Jag predikade igår. Och det gjorde jag i alla fall bättre än vad jag sjöng *ryyyys* Mental post-it-lapp: sjung inte liturgiskt med förkylda stämband...
I alla fall finns predikan på prästflickealster, som vanligt.
2008-11-02
är Gud viktig?
Om Gud finns borde väl Gud vara viktig?
Eller hur?
Om det är så att man bekänner sig till tro på något slags högre väsen, borde det väl vara intressant att ha någon slags relation till detta väsen? Man borde väl söka kontakt? Borde väl vilja vara nära, vara viktig även för detta väsen?
Jag bara funderar.
Efter flera samtal den här helgen, där människor har uttryckt sin förvåning över hur svenskar i gemen kan uttrycka en viss tro, men inte dra konsekvenserna av den, har det även blivit aktuellt för mig. Igen, kanske jag ska säga, eftersom samma frågeställning återkommer.
Det borde ju vara så att om Gud finns (eller "någon slags högre makt") är Gud också viktig, kanske viktigare än nästan allt, och ändå tar vi inte våra barn till kyrkan, ändå pratar vi inte om vår tro, ändå tycker vi att tron måste vara så privat att den inte får märkas. Det är en smula märkligt.
Eller hur?
Om det är så att man bekänner sig till tro på något slags högre väsen, borde det väl vara intressant att ha någon slags relation till detta väsen? Man borde väl söka kontakt? Borde väl vilja vara nära, vara viktig även för detta väsen?
Jag bara funderar.
Efter flera samtal den här helgen, där människor har uttryckt sin förvåning över hur svenskar i gemen kan uttrycka en viss tro, men inte dra konsekvenserna av den, har det även blivit aktuellt för mig. Igen, kanske jag ska säga, eftersom samma frågeställning återkommer.
Det borde ju vara så att om Gud finns (eller "någon slags högre makt") är Gud också viktig, kanske viktigare än nästan allt, och ändå tar vi inte våra barn till kyrkan, ändå pratar vi inte om vår tro, ändå tycker vi att tron måste vara så privat att den inte får märkas. Det är en smula märkligt.
2008-10-30
ibland blir det skojigt
Mitt i kollegans predikan häver en av lyssnarna upp sin stämma, och säger vänd till sin granne: "Vad är det här för skit?"
Musikern garvar, kollegan kommer av sig lite lätt och säger: "Eh, jag ska försöka skärpa mig." Övriga lyssnare ler stort.
När gudstjänsten sedan är slut, säger samma lyssnare: "Är det redan slut?"
Prästjobbet...ibland är det roligt nästan jämt... ;)
Musikern garvar, kollegan kommer av sig lite lätt och säger: "Eh, jag ska försöka skärpa mig." Övriga lyssnare ler stort.
När gudstjänsten sedan är slut, säger samma lyssnare: "Är det redan slut?"
Prästjobbet...ibland är det roligt nästan jämt... ;)
2008-10-29
stör mig en smula
Alltså, jag kanske är en smula överkänslig, vad vet jag, men nog borde det vara självklart att hälsa och le när man träffas för första gången och ska jobba ihop?
Och nog borde det kunna vara rätt vettigt att omedelbart därefter inte skälla ut den intet ont anande prästflickan för en förseelse hon inte ens visste att hon gjort sig skyldig till?
Att acceptera en ursäkt (som prästflickan egentligen inte ens borde behövt ge, eftersom hon inte gjort något fel) känns också som en smart och trevlig grej.
Och om man är intresserad av att göra ett bra jobb, tycks det väl vara en bra idé att stödja nämnda prästflicka istället för att göra livet surt för henne när hon säger fel?
Jag bara undrar. *morrar*
Och nog borde det kunna vara rätt vettigt att omedelbart därefter inte skälla ut den intet ont anande prästflickan för en förseelse hon inte ens visste att hon gjort sig skyldig till?
Att acceptera en ursäkt (som prästflickan egentligen inte ens borde behövt ge, eftersom hon inte gjort något fel) känns också som en smart och trevlig grej.
Och om man är intresserad av att göra ett bra jobb, tycks det väl vara en bra idé att stödja nämnda prästflicka istället för att göra livet surt för henne när hon säger fel?
Jag bara undrar. *morrar*
2008-10-27
jobbmöjlighet
Jag vill ha en assistent! Någon som organiserar mitt skrivbord, ringer trista samtal, besvarar besvärliga mail, hittar på fiffiga ursäkter, skriver tackkort och då och då beställer bord åt mig på någon flådig restaurang.
Intresserad?
Jag kan inte erbjuda någon lön. Inget eget skrivbord. Inte ens någon slags arbetsgivaransvar tänker jag ta på mig. Men du får nöjet av att följa med mig under dagarna, att tjäna kyrkan och därmed Kristus (ja, typ, i alla fall)... Och nog är det bättre än att stanna hemma och se på Days of Our Lives? Eller?
Lämna din ansökan i kommentarerna. Tillträde så snart som möjligt. Jag bjuder på lunch om du får jobbet.
Nej, det är inte (jättemycket) på allvar.
Ja, det är lite mycket nu.
Intresserad?
Jag kan inte erbjuda någon lön. Inget eget skrivbord. Inte ens någon slags arbetsgivaransvar tänker jag ta på mig. Men du får nöjet av att följa med mig under dagarna, att tjäna kyrkan och därmed Kristus (ja, typ, i alla fall)... Och nog är det bättre än att stanna hemma och se på Days of Our Lives? Eller?
Lämna din ansökan i kommentarerna. Tillträde så snart som möjligt. Jag bjuder på lunch om du får jobbet.
Nej, det är inte (jättemycket) på allvar.
Ja, det är lite mycket nu.
2008-10-25
en bra november
Den här bloggen börjar nå en relativt respektabel ålder. Den tänker dock inte pensionera sig än på ett bra tag. Det är roligt att gå tillbaka och läsa gammalt, inse vad jag blev upprörd över då, eller gladdes över. På relativt kort tid kan livet förändras mycket.
Men det finns teman som kommer tillbaka, och jag är säker på att min avsky för november är ett av dessa. Det finns få saker som gör november uthärdligt, och de har generellt att göra med vad som kommer efter, dvs advent och jul, snarare än den grå och regniga månaden i sig.
För några år sedan, när dottern just hade fyllt ett, tog vi henne och hennes oerhört portabla resesäng under armen och åkte till Thailand och Hongkong i en månad, 8/11-8/12. Vi luffade runt: en vecka i Hua Hin/Pranburi, en i Bangkok, en i Hongkong/Macau och en på Ko Lanta. Det var fantastiskt. Thailändare älskar bebisar, kineser likaså. Och vi kunde tillbringa massor av tid tillsammans på såväl kalligrafimuseer, som i kyrkor, som på stranden. November har aldrig, varken förr eller efter, varit mer behaglig. Jag önskar att jag alltid kunde hoppa över den på liknande sätt.
Men nu gäller det att sova ordentligt, att bita ihop, för nu kör vi snart. Allhelgona, skolbesök, höstmarknad, mörker och massor med planeringsmöten inför advent, jul och nästa år. Och regn förstås. Urk.
Men det finns teman som kommer tillbaka, och jag är säker på att min avsky för november är ett av dessa. Det finns få saker som gör november uthärdligt, och de har generellt att göra med vad som kommer efter, dvs advent och jul, snarare än den grå och regniga månaden i sig.
För några år sedan, när dottern just hade fyllt ett, tog vi henne och hennes oerhört portabla resesäng under armen och åkte till Thailand och Hongkong i en månad, 8/11-8/12. Vi luffade runt: en vecka i Hua Hin/Pranburi, en i Bangkok, en i Hongkong/Macau och en på Ko Lanta. Det var fantastiskt. Thailändare älskar bebisar, kineser likaså. Och vi kunde tillbringa massor av tid tillsammans på såväl kalligrafimuseer, som i kyrkor, som på stranden. November har aldrig, varken förr eller efter, varit mer behaglig. Jag önskar att jag alltid kunde hoppa över den på liknande sätt.
Men nu gäller det att sova ordentligt, att bita ihop, för nu kör vi snart. Allhelgona, skolbesök, höstmarknad, mörker och massor med planeringsmöten inför advent, jul och nästa år. Och regn förstås. Urk.
2008-10-22
smart?
Ok, de där nya ketchupflaskorna. Ja, som de här:
Vad är poängen? Förr vad flaskorna omöjliga för att de först inte gav ifrån sig någon ketchup alls, och sedan alltihop på en gång (en så kallad ketchupeffekt *ler*), men nu är de fullständigt omöjliga eftersom ketchupen för det första är omöjlig att sikta in rätt, och för det andra att det kommer alldeles för mycket på en gång. Stackars korven blev helt dränkt. Jag undrar hur många barnfamiljer som svurit att aldrig mer köpa en sådan flaska?
Banalt, javisst. I-landsproblem, oh ja. Men lite störigt är det allt.
Vad är poängen? Förr vad flaskorna omöjliga för att de först inte gav ifrån sig någon ketchup alls, och sedan alltihop på en gång (en så kallad ketchupeffekt *ler*), men nu är de fullständigt omöjliga eftersom ketchupen för det första är omöjlig att sikta in rätt, och för det andra att det kommer alldeles för mycket på en gång. Stackars korven blev helt dränkt. Jag undrar hur många barnfamiljer som svurit att aldrig mer köpa en sådan flaska?
Banalt, javisst. I-landsproblem, oh ja. Men lite störigt är det allt.
2008-10-21
pilgrimage to friendship (and some Luther sites)
I'm back. Back in rainy, grey Malmö, back in insanely busy work days, back in the warmth of family.
Yeah, I've only been gone for five days, but still.
The trip to Lutherstadt Eisleben was fantastic. I have confirmed friendship, and made new friends. That kind of friends that will last, the ones you feel an immediate connection to. Life timers.
So we've talked, and talked, and talked, and... And in between the talking we've climbed bell towers (I LIKE bell towers :), looked at 16th century books, had a lot of good food (and a lot of good, and not so good, wine), touched relics, enjoyed standing in Luther's last pulpit, discussed sacramental theology (oh, wait, that must count as talking), played silly games, taken long walks with and without baby, zipped through Lutherstadt Wittenberg, laughed a lot, worshipped, cracked walnuts, and generally gotten to know each other very well. And now I miss them.
Oh well. It's not that far. Here are some pics.
Lutherstadt Eisleben, seen from the tower of Petri Pauli kirche.
The Luther statue in Wittenberg (or one of them). Actually payed for, and commissioned, by the people of Eisleben. To make a long story short, they're still upset, but got a nicer statue in the bargain.
The door with the theses. Not the original, if anyone should be in doubt.
S:t Nicolaus jawbone (parts of it). Or at least so it is said. I've touched Santa's chin!
Children's worship service at S:t Anne, the neighboring parish in Eisleben. Look at the palmtrees in the pulpit. And people claim I'm kitschy...?
(and..um...yeah...we went to Wittenberg instead of Eisenach....I kind of overslept, and thus opted for the shorter trip...)
Yeah, I've only been gone for five days, but still.
The trip to Lutherstadt Eisleben was fantastic. I have confirmed friendship, and made new friends. That kind of friends that will last, the ones you feel an immediate connection to. Life timers.
So we've talked, and talked, and talked, and... And in between the talking we've climbed bell towers (I LIKE bell towers :), looked at 16th century books, had a lot of good food (and a lot of good, and not so good, wine), touched relics, enjoyed standing in Luther's last pulpit, discussed sacramental theology (oh, wait, that must count as talking), played silly games, taken long walks with and without baby, zipped through Lutherstadt Wittenberg, laughed a lot, worshipped, cracked walnuts, and generally gotten to know each other very well. And now I miss them.
Oh well. It's not that far. Here are some pics.
Lutherstadt Eisleben, seen from the tower of Petri Pauli kirche.
The Luther statue in Wittenberg (or one of them). Actually payed for, and commissioned, by the people of Eisleben. To make a long story short, they're still upset, but got a nicer statue in the bargain.
The door with the theses. Not the original, if anyone should be in doubt.
S:t Nicolaus jawbone (parts of it). Or at least so it is said. I've touched Santa's chin!
Children's worship service at S:t Anne, the neighboring parish in Eisleben. Look at the palmtrees in the pulpit. And people claim I'm kitschy...?
(and..um...yeah...we went to Wittenberg instead of Eisenach....I kind of overslept, and thus opted for the shorter trip...)
2008-10-14
resa
Hit ska jag. På torsdag åker jag till Lutherstadt Eisleben, staden där Luther föddes för snart 525 år sedan, där han döptes på Martinsdagen 11 november (det kommer firas mycket!), dagen efter han föddes, och där han predikade sina sista predikningar.
Men mest åker jag ju för att hälsa på vänner :)
Därför blir det inte heller något bloggat på nästan en vecka, om jag inte skulle komma åt en dator och ha några minuter över.
Men mest åker jag ju för att hälsa på vänner :)
Därför blir det inte heller något bloggat på nästan en vecka, om jag inte skulle komma åt en dator och ha några minuter över.
2008-10-13
mångfald
Under tacksägelsegudstjänsten (ett härligt kaos med alla körer, frukt, grönt och bakat i koret, 400 personer i bänkarna) fann jag mig plötsligt titta på många av de olika skor som fanns i kyrkan. Där var barnskor av den klunsigare sorten, sexiga stilettklackade stövlar, förnuftiga promenadskor, prydliga loafers... Nästan alla var svarta, men det var en mångfald av uttryck och sorter som gjorde mig extra glad. Så underbart att det faktiskt finns plats för alla dessa skor, med sina tillhörande olika ägare och bärare, i samma kyrka, i samma gudstjänst!
Det finns mycket att vara tacksam för i mitt liv. Och inte minst av dessa saker är kyrkan, såväl byggnaden, dess församling och organisationen, som jag älskar.
(och alla bilder på skor är tagna från Din Skos hemsida, om nu någon skulle undra)
Det finns mycket att vara tacksam för i mitt liv. Och inte minst av dessa saker är kyrkan, såväl byggnaden, dess församling och organisationen, som jag älskar.
(och alla bilder på skor är tagna från Din Skos hemsida, om nu någon skulle undra)
2008-10-11
lil' capitalist
I don't know how it happened. But my daughter is a full blooded capitalist. A "owning makes me happy, stuff is the meaning of life"-collectomaniac. And every Saturday we go to war. Because Saturdays are room cleaning days.
"Do you use this?" I, or her dad, ask.
"Ye-he-hess" daughter says, with teary eyes and trembling voice.
"For what?" we insist.
"I'm gonna make...(insert various non-likely projects)" daughter claims, while forcing pearly tears out of her pretty blue eyes.
"Then find someplace for it to be, other than the floor" parent hisses between clenched teeth.
Harmony. Not.
Sometimes we throw stuff out when she turns her back. But clever little Spawn of Chicago School of Economics (and how the hell did that happen?) is not easily fooled. She checks the waste bin every five minutes, and sometimes finds broken McDonald's toys or wrinkled pieces of paper, pulls them out, and cradles them lovingly while staring accusingly at her evil parents.
We've tried it all. Making it a contest ("let's see who can sort the most things!"), withholding her pocket money, combining the cleaning with dancing and music, refusing buying Saturday candy if the room isn't cleaned... But the fact is, daughter HATES cleaning more than she loves candy, and LOVES her stuff much more than music and dancing and winning contests. Gaaah.
"Do you use this?" I, or her dad, ask.
"Ye-he-hess" daughter says, with teary eyes and trembling voice.
"For what?" we insist.
"I'm gonna make...(insert various non-likely projects)" daughter claims, while forcing pearly tears out of her pretty blue eyes.
"Then find someplace for it to be, other than the floor" parent hisses between clenched teeth.
Harmony. Not.
Sometimes we throw stuff out when she turns her back. But clever little Spawn of Chicago School of Economics (and how the hell did that happen?) is not easily fooled. She checks the waste bin every five minutes, and sometimes finds broken McDonald's toys or wrinkled pieces of paper, pulls them out, and cradles them lovingly while staring accusingly at her evil parents.
We've tried it all. Making it a contest ("let's see who can sort the most things!"), withholding her pocket money, combining the cleaning with dancing and music, refusing buying Saturday candy if the room isn't cleaned... But the fact is, daughter HATES cleaning more than she loves candy, and LOVES her stuff much more than music and dancing and winning contests. Gaaah.
2008-10-09
beslut
Det blir Eisenach.
Wittenberg kommer jag till förr eller senare ändå, och, framförallt...
...en borg! En riktig borg!
Wittenberg kommer jag till förr eller senare ändå, och, framförallt...
...en borg! En riktig borg!
2008-10-08
berg och dalar
Prästflickan har haft två ordentligt jobbiga dagar med, troligtvis, ischiasnerven i kläm. Ont är bara förnamnet. Men det är ok så länge jag är uppe och rör på mig, nattsömnen är besvärligare. Jag har fått massor med hjälpsamma tips, så nu ska en del av dem praktiseras.
I alla fall finns det roligare saker på horisonten. Nästa vecka ska jag åka och hälsa på en god vän i Tyskland, närmare bestämt i Luthers födelsestad Eisleben. Det är bara en minisemester, men det ska verkligen bli hur roligt som helst!
Den gode vännen frågade mig vilken av de andra Lutherstäderna jag skulle vilja besöka (han kan komma loss en dag för att visa mig, jag kan ju åka på egen hand till en till, men det blir nog inte så mycket vilsam semester då, så jag nöjer mig med Eisleben plus en): Wittenberg, Eisenach eller Erfurt. Eftersom jag inte har varit i någon av dem vet jag verkligen inte. Spontant kanske jag skulle säga Wittenberg, bara för att man "ska" det, men vad säger ni? Tips eller åsikter?
I alla fall finns det roligare saker på horisonten. Nästa vecka ska jag åka och hälsa på en god vän i Tyskland, närmare bestämt i Luthers födelsestad Eisleben. Det är bara en minisemester, men det ska verkligen bli hur roligt som helst!
Den gode vännen frågade mig vilken av de andra Lutherstäderna jag skulle vilja besöka (han kan komma loss en dag för att visa mig, jag kan ju åka på egen hand till en till, men det blir nog inte så mycket vilsam semester då, så jag nöjer mig med Eisleben plus en): Wittenberg, Eisenach eller Erfurt. Eftersom jag inte har varit i någon av dem vet jag verkligen inte. Spontant kanske jag skulle säga Wittenberg, bara för att man "ska" det, men vad säger ni? Tips eller åsikter?
2008-10-07
mantran
Det är den heliga Birgittas dag. Om henne har det sagts och skrivits mycket, men för mig är hennes betydelse koncentrerad i det att hon gav oss en av de bästa småbönerna jag vet:
Visa mig, Herre, din väg, och gör mig villig att vandra den.
Den bönen återkommer i mitt böneliv med rätt hög frekvens. Jag har ett anglikanskt radband:
och när jag använder det är just småböner som Birgittas väldigt bra.
Men favoriten är "Herre, fyll mig med ditt goda, och låt mig få bli till välsignelse", som jag ber varje gång jag ska ha en gudstjänst, mumlar för mig själv framme vid altaret före begravningar, eller just använder med radbandet.
Det finns många andra sådana mantran, tex Jesusbönen. Men vilket/vilka gillar du?
Visa mig, Herre, din väg, och gör mig villig att vandra den.
Den bönen återkommer i mitt böneliv med rätt hög frekvens. Jag har ett anglikanskt radband:
och när jag använder det är just småböner som Birgittas väldigt bra.
Men favoriten är "Herre, fyll mig med ditt goda, och låt mig få bli till välsignelse", som jag ber varje gång jag ska ha en gudstjänst, mumlar för mig själv framme vid altaret före begravningar, eller just använder med radbandet.
Det finns många andra sådana mantran, tex Jesusbönen. Men vilket/vilka gillar du?
2008-10-06
leendet som tror att det vet
Det visar sig att han eller hon har läst en hel del Bibel. Vet en hel del om kanoniseringsprocesserna, och hur en del dogmer kommit till i den tidiga kyrkan. Vet, naturligtvis, det mesta om Maria Magdalenas evangelium, och om de andra gnostiska skrifterna. Och om jag skulle fråga om det, skulle hon, eller han, nog kunna berätta en och annan skräckberättelse från korstågen, och säkerligen väldigt mycket om inkvisitionens framfart bland katarerna.
Och alltihop av vad vi gör i konfirmandgruppen iakttas med ett litet leende eller en rynkad panna. För han, eller hon, deklarerar sig tydligt vara ateist.
Och hon, eller han, misslyckas rätt så spektakulärt med att provocera oss. Vi har hört det förut. Och vi erkänner allihop att kyrkan har mycket att svara för, och att teodicéproblemet är just ett problem, och att det säkert var en och annan märklighet i kanoniseringsprocessen. Är det inte den här typen av Dan Brown-ateist man möter som konfirmandpräst, så är det Discovery-ateisten, han (oftast, ja) som är där för att knäcka kreationister med sin vetenskapliga briljans. Och vi vet att de måste mötas med absolut ärlighet och stor ömhet.
För de, ateist-fjortisarna, är så välkomna. Deras frågor är så viktiga, deras skepticism sund. Jag önskar att de finner andra auktoriteter än populärvetenskapliga, eller i många fall, kvasivetenskapliga guruer och författare, jag önskar dem en levande relation med levande Gud, och jag är absolut övertygad om att de är där för att de vill förstå, vill känna.
Jag tror, för att det är vad jag gör, att de vill tro.
Och alltihop av vad vi gör i konfirmandgruppen iakttas med ett litet leende eller en rynkad panna. För han, eller hon, deklarerar sig tydligt vara ateist.
Och hon, eller han, misslyckas rätt så spektakulärt med att provocera oss. Vi har hört det förut. Och vi erkänner allihop att kyrkan har mycket att svara för, och att teodicéproblemet är just ett problem, och att det säkert var en och annan märklighet i kanoniseringsprocessen. Är det inte den här typen av Dan Brown-ateist man möter som konfirmandpräst, så är det Discovery-ateisten, han (oftast, ja) som är där för att knäcka kreationister med sin vetenskapliga briljans. Och vi vet att de måste mötas med absolut ärlighet och stor ömhet.
För de, ateist-fjortisarna, är så välkomna. Deras frågor är så viktiga, deras skepticism sund. Jag önskar att de finner andra auktoriteter än populärvetenskapliga, eller i många fall, kvasivetenskapliga guruer och författare, jag önskar dem en levande relation med levande Gud, och jag är absolut övertygad om att de är där för att de vill förstå, vill känna.
Jag tror, för att det är vad jag gör, att de vill tro.
2008-10-05
barnkalas
Tag en sköldpaddsdräkt (hemgjord), elva barn mellan två och fem års ålder, marängsviss-tårta, en uppsjö av plastjuveler, en storm, en rockring, en amatörtrollkarl (maken!) och precis hur mycket lycka som helst. Blanda ordentligt i en trång innerstadslägenhet. Luta dig tillbaka (nåja) och stirra förbluffat på hur allt bara funkar: inga bråk, inga kroppsskador eller förgiftningstillbud, inga kattattacker (eller attackerade katter), eller allergiutbrott.
Gud är god. Och äntligen är det ett helt år till nästa gång. Pust.
Gud är god. Och äntligen är det ett helt år till nästa gång. Pust.
2008-10-04
blängde
Det är inte alltid så lätt att sova på tåg. Jag gled in och ur sömnen hela vägen, vaknade till då och då, vände mig, kom inte överens med lakanet (vem kom på att sy ihop dem vid fotändan? Jag HATAR att inte kunna sticka ut mina fötter!)... Men jag måste i alla fall ha sovit någon gång, för jag vaknade av ett underligt ljud. Vi stod på perrongen i Malmö, men eftersom man får ligga kvar och gona sig till åtta, hade jag beslutat mig att sova lite till. Ljudet, och en underlig tyngd över mina ben, fick mig att öppna ögonen och då såg jag en man stå i kupén. Detta var riktigt underligt eftersom det var en damkupé.
I vilket fall som helst. Jag stirrade på mannen. Han stirrade tillbaka. Han tittade bort, sedan tittade han igen. Jag glodde fortfarande på honom. Då slängde han något på den nedersta britsen (jag låg på mellanbädden) och gick ut. Jag blundade, tänkte att han var en städare eller så som kommit för att bädda.
Men lite senare var han tillbaka. Jag tittade igen. Då släppte han någonting på golvet, och gick ut och stängde kupédörren efter sig.
Någonting fick mig att besluta att ge upp hela sovprojektet, och jag hoppade ner från sängen. På golvet låg en av mina väskor. Bredvid den mitt skärp, som legat ovanpå väskan på den lilla hyllan vid fotändan av min brits. Tyngden jag hade känt över mina ben där på morgonen var koftan, som också hade legat ovanpå väskan, men som ramlat av när väskan lyfts bort. Jag insåg helt plötsligt att mannen inte alls varit en städare, utan en tjuv, och jag hade hindrat honom från att stjäla mina saker genom att blänga på honom. Jag blev klarvaken på en gång, klädde på mig och tog mig hem i rask takt. Ingenstans såg jag mannen, och jag vet inte vad jag hade gjort om jag sprungit på honom.
Nu i efterhand är det rätt läskigt, men tänk om det alltid hade varit så enkelt.
I vilket fall som helst. Jag stirrade på mannen. Han stirrade tillbaka. Han tittade bort, sedan tittade han igen. Jag glodde fortfarande på honom. Då slängde han något på den nedersta britsen (jag låg på mellanbädden) och gick ut. Jag blundade, tänkte att han var en städare eller så som kommit för att bädda.
Men lite senare var han tillbaka. Jag tittade igen. Då släppte han någonting på golvet, och gick ut och stängde kupédörren efter sig.
Någonting fick mig att besluta att ge upp hela sovprojektet, och jag hoppade ner från sängen. På golvet låg en av mina väskor. Bredvid den mitt skärp, som legat ovanpå väskan på den lilla hyllan vid fotändan av min brits. Tyngden jag hade känt över mina ben där på morgonen var koftan, som också hade legat ovanpå väskan, men som ramlat av när väskan lyfts bort. Jag insåg helt plötsligt att mannen inte alls varit en städare, utan en tjuv, och jag hade hindrat honom från att stjäla mina saker genom att blänga på honom. Jag blev klarvaken på en gång, klädde på mig och tog mig hem i rask takt. Ingenstans såg jag mannen, och jag vet inte vad jag hade gjort om jag sprungit på honom.
Nu i efterhand är det rätt läskigt, men tänk om det alltid hade varit så enkelt.
2008-10-03
*swoooosh*
Dashing up to Uppsala and the leadership program again. Train 8 - 12.40 now, and tonight I'm getting on the night train back south.
Tomorrow, baptism at 10.30 am, and wedding at 2 pm. The evening will be spent in a frenzy of writing a sermon and sewing a turtle shield for the daughters masquerade party on Sunday.
Sunday, oh, Sunday. The day of rest. Hah! First, worship. Five of our confirmands will participate, meaning more work preparing (but the results are nice, of course). And then another baptism at two pm, and then home. The kids will arrive at 4 (I secretly hope at least half of them have caught colds and stay at home). When they leave, at six, I expect to be totally and utterly exhausted.
There is one comfort in this (except it all being voluntary and fun stuff, in spite of too much), and that is that mad people for some reason are supposed to be closer to God. Since I know count myself among the mentally deranged, me and God must thus be closer than ever. But I bet she's laughing at me.
Tomorrow, baptism at 10.30 am, and wedding at 2 pm. The evening will be spent in a frenzy of writing a sermon and sewing a turtle shield for the daughters masquerade party on Sunday.
Sunday, oh, Sunday. The day of rest. Hah! First, worship. Five of our confirmands will participate, meaning more work preparing (but the results are nice, of course). And then another baptism at two pm, and then home. The kids will arrive at 4 (I secretly hope at least half of them have caught colds and stay at home). When they leave, at six, I expect to be totally and utterly exhausted.
There is one comfort in this (except it all being voluntary and fun stuff, in spite of too much), and that is that mad people for some reason are supposed to be closer to God. Since I know count myself among the mentally deranged, me and God must thus be closer than ever. But I bet she's laughing at me.
2008-10-02
det var en gång...
...för fem år sedan, långt härifrån. Närmare bestämt på Karolinska Sjukhuset i Solna/Stockholm. Sedan ett par dagar var jag, stor som ett hus, inlagd för observation. De misstänkte att jag hade havandeskapsförgiftning, men tecknen var inte entydiga.
I vilket fall som helst. Det började dra ihop sig. Ja, inte fysiskt då, det verkade som om barnet var fullständigt tillfreds med att befinna sig inne i det mysiga mörka som var min kropp, men jag hade gått 6 dagar över tiden, och barnmorskorna och läkarna tyckte att nu fick det räcka.
Så idag, för fem år sedan, sattes det en spruta i mitt lår, och så började det.
Vi var i ett förberedelserum när värkstormen (1 värk i minuten eller oftare) rasade. Vi hade ju ingen aning, maken och jag, om att det inte skulle vara fullständigt så här läskigt, så vi bet ihop. Vi spelade Lost Cities, tog en och annan promenad, jag läste Thailands Öar och Stränder (än idag kan minnesfragment av det dyka upp när någon pratar om Diamantstranden på Koh Samet, till exempel), och då och då kopplade vi in tns-en när värkarna var otäcka och starka.
Efter ett tag kom vår barnmorska och frågade förskräckt hur länge det här hade pågått. När vi sade "en timme, tror vi", stönade hon och gav mig värkstillande.
Det lugnade ner sig. Sakta men säkert närmade vi oss. Vi flyttades in i förlossningssalen, och vattnet gick. Det var kväll. Allt var klart, men barnet hade inte minsta lust att komma ut. Hon ville inte komma ner. En barnmorska låg över magen på mig och tryckte, medan jag kämpade med lustgas och värkar, men ingenting hände. Den lilla grejen de hade kopplat in på barnets huvud gav oroväckande signaler - vid varje värk blev hjärtslagen svagare. Muttrande konfererade läkare och barnmorskor, och sedan kom läkaren fram och tillkännagav: "Det blir kejsarsnitt!" Barnet, visade det sig, låg med navelsträngen två varv runt halsen, och vid varje värk drogs den åt.
Skrattande och sjungande av lättnad (och lustgas...) , nu hände det i alla fall något, forsade vi genom korridorer och hissar. Klockan var elva på kvällen, men i operationssalen var det fullt av folk. De var framme och hälsade allihop, och jag hälsade glatt tillbaka. Lustgas - fina grejer.
Epiduralbedövning in. Läkaren kratsade mig på magen. "Aj!" Han rynkade pannan, väntade, försökte igen. "Aj!" Han vände sig till mig: "Bedövningen tar inte, vi måste söva dig." Jag hann precis nicka, krama makens hand (han blev sedan utkörd) innan masken sänktes över näsa och mun och jag var borta.
Resten vet jag inte mycket om. Efter en kvart eller så kom de ut med ett litet blårött knyte. maken fick, efter lite kollande och tvättande, ta hand om barnet. Det blev en liten dotter. Hon föddes 23.20, var 52 centimeter lång och vägde 3990 gram. Hon heter Sofia, hon är sina föräldrars ljus och glädje, och idag är hon fem år gammal.
Och jag kommer aldrig sluta älska Karolinska, som räddade hennes liv.
I vilket fall som helst. Det började dra ihop sig. Ja, inte fysiskt då, det verkade som om barnet var fullständigt tillfreds med att befinna sig inne i det mysiga mörka som var min kropp, men jag hade gått 6 dagar över tiden, och barnmorskorna och läkarna tyckte att nu fick det räcka.
Så idag, för fem år sedan, sattes det en spruta i mitt lår, och så började det.
Vi var i ett förberedelserum när värkstormen (1 värk i minuten eller oftare) rasade. Vi hade ju ingen aning, maken och jag, om att det inte skulle vara fullständigt så här läskigt, så vi bet ihop. Vi spelade Lost Cities, tog en och annan promenad, jag läste Thailands Öar och Stränder (än idag kan minnesfragment av det dyka upp när någon pratar om Diamantstranden på Koh Samet, till exempel), och då och då kopplade vi in tns-en när värkarna var otäcka och starka.
Efter ett tag kom vår barnmorska och frågade förskräckt hur länge det här hade pågått. När vi sade "en timme, tror vi", stönade hon och gav mig värkstillande.
Det lugnade ner sig. Sakta men säkert närmade vi oss. Vi flyttades in i förlossningssalen, och vattnet gick. Det var kväll. Allt var klart, men barnet hade inte minsta lust att komma ut. Hon ville inte komma ner. En barnmorska låg över magen på mig och tryckte, medan jag kämpade med lustgas och värkar, men ingenting hände. Den lilla grejen de hade kopplat in på barnets huvud gav oroväckande signaler - vid varje värk blev hjärtslagen svagare. Muttrande konfererade läkare och barnmorskor, och sedan kom läkaren fram och tillkännagav: "Det blir kejsarsnitt!" Barnet, visade det sig, låg med navelsträngen två varv runt halsen, och vid varje värk drogs den åt.
Skrattande och sjungande av lättnad (och lustgas...) , nu hände det i alla fall något, forsade vi genom korridorer och hissar. Klockan var elva på kvällen, men i operationssalen var det fullt av folk. De var framme och hälsade allihop, och jag hälsade glatt tillbaka. Lustgas - fina grejer.
Epiduralbedövning in. Läkaren kratsade mig på magen. "Aj!" Han rynkade pannan, väntade, försökte igen. "Aj!" Han vände sig till mig: "Bedövningen tar inte, vi måste söva dig." Jag hann precis nicka, krama makens hand (han blev sedan utkörd) innan masken sänktes över näsa och mun och jag var borta.
Resten vet jag inte mycket om. Efter en kvart eller så kom de ut med ett litet blårött knyte. maken fick, efter lite kollande och tvättande, ta hand om barnet. Det blev en liten dotter. Hon föddes 23.20, var 52 centimeter lång och vägde 3990 gram. Hon heter Sofia, hon är sina föräldrars ljus och glädje, och idag är hon fem år gammal.
Och jag kommer aldrig sluta älska Karolinska, som räddade hennes liv.
2008-10-01
himlar med ögonen
Egentligen gillar jag möten och konferenser. Ja, jag vet att det är något fel på mig, men jag tycker faktiskt om att stöta och blöta idéer, att planera och utvärdera. Men idag blev det inte så bra.
Framtidsseminarium...det började rätt bra, tycker jag. Biskopen hade spelat in en hälsning, och förre prosten höll ett historiskt kåseri som var intressant. Men sedan. En massa statisktikpresenterande från en som jobbar på Malmö stad, och ett entusiastiskt (men i mina ögon inte saliggörande) föredrag från en Stockholmsförsamlings kh och kr-ordförande. Och sedan kom den obligatoriska konsulten från Kairos Future och lät oss grupparbeta. Suck. OM man nu tvunget ska klämma in oss i slumpmässiga grupper och få oss att trendspana, skulle det inte vara klädsamt att INTE komma med de färdiga svaren sedan? Och detta skedde om och om igen.
Bara för tydlighetens skull: jag tycker att det är superviktigt att tänka på framtiden. Enormt viktigt för oss som kyrka, som församlingar (och kontrakt), och som enskilda kristna. Vi måste tänka över vad vi vill, vilka vi är och hur vi ska vara kyrka i den här tiden och framtiden. Men jag tycker inte att detta var ett bra sätt, och jag hoppas innerligen att det fortsatta arbetet i församlingarna ska bli mer inspirerande och givande. Detta kändes mest som slöseri med tid. Tyvärr.
Och en sak till: det hade väl varit trevligt att fira mässa ihop? Eller att åtminstone informera om att det firades mässa i kyrkan intill? *muttrar*
Slutgnällt. Intentionen var god, och nu är det upp till oss.
Framtidsseminarium...det började rätt bra, tycker jag. Biskopen hade spelat in en hälsning, och förre prosten höll ett historiskt kåseri som var intressant. Men sedan. En massa statisktikpresenterande från en som jobbar på Malmö stad, och ett entusiastiskt (men i mina ögon inte saliggörande) föredrag från en Stockholmsförsamlings kh och kr-ordförande. Och sedan kom den obligatoriska konsulten från Kairos Future och lät oss grupparbeta. Suck. OM man nu tvunget ska klämma in oss i slumpmässiga grupper och få oss att trendspana, skulle det inte vara klädsamt att INTE komma med de färdiga svaren sedan? Och detta skedde om och om igen.
Bara för tydlighetens skull: jag tycker att det är superviktigt att tänka på framtiden. Enormt viktigt för oss som kyrka, som församlingar (och kontrakt), och som enskilda kristna. Vi måste tänka över vad vi vill, vilka vi är och hur vi ska vara kyrka i den här tiden och framtiden. Men jag tycker inte att detta var ett bra sätt, och jag hoppas innerligen att det fortsatta arbetet i församlingarna ska bli mer inspirerande och givande. Detta kändes mest som slöseri med tid. Tyvärr.
Och en sak till: det hade väl varit trevligt att fira mässa ihop? Eller att åtminstone informera om att det firades mässa i kyrkan intill? *muttrar*
Slutgnällt. Intentionen var god, och nu är det upp till oss.
2008-09-30
the prayer journal
As I have said before, I've started writing/drawing a prayer journal. It's great. I love how some days I just draw, and others I write more.
Here are some examples:
Here are some examples:
2008-09-29
*rodnar*
Thomas O. på bloggen A Vadå? nominerade mig. Jag är naturligtvis sjukt smickrad.
Så nu faller den obehagliga uppgiften att nominera sju favvobloggar på mig.
Reglerna:
1. De nominerade kopierar bilden och lägger på sin blogg.
2. Länka till personen du fick nomineringen av.
3. Nominera 7 bloggar.
4. Länka till de bloggar du nominerat.
5. Lämna ett meddelande på deras bloggar att de blivit nominerade.
Urk. Men, låt mig se...
Senapsfrön och fikonspråk För att Hapax är så rackarns klok nästan hela tiden. Varje gång jag läser ett inlägg där tänker jag "ja, så tycker jag med, men skulle aldrig formulerat det så bra"!
Inquietum es cor nostrum donec requiscat in Te För att ms Garbo är så ärlig, rolig och kärleksfull. I verkligheten också.
Life Between the Lines Nene är välformulerad och rolig, och att följa en aspirerande författares vedermödor är spännande.
Stora Syster i Vassen Jag håller verkligen inte alltid med Miriam, men jag uppskattar blandningen av högt och lågt, och så är hon ju en ämbetssyster!
Seeking a Foothold on Holy Ground Karaoke Rev är en fantastisk representant för alla dess smarta och roliga kollegor "over there" som jag nu räknar bland mina vänner.
Eky@Buzzstop28 Titta in hos Erik. Välformulerat och roligt bakom kulisserna hos en riktigt duktig tatuerare!
Priests and Parents Ok, en ytlänning till då. Knitting vicar är präst i Church of England och såväl klok som skojig.
Pust. Done.
(and for you foreign people - here's how it goes: you nominate your seven favourite blogs. Link back to the one who nominated you [me!], and then link to the one's you nominate. And do tell them! And yes, copy the pic.)
Så nu faller den obehagliga uppgiften att nominera sju favvobloggar på mig.
Reglerna:
1. De nominerade kopierar bilden och lägger på sin blogg.
2. Länka till personen du fick nomineringen av.
3. Nominera 7 bloggar.
4. Länka till de bloggar du nominerat.
5. Lämna ett meddelande på deras bloggar att de blivit nominerade.
Urk. Men, låt mig se...
Senapsfrön och fikonspråk För att Hapax är så rackarns klok nästan hela tiden. Varje gång jag läser ett inlägg där tänker jag "ja, så tycker jag med, men skulle aldrig formulerat det så bra"!
Inquietum es cor nostrum donec requiscat in Te För att ms Garbo är så ärlig, rolig och kärleksfull. I verkligheten också.
Life Between the Lines Nene är välformulerad och rolig, och att följa en aspirerande författares vedermödor är spännande.
Stora Syster i Vassen Jag håller verkligen inte alltid med Miriam, men jag uppskattar blandningen av högt och lågt, och så är hon ju en ämbetssyster!
Seeking a Foothold on Holy Ground Karaoke Rev är en fantastisk representant för alla dess smarta och roliga kollegor "over there" som jag nu räknar bland mina vänner.
Eky@Buzzstop28 Titta in hos Erik. Välformulerat och roligt bakom kulisserna hos en riktigt duktig tatuerare!
Priests and Parents Ok, en ytlänning till då. Knitting vicar är präst i Church of England och såväl klok som skojig.
Pust. Done.
(and for you foreign people - here's how it goes: you nominate your seven favourite blogs. Link back to the one who nominated you [me!], and then link to the one's you nominate. And do tell them! And yes, copy the pic.)
2008-09-28
söndagsmiddag - Marias marockanska gryta
Premiär! Recept på prästflickans blogg! Detta blev den rätt så improviserade middagen idag, och jisses vad gott det blev! Framförallt om man, som jag, gillar lite syrliga smaker.
Ta två kycklingfiléer av det större slaget (allra helst sådana som tillhört fåglar som fått ha det bra under sitt liv). Marinera i en kryddblandning bestående av: en deciliter olivolja, ungefär en msk mald torkad ingefära, en msk kanel, en msk paprika, en msk torkad mald koriander, en halv msk gurkmeja, en halv msk spiskummin, ett kryddmått cayennepeppar, ett kryddmått nejlika, och så mycket grovmalen svartpeppar du har lust med. Om du har saffran hemma gör den sig finfint i marinaden också, och krossad vitlök är ju i stort sett aldrig fel. Låt i alla fall alltihop gosa ihop sig i en timme, antingen i en plastpåse eller i en övertäckt skål.
Bryn sedan kycklingen i en stekpanna. Dela sedan filéerna i tre-fyra bitar vardera, och lägg över i en stekgryta (helst en gammal fin järngryta). Ner i stekpannan lägger du istället två citroner med skal och allt (ekologiska är bra, man slipper skrubba skalet lika mycket då, dessutom är de godare, på alla sätt), delade i åtta delar var (alltså halva klyftor). Bryn dem så att de får lite stekyta, sen lägger du över dem också i stekgrytan.
Efter detta bryner du en strimlad jättestor gul lök (eller två mindre) och en likaledes strimlad röd paprika (för att det blir så fint med det röda). I med dem i grytan.
Ta sedan en burk oliver (ICA har en bra olivblandning som är ekologisk), låt dem rinna av och släng ner i grytan. På med 3-4 deciliter buljong (jag använder ekologisk grönsaksbuljong, men det funkar säkert alldeles utmärkt med kycklingbuljong också).
Låt alltihop få puttra under lock ca 40 minuter eller så. Smaka av då och då. Salta inte, oliverna ger alldeles tillräcklig sälta.
När det doftar alldeles oemotståndligt och tiden nästan har gått kan du reda (om du bryr dig om sådant finlir) med en halv msk Maizena i en dl vatten. Låt koka upp igen och servera.
Tillsammans med bulgur eller couscous och gärna någon mumsig grönsak (vi är helt haricots verts-frälsta) blir detta en bra söndagsmiddag. Med något glas rött vin (rätt fruktigt, annars dödar syran i grytan vinet) blir det en fest!
Ta två kycklingfiléer av det större slaget (allra helst sådana som tillhört fåglar som fått ha det bra under sitt liv). Marinera i en kryddblandning bestående av: en deciliter olivolja, ungefär en msk mald torkad ingefära, en msk kanel, en msk paprika, en msk torkad mald koriander, en halv msk gurkmeja, en halv msk spiskummin, ett kryddmått cayennepeppar, ett kryddmått nejlika, och så mycket grovmalen svartpeppar du har lust med. Om du har saffran hemma gör den sig finfint i marinaden också, och krossad vitlök är ju i stort sett aldrig fel. Låt i alla fall alltihop gosa ihop sig i en timme, antingen i en plastpåse eller i en övertäckt skål.
Bryn sedan kycklingen i en stekpanna. Dela sedan filéerna i tre-fyra bitar vardera, och lägg över i en stekgryta (helst en gammal fin järngryta). Ner i stekpannan lägger du istället två citroner med skal och allt (ekologiska är bra, man slipper skrubba skalet lika mycket då, dessutom är de godare, på alla sätt), delade i åtta delar var (alltså halva klyftor). Bryn dem så att de får lite stekyta, sen lägger du över dem också i stekgrytan.
Efter detta bryner du en strimlad jättestor gul lök (eller två mindre) och en likaledes strimlad röd paprika (för att det blir så fint med det röda). I med dem i grytan.
Ta sedan en burk oliver (ICA har en bra olivblandning som är ekologisk), låt dem rinna av och släng ner i grytan. På med 3-4 deciliter buljong (jag använder ekologisk grönsaksbuljong, men det funkar säkert alldeles utmärkt med kycklingbuljong också).
Låt alltihop få puttra under lock ca 40 minuter eller så. Smaka av då och då. Salta inte, oliverna ger alldeles tillräcklig sälta.
När det doftar alldeles oemotståndligt och tiden nästan har gått kan du reda (om du bryr dig om sådant finlir) med en halv msk Maizena i en dl vatten. Låt koka upp igen och servera.
Tillsammans med bulgur eller couscous och gärna någon mumsig grönsak (vi är helt haricots verts-frälsta) blir detta en bra söndagsmiddag. Med något glas rött vin (rätt fruktigt, annars dödar syran i grytan vinet) blir det en fest!
gladdag
Idag (eh...igår) har varit en gladdag!
Mycket städande och fixande, förvisso, men ändå.
Jag var på gudstjänst i Lunds domkyrka tillsammans med massor av kollegor, både män och kvinnor, och fick njuta av känslan av att "bara" vara glad över att få vara präst. Det här jubiléet har omgärdats av så mycket tankar och funderingar runt samvetsklausuler och oförrätter åt alla möjliga håll, att det har varit svårt att känna den där riktiga glädjen. Men idag var den här. Biskop Christina predikade om hur beslutet faktiskt hade frigjort både män och kvinnor, och biskop Antje celebrerade. Många andra tjänstgjorde, som sig bör i en ordentlig katedralsfestmässa, och både manliga och kvinnliga röster hördes. Hela gudstjänsten kanske inte var riktigt i min smak (ja, jag erkänner, jag har svårt för dans i gudstjänst), men inte en sekund ångrade jag att jag hade slängt på mig kaftanen och åkt dit.
Och nu i kväll kom en bunt av mina vänner hit, mest för att fira min födelsedag, men även lite grann för att fira nämnda jubileum. Det blev en härlig blandning med "gamla" vänner som alltid varit med och nyare bekantskaper som jag gärna ser mer av i mitt liv. En och annan saknades också, som alltid, men många skratt och lite allvar fyllde kvällen bra.
Och dagens hjälte är maken som inte bara skruvade upp skåpen som skrotat i vardagsrummet i månader, utan även bakade bröd, passade barn (inte bara vårt eget utan även hennes kusin), skurade, dammsugade, plockade och gömde undan. Vilken man.
Mycket städande och fixande, förvisso, men ändå.
Jag var på gudstjänst i Lunds domkyrka tillsammans med massor av kollegor, både män och kvinnor, och fick njuta av känslan av att "bara" vara glad över att få vara präst. Det här jubiléet har omgärdats av så mycket tankar och funderingar runt samvetsklausuler och oförrätter åt alla möjliga håll, att det har varit svårt att känna den där riktiga glädjen. Men idag var den här. Biskop Christina predikade om hur beslutet faktiskt hade frigjort både män och kvinnor, och biskop Antje celebrerade. Många andra tjänstgjorde, som sig bör i en ordentlig katedralsfestmässa, och både manliga och kvinnliga röster hördes. Hela gudstjänsten kanske inte var riktigt i min smak (ja, jag erkänner, jag har svårt för dans i gudstjänst), men inte en sekund ångrade jag att jag hade slängt på mig kaftanen och åkt dit.
Och nu i kväll kom en bunt av mina vänner hit, mest för att fira min födelsedag, men även lite grann för att fira nämnda jubileum. Det blev en härlig blandning med "gamla" vänner som alltid varit med och nyare bekantskaper som jag gärna ser mer av i mitt liv. En och annan saknades också, som alltid, men många skratt och lite allvar fyllde kvällen bra.
Och dagens hjälte är maken som inte bara skruvade upp skåpen som skrotat i vardagsrummet i månader, utan även bakade bröd, passade barn (inte bara vårt eget utan även hennes kusin), skurade, dammsugade, plockade och gömde undan. Vilken man.
2008-09-26
34
I woke up from the singing. My family burst into the bedroom at 6.30, bearing gifts (two books and a packet of Jesus band-aids), chocolate cake and coffee (didn't drink very much of that).
After they had left (yes, I did thank them!), I went back to sleep.
Then at nine I had breakfast with a friend, and then did some pretty boring shopping (tights and other necessities).
At noon, birthday lunch with another friend and some strolling around town. A close friend called from abroad to sing to me, which put a smile on my face for an hour or so.
And at 3.30 my mom and I went to a shoestore to buy me a pair of boots. Yes, they are black. But they have nice high-ish heels.
When I got home, my family gave me another gift (l'Eau par Kenzo), and then husband announced he was taking me out for dinner and the movies. Daughters favourite babysitter arrived, and we went out.
We had tapas and saw Mamma Mia, which was a visual and musical fiesta (though the acting was kind of poor, and the story laughable...but who cares?).
Yes. A very good birthday indeed!
After they had left (yes, I did thank them!), I went back to sleep.
Then at nine I had breakfast with a friend, and then did some pretty boring shopping (tights and other necessities).
At noon, birthday lunch with another friend and some strolling around town. A close friend called from abroad to sing to me, which put a smile on my face for an hour or so.
And at 3.30 my mom and I went to a shoestore to buy me a pair of boots. Yes, they are black. But they have nice high-ish heels.
When I got home, my family gave me another gift (l'Eau par Kenzo), and then husband announced he was taking me out for dinner and the movies. Daughters favourite babysitter arrived, and we went out.
We had tapas and saw Mamma Mia, which was a visual and musical fiesta (though the acting was kind of poor, and the story laughable...but who cares?).
Yes. A very good birthday indeed!
2008-09-25
snurrar i min skalle
(för övrigt en riktigt bra låt)
Just nu snurrar det snabbt i mitt och familjens liv. Och jag känner mig fantasilös, så här kommer "Spridda intryck från en prästflicka i september":
* jag ska ha fest på lördag. Ingen mat, bara något snacks-igt. Men vad?
* under oktober kommer jag och maken tillbringa en halv utav fyra helger tillsammans. Det är inte så mycket...
* skoaffärerna är löjligt strömlinjeformade i sitt sortiment just nu: svarta stövlar, stövletter, kängor och pumps. Praktiskt och snyggt, visst, men suck.
* de där hårda grön-rosarandiga salt-mintiga karamellerna som fanns förr ser man dessvärre inte så ofta numera.
* på lördag firar vi 50 år med kvinnor i prästämbetet (i Sverige). Det är coolt. Jag funderar på att dra på mig kaftanen och åka till Lund. Får se hur det blir.
* det är bra att ha fest. Då tvingas man ta tag i saker som skåp som ska hängas upp.
* jag läser Per Svenssons Lutherbiografi just nu. Lättläst och skojig.
* och det gör jag för att jag ska kortsemestra i Luthers födelsestad Eisleben snart. Ska bli riktigt roligt!
* var på föräldramöte på dagi..*harkel* förskolan igår. Jag gillar frök...*harkel igen* personalen.
* och jag borde verkligen, verkligen börja läsa all kurslitteratur till min kurs.
Just nu snurrar det snabbt i mitt och familjens liv. Och jag känner mig fantasilös, så här kommer "Spridda intryck från en prästflicka i september":
* jag ska ha fest på lördag. Ingen mat, bara något snacks-igt. Men vad?
* under oktober kommer jag och maken tillbringa en halv utav fyra helger tillsammans. Det är inte så mycket...
* skoaffärerna är löjligt strömlinjeformade i sitt sortiment just nu: svarta stövlar, stövletter, kängor och pumps. Praktiskt och snyggt, visst, men suck.
* de där hårda grön-rosarandiga salt-mintiga karamellerna som fanns förr ser man dessvärre inte så ofta numera.
* på lördag firar vi 50 år med kvinnor i prästämbetet (i Sverige). Det är coolt. Jag funderar på att dra på mig kaftanen och åka till Lund. Får se hur det blir.
* det är bra att ha fest. Då tvingas man ta tag i saker som skåp som ska hängas upp.
* jag läser Per Svenssons Lutherbiografi just nu. Lättläst och skojig.
* och det gör jag för att jag ska kortsemestra i Luthers födelsestad Eisleben snart. Ska bli riktigt roligt!
* var på föräldramöte på dagi..*harkel* förskolan igår. Jag gillar frök...*harkel igen* personalen.
* och jag borde verkligen, verkligen börja läsa all kurslitteratur till min kurs.
2008-09-23
sjalbarn, inte -bebis
Dottern var aldrig riktigt ett sjalbarn. Vi var, är, snarare föräldrar av Anna Wahlgren-skolan, med rätt så strikta rutiner och vagnande. Dock fick jag en bärsjal när dottern fyllde ett, och vi var på väg att åka till Sydostasien i en månad, och lärde mig då använda den.
Den var praktisk på många sätt. Vi hängde den över sulkyn när dottern behövde sova, använde den som sarong på väg till stranden, den fick rycka in som hängmatta till dottern på en båtutflykt. Och så hände det att vi bar henne i den också. Det är sannerligen inte överallt i Sydostasien som det funkar med paraplysulky.
Sedan föll bärandet i glömska. Tills i kväll. Den alldeles snart femåriga stora tjejen somnade på tåget hem från familjemiddagen i Helsingborg, och vi insåg att nu skulle det bäras en sovande tjugokilosklump alldeles för långt för våra snart medelålders ryggar. Tills min blick föll på min fusk-pashminasjal. Jag knöt den, och trädde över huvudet och ena armen. I med barnet, så att hon satt i sjalen, lutad mot sin mor, och så tog vi oss utan större smärta eller matthet genom Malmö.
Tänk, ibland kommer glömd kunskap till nytta. Härligt.
Den var praktisk på många sätt. Vi hängde den över sulkyn när dottern behövde sova, använde den som sarong på väg till stranden, den fick rycka in som hängmatta till dottern på en båtutflykt. Och så hände det att vi bar henne i den också. Det är sannerligen inte överallt i Sydostasien som det funkar med paraplysulky.
Sedan föll bärandet i glömska. Tills i kväll. Den alldeles snart femåriga stora tjejen somnade på tåget hem från familjemiddagen i Helsingborg, och vi insåg att nu skulle det bäras en sovande tjugokilosklump alldeles för långt för våra snart medelålders ryggar. Tills min blick föll på min fusk-pashminasjal. Jag knöt den, och trädde över huvudet och ena armen. I med barnet, så att hon satt i sjalen, lutad mot sin mor, och så tog vi oss utan större smärta eller matthet genom Malmö.
Tänk, ibland kommer glömd kunskap till nytta. Härligt.
2008-09-22
jobba med människor
Idag har jag träffat:
20 fjärdeklassare
3 lärare
2 rektorer
15 begravningsgäster
3 begravningsentreprenörer
4 vaktmästare
26 konfirmander
4 ledare
3 församlingspedagoger
1 konfirmandförälder
6 frivilliga sopplagare
3 assistenter
Dessutom har jag pratat i telefon med:
3 (andra) begravningsentreprenörer
1 dopfamilj
1 funderande
2 konfirmander
Summa summarum har jag idag alltså kommunicerat, mer eller mindre utförligt, med 97 personer. Undra på att jag är trött.
20 fjärdeklassare
3 lärare
2 rektorer
15 begravningsgäster
3 begravningsentreprenörer
4 vaktmästare
26 konfirmander
4 ledare
3 församlingspedagoger
1 konfirmandförälder
6 frivilliga sopplagare
3 assistenter
Dessutom har jag pratat i telefon med:
3 (andra) begravningsentreprenörer
1 dopfamilj
1 funderande
2 konfirmander
Summa summarum har jag idag alltså kommunicerat, mer eller mindre utförligt, med 97 personer. Undra på att jag är trött.
2008-09-21
konfimander, massor av konfirmander
Idag var det då alltså konfirmandupptaktsgudstjänst (vilket bra hänga gubbe-ord, för övrigt). Till slut hade vi 26 charmerande ungdomar uppställda i processionsordning, med tre ledare som bar kors och ljus, och en hel bunt med anställda ledare. "Bara" åtta frånvarande är rätt bra, så här andra gången man ses, och på en ovan tid också.
I vilket fall som helst satt konfirmanderna längst fram som en rufsig och översminkad massa, men i respektfull tystnad och faktiskt rätt stor uppmärksamhet. Jeans som hänger på höften och luvtröjor, hopsjunken hållning och läppglans...det är härligt att ha dem där, och övriga församlingen gläds också uppenbart.
Mm, det var en mysig gudstjänst, och efteråt hade vi ett bra föräldramöte. Det blir nog ett bra konfaår det här.
(och så har jag ändrat färg på bloggen igen, förre kyrkoherden vill gärna kunna läsa, och det vill jag ju inte förhindra *ler*)
I vilket fall som helst satt konfirmanderna längst fram som en rufsig och översminkad massa, men i respektfull tystnad och faktiskt rätt stor uppmärksamhet. Jeans som hänger på höften och luvtröjor, hopsjunken hållning och läppglans...det är härligt att ha dem där, och övriga församlingen gläds också uppenbart.
Mm, det var en mysig gudstjänst, och efteråt hade vi ett bra föräldramöte. Det blir nog ett bra konfaår det här.
(och så har jag ändrat färg på bloggen igen, förre kyrkoherden vill gärna kunna läsa, och det vill jag ju inte förhindra *ler*)
2008-09-20
en skatt i en åker
Ny predikan på prästflickealster. Gudstjänsten är också välkomnandet av församlingens konfirmander.
2008-09-18
superwomen
This is a shout-out to some very, very cool women in my life:
My mother. So strong, and so frail at the same time. And my number one rolemodel in more ways than I can count.
My oldest sister, who really is making an effort, and who, in spite of setbacks and weird stuff happening, makes lots of progress all the time. Respect, sister, you will make it!
My youngest sister, who is about to go on a five month trip around the world, on her own! You are so brave, sis, I admire you!
My sister-in-law, who makes the effort to cheer up her looney sister-in-law by caring and sending the sweetest card ever. Thank you, thank you, thank you!
My sister in spirit, J. Because you have a heart that is so much warmer than your tongue is sharp, and we who know you know how awesome that is!
My confidante, and sister in vocation, K. For being there, listening and caring. And for all our evil laughs and superior sniggers!
My dear, dear friend and co-worker A. For being a fabulous listener, wise beyond years, and supremely dirty-minded.
There are many, many more. I am blessed with many sisters, many mothers and friends. Foremost among those not mentioned before are, as I have said many times earlier, those amazing women in the Young Clergy Women Project. You mean so much to me. Love and blessings!
My mother. So strong, and so frail at the same time. And my number one rolemodel in more ways than I can count.
My oldest sister, who really is making an effort, and who, in spite of setbacks and weird stuff happening, makes lots of progress all the time. Respect, sister, you will make it!
My youngest sister, who is about to go on a five month trip around the world, on her own! You are so brave, sis, I admire you!
My sister-in-law, who makes the effort to cheer up her looney sister-in-law by caring and sending the sweetest card ever. Thank you, thank you, thank you!
My sister in spirit, J. Because you have a heart that is so much warmer than your tongue is sharp, and we who know you know how awesome that is!
My confidante, and sister in vocation, K. For being there, listening and caring. And for all our evil laughs and superior sniggers!
My dear, dear friend and co-worker A. For being a fabulous listener, wise beyond years, and supremely dirty-minded.
There are many, many more. I am blessed with many sisters, many mothers and friends. Foremost among those not mentioned before are, as I have said many times earlier, those amazing women in the Young Clergy Women Project. You mean so much to me. Love and blessings!
en helt vanlig torsdag
Idag:
* prata om söndagens gudstjänst (med välkomnande av församlingens konfirmander och ledare, samt efterföljande föräldramöte) med assisterande präst
* prata om nästa konfaträff med samma kollega (redan pratad om med pedagog och ledare)
* skriv körschema för konfaträffen och maila till alla berörda ledare och anställda
* förbered måndagens träff med fjärdeklassarna på en skola
* börja skriv julvandringsmanus (ugh, för tidigt, men nödvändigt)
* ring ett sorgehus
* förbered kvällens mässa
* förbered "inför..."-träffen efter mässan
* träffa dopfamilj inför dop (och boka intervju till fösamlingsbladet med dem!)
* börja skriv projektbeskrivning inför stort barnprojekt nästa år
* fira mässa
* led öppen "inför helgen"-träff för dem som vill prata om gudstjänsten på söndag
De två första punkterna är redan avklarade. Resten ska nog hinnas med om jag är lite effektiv. En prästs liv är då sannerligen inte bara söndagsarbete!
* prata om söndagens gudstjänst (med välkomnande av församlingens konfirmander och ledare, samt efterföljande föräldramöte) med assisterande präst
* prata om nästa konfaträff med samma kollega (redan pratad om med pedagog och ledare)
* skriv körschema för konfaträffen och maila till alla berörda ledare och anställda
* förbered måndagens träff med fjärdeklassarna på en skola
* börja skriv julvandringsmanus (ugh, för tidigt, men nödvändigt)
* ring ett sorgehus
* förbered kvällens mässa
* förbered "inför..."-träffen efter mässan
* träffa dopfamilj inför dop (och boka intervju till fösamlingsbladet med dem!)
* börja skriv projektbeskrivning inför stort barnprojekt nästa år
* fira mässa
* led öppen "inför helgen"-träff för dem som vill prata om gudstjänsten på söndag
De två första punkterna är redan avklarade. Resten ska nog hinnas med om jag är lite effektiv. En prästs liv är då sannerligen inte bara söndagsarbete!
2008-09-16
att vara präst/pastor och leva i församling
En av mina amerikanska vänner, Erica, skriver klokt om att vara präst/pastor och leva och verka i en församling. Med tanke på den senaste tidens diskussioner, länkar jag dit. Det är lätt att peka på prästen. Men en församling och en gudstjänst är så mycket mer.
Och med det vill jag INTE säga att präster inte har ansvar, eller ska strunta i att förkunna, etc, etc (fyll i valfri sak du kanske vill läsa in på grund av vad du mött eller saknat). Jag bara vill påpeka, lite stillsamt sådär, att frågan är större än prästers fromhet eller brist på sådan, och predikokonst eller brist på sådan. Usch. Nu blev det ett inlägg till i den här frågan. Och det kommer säkert uppfattas, har jag förstått, som ännu ett "en präst försvarar sig". Suck.
Det är tur att Gud är större än våra åsiktsskiljaktigheter.
Det är skönt att Jesus valde lärjungar av alla sorter.
Och det är vansinnigt bra att Anden blåser vart hon vill, oavsett vad vi tycker är lämpligt eller läromässigt korrekt.
Och med det vill jag INTE säga att präster inte har ansvar, eller ska strunta i att förkunna, etc, etc (fyll i valfri sak du kanske vill läsa in på grund av vad du mött eller saknat). Jag bara vill påpeka, lite stillsamt sådär, att frågan är större än prästers fromhet eller brist på sådan, och predikokonst eller brist på sådan. Usch. Nu blev det ett inlägg till i den här frågan. Och det kommer säkert uppfattas, har jag förstått, som ännu ett "en präst försvarar sig". Suck.
Det är tur att Gud är större än våra åsiktsskiljaktigheter.
Det är skönt att Jesus valde lärjungar av alla sorter.
Och det är vansinnigt bra att Anden blåser vart hon vill, oavsett vad vi tycker är lämpligt eller läromässigt korrekt.
a meme
...from ppb. Enjoy!
1. My uncle once used to dance with us children when he returned from "wishing the co-workers at the paper Merry Christmas" on Christmas Eve.
2. Never in my life have I regretted becoming a priest.
3. When I was five I was the same age as my daughter will be in three weeks.
4. High school is forgotten, repressed deep into my subconscious.
5. I will never forget my friend, and wedding priest, Patrik.
6. Once I met an elk in the forest. It was huuuuuge.
7. There’s this boy I know who is the most amazing dad and husband.
8. Once, at a bar, I smiled too much.
9. By noon, I will be hungry.
10. Last night I cried.
11. If only I had a lot of money.
12. Next time I go to church it'll be less than a day since I was there last.
13. What worries me most are all of the horrible things that could happen to my loved ones.
14. When I turn my head left I see the church garden.
15. When I turn my head right I see co-workers talking and laughing.
16. You know I’m lying if I tell you I don't want a cinnamon roll.
17. What I miss most about the Eighties is Bono's long hair.
18. If I were a character in Shakespeare I’d be lady MacBeth. Not!
19. By this time next year I hope I'm enjoying life immensly.
20. A better name for me would be Käraste. Or Älskade. Or Älskling. I like 'em all!
21. I have a hard time understanding why people just can't buy fair trade coffee.
22. If I ever go back to school, I’ll... umm... I haven't left!
23. You know I like you if I tell you.
24. If I ever won an award, the first person I would thank would be God. Yes, seriously.
25. Take my advice, never compromise your beliefs.
26. My ideal breakfast is a cinnamon bagel and a cafe latte.
27. A song I love but do not have is none. None I can think of right now, at least.
28. If you visit my hometown, I suggest coming to my place for dinner!
29. Why won’t people sing more?
30. If you spend a night at my house, you’ll wake up to the kid's morning tv.
31. I’d stop my wedding for... too late! Nothing stopped it *smiles*
32. The world could do without celery.
33. I’d rather lick the belly of a cockroach than spend a night in a submarine.
34. My favorite blondie is my daughter.
35. Paper clips are more useful than keys in substituting missing buttons.
36. If I do anything well it’s liturgy.
37. I can’t help but notice other people's clothing.
38. I usually cry when I can't take it anymore.
39. My advice to my nephew/niece is to educate him/herself. In a field she or he likes, not whatever is useful.
40. And by the way, I should stop blogging now. Right away.
1. My uncle once used to dance with us children when he returned from "wishing the co-workers at the paper Merry Christmas" on Christmas Eve.
2. Never in my life have I regretted becoming a priest.
3. When I was five I was the same age as my daughter will be in three weeks.
4. High school is forgotten, repressed deep into my subconscious.
5. I will never forget my friend, and wedding priest, Patrik.
6. Once I met an elk in the forest. It was huuuuuge.
7. There’s this boy I know who is the most amazing dad and husband.
8. Once, at a bar, I smiled too much.
9. By noon, I will be hungry.
10. Last night I cried.
11. If only I had a lot of money.
12. Next time I go to church it'll be less than a day since I was there last.
13. What worries me most are all of the horrible things that could happen to my loved ones.
14. When I turn my head left I see the church garden.
15. When I turn my head right I see co-workers talking and laughing.
16. You know I’m lying if I tell you I don't want a cinnamon roll.
17. What I miss most about the Eighties is Bono's long hair.
18. If I were a character in Shakespeare I’d be lady MacBeth. Not!
19. By this time next year I hope I'm enjoying life immensly.
20. A better name for me would be Käraste. Or Älskade. Or Älskling. I like 'em all!
21. I have a hard time understanding why people just can't buy fair trade coffee.
22. If I ever go back to school, I’ll... umm... I haven't left!
23. You know I like you if I tell you.
24. If I ever won an award, the first person I would thank would be God. Yes, seriously.
25. Take my advice, never compromise your beliefs.
26. My ideal breakfast is a cinnamon bagel and a cafe latte.
27. A song I love but do not have is none. None I can think of right now, at least.
28. If you visit my hometown, I suggest coming to my place for dinner!
29. Why won’t people sing more?
30. If you spend a night at my house, you’ll wake up to the kid's morning tv.
31. I’d stop my wedding for... too late! Nothing stopped it *smiles*
32. The world could do without celery.
33. I’d rather lick the belly of a cockroach than spend a night in a submarine.
34. My favorite blondie is my daughter.
35. Paper clips are more useful than keys in substituting missing buttons.
36. If I do anything well it’s liturgy.
37. I can’t help but notice other people's clothing.
38. I usually cry when I can't take it anymore.
39. My advice to my nephew/niece is to educate him/herself. In a field she or he likes, not whatever is useful.
40. And by the way, I should stop blogging now. Right away.
visdom av det lite krassare slaget
Alla behöver en god sanningssägare i sin närhet. Helst en sådan med ett jättestort hjärta och massor av empati. Jag har förmånen att känna flera sådana, och en av dem, vår fantastiska expeditionshäxa (självbetitlad) själavårdade den ledsna prästflickan igår. Många kloka saker sades, de flesta sådana jag behåller för mig själv. Men den här visdomen vill jag dela med mig av:
Man tror att man dör av så mycket, men det är bara döden man dör av.
Så är det ju.
Och för övrigt, tack så väldigt, väldigt mycket för all värme och glada tillrop, och även för alla medhållande ord. Det känns gott att veta att jag inte är ensam, och att det trots detta finns massor att glädja sig åt. Tack.
Man tror att man dör av så mycket, men det är bara döden man dör av.
Så är det ju.
Och för övrigt, tack så väldigt, väldigt mycket för all värme och glada tillrop, och även för alla medhållande ord. Det känns gott att veta att jag inte är ensam, och att det trots detta finns massor att glädja sig åt. Tack.
2008-09-15
det skymmer lite grann
Det är stressigt, mörkret smyger sig på. Och jag känner hur en lätt neråtfas är i antågande. Jag har ingen lust med någonting. Det går över, det vet jag ju, om några dagar, men jag vill ju vara pigg och glad! Det behövs nu.
Så den här gången tänkte jag be er om lite hjälp.
Ge mig anledningar att vara glad! Berätta vad som är härligt och underbart just nu. Vad lyfter dig?
Så den här gången tänkte jag be er om lite hjälp.
Ge mig anledningar att vara glad! Berätta vad som är härligt och underbart just nu. Vad lyfter dig?
2008-09-14
allergier schmallergier
Jag gillar mina katter. Åtminstone när de inte river på soffan, kräks upp hårbollar, gnäll-jamar hela kvällar, kissar utanför lådan, hårar ner min kaftan, går i vägen... Jo, jag gillar dem faktiskt, men om det finns en enda sak som är riktigt irriterande och jobbigt med dem, är att de får massor med nära vänner att må dåligt. Det är som om jag och maken och dottern allihopa har en förmåga att dra till oss vänner som inte tål katter. Och på det sättet kompliceras genast umgänget ordentligt. Man måste hitta andra ställen att bo till vänner på besök, kan inte bjuda över folk hur som helst... Störigt, och dumt. Och det finns absolut ingenting att göra åt det (inget jag är beredd att göra i alla fall, avlivning/bortskänkning är inte riktigt aktuellt).
2008-09-13
rik inför Gud
De tre vansinnigt disparata texterna inför morgondagen syntes mig i stort sett omöjliga att sammanföra i en predikan, men det blev rätt så bra, tycker jag nog. Maken, däremot, ansåg att det var en av de bästa, om inte den bästa, predikan jag skrivit. Nåja, kanske inte. men helt ok i alla fall. Läs den, om du vill, på prästflickealster.
pencil prayer
I bought a book, in the Washington National Cathedral shop, called Pencil Prayer by author Berthe Amoss. It is basically a book on how to pray using drawings, based on Ignatian exercises. And it's brilliant! I am not a very contemplative person, but I am creative, and to be able to use that creativity to deepen my spirituality is a cool thing indeed.
I used the book mainly as inspiration. Some of the advice is very good, others I ignored. I like working with ink and pens, as well as pencil, so I decided not to heed the advice to work only with a 2B pencil. Neither will I do any of the exercises based on contemplating/praying to Mary, mother of God. I like, admire and respect her well enough, it's the pray to (through) part that doesn't sit well with me.
Anyway, I have never been able to keep a journal, but this prayer journal thing might work. I have written and drawed for four days now, and it feels really good. Writing and drawing to someone makes all the difference, I guess. Someday, when the drawings and writings are not too personal, I'll scan a page or two to show you what it looks like.
I used the book mainly as inspiration. Some of the advice is very good, others I ignored. I like working with ink and pens, as well as pencil, so I decided not to heed the advice to work only with a 2B pencil. Neither will I do any of the exercises based on contemplating/praying to Mary, mother of God. I like, admire and respect her well enough, it's the pray to (through) part that doesn't sit well with me.
Anyway, I have never been able to keep a journal, but this prayer journal thing might work. I have written and drawed for four days now, and it feels really good. Writing and drawing to someone makes all the difference, I guess. Someday, when the drawings and writings are not too personal, I'll scan a page or two to show you what it looks like.
2008-09-12
luddighet och fikonspråk
Jag hade inte tänkt uttala mig om hela Heberlein-debatten. Tyckte inte jag hade någonting att tillföra egentligen, orkade inte skriva om dessa frågor som faktiskt inte speglar min verklighet. Men, ok, nu, efter att ha läst så många åsikter till höger och vänster, har jag några reflektioner:
* att besvara Anns frågor tolkas gärna av hennes supportrar som påhopp eller tillrättavisningar. Framförallt om det är en biskop som besvarar. Hade biskoparna inte gjort det, hade det naturligtvis varit så att Ann hade blivit "ignorerad" eller "nedtystad".
* när präster predikar bara snällhet eller samvete, blir jag också frustrerad.
* en gudstjänst utan syndabekännelse gör mig också ledsen.
* det läggs väldigt mycket tyngd vid Anns TD-titel. Märkligt, när hennes rop handlar om en kyrkomedlems rop, och inte den akademiska gräddans åsikter. Man glömmer också, i det ivriga medhållandet, att till exempel Antje också är TD ( i systematisk teologi), när hon kritiseras är hon "bara" biskop.
* jag retar mig också på "verksamhetskyrkan", men ser hur den på allt fler ställen faktiskt är på väg bort, och ersätts av en kyrka med ett tydligare centrum i gudstjänst och tro. Ett centrum i Kristus.
* och den anti-klerikalism som uttrycks i kommentarsfält och blogginlägg på många ställen gör mig, naturligtvis, absolut tokig. Vi präster är inte bättre än alla andra, verkligen inte, men vi är också satta att tjäna församlingarna. Det som uttrycks i gudstjänsterna är sällan prästens egna infall, utan ett uttryck för en lång utveckling i just den församlingen. De präster som självsvådligt går emot den teologi och anda som råder i en församling blir sällan långlivade där. Det vill säga - gudstjänsten är inte endast prästens att bestämma över. Hoppa inte på enbart prästen.
* och till sist - jag gillar inte när man för en kyrklig debatt via debattinlägg i Expressen mfl. Och jag undrar om inte det kunde vara mer konstruktivt, och definitivt mer kristet, att ta invändningarna man har mot en gudstjänst, eller en hälsningsfras, eller vad det nu kan vara, och gå till den berörda församlingen eller prästen med dem?
Men, detta är en nyttig diskussion. Många har vittnat om att de känner igen sig i Anns beskrivning av kyrkan, och det är sorgligt och ska tas på allvar. Jag hoppas att alla dessa människor nu kan känna sig stärkta, och våga komma med sina funderingar och förhoppningar, och invändningar, till församlingarna. Först då kommer det hända något.
Och för övrigt...i min församling talas det om synd, där bekänns synd, och där betonar vi gudstjänsten. Lite synd är det då, kanske, att Ann aldrig hittat dit. Men hon, liksom alla andra, är varmt välkommen om hon vill.
* att besvara Anns frågor tolkas gärna av hennes supportrar som påhopp eller tillrättavisningar. Framförallt om det är en biskop som besvarar. Hade biskoparna inte gjort det, hade det naturligtvis varit så att Ann hade blivit "ignorerad" eller "nedtystad".
* när präster predikar bara snällhet eller samvete, blir jag också frustrerad.
* en gudstjänst utan syndabekännelse gör mig också ledsen.
* det läggs väldigt mycket tyngd vid Anns TD-titel. Märkligt, när hennes rop handlar om en kyrkomedlems rop, och inte den akademiska gräddans åsikter. Man glömmer också, i det ivriga medhållandet, att till exempel Antje också är TD ( i systematisk teologi), när hon kritiseras är hon "bara" biskop.
* jag retar mig också på "verksamhetskyrkan", men ser hur den på allt fler ställen faktiskt är på väg bort, och ersätts av en kyrka med ett tydligare centrum i gudstjänst och tro. Ett centrum i Kristus.
* och den anti-klerikalism som uttrycks i kommentarsfält och blogginlägg på många ställen gör mig, naturligtvis, absolut tokig. Vi präster är inte bättre än alla andra, verkligen inte, men vi är också satta att tjäna församlingarna. Det som uttrycks i gudstjänsterna är sällan prästens egna infall, utan ett uttryck för en lång utveckling i just den församlingen. De präster som självsvådligt går emot den teologi och anda som råder i en församling blir sällan långlivade där. Det vill säga - gudstjänsten är inte endast prästens att bestämma över. Hoppa inte på enbart prästen.
* och till sist - jag gillar inte när man för en kyrklig debatt via debattinlägg i Expressen mfl. Och jag undrar om inte det kunde vara mer konstruktivt, och definitivt mer kristet, att ta invändningarna man har mot en gudstjänst, eller en hälsningsfras, eller vad det nu kan vara, och gå till den berörda församlingen eller prästen med dem?
Men, detta är en nyttig diskussion. Många har vittnat om att de känner igen sig i Anns beskrivning av kyrkan, och det är sorgligt och ska tas på allvar. Jag hoppas att alla dessa människor nu kan känna sig stärkta, och våga komma med sina funderingar och förhoppningar, och invändningar, till församlingarna. Först då kommer det hända något.
Och för övrigt...i min församling talas det om synd, där bekänns synd, och där betonar vi gudstjänsten. Lite synd är det då, kanske, att Ann aldrig hittat dit. Men hon, liksom alla andra, är varmt välkommen om hon vill.
2008-09-11
*sighs*
Third evening in a row working tonight.
Fall is here.
My calender is filling up with meetings and more meetings.
Fall is here.
It is still dark when I get up.
Fall is here.
Next week, I will start working on the script for the Christmas play.
Fall is indeed here.
Fall is here.
My calender is filling up with meetings and more meetings.
Fall is here.
It is still dark when I get up.
Fall is here.
Next week, I will start working on the script for the Christmas play.
Fall is indeed here.
2008-09-09
if I could vote...
...and not vote on any of the other (reasonable) candidates, I would go for the first Palin. Yes, the first.
But, alas, I am not allowed to vote in this election. Leader of the free world, eh? Then let me vote! *mutters* Oh well.
(thank you Sarah for the link)
But, alas, I am not allowed to vote in this election. Leader of the free world, eh? Then let me vote! *mutters* Oh well.
(thank you Sarah for the link)
2008-09-08
G-U2-D
Det finns djup i Herrens godhet, och dess gränser ingen ser.
She moves in mysterious ways.
Jag förstår inte allt.
Men jag vet att mycket, det mesta, är av Gud.
Och där finner jag vila.
Guds vägar är mystiska, i sanning, och gränserna vet ingen om. Inte jag, inte du. Vi vet inte ens om det finns några. Och i den osäkerheten kan jag dras in i centrum, in i Guds bultande hjärta, och där finner jag ro. Där finner jag vila.
It's all right, it's all right, all right.
She moves in mysterious ways.
It's all right, it's all right, all right.
She moves in mysterious ways.
Love.
It's all right, it's all right, all right.
Lift my days, light up my nights.
Love.
She moves in mysterious ways.
Jag förstår inte allt.
Men jag vet att mycket, det mesta, är av Gud.
Och där finner jag vila.
Guds vägar är mystiska, i sanning, och gränserna vet ingen om. Inte jag, inte du. Vi vet inte ens om det finns några. Och i den osäkerheten kan jag dras in i centrum, in i Guds bultande hjärta, och där finner jag ro. Där finner jag vila.
It's all right, it's all right, all right.
She moves in mysterious ways.
It's all right, it's all right, all right.
She moves in mysterious ways.
Love.
It's all right, it's all right, all right.
Lift my days, light up my nights.
Love.
2008-09-07
från dagens predikan
Min kollega J avskedspredikade idag. Det var stor baluns med tal och avsked på kyrkkaffe och personalfest.
Från hans predikan, sedvanligen (för honom) fylld med diverse citat, tar jag med mig den enkla lilla pärlan: "Val är gudalikhet". Valen vi gör, att göra dem, är en del av vår gudalikhet, eftersom Gud själv har valt, om och om igen. Ett av Guds största och svåraste val är att välja oss, ända in i döden. De val vi gör, svåra och lättare, kan inte rimligtvis vara ens i närheten, och ändå kan vi genom dem komma en liten smula närmare Gud bara genom den processen.
Något att fundera över ett bra tag framöver. Tack J!
Från hans predikan, sedvanligen (för honom) fylld med diverse citat, tar jag med mig den enkla lilla pärlan: "Val är gudalikhet". Valen vi gör, att göra dem, är en del av vår gudalikhet, eftersom Gud själv har valt, om och om igen. Ett av Guds största och svåraste val är att välja oss, ända in i döden. De val vi gör, svåra och lättare, kan inte rimligtvis vara ens i närheten, och ändå kan vi genom dem komma en liten smula närmare Gud bara genom den processen.
Något att fundera över ett bra tag framöver. Tack J!
2008-09-06
Uppsala
Jaha, så har Kyrkledarhögskolan dragit igång.
Och just nu är känslan lite jaha, faktiskt. Precis som prästflickans syster i anden, Jeez, konstaterar på deras gemensamma blog Clergy Chicks a traveling, är folk som ska utbilda pedagoger sällan särskilt pedagogiska, dessvärre. Men det blir säkert bättre och mer inspirerande efter hand.
Det var kul att träffa en massa gamla bekanta, och lära känna nya skojiga människor. Det blir nog roliga år det här.
Och just nu är känslan lite jaha, faktiskt. Precis som prästflickans syster i anden, Jeez, konstaterar på deras gemensamma blog Clergy Chicks a traveling, är folk som ska utbilda pedagoger sällan särskilt pedagogiska, dessvärre. Men det blir säkert bättre och mer inspirerande efter hand.
Det var kul att träffa en massa gamla bekanta, och lära känna nya skojiga människor. Det blir nog roliga år det här.
2008-09-04
äh, lägg av nu!
Jag tycker att det räcker med räntehöjningar nu. Det blir liksom mindre kul med en en-och-en-halv-miljonkronorslägenhet för varje kvartsprocent Riksbanken höjer.
Jag bara hoppas att det stämmer som de säger med att detta ska vara den sista på ett bra tag (har de inte sagt det förr?) och att det till och med kan tänkas komma lite sänkningar snart. Så länge allting har stabiliserat sig med snorlåg ränta och höga priser tills dess att vi ska sälja i framtiden... ;)
Jag bara hoppas att det stämmer som de säger med att detta ska vara den sista på ett bra tag (har de inte sagt det förr?) och att det till och med kan tänkas komma lite sänkningar snart. Så länge allting har stabiliserat sig med snorlåg ränta och höga priser tills dess att vi ska sälja i framtiden... ;)
2008-09-02
re-evaluation
The thing is, the older I get, the less sure I am of myself, of the world and just about everyone else.
I re-evaluate the whole time. Sometimes it is about myself. I discover new things, I make gruesome mistakes, I hurt and get hurt. And in the process I understand humanity a tiny little bit more for every stumble and every wrong. I get less inclined to judge others. The bliss of age, someone might say, while I would put it down to simple identification. If I err in a certain way, I will be less judgmental if someone else does it too. Or at least that is how it works most of the time.
Other times I re-evaluate my world view, other times people I meet or know of. And sometimes I re-evaluate God and faith.
God can stand this my scrutiny, of that I am sure. Probably the hardest thing of all this constant processing is the re-evaluation of relationships, both professional and personal. And at the same time - if I did not choose my husband again and again, would I not be a bad wife? So I choose. At times the answers are not as easy as I would like them to be, other times they're already there when I start thinking. But I do it. I choose. And for now, since I cannot say anything of what tomorrow brings, this is the life I choose. Not because there are no other options, but because this is the life where I love and am loved, need and am needed.
Let tomorrow worry about tomorrow. Today I choose here and now.
Re-evaluation done. For now.
I re-evaluate the whole time. Sometimes it is about myself. I discover new things, I make gruesome mistakes, I hurt and get hurt. And in the process I understand humanity a tiny little bit more for every stumble and every wrong. I get less inclined to judge others. The bliss of age, someone might say, while I would put it down to simple identification. If I err in a certain way, I will be less judgmental if someone else does it too. Or at least that is how it works most of the time.
Other times I re-evaluate my world view, other times people I meet or know of. And sometimes I re-evaluate God and faith.
God can stand this my scrutiny, of that I am sure. Probably the hardest thing of all this constant processing is the re-evaluation of relationships, both professional and personal. And at the same time - if I did not choose my husband again and again, would I not be a bad wife? So I choose. At times the answers are not as easy as I would like them to be, other times they're already there when I start thinking. But I do it. I choose. And for now, since I cannot say anything of what tomorrow brings, this is the life I choose. Not because there are no other options, but because this is the life where I love and am loved, need and am needed.
Let tomorrow worry about tomorrow. Today I choose here and now.
Re-evaluation done. For now.
2008-08-31
tystnaden
Alldeles nyss slutade dokumentären Jenny, Gud och tystnaden.
I den relativa tystnaden här hemma funderar jag.
Det är inte fördomarna som sårar. Det är tystnaden.
När Jennys klasskompisar på Johannelund konfronteras med hennes homosexualitet, tystnar de. Tittar bort lite grann. Ingen av dem kan tänka sig att välsigna partnerskap.
Vi är nog många som, precis som en konfirmand i filmen, tänker oss att ovilligheten på något sätt hör till forntiden, eller i alla fall är på väg dit, men här talar vi 25-åringar som tycker att celibat är det vettiga livsvalet för homosexuella. Precis som en av dem säger vet vi ju faktiskt inte vem av oss som har rätt i Guds ögon, men då undrar jag varför fördömandet är den osäkra lösningen man väljer framför accepterandet. Jesus verkade ju själv föredra ett kärleksfullt bemötande framför alternativet, och om Sonen påminner det minsta om föräldern sin, gäller detta även Skaparen. Anden, hon blåser vart hon vill, men behöver öppenhet och kärlek.
Och ändå, Jenny själv är storsint. Hon konstaterar att vi ryms allihop, trots att det sårar henne varje gång hon hör att hon är skadad eller kommer komma till helvetet. Jag är faktiskt inte lika säker. Ja, vi ryms i kyrkan. Som kristna och medlemmar, visst. Men som präster? Vi skulle inte acceptera en präst som skulle vägra viga svarta, eller anse att glasögon är ett tecken på syndafallet. Eller? Var går våra gränser, och hur mycket måste vi vara överens? Därför, bland annat, saknade jag Johannelundlärarnas röster i dokumentären.
I alla fall. Det var en bra dokumentär som skildrade även "motståndare" med en viss ömsinthet. Och det är jag glad över. Ingen vinner på hårda ord. Men ingen vinner heller på tystnad.
I den relativa tystnaden här hemma funderar jag.
Det är inte fördomarna som sårar. Det är tystnaden.
När Jennys klasskompisar på Johannelund konfronteras med hennes homosexualitet, tystnar de. Tittar bort lite grann. Ingen av dem kan tänka sig att välsigna partnerskap.
Vi är nog många som, precis som en konfirmand i filmen, tänker oss att ovilligheten på något sätt hör till forntiden, eller i alla fall är på väg dit, men här talar vi 25-åringar som tycker att celibat är det vettiga livsvalet för homosexuella. Precis som en av dem säger vet vi ju faktiskt inte vem av oss som har rätt i Guds ögon, men då undrar jag varför fördömandet är den osäkra lösningen man väljer framför accepterandet. Jesus verkade ju själv föredra ett kärleksfullt bemötande framför alternativet, och om Sonen påminner det minsta om föräldern sin, gäller detta även Skaparen. Anden, hon blåser vart hon vill, men behöver öppenhet och kärlek.
Och ändå, Jenny själv är storsint. Hon konstaterar att vi ryms allihop, trots att det sårar henne varje gång hon hör att hon är skadad eller kommer komma till helvetet. Jag är faktiskt inte lika säker. Ja, vi ryms i kyrkan. Som kristna och medlemmar, visst. Men som präster? Vi skulle inte acceptera en präst som skulle vägra viga svarta, eller anse att glasögon är ett tecken på syndafallet. Eller? Var går våra gränser, och hur mycket måste vi vara överens? Därför, bland annat, saknade jag Johannelundlärarnas röster i dokumentären.
I alla fall. Det var en bra dokumentär som skildrade även "motståndare" med en viss ömsinthet. Och det är jag glad över. Ingen vinner på hårda ord. Men ingen vinner heller på tystnad.
2008-08-30
ALV
Prästflickan tog dotter sin under armen och begav sig till Vimmerby för att besöka Astrid Lindgrens Värld igår. Där möttes vi av Jeez med son, checkade in på vandrarhemmet och gick sedan en lång omväg (skyltning för gående, anyone?) för att till slut komma fram till parken.
Intryck:
Inte jättestort.
Inte massor med folk (slutet av säsongen, lite ostadigt väder och vardag).
Duktiga skådespelare i alla hörn, som dessutom verkade tycka om barn.
Fina små uppbyggda miljöer, men jag tycker nog att det kunde finnas mer man kunde leka med. De enda riktigt lekinspirerande platserna, för våra barn iaf, var Nils Karlsson Pysslings hus, Mattisborgen och Karlssons tak med rutschbanorna. Lilla Bråkmakargatan, Kajsa Kavats gata, Lilla lilla staden (mm) blev helt enkelt några minihus för mycket.
Lite för mycket geschäft. Jag förstår att man vill ta chansen att kränga alla Astrid-prylarna, men att de är så mycket dyrare än på tex Åhléns känns inte schysst.
Men, trots en del invändningar hade vi det riktigt mysigt, barnen var glada i stort sett hela tiden (och med tanke på att lillkillen gick upp före gryningen är det en bedrift), maten var helt ok och vandrarhemmet förvisso alldeles för tunnväggat, men centralt med vänlig personal.
För vidare tankar och intryck från denna lilla resa: clergychicks a traveling!
(Och detta skrivs på laptopinin, som varit med hela resan och skött sig föredömligt, trots att dottern lyckades välta ner den på marken. Bra köp!)
Intryck:
Inte jättestort.
Inte massor med folk (slutet av säsongen, lite ostadigt väder och vardag).
Duktiga skådespelare i alla hörn, som dessutom verkade tycka om barn.
Fina små uppbyggda miljöer, men jag tycker nog att det kunde finnas mer man kunde leka med. De enda riktigt lekinspirerande platserna, för våra barn iaf, var Nils Karlsson Pysslings hus, Mattisborgen och Karlssons tak med rutschbanorna. Lilla Bråkmakargatan, Kajsa Kavats gata, Lilla lilla staden (mm) blev helt enkelt några minihus för mycket.
Lite för mycket geschäft. Jag förstår att man vill ta chansen att kränga alla Astrid-prylarna, men att de är så mycket dyrare än på tex Åhléns känns inte schysst.
Men, trots en del invändningar hade vi det riktigt mysigt, barnen var glada i stort sett hela tiden (och med tanke på att lillkillen gick upp före gryningen är det en bedrift), maten var helt ok och vandrarhemmet förvisso alldeles för tunnväggat, men centralt med vänlig personal.
För vidare tankar och intryck från denna lilla resa: clergychicks a traveling!
(Och detta skrivs på laptopinin, som varit med hela resan och skött sig föredömligt, trots att dottern lyckades välta ner den på marken. Bra köp!)
2008-08-28
små prylar
Jag har en svaghet för små elektroniska prylar. Mobiler, mp3-spelare, DVD-spelare...och förstås datorer.
När nu min jobb-laptop inte vll släppa in mig så fort jag är borta från nätverket, och makens laptop dels inte går att köra utan nätanslutning, och dessutom blir så varm att den stänger av sig, och jag ska resa en hel del under tiden framöver, fanns till slut tillräckligt många skäl att köpa en ny dator.
I förmiddags åkte jag iväg till Mobilia och velade en stund mellan den tjusiga och lite dyrare Acer Aspire One och den ännu mindre och billigare Asus Eee PC. Den förstnämnda har Windows och 120 gb hårddisk, vilket ju är coolt, men då det visade sig att den inte kommer in igen, eventuellt, förrän nästa vecka (och ja, jag vill ha en ny dator NU, eftersom jag och lilla trollet ska ut och åka tåg i morgon) blev det lilla Eee PC.
Dessutom behöver jag inte massor med lagringsutrymme (och det kan man ju alltid använda en extern hårddisk till, om det ska till), lilldatorn ska mest användas till ordbehandling, surfande, Skype och mail.
Nu står den och lyser vackert pärlemorvitt på vardagsrumsbordet, och jag bloggar om den på makens laptop bredvid. Förhoppningsvis kommer nästa blogginlägg göras på den lilla!
När nu min jobb-laptop inte vll släppa in mig så fort jag är borta från nätverket, och makens laptop dels inte går att köra utan nätanslutning, och dessutom blir så varm att den stänger av sig, och jag ska resa en hel del under tiden framöver, fanns till slut tillräckligt många skäl att köpa en ny dator.
I förmiddags åkte jag iväg till Mobilia och velade en stund mellan den tjusiga och lite dyrare Acer Aspire One och den ännu mindre och billigare Asus Eee PC. Den förstnämnda har Windows och 120 gb hårddisk, vilket ju är coolt, men då det visade sig att den inte kommer in igen, eventuellt, förrän nästa vecka (och ja, jag vill ha en ny dator NU, eftersom jag och lilla trollet ska ut och åka tåg i morgon) blev det lilla Eee PC.
Dessutom behöver jag inte massor med lagringsutrymme (och det kan man ju alltid använda en extern hårddisk till, om det ska till), lilldatorn ska mest användas till ordbehandling, surfande, Skype och mail.
Nu står den och lyser vackert pärlemorvitt på vardagsrumsbordet, och jag bloggar om den på makens laptop bredvid. Förhoppningsvis kommer nästa blogginlägg göras på den lilla!
2008-08-26
people
During my eight and a half years as a priest, I have:
Baptized 113 persons, mostly babies, but also quite a few teenagers.
Confirmed 229 teenagers.
Wed 26 couples.
Buried 151 people.
And I have preached in the Sunday service approximately 70 times (yes, a little low, my years as a youth priest in Stockholm were mostly spent preaching on Wednesdays instead).
These numbers are more than just numbers. They are all people, stories about life and death, meetings, sorrow and love. They are all encounters, some brief, some lifechanging. I am so blessed to have the opportunity, and the calling, to meet these people, to walk with them and Christ a short part of their path.
This is the world's best job.
Baptized 113 persons, mostly babies, but also quite a few teenagers.
Confirmed 229 teenagers.
Wed 26 couples.
Buried 151 people.
And I have preached in the Sunday service approximately 70 times (yes, a little low, my years as a youth priest in Stockholm were mostly spent preaching on Wednesdays instead).
These numbers are more than just numbers. They are all people, stories about life and death, meetings, sorrow and love. They are all encounters, some brief, some lifechanging. I am so blessed to have the opportunity, and the calling, to meet these people, to walk with them and Christ a short part of their path.
This is the world's best job.
ett litet sorgesamt mysterium
Hur kommer det sig, undrar observant prästflicka, att en del gamla män torkar tårarna med en pappersservett, men snyter sig i en tygnäsduk? Jag hade nog föredragit tvärtom.
I vilket fall som helst är det på något sätt skönt och förlösande med dessa gamla män som sörjer sina bortgångna fruar så öppet att de gråter. De ber om ursäkt för tårkaskaderna, javisst, men de låter dem komma. Så mycket lättare det är att tala om sorgen när den erkänns!
I vilket fall som helst är det på något sätt skönt och förlösande med dessa gamla män som sörjer sina bortgångna fruar så öppet att de gråter. De ber om ursäkt för tårkaskaderna, javisst, men de låter dem komma. Så mycket lättare det är att tala om sorgen när den erkänns!
2008-08-24
förhandlingar
Min chef är inte särskilt lätt att förhandla med. Men jag tror att det gick bra idag. I morgon vet jag.
Det är annars rätt skojigt med förhandlingar, så länge de inte är på liv och död. Ge lite, ta lite, påpeka fördelar, peta hål på motargument. Hålla känslorna långt borta, le. Saklighet, tydlighet och lyfta ögonbryn. Humor i rätt läge, kompromisslöshet i ett annat. Jo. Faktiskt. Rätt skoj.
Det är annars rätt skojigt med förhandlingar, så länge de inte är på liv och död. Ge lite, ta lite, påpeka fördelar, peta hål på motargument. Hålla känslorna långt borta, le. Saklighet, tydlighet och lyfta ögonbryn. Humor i rätt läge, kompromisslöshet i ett annat. Jo. Faktiskt. Rätt skoj.
2008-08-23
two sermons/två predikningar
The Friday sermon from the Young Women Preachers Conference can now be found on prästflickealster, my preaching blog.
Och morgondagens predikan, vilken praktiskt taget är en översättning av den jag höll på konferensen, finns också på prästflickealster.
Och morgondagens predikan, vilken praktiskt taget är en översättning av den jag höll på konferensen, finns också på prästflickealster.
2008-08-21
what a great day!
Today I went to Höör (small city in the middle of Scania, the part of Sweden where I live) together with 250 others who work with ministry to children and families. Every year the "Big Gathering" kicks off the autumn, and this year I had actually remembered to sign up before all the slots were filled.
Now. To be honest, I'm not that impressed with the seminars. Except the one about siblings and how the order in which we are born affects us, and bishop Antje's talk about the power of prayer. That I like her is no secret, and I'm still impressed (some of my colleagues were not that thrilled though, they found her talk too boring. Says more about them than Antje, methinks.). I was also very pleased when she remembered me from May, and even asked about the Young Women Preachers Conference I told her about then.
And then, in the afternoon, husband called to tell me I had gotten mail from Uppsala University. "Shall I open it?" Duh! Yes! Yes! And, yes! I have been admitted to the two year, half time, church leadership program. After a couple of months of anxiety - hooray!
Now. To be honest, I'm not that impressed with the seminars. Except the one about siblings and how the order in which we are born affects us, and bishop Antje's talk about the power of prayer. That I like her is no secret, and I'm still impressed (some of my colleagues were not that thrilled though, they found her talk too boring. Says more about them than Antje, methinks.). I was also very pleased when she remembered me from May, and even asked about the Young Women Preachers Conference I told her about then.
And then, in the afternoon, husband called to tell me I had gotten mail from Uppsala University. "Shall I open it?" Duh! Yes! Yes! And, yes! I have been admitted to the two year, half time, church leadership program. After a couple of months of anxiety - hooray!
2008-08-20
siffror
Idag (eller rättare sagt i natt) är det 12 år sedan den första pussen mellan mig och maken. Bli-ihop-dagen ;)
Idag är det också:
11 år och 9 dagar sedan vi flyttade ihop.
9 år, 8 månader och 19 dagar sedan vi förlovade oss.
9 år och 13 dagar sedan vi gifte oss.
8 år, 8 månader och 17 dagar sedan vi flyttade till Norrbotten.
8 år, 8 månader och 10 dagar sedan jag prästvigdes.
7 år, 8 månader och 14 dagar sedan vi flyttade till Stockholm.
4 år, 10 månader och 18 dagar sedan vår dotter föddes.
4 år, 7 månader och 24 dagar sedan dottern döptes.
2 år, 2 månader och 19 dagar sedan vi flyttade till Skåne.
1 år, 2 månader och 19 dagar sedan vi flyttade in till Malmö.
Tänk vad mycket jubileer vi skulle kunna fira!
Idag är det också:
11 år och 9 dagar sedan vi flyttade ihop.
9 år, 8 månader och 19 dagar sedan vi förlovade oss.
9 år och 13 dagar sedan vi gifte oss.
8 år, 8 månader och 17 dagar sedan vi flyttade till Norrbotten.
8 år, 8 månader och 10 dagar sedan jag prästvigdes.
7 år, 8 månader och 14 dagar sedan vi flyttade till Stockholm.
4 år, 10 månader och 18 dagar sedan vår dotter föddes.
4 år, 7 månader och 24 dagar sedan dottern döptes.
2 år, 2 månader och 19 dagar sedan vi flyttade till Skåne.
1 år, 2 månader och 19 dagar sedan vi flyttade in till Malmö.
Tänk vad mycket jubileer vi skulle kunna fira!
2008-08-19
svart, och svart, och...
Sällan har väl modet varit lika väl anpassat för oss som bär svart professionellt. Igår vandrade jg runt i butikerna, och noterade att det är svart, vitt, grått, lila, petroleum, skogsgrönt och senapsgult som gäller. Lättmatchat med svart, således. Prästflickan är nöjd (men kommer inte sätta på sig senapsgult!).
2008-08-17
new inspirations
Going somewhere, meeting people, almost always result in inspiration. Most of all from the meetings and the people themselves, but sometimes also from new books they tell you about, or new music they want you to listen to...
From America I brought a couple of books and one CD. The Indigo Girls are the heroines of practically all of my colleagues at Preacher Gal Camp, so I bought a CD, and yeah, they are really good.
And now I read Traveling Mercies by Anne Lamott, and she is so funny, so open and true. I read passages aloud to my husband, who also laughs. And the journey this woman has made is astounding.
"You can safely assume that you've created God in your own image when it turns out that God hates all the same people you do." (from Traveling Mercies)
Yes, inspiration comes in many forms. God is good.
From America I brought a couple of books and one CD. The Indigo Girls are the heroines of practically all of my colleagues at Preacher Gal Camp, so I bought a CD, and yeah, they are really good.
And now I read Traveling Mercies by Anne Lamott, and she is so funny, so open and true. I read passages aloud to my husband, who also laughs. And the journey this woman has made is astounding.
"You can safely assume that you've created God in your own image when it turns out that God hates all the same people you do." (from Traveling Mercies)
Yes, inspiration comes in many forms. God is good.
2008-08-15
washington national cathedral
Lite bilder från nya älsklingskyrkan:
Framifrån
Elefantgargoyle
Tipikapitäl
Interiör
Barnkapellet.
Allt är i barnstorlek!
Framifrån
Elefantgargoyle
Tipikapitäl
Interiör
Barnkapellet.
Allt är i barnstorlek!
godis
För övrigt tycker jag att det borde finnas såväl Jolly Rancher som Big Red i vanliga svenska butiker.
a sort of homecoming
Äntligen hemma. Jag stapplade in genom dörren, rakt i armarna på dottern. Det var ljuvligt.
Snapshots fråm resan:
* Tjugo nya vänner, underbart. Och tjugo nya platser att besöka *ler*
* NYC är härligt.
* Washington DC förtjänar mer tid.
* Jag är lite förälskad i National Cathedral i Washington.
* Att predika har aldrig varit svårare, eller roligare.
* Nobu Next Door gör grym sushi.
* Dollarn är billig, alltså är det mesta billigt där borta. Aj, säger plånboken.
* Wifi är super!
* Jag vill ha ett Whole Foods här.
* Utan datorn hade tågresan varit helt outhärdlig.
* The NY Subway behöver något slags luftkonditioneringssystem.
* Nästa gång jag åker till NYC ska jag bo på Seafarers igen.
Snapshots fråm resan:
* Tjugo nya vänner, underbart. Och tjugo nya platser att besöka *ler*
* NYC är härligt.
* Washington DC förtjänar mer tid.
* Jag är lite förälskad i National Cathedral i Washington.
* Att predika har aldrig varit svårare, eller roligare.
* Nobu Next Door gör grym sushi.
* Dollarn är billig, alltså är det mesta billigt där borta. Aj, säger plånboken.
* Wifi är super!
* Jag vill ha ett Whole Foods här.
* Utan datorn hade tågresan varit helt outhärdlig.
* The NY Subway behöver något slags luftkonditioneringssystem.
* Nästa gång jag åker till NYC ska jag bo på Seafarers igen.
2008-08-13
home sweet home
Jag är på väg hem. Huvudet är fullt av upplevelser och minnen. Sitter på flygplatsen och surfar (jag gillar trådlösa nätverk!) och längtar efter att vara hemma. Om ett dygn, ungefär, kliver jag in genom dörren till kramar och pussar. Snart.
2008-08-09
to tell the story
I do not know how to tell this in a way that will make people understand. These past few days have been a revelation, a deepening, a refreshment, an experience. I come from DC with a heart full of grace, which is no different than what it was before, and at the same time, makes all the difference. Maybe it is that this heart now knows it's brimming. Maybe this heart is so full, that it is ready to be filled even more by the love of God, and love of God's people. Maybe it's the realization that sisterhood is indeed real and possible. I don't know. All I know is that this is a gift, and that these women who I have met here will be my sisters forever. We might lose touch, some of them I will probably never see again, but here and now, they are my sisters forever.
We breathe the same air.
We breathe the same air.
2008-08-06
i-landsproblem
Så fånigt, egentligen, att det ska störa mig så mycket att inte komma åt facebook ordentligt, eftersom colleget jag är på är i närheten av en skola och därför har blockat fb i sitt nätverk. Ja, visst går det att gå runt, men det är svårt att få det att funka.
Orsaken till att det stör är mest chatten, inser jag. Så lätt att skicka iväg ett hej eller en fråga, nu helt omöjligt. Jaja, mess och Skype går ju också.
Orsaken till att det stör är mest chatten, inser jag. Så lätt att skicka iväg ett hej eller en fråga, nu helt omöjligt. Jaja, mess och Skype går ju också.
2008-08-05
hoppet lever
Trådlöst nätverk på bussar i utlandet innebär att man kan kolla mail. Det är bra. Riktigt bra faktiskt.
Jag är nu bara sjunde reserv på utbildningen jag vill in på. Jämfört med 43:e tidigare. Hoppet lever! Hurra!
I övrigt är Amerika snällt mot oss: vi shoppar, äter, skrattar och har det allmänt bra (fast är lite trötta i fötter och ryggar). Nu är vi på väg mot Washington DC och den egentliga orsaken till att vi är här: The Young Women Preachers Conference.
Jag är nu bara sjunde reserv på utbildningen jag vill in på. Jämfört med 43:e tidigare. Hoppet lever! Hurra!
I övrigt är Amerika snällt mot oss: vi shoppar, äter, skrattar och har det allmänt bra (fast är lite trötta i fötter och ryggar). Nu är vi på väg mot Washington DC och den egentliga orsaken till att vi är här: The Young Women Preachers Conference.
2008-08-04
moving temporarily
During the American journey, I will be co-blogging with J at clergychicksatraveling.blogspot.com. Go check it out!
2008-08-02
I am proud
I am proud to live in a country where police officers walk in the Pride parade and not just guard it.
I am proud to live in a country where military can tell.
I am proud to live in a country where senior ministers of government think it is natural to join the parade.
I am proud to live in a country where "Proud parents of gay children" get the biggest cheers.
I am also very proud to serve a church that does not ban gay clergy, does not request that they should be celibate, and where clergy, gay and not, even joins the Pride parade under the banner "the greatest is love".
Today is a day of pride.
I am proud to live in a country where military can tell.
I am proud to live in a country where senior ministers of government think it is natural to join the parade.
I am proud to live in a country where "Proud parents of gay children" get the biggest cheers.
I am also very proud to serve a church that does not ban gay clergy, does not request that they should be celibate, and where clergy, gay and not, even joins the Pride parade under the banner "the greatest is love".
Today is a day of pride.
livsnödvändigheter?
För inte alls särskilt många år sedan åkte alla människor Intercitytåg.
Det var fullt i sin ordning att det tog 6 timmar att komma från Malmö till Stockholm.
Ingen förväntade sig att det skulle finnas Internettillgång på tåget (ingen hade heller en dator som gick att ta med).
Dessutom hade inte heller mobiltelefoner man kunde lyssna på musik i (om man kommer ihåg att ta ur hörlurarna ur packningen innan man slänger upp den på hyllan och placerar sig längst in dvs).
Sedan kom X2000. Och laptops. Och mobiler.
Och helt plötsligt (nåja) är resan med Intercity, tuff tuff-tåget, helt vansinnigt seg och lång. Boken jag köpte i Malmö var ju slut efter några timmar, och så var det äckligt varmt och massor med folk.
Nästa gång blir det snabbtåg, dator, Internet och musik. Så det så.
Det var fullt i sin ordning att det tog 6 timmar att komma från Malmö till Stockholm.
Ingen förväntade sig att det skulle finnas Internettillgång på tåget (ingen hade heller en dator som gick att ta med).
Dessutom hade inte heller mobiltelefoner man kunde lyssna på musik i (om man kommer ihåg att ta ur hörlurarna ur packningen innan man slänger upp den på hyllan och placerar sig längst in dvs).
Sedan kom X2000. Och laptops. Och mobiler.
Och helt plötsligt (nåja) är resan med Intercity, tuff tuff-tåget, helt vansinnigt seg och lång. Boken jag köpte i Malmö var ju slut efter några timmar, och så var det äckligt varmt och massor med folk.
Nästa gång blir det snabbtåg, dator, Internet och musik. Så det så.
2008-07-30
Johannes...bra, men...
Till konferensen/kursen nästa vecka ska jag lära mig en predikotext utantill. Rationell som jag är tänkte jag att jag då lika gärna kan lära mig evangelietexten till nästa söndag jag ska predika, nämligen 14:e söndagen efter trefaldighet. Texten är Johannes 17:18-23.
Den är inte lätt, kan jag säga.
Och dessutom naturligtvis på engelska...
"As you have sent me into the world, so I have sent them into the world. And for their sakes I sanctify myself, so that they also may be sanctified in truth."
Det är väldigt vackert, men...
Dessutom är jag envis som en åsna, så jag tar naturligtvis inte texten för nästa gång jag predikar, nämligen Matteusliknelsen om skatten i åkern...(Matt 13:44-46), vilken så klart satt fastlärd i hjärnan redan efter en genomläsning. Ibland är jag bara för dum.
Johannes fortsätter:
"I ask not only on behalf of these, but also on behalf of those who will believe in me through their word, that they may all be one. As you, Father, are in me and I in you, they may also be in us, so that the world may believe that you have sent me.
The glory that you have given me I have given them, so that they may be one, as we are one, I in them and you in me, that they may become completely one, so that the world may know that you have sent me and have loved them even as you have loved me."
Rationell...juuuust det, ja. Inte.
Den är inte lätt, kan jag säga.
Och dessutom naturligtvis på engelska...
"As you have sent me into the world, so I have sent them into the world. And for their sakes I sanctify myself, so that they also may be sanctified in truth."
Det är väldigt vackert, men...
Dessutom är jag envis som en åsna, så jag tar naturligtvis inte texten för nästa gång jag predikar, nämligen Matteusliknelsen om skatten i åkern...(Matt 13:44-46), vilken så klart satt fastlärd i hjärnan redan efter en genomläsning. Ibland är jag bara för dum.
Johannes fortsätter:
"I ask not only on behalf of these, but also on behalf of those who will believe in me through their word, that they may all be one. As you, Father, are in me and I in you, they may also be in us, so that the world may believe that you have sent me.
The glory that you have given me I have given them, so that they may be one, as we are one, I in them and you in me, that they may become completely one, so that the world may know that you have sent me and have loved them even as you have loved me."
Rationell...juuuust det, ja. Inte.
2008-07-28
countdown blog
Only two more days at work now.
Then two days off, preparing.
Then two days in Stockholm.
Then two days in New York.
Then - Young Women Preachers Conference!
Am I excited?
Yes. Oh yes. Oh yes!
Then two days off, preparing.
Then two days in Stockholm.
Then two days in New York.
Then - Young Women Preachers Conference!
Am I excited?
Yes. Oh yes. Oh yes!
2008-07-27
ny vänskap och dess besvär
Jag har aldrig riktigt varit en sådan som har haft svårt att kombinera att ha pojkvän/man och umgås med mina vänner. För det mesta har de kunnat umgås utan större problem, och allt har varit frid och fröjd.
Men nu har ett oväntat bekymmer uppkommit. Det är nämligen så att jag på senare tid har fått många nya vänner som bor långt bort, riktigt långt bort, och dem umgås jag med via chatt. Och då blir det helt plötsligt väldigt hemligt och exklusivt, även om det inte är det. Jag försöker verkligen att dela med mig av allt skojigt som sägs, men det blir ändå jag och den här vännen/de här vännerna som pratar, och maken är inte med.
Det är svårt, tycker jag. Jag är väldigt, väldigt glad över mina nya vänner, och jag vet att maken också är glad över att jag har fått dem, men någonstans anar jag ändå en liten oro, eller ett litet missnöje över den tid som numera tillbringas framför datorn.
Kunde inte bara alla flytta till Malmö, så var problemet löst? Vi kunde umgås allihop, som förr. Fast då skulle det säkert plinga till i datorn, och någon ny spännande person skulle fånga min uppmärksamhet ett tag. Nej, inte är det lätt. Men samtidigt är jag så oerhört glad åt den här utvecklingen, det är ju så roligt att träffa nya vänner, nya människor att dela vardagens små upplevelser och de stora ögonblicken med, nya att skratta med, nya att lyssna på när de har det jobbigt...
Jag får väl ta och släpa hit dem på besök i alla fall. Ett ansikte och ett handslag hjälper långt för att desarmera oro. Mer är det inte att göra riktigt, den här nya världen får man vänja sig vid. På ont, men på väldigt mycket gott också.
Men nu har ett oväntat bekymmer uppkommit. Det är nämligen så att jag på senare tid har fått många nya vänner som bor långt bort, riktigt långt bort, och dem umgås jag med via chatt. Och då blir det helt plötsligt väldigt hemligt och exklusivt, även om det inte är det. Jag försöker verkligen att dela med mig av allt skojigt som sägs, men det blir ändå jag och den här vännen/de här vännerna som pratar, och maken är inte med.
Det är svårt, tycker jag. Jag är väldigt, väldigt glad över mina nya vänner, och jag vet att maken också är glad över att jag har fått dem, men någonstans anar jag ändå en liten oro, eller ett litet missnöje över den tid som numera tillbringas framför datorn.
Kunde inte bara alla flytta till Malmö, så var problemet löst? Vi kunde umgås allihop, som förr. Fast då skulle det säkert plinga till i datorn, och någon ny spännande person skulle fånga min uppmärksamhet ett tag. Nej, inte är det lätt. Men samtidigt är jag så oerhört glad åt den här utvecklingen, det är ju så roligt att träffa nya vänner, nya människor att dela vardagens små upplevelser och de stora ögonblicken med, nya att skratta med, nya att lyssna på när de har det jobbigt...
Jag får väl ta och släpa hit dem på besök i alla fall. Ett ansikte och ett handslag hjälper långt för att desarmera oro. Mer är det inte att göra riktigt, den här nya världen får man vänja sig vid. På ont, men på väldigt mycket gott också.
2008-07-25
well spoken
I do like that speechwriter of Obama's.
"We are a people of improbable hope" and "heirs to a struggle for freedom". Well put.
Though the husband thought it, the speech in Berlin that is, was a little too full of platitudes. I'm not so sure. It must be tricky, to do the "speech in Berlin"-thing. People expect you to go for the everlasting sentences, to reach for success like a certain earlier president. And they expect you to fail.
I don't think Obama failed. He didn't blow me away either. But as a whole - well spoken.
"We are a people of improbable hope" and "heirs to a struggle for freedom". Well put.
Though the husband thought it, the speech in Berlin that is, was a little too full of platitudes. I'm not so sure. It must be tricky, to do the "speech in Berlin"-thing. People expect you to go for the everlasting sentences, to reach for success like a certain earlier president. And they expect you to fail.
I don't think Obama failed. He didn't blow me away either. But as a whole - well spoken.
2008-07-23
vemod
Det hände igen. Det var länge sedan sist, kanske så mycket som ett år sedan. Min far ringde. Eller rättare sagt, mannen som var min far de första tio-femton åren av mitt liv ringde.
Efter dess var vi inte intressanta mer, jag och min syster. Han prioriterade annat. Sin nya fru, sitt hus, sina hundar, sina rosor. Sin alkohol.
Jag vet inte om han dricker särskilt mycket mer. Det spelar faktiskt ingen större roll.
Jag har nämligen en far. En. Och det är inte han.
Jag har en pappa som funnits där ända sedan jag var 11. Som har tröstat, skjutsat, oroat sig, skrattat, lånat ut pengar, retats... Jag har en fantastisk pappa.
Det där med blod är verkligen helt irrelevant. Jag ser förvisso ut som min biologiske far, men allt annat: min humor, mina intressen, mitt rörelsemönster...kommer från mamma och den här andre pappan.
Men en gång om året eller så måste jag konfrontera det som han ser som ett misslyckande från min sida. Jag måste försvara varför jag inte ringer. Och jag finner att jag inte förmår vara helt ärlig. Jag kan inte säga till honom att han inte längre är viktig för mig. Det är inte heller helt sant, det är klart att hans frånvaro har format mig nästan lika mycket som hans närvaro skulle göra.
Den här gången sade jag ifrån. Men det är som att hälla vatten på en gås. Jag är en dålig dotter, jag borde höra av mig. Strunt samma att det har varit jag som ringt de senaste gångerna, strunt samma att jag verkligen inte var intressant under den tiden då jag behövde honom. Allt ska vara på hans villkor.
Visst. Jag svarar i telefonen när han ringer. Jag är artig och trevlig, till en viss gräns. Men jag tänker inte, kommer inte, välja honom igen. Han är inte min pappa.
Efter dess var vi inte intressanta mer, jag och min syster. Han prioriterade annat. Sin nya fru, sitt hus, sina hundar, sina rosor. Sin alkohol.
Jag vet inte om han dricker särskilt mycket mer. Det spelar faktiskt ingen större roll.
Jag har nämligen en far. En. Och det är inte han.
Jag har en pappa som funnits där ända sedan jag var 11. Som har tröstat, skjutsat, oroat sig, skrattat, lånat ut pengar, retats... Jag har en fantastisk pappa.
Det där med blod är verkligen helt irrelevant. Jag ser förvisso ut som min biologiske far, men allt annat: min humor, mina intressen, mitt rörelsemönster...kommer från mamma och den här andre pappan.
Men en gång om året eller så måste jag konfrontera det som han ser som ett misslyckande från min sida. Jag måste försvara varför jag inte ringer. Och jag finner att jag inte förmår vara helt ärlig. Jag kan inte säga till honom att han inte längre är viktig för mig. Det är inte heller helt sant, det är klart att hans frånvaro har format mig nästan lika mycket som hans närvaro skulle göra.
Den här gången sade jag ifrån. Men det är som att hälla vatten på en gås. Jag är en dålig dotter, jag borde höra av mig. Strunt samma att det har varit jag som ringt de senaste gångerna, strunt samma att jag verkligen inte var intressant under den tiden då jag behövde honom. Allt ska vara på hans villkor.
Visst. Jag svarar i telefonen när han ringer. Jag är artig och trevlig, till en viss gräns. Men jag tänker inte, kommer inte, välja honom igen. Han är inte min pappa.
2008-07-22
den märkligaste psalmen
Alltså...jag är säker på att tanken var god på något sätt, men ändå...
Idag är det Maria från Magdalas dag. Traditionellt har hon ju (utan direkta belägg) förknippats med skökan som tvättar Jesus fötter med sitt hår, så för att uppmärksamma detta klipper jag här in den, i mina ögon, märkligaste psalmen i Psalmer i 2000-talet, och jag är mycket nyfiken på om någon någonsin har sjungit denna/hört den sjungas.
Psalm 863 Kvinnan som smorde Jesus
1. Hon är svart som en natt,
hon är mjuk som en katt,
som en ros i en värld full av snö.
Hon har haft många män
och känt värmen från dem
som tog sitt utan tack och adjö.
2. Inget hem, ingen hamn
bara "hora" som namn
- hon har älskat i mörker och skjul.
Hon blev skuggornas vän
när hon gick ut igen
för att köpas av män som blev djur.
3. Hennes hand rör hans fot
han som gav henne mod
med en blick av respekt, som en bror.
Och nu smeker hon den
utan skam, som en vän
eller kanske en syster, en mor.
4. Hennes tårar och gråt
fuktar huden hans våt
men hon torkar den mjukt med sitt hår.
Jeuss låter det ske
och hon ser honom le;
allt det frusna i henne blir vår.
5. När hon reser sig nu
har ett jag mött sitt du
i den kärlek som känner igen.
Hon som kallas vulgär
- se, så vacker hon är;
hon är lärjunge, kvinna och vän.
Och en fråga till - vad har ni för exempel på märkliga/knasiga eller bara rent teologiskt dåliga psalmer?
Idag är det Maria från Magdalas dag. Traditionellt har hon ju (utan direkta belägg) förknippats med skökan som tvättar Jesus fötter med sitt hår, så för att uppmärksamma detta klipper jag här in den, i mina ögon, märkligaste psalmen i Psalmer i 2000-talet, och jag är mycket nyfiken på om någon någonsin har sjungit denna/hört den sjungas.
Psalm 863 Kvinnan som smorde Jesus
1. Hon är svart som en natt,
hon är mjuk som en katt,
som en ros i en värld full av snö.
Hon har haft många män
och känt värmen från dem
som tog sitt utan tack och adjö.
2. Inget hem, ingen hamn
bara "hora" som namn
- hon har älskat i mörker och skjul.
Hon blev skuggornas vän
när hon gick ut igen
för att köpas av män som blev djur.
3. Hennes hand rör hans fot
han som gav henne mod
med en blick av respekt, som en bror.
Och nu smeker hon den
utan skam, som en vän
eller kanske en syster, en mor.
4. Hennes tårar och gråt
fuktar huden hans våt
men hon torkar den mjukt med sitt hår.
Jeuss låter det ske
och hon ser honom le;
allt det frusna i henne blir vår.
5. När hon reser sig nu
har ett jag mött sitt du
i den kärlek som känner igen.
Hon som kallas vulgär
- se, så vacker hon är;
hon är lärjunge, kvinna och vän.
Och en fråga till - vad har ni för exempel på märkliga/knasiga eller bara rent teologiskt dåliga psalmer?
2008-07-20
heja mässan!
Idag var jag extra glad att jag fick fira högmässa. Jag föredrar alltid högmässa framför den där konstiga halvmesyren som kallas högmässogudstjänst, framförallt på grund av just nattvarden, men idag var det extra tydligt. Jag predikade nämligen inte särskilt bra idag. Det var ok, men det var inte så bra som jag gärna vill. Den ohederlige förvaltaren är gräsligt svår, och jag ägnade mig alldeles åt allt möjligt annat under dagarna innan.
Men då är det skönt att liturgin och nattvarden finns där. Jag sjöng riktigt bra, böner och texter fungerade, rörelserna kändes helt rätt och naturligtvis är det skönt att veta att man kan luta sig på Gud och det under som sker i nattvarden. Där kan jag inte prestera, kan inte lyckas eller misslyckas. Det handlar bara om mötet mellan Gud och den som tar emot.
Men då är det skönt att liturgin och nattvarden finns där. Jag sjöng riktigt bra, böner och texter fungerade, rörelserna kändes helt rätt och naturligtvis är det skönt att veta att man kan luta sig på Gud och det under som sker i nattvarden. Där kan jag inte prestera, kan inte lyckas eller misslyckas. Det handlar bara om mötet mellan Gud och den som tar emot.
2008-07-17
sermons galore
Only two and a half weeks left until I go to Washington DC and The Young Women's Preacher Conference. In those two weeks I have to write one sermon for Sunday morning, one for Sunday night, another one for Wednesday morning. And one for next Sunday night too. And a shorter one for next Thursday's noon prayer.
And then there are of course the sermons for the conference. One to be finished and one prepped. Those make me really nervous.
Summer is lazy time in the church... Except for worship. Since there are about half as many priests at work as during the other seasons, the other half get to preach a lot. I like it, but it does take a lot of time. And the texts in Summer are...well..not the greatest sometimes.
And then there are of course the sermons for the conference. One to be finished and one prepped. Those make me really nervous.
Summer is lazy time in the church... Except for worship. Since there are about half as many priests at work as during the other seasons, the other half get to preach a lot. I like it, but it does take a lot of time. And the texts in Summer are...well..not the greatest sometimes.
2008-07-14
nostalgi
Väggmålningen är klar! Tror jag. Apkungen platsar på vår sovrumsvägg, tycker jag nog.
Men frågan är om jag ska lägga till mer färg...funderar på att fylla i med ljusare brunt här och där. Vad tycker ni?
Men frågan är om jag ska lägga till mer färg...funderar på att fylla i med ljusare brunt här och där. Vad tycker ni?
2008-07-13
flutterings
I have been a priest for more than eight and a half years. I have officiated at countless Masses, baptisms and funerals, but only a few, twenty or so, weddings. Not very many of my friends have gotten married, and I've never worked in a church with lots of weddings.
Yesterday was the wedding of one of my former confirmands. And, coincidentally, confirmations and weddings are the only worship services that always make nervous. Not that I think the bride and groom ever notice it, but I feel the flutter in my stomach, and I check and re-check everything.
There's simply so much that can go wrong. The car with the couple can get stuck in traffic, the cantor might play the wrong music, I might say the wrong names... This time, though, nothing went wrong. As usual, of course, the nervousness is seldom called for.
It was a sweet and pretty simple ceremony. Straight out of the Church of Sweden service book (English-speaking readers might call it the Book of Worship, or Book of Common Prayer), and yet the couple and relatives were very happy and thought it was personal and different. I smiled, and thought quietly to myself "Yes, of course, I'm young(-ish) and female, and you expect all priests to be old and male. That's all the difference it takes", but of course they're right. Knowing the young couple makes the big difference, the other things just contribute.
Yeah, it was a good day.
Yesterday was the wedding of one of my former confirmands. And, coincidentally, confirmations and weddings are the only worship services that always make nervous. Not that I think the bride and groom ever notice it, but I feel the flutter in my stomach, and I check and re-check everything.
There's simply so much that can go wrong. The car with the couple can get stuck in traffic, the cantor might play the wrong music, I might say the wrong names... This time, though, nothing went wrong. As usual, of course, the nervousness is seldom called for.
It was a sweet and pretty simple ceremony. Straight out of the Church of Sweden service book (English-speaking readers might call it the Book of Worship, or Book of Common Prayer), and yet the couple and relatives were very happy and thought it was personal and different. I smiled, and thought quietly to myself "Yes, of course, I'm young(-ish) and female, and you expect all priests to be old and male. That's all the difference it takes", but of course they're right. Knowing the young couple makes the big difference, the other things just contribute.
Yeah, it was a good day.
2008-07-09
de gör det inte lätt
Sitter och samlar svenska låtar till en CD till en vän. Han vill lära sig svenska, så jag tänker skicka honom en skiva, ett "blandband" med svensk musik.
Men. De gör det inte lätt för mig, skivbolagen. Jag vill nämligen vara ärlig och laglig, så jag betalar för låtarna jag laddar ner. Precis som de vill att jag ska göra. Men hur kommer det sig då att det är så grymt svårt att hitta det man letar efter, och när det väl (eventuellt) är funnet, varför ska det vara så förfärligt krångligt med licenser och allt möjligt mög?
Pirate bay är de första som dyker upp när jag söker på låtnamn + download, och det är inte utan att jag blir frestad. Dumt.
(och jag vill bara betona att om någon annan väljer att ladda ner olagligt, eller åtminstone olagligt i bolagens ögon, är det den personens grej. Jag tänker inte fördöma eller ens rynka på näsan, men jag kan liksom inte göra det själv)
Men. De gör det inte lätt för mig, skivbolagen. Jag vill nämligen vara ärlig och laglig, så jag betalar för låtarna jag laddar ner. Precis som de vill att jag ska göra. Men hur kommer det sig då att det är så grymt svårt att hitta det man letar efter, och när det väl (eventuellt) är funnet, varför ska det vara så förfärligt krångligt med licenser och allt möjligt mög?
Pirate bay är de första som dyker upp när jag söker på låtnamn + download, och det är inte utan att jag blir frestad. Dumt.
(och jag vill bara betona att om någon annan väljer att ladda ner olagligt, eller åtminstone olagligt i bolagens ögon, är det den personens grej. Jag tänker inte fördöma eller ens rynka på näsan, men jag kan liksom inte göra det själv)
2008-07-08
nedräkning
Inte många dagar kvar av den här halvan av semestern nu (kommer en vecka till i augusti). På dessa fem dagar jag har kvar ska jag:
* åka till Stockholm igen (fre-sön) för att viga en fd konfirmand och hennes fästman
* åka till Österlen (tors) för att hälsa på vänner
* gå till jobbet en kortis för att vinka av en kollega
* göra klart väggmålningen i sovrummet
* bränna en CD till en kär vän
* göra framsteg på collaget jag/vi håller på med
* läsa klart två-tre böcker
* umgås lite med vänner
* gå till gymmet minst en gång till (träningsvärken från igår sitter i - uff)
Hm...vi får väl se hur mycket som funkar. Rapport följer, helt enkelt.
* åka till Stockholm igen (fre-sön) för att viga en fd konfirmand och hennes fästman
* åka till Österlen (tors) för att hälsa på vänner
* gå till jobbet en kortis för att vinka av en kollega
* göra klart väggmålningen i sovrummet
* bränna en CD till en kär vän
* göra framsteg på collaget jag/vi håller på med
* läsa klart två-tre böcker
* umgås lite med vänner
* gå till gymmet minst en gång till (träningsvärken från igår sitter i - uff)
Hm...vi får väl se hur mycket som funkar. Rapport följer, helt enkelt.
2008-07-06
aktivitetsdag
Idag: Tobbe och karuseller eller Pippi och de andra? Beror på väder och ork. Vem vet, vi kanske gör båda.
2008-07-04
reading challenge
Alex, Elsa and Jenny's done this. Do I feel compelled? Yeah.
1) Look at the list and bold those we have read.
2) Italicize those we intend to read.
3) Underline the books we LOVE (I’ve used an asterisk)
4) Reprint this list in our own blogs
1 Pride and Prejudice - Jane Austen
2 The Lord of the Rings - JRR Tolkien*
3 Jane Eyre - Charlotte Bronte
4 Harry Potter series - JK Rowling
5 To Kill a Mockingbird - Harper Lee
6 The Bible*
7 Wuthering Heights - Emily Bronte
8 Nineteen Eighty Four - George Orwell
9 His Dark Materials - Philip Pullman
10 Great Expectations - Charles Dickens
11 Little Women - Louisa M Alcott
12 Tess of the D’Urbervilles - Thomas Hardy
13 Catch 22 - Joseph Heller
14 Complete Works of Shakespeare (seriously? all of them?)
15 Rebecca - Daphne Du Maurier
16 The Hobbit - JRR Tolkien*
17 Birdsong - Sebastian Faulks
18 Catcher in the Rye - JD Salinger
19 The Time Traveler’s Wife - Audrey Niffenegger
20 Middlemarch - George Eliot (tried...then gave it away)
21 Gone With The Wind - Margaret Mitchell
22 The Great Gatsby - F Scott Fitzgerald
23 Bleak House - Charles Dickens
24 War and Peace - Leo Tolstoy
25 The Hitch Hiker’s Guide to the Galaxy - Douglas Adams
26 Brideshead Revisited - Evelyn Waugh
27 Crime and Punishment - Fyodor Dostoyevsky
28 Grapes of Wrath - John Steinbeck
29 Alice in Wonderland - Lewis Carroll
30 The Wind in the Willows - Kenneth Grahame
31 Anna Karenina - Leo Tolstoy
32 David Copperfield - Charles Dickens
33 Chronicles of Narnia - CS Lewis*
34 Emma - Jane Austen
35 Persuasion - Jane Austen
36 The Lion, The Witch and The Wardrobe - CS Lewis (eh...yes, I've read the chonicles...thus I've read this)
37 The Kite Runner - Khaled Hosseini
38 Captain Corelli’s Mandolin - Louis De Bernieres
39 Memoirs of a Geisha - Arthur Golden
40 Winnie the Pooh - AA Milne
41 Animal Farm - George Orwell
42 The Da Vinci Code - Dan Brown
43 One Hundred Years of Solitude - Gabriel Garcia Marquez*
44 A Prayer for Owen Meaney - John Irving*
45 The Woman in White - Wilkie Collins
46 Anne of Green Gables - LM Montgomery*
47 Far From The Madding Crowd - Thomas Hardy
48 The Handmaid’s Tale - Margaret Atwood
49 Lord of the Flies - William Golding
50 Atonement - Ian McEwan*
51 Life of Pi - Yann Martel
52 Dune - Frank Herbert*
53 Cold Comfort Farm - Stella Gibbons
54 Sense and Sensibility - Jane Austen
55 A Suitable Boy - Vikram Seth
56 The Shadow of the Wind - Carlos Ruiz Zafon
57 A Tale Of Two Cities - Charles Dickens
58 Brave New World - Aldous Huxley
59 The Curious Incident of the Dog in the Night-time - Mark Haddon*
60 Love In The Time Of Cholera - Gabriel Garcia Marquez*
61 Of Mice and Men - John Steinbeck
62 Lolita - Vladimir Nabokov
63 The Secret History - Donna Tartt
64 The Lovely Bones - Alice Sebold
65 Count of Monte Cristo - Alexandre Dumas*
66 On The Road - Jack Kerouac
67 Jude the Obscure - Thomas Hardy
68 Bridget Jones’s Diary - Helen Fielding
69 Midnight’s Children - Salman Rushdie
70 Moby Dick - Herman Melville
71 Oliver Twist - Charles Dickens
72 Dracula - Bram Stoker
73 The Secret Garden - Frances Hodgson Burnett*
74 Notes From A Small Island - Bill Bryson
75 Ulysses - James Joyce (oh, I tried, but, honestly, is it even possible to read?)
76 The Bell Jar - Sylvia Plath
77 Swallows and Amazons - Arthur Ransome
78 Germinal - Emile Zola
79 Vanity Fair - William Makepeace Thackeray
80 Possession - AS Byatt
81 A Christmas Carol - Charles Dickens
82 Cloud Atlas - David Mitchell
83 The Color Purple - Alice Walker
84 The Remains of the Day - Kazuo Ishiguro*
85 Madame Bovary - Gustave Flaubert
86 A Fine Balance - Rohinton Mistry
87 Charlotte’s Web - EB White
88 The Five People You Meet In Heaven - Mitch Albom
89 Adventures of Sherlock Holmes - Sir Arthur Conan Doyle
90 The Faraway Tree Collection - Enid Blyton
91 Heart of Darkness - Joseph Conrad
92 The Little Prince - Antoine De Saint-Exupery (but don't ask me what it's about)
93 The Wasp Factory - Iain Banks
94 Watership Down - Richard Adams
95 A Confederacy of Dunces - John Kennedy Toole (didn't manage to finish this either)
96 A Town Like Alice - Nevil Shute
97 The Three Musketeers - Alexandre Dumas*
98 Hamlet - William Shakespeare
99 Charlie and the Chocolate Factory - Roald Dahl
100 Les Miserables - Victor Hugo
Darn. 43. Pretty good. Thanks to some good English and Swedish teachers in high school, I guess. And best of all, I'm by far the most well-read person (according to this strange list) in the household, my husband only managed 27...heehee.
1) Look at the list and bold those we have read.
2) Italicize those we intend to read.
3) Underline the books we LOVE (I’ve used an asterisk)
4) Reprint this list in our own blogs
1 Pride and Prejudice - Jane Austen
2 The Lord of the Rings - JRR Tolkien*
3 Jane Eyre - Charlotte Bronte
4 Harry Potter series - JK Rowling
5 To Kill a Mockingbird - Harper Lee
6 The Bible*
7 Wuthering Heights - Emily Bronte
8 Nineteen Eighty Four - George Orwell
9 His Dark Materials - Philip Pullman
10 Great Expectations - Charles Dickens
11 Little Women - Louisa M Alcott
12 Tess of the D’Urbervilles - Thomas Hardy
13 Catch 22 - Joseph Heller
14 Complete Works of Shakespeare (seriously? all of them?)
15 Rebecca - Daphne Du Maurier
16 The Hobbit - JRR Tolkien*
17 Birdsong - Sebastian Faulks
18 Catcher in the Rye - JD Salinger
19 The Time Traveler’s Wife - Audrey Niffenegger
20 Middlemarch - George Eliot (tried...then gave it away)
21 Gone With The Wind - Margaret Mitchell
22 The Great Gatsby - F Scott Fitzgerald
23 Bleak House - Charles Dickens
24 War and Peace - Leo Tolstoy
25 The Hitch Hiker’s Guide to the Galaxy - Douglas Adams
26 Brideshead Revisited - Evelyn Waugh
27 Crime and Punishment - Fyodor Dostoyevsky
28 Grapes of Wrath - John Steinbeck
29 Alice in Wonderland - Lewis Carroll
30 The Wind in the Willows - Kenneth Grahame
31 Anna Karenina - Leo Tolstoy
32 David Copperfield - Charles Dickens
33 Chronicles of Narnia - CS Lewis*
34 Emma - Jane Austen
35 Persuasion - Jane Austen
36 The Lion, The Witch and The Wardrobe - CS Lewis (eh...yes, I've read the chonicles...thus I've read this)
37 The Kite Runner - Khaled Hosseini
38 Captain Corelli’s Mandolin - Louis De Bernieres
39 Memoirs of a Geisha - Arthur Golden
40 Winnie the Pooh - AA Milne
41 Animal Farm - George Orwell
42 The Da Vinci Code - Dan Brown
43 One Hundred Years of Solitude - Gabriel Garcia Marquez*
44 A Prayer for Owen Meaney - John Irving*
45 The Woman in White - Wilkie Collins
46 Anne of Green Gables - LM Montgomery*
47 Far From The Madding Crowd - Thomas Hardy
48 The Handmaid’s Tale - Margaret Atwood
49 Lord of the Flies - William Golding
50 Atonement - Ian McEwan*
51 Life of Pi - Yann Martel
52 Dune - Frank Herbert*
53 Cold Comfort Farm - Stella Gibbons
54 Sense and Sensibility - Jane Austen
55 A Suitable Boy - Vikram Seth
56 The Shadow of the Wind - Carlos Ruiz Zafon
57 A Tale Of Two Cities - Charles Dickens
58 Brave New World - Aldous Huxley
59 The Curious Incident of the Dog in the Night-time - Mark Haddon*
60 Love In The Time Of Cholera - Gabriel Garcia Marquez*
61 Of Mice and Men - John Steinbeck
62 Lolita - Vladimir Nabokov
63 The Secret History - Donna Tartt
64 The Lovely Bones - Alice Sebold
65 Count of Monte Cristo - Alexandre Dumas*
66 On The Road - Jack Kerouac
67 Jude the Obscure - Thomas Hardy
68 Bridget Jones’s Diary - Helen Fielding
69 Midnight’s Children - Salman Rushdie
70 Moby Dick - Herman Melville
71 Oliver Twist - Charles Dickens
72 Dracula - Bram Stoker
73 The Secret Garden - Frances Hodgson Burnett*
74 Notes From A Small Island - Bill Bryson
75 Ulysses - James Joyce (oh, I tried, but, honestly, is it even possible to read?)
76 The Bell Jar - Sylvia Plath
77 Swallows and Amazons - Arthur Ransome
78 Germinal - Emile Zola
79 Vanity Fair - William Makepeace Thackeray
80 Possession - AS Byatt
81 A Christmas Carol - Charles Dickens
82 Cloud Atlas - David Mitchell
83 The Color Purple - Alice Walker
84 The Remains of the Day - Kazuo Ishiguro*
85 Madame Bovary - Gustave Flaubert
86 A Fine Balance - Rohinton Mistry
87 Charlotte’s Web - EB White
88 The Five People You Meet In Heaven - Mitch Albom
89 Adventures of Sherlock Holmes - Sir Arthur Conan Doyle
90 The Faraway Tree Collection - Enid Blyton
91 Heart of Darkness - Joseph Conrad
92 The Little Prince - Antoine De Saint-Exupery (but don't ask me what it's about)
93 The Wasp Factory - Iain Banks
94 Watership Down - Richard Adams
95 A Confederacy of Dunces - John Kennedy Toole (didn't manage to finish this either)
96 A Town Like Alice - Nevil Shute
97 The Three Musketeers - Alexandre Dumas*
98 Hamlet - William Shakespeare
99 Charlie and the Chocolate Factory - Roald Dahl
100 Les Miserables - Victor Hugo
Darn. 43. Pretty good. Thanks to some good English and Swedish teachers in high school, I guess. And best of all, I'm by far the most well-read person (according to this strange list) in the household, my husband only managed 27...heehee.
2008-07-03
uppskattning
Sämre kan man ju ha det än att sitta på en ö i Stockholms skärgård med några av de bästa vännerna...med sol, saft och skrattande barn. I eftermiddag blir det bastu.
2008-07-01
sisterhood
Another ycw-blog post. Yeah, I know, I've blogged about these wonderful people before, but it still baffles me. We chat. And it seems like we know each other. We're from different denominations, different backgrounds, different countries...and still, we have so much in common, and most of all, we have so much fun!
Last time we had this fabulous group chat, we were about 12 persons, and the topics ranged from polarbears, baboons and halter neck tops to problems with work hours.
This time, we were 19 at the most, and we talked about evil squirrels, dating, but also about how to relate to nationalistic hymns regarding the upcoming 4th of July celebrations.
From exceptionally foolish to serious issues. That's the ycw. That's us. Yay!
Last time we had this fabulous group chat, we were about 12 persons, and the topics ranged from polarbears, baboons and halter neck tops to problems with work hours.
This time, we were 19 at the most, and we talked about evil squirrels, dating, but also about how to relate to nationalistic hymns regarding the upcoming 4th of July celebrations.
From exceptionally foolish to serious issues. That's the ycw. That's us. Yay!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)