledig helg framför mig. Nu ska jag lägga ner min bodhran och istället bege mig hem till en vän där resten av familjen befinner sig. På vägen ska jag nog ta och bjuda mig själv på lite torkad ingefära. Det förtjänar jag.
2009-01-05
one step forward, two back?
This here clergy chick is tired. Yes, the holiday season has been fun, but it has also been strenuous, both personally and in a way workwise. I have been working one or two days, then had one or two days off. And as much as it's nice and restful with that kind of rhythm, that bone deep relaxation that comes after a week or so off has not arrived.
So, I'm tired, and know that this will be a superfun and joyous Spring with lots of celebrations, since my congregation celebrates it's 60th birthday, and our church's 50th, but I also know that it will be wraught with work. And studying. And family asking for a piece of the mama/wife.
But there are also outlets. I'm learning how to play the bodhran. I and a friend will take a class in church embroidery (yes, extremely nerdy). And there will be some visiting friends. Yeah, I'll manage, 'cause it's all fun, and all good. And 'cause I know there is God in it too.
So, I'm tired, and know that this will be a superfun and joyous Spring with lots of celebrations, since my congregation celebrates it's 60th birthday, and our church's 50th, but I also know that it will be wraught with work. And studying. And family asking for a piece of the mama/wife.
But there are also outlets. I'm learning how to play the bodhran. I and a friend will take a class in church embroidery (yes, extremely nerdy). And there will be some visiting friends. Yeah, I'll manage, 'cause it's all fun, and all good. And 'cause I know there is God in it too.
2009-01-03
bom, bom, bom låter stora trumman
Familjen tittar med något matta ögon på mamman som djupt koncentrerad traskar runt i lägenheten med sin trumma fasthållen mellan armbågen och kroppen, ena handen delvis tryckt mot trumskinnet på baksidan, andra handen håller "the tipper" och slår rytmen, om och om igen. Dam-di-di-dum-di-di-dam. Då och då muttrar mamman missnöjt, när tippern släpas mot skinnet istället för den eftertraktade studsen. Hon tar nytt grepp, och slår igen. Dam-di-di-dum-di-di-dam. Det är bara att konstatera att det inte är fullt lika lätt att spela bodhran som man kanske tänker sig.
Mamman rynkar pannan, lägger undan trumma och tipper och ruskar händer och armar som protesterar mot de ovana rörelserna. Läser lite kurslitteratur, pratar lite med familjen. I huvudet låter det dam-di-di-dum-di-di-dam. Mamman plockar upp trumman igen. Familjen himlar med ögonen. Dam-di-di-dum-di-di-dam.
Övning ger färdighet, tänker mamman. Dam-di-di-dum-di-di-dam.
Mamman rynkar pannan, lägger undan trumma och tipper och ruskar händer och armar som protesterar mot de ovana rörelserna. Läser lite kurslitteratur, pratar lite med familjen. I huvudet låter det dam-di-di-dum-di-di-dam. Mamman plockar upp trumman igen. Familjen himlar med ögonen. Dam-di-di-dum-di-di-dam.
Övning ger färdighet, tänker mamman. Dam-di-di-dum-di-di-dam.
2009-01-01
favoritlåten
Dottern sjunger för sig själv medan hon plockar undan sitt Playmobil:
Mamma mia, hé ah go again,
mai, mai, hao kanaih wozest you?
Mamma mia, hur ah go again,
mai, mai, hau caneveh lettu go.
Japp, Björn och Benny, det är vad som händer när man skriver låtar som bara är för catchy. Men helt fel på det är hon inte, tycker den stolta modern.
Mamma mia, hé ah go again,
mai, mai, hao kanaih wozest you?
Mamma mia, hur ah go again,
mai, mai, hau caneveh lettu go.
Japp, Björn och Benny, det är vad som händer när man skriver låtar som bara är för catchy. Men helt fel på det är hon inte, tycker den stolta modern.
la prima
Gårdagen var mysig. Vi firade med två andra barnfamiljer mitt i ett villaområde. Alla grannar stod för pangandet, vi nöjde oss med att skicka upp en vacker khom loy.
Menyn:
Förrättstallrik med marinerad och stekt halloumi, thailändsk räkboll smaksatt med ingefära och chili, kycklingspett marinerat i rosépeppar, kaffe, koriander och citron samt en basilikacrème med bröd att doppa i den.
Huvudrätten var en gumbo med kyckling och stark korv, serverad med basmatiris och en sallad på machésallad, avocado och broccoli.
Och till dessert serverades en exotisk gino, där täcket istället för traditionell vit choklad bestod av kokos, mjölkchoklad, färsk ingefära och farinsocker. Till denna smarrighet serverades vaniljglass.
Och så pratades det, spelades spel, dracks champagne och hades bara allmänt trevligt.
Idag var jag ensam uppe klockan åtta. Barnen, som alla somnat ungefär kl två, sov, de vuxna sov, endast prästen var vaken.... Jag begav mig till Malmö och stor festlig musikhögmässa för att fira församlingens födelsedag. En härlig gudstjänst blev det (om än hur lång som helst) med väldigt mycket folk för att vara en nyårsdag.
Nu ska det vilas. Det här året har börjat bra.
Menyn:
Förrättstallrik med marinerad och stekt halloumi, thailändsk räkboll smaksatt med ingefära och chili, kycklingspett marinerat i rosépeppar, kaffe, koriander och citron samt en basilikacrème med bröd att doppa i den.
Huvudrätten var en gumbo med kyckling och stark korv, serverad med basmatiris och en sallad på machésallad, avocado och broccoli.
Och till dessert serverades en exotisk gino, där täcket istället för traditionell vit choklad bestod av kokos, mjölkchoklad, färsk ingefära och farinsocker. Till denna smarrighet serverades vaniljglass.
Och så pratades det, spelades spel, dracks champagne och hades bara allmänt trevligt.
Idag var jag ensam uppe klockan åtta. Barnen, som alla somnat ungefär kl två, sov, de vuxna sov, endast prästen var vaken.... Jag begav mig till Malmö och stor festlig musikhögmässa för att fira församlingens födelsedag. En härlig gudstjänst blev det (om än hur lång som helst) med väldigt mycket folk för att vara en nyårsdag.
Nu ska det vilas. Det här året har börjat bra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)