U2, here are two Christmas and New Year's favorites. Enjoy, and have a great New Year's Eve! See y'all in 2009.
I Believe in Father Christmas
New Year's Day
(I wanted the video with the guys riding around in snow, in Sweden [!], but Youtube wasn't cooperating. Oh well. This is a good live version, anyway.)
2008-12-31
2008-12-30
a love that does not rust
Tonight, I and the husband went to see U23D.
I have been a U2-fan since my late teens, and this love does not rust. Granted, I am not a fanatic anymore, but I still think they are great.
This concert movie, filmed in Buenos Aires, was, as the title suggests, filmed in digital 3D. Sometimes, I wanted to ask the chick in front of me to take down her hands, only to realize the second after that the chick in question was really an Argentinian girl at the concert. Or when Bono reached out towards us, and it felt like his hand was only inches away. Very, very cool.
We wore silly 3D-glasses, though they are no longer the flimsy cardboard things I remember from when I was a kid. This is how cool (hihi) the husband looked:
He's trying for the The Fly-look. Succeeding? Well...
Anyway, one of the things I really respect and love about U2 is their continued consciousness. Some people laugh at Bono's travels, projects and hanging out with presidents. I know his hobbies have caused dissent in the band, but they go on in spite of disagreeing sometimes. And in the meantime, they actually help people. They actually make an impact, an effort. And that makes it possible for them to still sing Sunday, Bloody Sunday (but make it about the Middle East instead of Northern Ireland), or to have the Declaration of Human Rights recited during a concert, and still be believable.
Enough with the raving. They are a really cool band, the movie is really cool. Go see!
I have been a U2-fan since my late teens, and this love does not rust. Granted, I am not a fanatic anymore, but I still think they are great.
This concert movie, filmed in Buenos Aires, was, as the title suggests, filmed in digital 3D. Sometimes, I wanted to ask the chick in front of me to take down her hands, only to realize the second after that the chick in question was really an Argentinian girl at the concert. Or when Bono reached out towards us, and it felt like his hand was only inches away. Very, very cool.
We wore silly 3D-glasses, though they are no longer the flimsy cardboard things I remember from when I was a kid. This is how cool (hihi) the husband looked:
He's trying for the The Fly-look. Succeeding? Well...
Anyway, one of the things I really respect and love about U2 is their continued consciousness. Some people laugh at Bono's travels, projects and hanging out with presidents. I know his hobbies have caused dissent in the band, but they go on in spite of disagreeing sometimes. And in the meantime, they actually help people. They actually make an impact, an effort. And that makes it possible for them to still sing Sunday, Bloody Sunday (but make it about the Middle East instead of Northern Ireland), or to have the Declaration of Human Rights recited during a concert, and still be believable.
Enough with the raving. They are a really cool band, the movie is really cool. Go see!
2008-12-28
JCS
Igår såg jag och maken Jesus Christ Superstar på Malmö Opera. Ja, den med Ola Salo, men för dagen utan Ola, han måste väl också vara ledig någon gång. Hans ersättare Niklas Sävström gjorde ett utmärkt jobb, men uppsättningens riktiga stjärna är ju Judas, spelad av Patrik Martinsson. Fantastisk röst.
Men att just Judas är stjärnan är ju lite av musikalens problem, ur ett kristet perspektiv. Det är klart att det var synd om Judas, visst, och han hade säkert skäl som för honom verkade goda, men JCS framställer honom som den ende som kan se klart i den hysteriska kulten/sekten runt människan Jesus. Jesus själv är osäker och labil, ena sekunden karismatisk och medryckande, andra tveksam och grubblande. Visst känns en del av det igen från evangelierna, men här blir han nästan bipolär i upp- och nedgångarna.
Nåja, det ÄR en fantastisk musikal. Jag tycker väldigt mycket om musiken, och har inga som helst problem att köpa relationen mellan Jesus och Maria från Magdala (rättare sagt, jag bryr mig inte ett spår om Jesus hade en kärleksrelation med henne, det är i mina ögon rätt oviktigt). Jag gillar Salos översättning, kanske lite mycket nödrim här och där, men för det mesta bra och roligt. Och scenografin är helt fantastisk!
Sedan kan man ju alltid ställa sig en smula frågande till att göra underhållning av korsfästelsen...men det är en urgammal tradition med passionsspel, och jag kan inte påstå att de aldrig har tjänat som underhållning förr. I själva verket är ju just underhållningens och kulturens stora möjlighet att ställa de stora frågorna på ett sätt som många kan ta till sig, och om man ser det på det sättet, gör Malmö Opera en välgärning. Även ur kristet perspektiv *ler*
Men att just Judas är stjärnan är ju lite av musikalens problem, ur ett kristet perspektiv. Det är klart att det var synd om Judas, visst, och han hade säkert skäl som för honom verkade goda, men JCS framställer honom som den ende som kan se klart i den hysteriska kulten/sekten runt människan Jesus. Jesus själv är osäker och labil, ena sekunden karismatisk och medryckande, andra tveksam och grubblande. Visst känns en del av det igen från evangelierna, men här blir han nästan bipolär i upp- och nedgångarna.
Nåja, det ÄR en fantastisk musikal. Jag tycker väldigt mycket om musiken, och har inga som helst problem att köpa relationen mellan Jesus och Maria från Magdala (rättare sagt, jag bryr mig inte ett spår om Jesus hade en kärleksrelation med henne, det är i mina ögon rätt oviktigt). Jag gillar Salos översättning, kanske lite mycket nödrim här och där, men för det mesta bra och roligt. Och scenografin är helt fantastisk!
Sedan kan man ju alltid ställa sig en smula frågande till att göra underhållning av korsfästelsen...men det är en urgammal tradition med passionsspel, och jag kan inte påstå att de aldrig har tjänat som underhållning förr. I själva verket är ju just underhållningens och kulturens stora möjlighet att ställa de stora frågorna på ett sätt som många kan ta till sig, och om man ser det på det sättet, gör Malmö Opera en välgärning. Även ur kristet perspektiv *ler*
2008-12-27
medier
Lyssnade idag, på väg hem från svägerskan, på P1 (tror jag) och en diskussion om sociala mediers roll. Yrsa Stenius, PM Nilsson, Isabella Löwengrip mfl diskuterade, och det som slog mig mest var hur de verkligen inte alls förstod varandra. Framförallt förstod inte förespråkarna för de traditionella medierna hur det fungerar i bloggosfären. Exemplen som togs upp var märkliga och idealiserade tidningar och radio/TV på ett underligt sätt. Till exempel hävdade Yrsa att traditionella mediers bruk av ansvariga utgivare var positivt för yttrandefriheten då det frigjorde journalisterna till att skriva djärvare. Säkert sant till viss del. Men att de ansvariga utgivarna även har en starkt kontrollerande funktion, som därmed inskränker yttrandefriheten, nämndes inte. Man diskuterade lögner och förtal i bloggar, men missade i stort sett att nämna att ryktesspridning och rena hitte-på-nyheter är minst lika vanliga i en del traditionella medier. Eller är det bara morgontidningarna som räknas?
Jag hävdar inte att bloggarna är rakt igenom sanningsenliga och idealiska. Det finns massor med skräp ute i bloggosfären. Det beror på att Internet till sin natur är djupt demokratiskt och tillåter var och en med tillgång till en dator och en uppkoppling att uttrycka sig. Att diskutera begränsningar är underligt önsketänkande från en generation som är van att få EN sanning serverad sig av kontrollerade, ideologiskt pålitliga journalister (för man väljer/valde tidning utifrån vilken världsbild man ville behålla). Det har gått snabbt. PM Nilsson konstaterade helt riktigt att vi nu ser en generation som inte kommer prenumerera på morgontidningar, inte kommer titta på Aktuellt eller Rapport, utan kommer att få sin nyhetstörst stillad av den uppsjö bloggar, nättidningar och hemsidor som finns tillgängliga. Kommer de då få rätt information? Ja, säkert i lika stor utsträckning som vi andra får/har fått det. Men skillnaden är att det inte längre är ett fåtal journalister/tidningsägare som kontrollerar vilken information som anses vara mest intressant. Skrämmande? Säkert, för en del. Men nog är det läsaren som borde få bestämma vad som intresserar och engagerar den, och nu ligger makten där den ska. Hos folket. Sedan är det upp till oss vad vi gör med den.
Jag hävdar inte att bloggarna är rakt igenom sanningsenliga och idealiska. Det finns massor med skräp ute i bloggosfären. Det beror på att Internet till sin natur är djupt demokratiskt och tillåter var och en med tillgång till en dator och en uppkoppling att uttrycka sig. Att diskutera begränsningar är underligt önsketänkande från en generation som är van att få EN sanning serverad sig av kontrollerade, ideologiskt pålitliga journalister (för man väljer/valde tidning utifrån vilken världsbild man ville behålla). Det har gått snabbt. PM Nilsson konstaterade helt riktigt att vi nu ser en generation som inte kommer prenumerera på morgontidningar, inte kommer titta på Aktuellt eller Rapport, utan kommer att få sin nyhetstörst stillad av den uppsjö bloggar, nättidningar och hemsidor som finns tillgängliga. Kommer de då få rätt information? Ja, säkert i lika stor utsträckning som vi andra får/har fått det. Men skillnaden är att det inte längre är ett fåtal journalister/tidningsägare som kontrollerar vilken information som anses vara mest intressant. Skrämmande? Säkert, för en del. Men nog är det läsaren som borde få bestämma vad som intresserar och engagerar den, och nu ligger makten där den ska. Hos folket. Sedan är det upp till oss vad vi gör med den.
2008-12-26
julsmaker à la Maria
Kola (gjord med färsk ingefära), oblat och Madeira, griljerad kalkonfilé, chokladpraliner, eggnog, vörtbröd, skånsk senap, Apotekarnes julmust, apelsiner, kaffe med mjölk, rökt lax, saffransbullar (riktigt små och runda gör vi dem, då håller de sig mjuka längre), clementiner, rött vin... Och dofterna allt detta för med sig, tillsammans med doften av stearinljus och gran...mmmm...
(ändrad pga av missförstånd...*muttrar*)
(ändrad pga av missförstånd...*muttrar*)
2008-12-24
GOD JUL!
Min julbönsbetraktelse finns på prästflickealster. Den är i och för sig, mer än någonsin, gjord för att höras och deltagas i (vilket fungerade långt, långt över förväntan), men den blev lite söt, tycker jag.
2008-12-22
tappa sugen
Det finns få saker som kan få mig att tappa blogg-sugen lika mycket som snobbiga och överlägsna anonyma kommentarer. Suck. Framförallt förekommer detta då och då på min predikoblogg. Det är uppenbarligen ok att ifrågasätta någons teologi i de allra mest nedlåtande ordalag, att komma med förtäckta antydningar om min lämplighet som präst eller besserwissriga kommentarer tunt förklädda som "goda råd".
Det är inte det att jag ogillar kommentarer på predikningarna. I så fall hade jag aldrig lagt ut dem. Kritiska eller positiva, det är roligt med reaktioner, tvingar mig att tänka efter. Men dessvärre har det flera gånger dykt upp kommentatorer som inte har en schysst ton. Jag försöker svara med mesta möjliga artighet, men det är svårt att känna respekt för människor som uppträder överlägset men inte ens vågar uppge sina namn. Usch.
Det är inte det att jag ogillar kommentarer på predikningarna. I så fall hade jag aldrig lagt ut dem. Kritiska eller positiva, det är roligt med reaktioner, tvingar mig att tänka efter. Men dessvärre har det flera gånger dykt upp kommentatorer som inte har en schysst ton. Jag försöker svara med mesta möjliga artighet, men det är svårt att känna respekt för människor som uppträder överlägset men inte ens vågar uppge sina namn. Usch.
2008-12-18
skolavslutning
Några av våra absolut mest välbesökta gudstjänster är skolavslutningarna. Och ändå tenderar de att bli lite styvmoderligt behandlade i många församlingar: man suckar och pustar över att behöva ha dem, över att folk nästan inte sjunger, över att det är rörigt osv. Men hur ofta har vi en gudstjänst med 500 barn? Inte så märkligt att det är rörigt, kanske.
I min församling har vi satsat rätt mycket på en av skolorna, och det märks. Jag har nu haft deras skolavslutningsgudstjänster, två om året, i snart tre år, förutom att jjag är ständigt adjungerad till deras krisgrupp och har haft en hel del livskunskapslektioner. Nu kommer föräldrar fram och frågar om andra gudstjänster, barn spontankramar mig, lärarna likaså. Det är genom det personliga mötet som vi är kyrka, och genom sådana här saker sprider vi budskapet mer effektivt än hur många konferenser och "interngruppsandakter" som helst.
I vilket fall som helst, min betraktelse finns på prästflickealster. Den är tvåspråkig, eftersom skolan är till hälften internationell (med allt vad det innebär av många religioner och kulturer, något som aldrig är ett problem!).
I've had an "End of semester"-ceremony for one of our schools today - a true feast! It's a great honor and pleasure to meet all these children, their parents and teachers. The school is an international one, and the sermon I held, which you can find here, was bilingual (I translated the Swedish parts, in italics under the Swedish).
I min församling har vi satsat rätt mycket på en av skolorna, och det märks. Jag har nu haft deras skolavslutningsgudstjänster, två om året, i snart tre år, förutom att jjag är ständigt adjungerad till deras krisgrupp och har haft en hel del livskunskapslektioner. Nu kommer föräldrar fram och frågar om andra gudstjänster, barn spontankramar mig, lärarna likaså. Det är genom det personliga mötet som vi är kyrka, och genom sådana här saker sprider vi budskapet mer effektivt än hur många konferenser och "interngruppsandakter" som helst.
I vilket fall som helst, min betraktelse finns på prästflickealster. Den är tvåspråkig, eftersom skolan är till hälften internationell (med allt vad det innebär av många religioner och kulturer, något som aldrig är ett problem!).
I've had an "End of semester"-ceremony for one of our schools today - a true feast! It's a great honor and pleasure to meet all these children, their parents and teachers. The school is an international one, and the sermon I held, which you can find here, was bilingual (I translated the Swedish parts, in italics under the Swedish).
2008-12-16
skak
Vaknade av en rejäl duns. Studsade upp ur sängen, någonstans i min sömnomtöcknade hjärna tänkte jag att det nog var dottern som hade ramlat eller nåt. Men hon sov så gott. Däremot låg ett blockljus, som vanligtvis står på hallbordet, på golvet. Jag muttrade åt katterna, ställde upp ljuset, och gick och lade mig för en skön halvtimmes extra sömn.
Inte förrän maken ringde från bussen och berättade om skalvet, och inte förrän jag var tillräckligt vaken för att lägga ihop ett och ett (efter morgonbönen), fattade jag att katterna var helt oskyldiga. Ljuset hade välts av ett jordskalv. Så märkligt och lite...fräckt. På många platser i världen väldigt otäckt, men här är det så ovanligt, och enligt Räddningstjänsten ofarligt, att det blev spännande och coolt istället. I vilket fall som helst är morgonfikakonversationen räddad *ler*
Inte förrän maken ringde från bussen och berättade om skalvet, och inte förrän jag var tillräckligt vaken för att lägga ihop ett och ett (efter morgonbönen), fattade jag att katterna var helt oskyldiga. Ljuset hade välts av ett jordskalv. Så märkligt och lite...fräckt. På många platser i världen väldigt otäckt, men här är det så ovanligt, och enligt Räddningstjänsten ofarligt, att det blev spännande och coolt istället. I vilket fall som helst är morgonfikakonversationen räddad *ler*
2008-12-15
Nativity
I walk into the church. A bunch of little people await me there: a kindergarten group have come to see the Nativity scene. Eleven kids, two and three years old.
"Once upon a time, a long, long time ago, in a country far, far away..." I begin. The children stare at me with open mouths. I tell the Story, with arms and hands and eyes as much as words, and the children soak it up. Every now and then, one of them looks puzzled, and I stop and explain. "Yes, Mary had to use a donkey when going to this other town, because there were no cars back then". "Why?" he asks, and I tell him they had not invented them yet. Amazingly enough, he is satisfied with the answer, and the Story goes on. They laugh at the notion of all of Betlehem being full of baah-ing sheep when the shepherds run to the stable, and they suggest different good things the wise men should have brought instead of weird stuff like myrrh, like a blanket or a ball. They pat the camel, and sit in Mary's lap.
At the end, we sing a hymn. They know it well, and sing with joy. The star shines over our heads, and right there, right at that moment, it is very clear to me why God had to become a child.
"Once upon a time, a long, long time ago, in a country far, far away..." I begin. The children stare at me with open mouths. I tell the Story, with arms and hands and eyes as much as words, and the children soak it up. Every now and then, one of them looks puzzled, and I stop and explain. "Yes, Mary had to use a donkey when going to this other town, because there were no cars back then". "Why?" he asks, and I tell him they had not invented them yet. Amazingly enough, he is satisfied with the answer, and the Story goes on. They laugh at the notion of all of Betlehem being full of baah-ing sheep when the shepherds run to the stable, and they suggest different good things the wise men should have brought instead of weird stuff like myrrh, like a blanket or a ball. They pat the camel, and sit in Mary's lap.
At the end, we sing a hymn. They know it well, and sing with joy. The star shines over our heads, and right there, right at that moment, it is very clear to me why God had to become a child.
2008-12-12
sakta, sakta
Idag skickades det andra av de två paketen till utlandet den här julen. Klart, avklarat, skönt. Nu ska det bli roligt att höra reaktionerna.
Och julklappsköpandet är igång. Dotterns klappar är i stort sett inköpta, systers likaså. Massor återstår, men sakta, sakta verkar den här julen bli den minst stressade på länge. Men det är lite tidigt att ropa hej, det är ännu mycket bäck att hoppa över.
Nytt för i år blir att mina föräldrar och äldsta syster kommer och firar julafton med oss. Roligt! Min familj har aldrig varit särskilt besvärlig vad gäller måsten och traditioner, och jag sade redan vid inbjudan att om det är något speciellt de bara måste äta får de ta med det själva. Easy peasy. Hoppas jag, i alla fall. Till de stora trevligheterna den här julen hör att jag troligtvis får med mig syster till midnattsmässan. Det är nog första gången. Never too late to get religion...*ler*
Och julklappsköpandet är igång. Dotterns klappar är i stort sett inköpta, systers likaså. Massor återstår, men sakta, sakta verkar den här julen bli den minst stressade på länge. Men det är lite tidigt att ropa hej, det är ännu mycket bäck att hoppa över.
Nytt för i år blir att mina föräldrar och äldsta syster kommer och firar julafton med oss. Roligt! Min familj har aldrig varit särskilt besvärlig vad gäller måsten och traditioner, och jag sade redan vid inbjudan att om det är något speciellt de bara måste äta får de ta med det själva. Easy peasy. Hoppas jag, i alla fall. Till de stora trevligheterna den här julen hör att jag troligtvis får med mig syster till midnattsmässan. Det är nog första gången. Never too late to get religion...*ler*
2008-12-10
a Swedish Advent and Christmas
Culture comes with trappings. Stuff. Thus we, at the end of each November, go down to the basement looking for The Boxes. The ones full of Advent and Christmas stuff. Decorations. I'm not normally a fan of decorations (unless we're talking art, but china figurines and pretty tablecloths don't enter this household), but when Christmas is drawing near, I succumb to my inner child. The gaudier, the better.
I have a number of nativity scenes. I put one in each room. I have one for daughter to play with. She usually plays with the others.
Every window should have an Advent star. This is very, very common in Sweden, and the stars come in all kinds of shapes and materials. Being a minimalist at heart (though not in practice), I favour white simple ones. Lots of Swedes also put a kind of electric candlestick, triangular shaped, on their windowsills. I think they're ugly. No fake candles here.
Advent candlesticks. I love them. Four candles, one for each Sunday in Advent. I even have a tiny, tiny kitschy one at work.
And talking about anticipation, the Advent calendars are also everywhere. We have at least four at home. Three of which are my daughter's. One of those is pictured here, with one gift for each of the days in December, leading up to Dec 24. Yes, Christmas Eve. We get our gifts on Christmas Eve. Barbaric, I know.
And then there is of course the food and drink: saffron buns, julmust (a kind of softdrink), glögg (mulled wine), ginger cookies (some people build little model houses of ginger cookie dough), and ridiculous amounts of candy.
I have a number of nativity scenes. I put one in each room. I have one for daughter to play with. She usually plays with the others.
Every window should have an Advent star. This is very, very common in Sweden, and the stars come in all kinds of shapes and materials. Being a minimalist at heart (though not in practice), I favour white simple ones. Lots of Swedes also put a kind of electric candlestick, triangular shaped, on their windowsills. I think they're ugly. No fake candles here. 
Advent candlesticks. I love them. Four candles, one for each Sunday in Advent. I even have a tiny, tiny kitschy one at work.
And talking about anticipation, the Advent calendars are also everywhere. We have at least four at home. Three of which are my daughter's. One of those is pictured here, with one gift for each of the days in December, leading up to Dec 24. Yes, Christmas Eve. We get our gifts on Christmas Eve. Barbaric, I know.And then there is of course the food and drink: saffron buns, julmust (a kind of softdrink), glögg (mulled wine), ginger cookies (some people build little model houses of ginger cookie dough), and ridiculous amounts of candy.
2008-12-09
min barndom eller hennes?
Idag slöstannade familjen framför tv-n efter att Bolibompa var slut. Vi småpratade och tittade. Efter hand tittade maken och jag på varandra med höjda ögonbryn. På tv, UR, var det nämligen ett program om klass. Japp. Klass. Med tre exempel på barn från olika bakgrunder (underklass/arbetare, medelklass/akademiker och överklass), och hur deras framtid sannolikt blir. Mycket spännande. Jag köper ju i grund och botten resonemanget, och framför allt när programledaren faktiskt betonade att detta inte behöver avgöra framtiden, men det förvånade mig. Och det svischade i stort sett rakt över huvudet på dottern.
Och efter detta kom en kort dokumentär om tioåriga Fatma i södra Libanon (i Kana, faktiskt). Med bilder av sönderbombade hus, men också idylliska scener där Fatma och hennes vän gungade, eller där familjen plockade granatäpplen. Och i bakgrunden syns martyrbilderna och de gröna flaggorna... Här krävdes det en del förklaringar för dottern, framförallt när hon frågade varför de krigade i Libanon.
Det var som om vår tv hade flyttats tjugofem-trettio år tillbaks i tiden. Så här såg det ut i barntv när jag var liten också. Jag bara väntade på att Claire Wikholm skulle dyka upp.
Och efter detta kom en kort dokumentär om tioåriga Fatma i södra Libanon (i Kana, faktiskt). Med bilder av sönderbombade hus, men också idylliska scener där Fatma och hennes vän gungade, eller där familjen plockade granatäpplen. Och i bakgrunden syns martyrbilderna och de gröna flaggorna... Här krävdes det en del förklaringar för dottern, framförallt när hon frågade varför de krigade i Libanon.
Det var som om vår tv hade flyttats tjugofem-trettio år tillbaks i tiden. Så här såg det ut i barntv när jag var liten också. Jag bara väntade på att Claire Wikholm skulle dyka upp.
2008-12-08
barn och ironi
Det sägs att man inte ska använda ironi när man pratar med barn, eftersom de inte har ett utvecklat abstrakt tänkande, och för att de motstridiga signalerna i tonfall och ord blir förvirrande för barnet.
Det är jättesvårt att låta bli att vara ironisk då och då. När barnet frågar saker hon redan vet svaret på, eller kommer med självklara påpekande måste jag och maken emellanåt bita oss i tungan för att inte komma med något ironiskt. Och vi misslyckas med hålla-tystandet rätt ofta.
Uppenbarligen kan dock barn bemästra ironi och sarkasm. Åtminstone vår unge. Hon har väl lärt sig. Idag kom hon med en pixi-bok (jättekort liten billig bok) när hon skulle välja godnattsaga, och sade till sin far: Tror du att du ooooorkar läsa den här jäääättelåååånga sagan? Stort jubel.
Det är jättesvårt att låta bli att vara ironisk då och då. När barnet frågar saker hon redan vet svaret på, eller kommer med självklara påpekande måste jag och maken emellanåt bita oss i tungan för att inte komma med något ironiskt. Och vi misslyckas med hålla-tystandet rätt ofta.
Uppenbarligen kan dock barn bemästra ironi och sarkasm. Åtminstone vår unge. Hon har väl lärt sig. Idag kom hon med en pixi-bok (jättekort liten billig bok) när hon skulle välja godnattsaga, och sade till sin far: Tror du att du ooooorkar läsa den här jäääättelåååånga sagan? Stort jubel.
2008-12-07
festligt
Denna helg har bjudit på ett antal olika festliga tilldragelser.
I lördags kväll åkte jag direkt från Stockholmståget till en väns cocktailparty. Det var en enorm tilldragelse, med säkert 60-70 personer i den riktigt stora paradlägenheten han delar med några vänner. Roligt hade jag också, kände bara en person, men det är ju inte så svårt att få nya bekantskaper i vimlet. Och jag insåg att det faktiskt går att dansa med tio centimeter höga klackar, även om rörelserna av nödvändighet blir något mindre yviga.
Och söndagen har varit festlig från morgon till kväll, med högmässa (jag assisterade), två dopgudstjänster och sedan familjens sedvanliga julfest hemma. Vi brukar hålla en lätt engelsk touch, med Christmas pudding, carols och eggnog, och så även detta år (och glögg, pepparkakor, julmust och saffransbullar, så klart). Eggnogen har vi tidigare år serverat varm, vilket varit ett misstag. Detta insåg vi när maken läste receptet noggrannare (bra idé, maken!). Den kyldes därför i år, och smakade som julnattsmoln, eller som känslan av pudersnö, eller... Den var helt enkelt poetiskt god.
Men nu är det tröttigt här i lägenheten, och sänggåendet blir därför tidigt.
I lördags kväll åkte jag direkt från Stockholmståget till en väns cocktailparty. Det var en enorm tilldragelse, med säkert 60-70 personer i den riktigt stora paradlägenheten han delar med några vänner. Roligt hade jag också, kände bara en person, men det är ju inte så svårt att få nya bekantskaper i vimlet. Och jag insåg att det faktiskt går att dansa med tio centimeter höga klackar, även om rörelserna av nödvändighet blir något mindre yviga.
Och söndagen har varit festlig från morgon till kväll, med högmässa (jag assisterade), två dopgudstjänster och sedan familjens sedvanliga julfest hemma. Vi brukar hålla en lätt engelsk touch, med Christmas pudding, carols och eggnog, och så även detta år (och glögg, pepparkakor, julmust och saffransbullar, så klart). Eggnogen har vi tidigare år serverat varm, vilket varit ett misstag. Detta insåg vi när maken läste receptet noggrannare (bra idé, maken!). Den kyldes därför i år, och smakade som julnattsmoln, eller som känslan av pudersnö, eller... Den var helt enkelt poetiskt god.
Men nu är det tröttigt här i lägenheten, och sänggåendet blir därför tidigt.
2008-12-04
närhet och avstånd
Det är mycket med den "nya" världen, med dess lätta kommunikation som gör att det är lätt att få och behålla vänner som bor långt bort, och lätt att hålla kontakten med resande familjemedlemmar osv, som jag tycker om. Det är roligt att träffa nya människor från andra delar av världen och dela efarenheter, och det är lätt att komma varandra känslomässigt och mentalt nära.
Men den här närheten har en baksida, och de senaste veckorna har visat den tydligt för mig:
När en syster är fast i Bangkok och man inte får mer ään bristfällig information, blir varje tyst, icke-inloggad timme en påfrestning.
När en nära vän prästvigs, och jag inte vill annat än att dela hennes glädje, blir det långt emellan chat-tillfällena.
Och allra tydligast, när en vän råkar ut för en olycka, och jag får reda på det på omvägar, blir det besvärligt att vara nära bara emotionellt sett, och inte rumsligt.
Med lite tålamod löser sig det mesta, den information jag har vant sig vid att alltid ha tillgänglig kommer att dyka upp, eller den kontakt jag uppskattar att ha så ofta kommer tillbaka. Men under tiden tuggar jag på mina virtuella naglar.
Men den här närheten har en baksida, och de senaste veckorna har visat den tydligt för mig:
När en syster är fast i Bangkok och man inte får mer ään bristfällig information, blir varje tyst, icke-inloggad timme en påfrestning.
När en nära vän prästvigs, och jag inte vill annat än att dela hennes glädje, blir det långt emellan chat-tillfällena.
Och allra tydligast, när en vän råkar ut för en olycka, och jag får reda på det på omvägar, blir det besvärligt att vara nära bara emotionellt sett, och inte rumsligt.
Med lite tålamod löser sig det mesta, den information jag har vant sig vid att alltid ha tillgänglig kommer att dyka upp, eller den kontakt jag uppskattar att ha så ofta kommer tillbaka. Men under tiden tuggar jag på mina virtuella naglar.
2008-12-02
i-landsproblem
Ibland när folk fnyser åt tillvarons mindre knöligheter och besvär, och kallar dem i-landsproblem, brukar jag, mest på skämt, svara att det väl är tur att vi också har problem. Inte för att förringa det faktum att en mycket stor del av världens befolkning lever liv fyllda av oändligt mycket fler och svårare problem, utan för att någonstans ändå markera att det faktiskt är ok att bli frustrerad över en trasig mugg eller att behöva stoppa in kontokortet en extra gång i uttagsautomaten. Problem är ju relativa. Det kan faktiskt vara så att just den där trasiga muggen är doppen som får bägaren att rinna över, och orsakar ett mindre sammanbrott.
Idag har jag haft fullt av i-landsproblemögonblick (märkligt ord för övrigt). Jag har drabbats av en ondskefull förkylning...nej förresten, jag är på väg att drabbas, eftersom jag verkligen inte har tid med några sjukdomar den här veckan. Det regnar jättestora iskalla droppar regn. Internet uppför sig underligt, katterna tjuter, jag har återigen glömt att skaffa en viktig sak till en present jag håller på att tillverka åt en vän... Men alla dessa saker är, faktiskt, i-landsproblem i dess bästa bemärkelse. Små, egentligen ovidkommande irritationer, som idag inte drabbar mig alls. För jag älskar och är älskad. Idag är ingenting annat viktigt. Det räcker.
Idag har jag haft fullt av i-landsproblemögonblick (märkligt ord för övrigt). Jag har drabbats av en ondskefull förkylning...nej förresten, jag är på väg att drabbas, eftersom jag verkligen inte har tid med några sjukdomar den här veckan. Det regnar jättestora iskalla droppar regn. Internet uppför sig underligt, katterna tjuter, jag har återigen glömt att skaffa en viktig sak till en present jag håller på att tillverka åt en vän... Men alla dessa saker är, faktiskt, i-landsproblem i dess bästa bemärkelse. Små, egentligen ovidkommande irritationer, som idag inte drabbar mig alls. För jag älskar och är älskad. Idag är ingenting annat viktigt. Det räcker.
me in a 100 statements
From Jenny, and Pastor Peters.
100 things I have done and have not done, the former are bolded.
1. Started my own blog
2. Slept under the stars
3. Played in a band
4. Visited Hawaii
5. Watched a meteor shower
6. Given more than I can afford to charity
7. Been to Disneyland/world
8. Climbed a mountain
9. Held a praying mantis
10. Sung a solo
11. Bungee jumped
12. Visited Paris
13. Watched lightning at sea
14. Taught myself an art from scratch
15. Adopted a child
16. Had food poisoning
17. Walked to the top of the Statue of Liberty
18. Grown my own vegetables
19. Seen the Mona Lisa in France
20. Slept on an overnight train
21. Had a pillow fight
22. Hitchhiked
23. Taken a sick day when you’re not ill
24. Built a snow fort
25. Held a lamb
26. Gone skinny dipping
27. Run a Marathon
28. Ridden in a gondola in Venice
29. Seen a total eclipse
30. Watched a sunrise or sunset
31. Hit a home run (the Swedish equivalent, lol)
32. Been on a cruise
33. Seen Niagara Falls in person
34. Visited the birthplace of my ancestors
35. Seen an Amish community
36. Taught myself a new language (myself meaning what? do classes count?)
37. Had enough money to be truly satisfied
40. Seen Michelangelo’s David
41. Sung karaoke
42. Seen Old Faithful geyser erupt
43. Bought a stranger a meal at a restaurant
44. Visited Africa
45. Walked on a beach by moonlight
46. Been transported in an ambulance
47. Had my portrait painted
48. Gone deep sea fishing
49. Seen the Sistine Chapel in person
50. Been to the top of the Eiffel Tower in Paris
51. Gone scuba diving or snorkeling
52. Kissed in the rain
53. Played in the mud
54. Gone to a drive-in theater
55. Been in a movie
56. Visited the Great Wall of China
57. Started a business
58. Taken a martial arts class
59. Visited Russia
60. Served at a soup kitchen
61. Sold Girl Scout Cookies
62. Gone whale watching
63. Got flowers for no reason
64. Donated blood, platelets or plasma
65. Gone sky diving
66. Visited a Nazi Concentration Camp
67. Bounced a check
68. Flown in a helicopter
69. Saved a favorite childhood toy
70. Visited the Lincoln Memorial
71. Eaten Caviar
72. Pieced a quilt
73. Stood in Times Square
74. Toured the Everglades
75. Been fired from a job
76. Seen the Changing of the Guards in London
77. Broken a bone
78. Been on a speeding motorcycle
79. Seen the Grand Canyon in person
80. Published a book
81. Visited the Vatican
82. Bought a brand new car
83. Walked in Jerusalem (one day!)
84. Had my picture in the newspaper
85. Read the entire Bible
86. Visited the White House
87. Killed and prepared an animal for eating (since the only animals I can consider killing are mosquitoes...)
88. Had chickenpox
89. Saved someone’s life
90. Sat on a jury
91. Met someone famous
92. Joined a book club
93. Lost a loved one
94. Had a baby
95. Seen the Alamo in person
96. Swam in the Great Salt Lake
97. Been involved in a law suit
98. Owned a cell phone
99. Been stung by a bee
100. Ridden an elephant
100 things I have done and have not done, the former are bolded.
1. Started my own blog
2. Slept under the stars
3. Played in a band
4. Visited Hawaii
5. Watched a meteor shower
6. Given more than I can afford to charity
7. Been to Disneyland/world
8. Climbed a mountain
9. Held a praying mantis
10. Sung a solo
11. Bungee jumped
12. Visited Paris
13. Watched lightning at sea
14. Taught myself an art from scratch
15. Adopted a child
16. Had food poisoning
17. Walked to the top of the Statue of Liberty
18. Grown my own vegetables
19. Seen the Mona Lisa in France
20. Slept on an overnight train
21. Had a pillow fight
22. Hitchhiked
23. Taken a sick day when you’re not ill
24. Built a snow fort
25. Held a lamb
26. Gone skinny dipping
27. Run a Marathon
28. Ridden in a gondola in Venice
29. Seen a total eclipse
30. Watched a sunrise or sunset
31. Hit a home run (the Swedish equivalent, lol)
32. Been on a cruise
33. Seen Niagara Falls in person
34. Visited the birthplace of my ancestors
35. Seen an Amish community
36. Taught myself a new language (myself meaning what? do classes count?)
37. Had enough money to be truly satisfied
40. Seen Michelangelo’s David
41. Sung karaoke
42. Seen Old Faithful geyser erupt
43. Bought a stranger a meal at a restaurant
44. Visited Africa
45. Walked on a beach by moonlight
46. Been transported in an ambulance
47. Had my portrait painted
48. Gone deep sea fishing
49. Seen the Sistine Chapel in person
50. Been to the top of the Eiffel Tower in Paris
51. Gone scuba diving or snorkeling
52. Kissed in the rain
53. Played in the mud
54. Gone to a drive-in theater
55. Been in a movie
56. Visited the Great Wall of China
57. Started a business
58. Taken a martial arts class
59. Visited Russia
60. Served at a soup kitchen
61. Sold Girl Scout Cookies
62. Gone whale watching
63. Got flowers for no reason
64. Donated blood, platelets or plasma
65. Gone sky diving
66. Visited a Nazi Concentration Camp
67. Bounced a check
68. Flown in a helicopter
69. Saved a favorite childhood toy
70. Visited the Lincoln Memorial
71. Eaten Caviar
72. Pieced a quilt
73. Stood in Times Square
74. Toured the Everglades
75. Been fired from a job
76. Seen the Changing of the Guards in London
77. Broken a bone
78. Been on a speeding motorcycle
79. Seen the Grand Canyon in person
80. Published a book
81. Visited the Vatican
82. Bought a brand new car
83. Walked in Jerusalem (one day!)
84. Had my picture in the newspaper
85. Read the entire Bible
86. Visited the White House
87. Killed and prepared an animal for eating (since the only animals I can consider killing are mosquitoes...)
88. Had chickenpox
89. Saved someone’s life
90. Sat on a jury
91. Met someone famous
92. Joined a book club
93. Lost a loved one
94. Had a baby
95. Seen the Alamo in person
96. Swam in the Great Salt Lake
97. Been involved in a law suit
98. Owned a cell phone
99. Been stung by a bee
100. Ridden an elephant
2008-11-30
a sermon in English
I have translated my latest sermon into English. Not very humble, no, but I liked it, and I have friends who don't read Swedish, so... (and if you still prefer to read it in Swedish, just scroll down on the page!). The donkey sermon is found here.
om en åsna...
...eller rättare sagt två sådana, handlar min predikan om i morgon. Den finns, alldeles som sig bör, att läsa på prästflickealster. Gott nytt kyrkoår!
2008-11-28
the frenzy starts
I do not know how you Americans deal with Thanksgiving being just over, and then moving into Advent a couple of days later. For me, it's enough being around all the Christmas preparations, and Advent decorations and all. Stressful as all get out.
But.
It is nice too.
I love the season of Advent. Being allowed anticipation and eagerly awaiting San..ehm....I mean the birth of Christ. Hanging Advent stars in every window, wrapping Advent calendar gifts. Baking saffron buns and gingerbread. Drinking glögg (mulled wine, kind of). Lighting one new candle every Sunday. Trying to find some peace and quiet to actually think of the reason for the season, and not getting totally drenched in all the craziness. Trying to remember to breathe, to pray, to long.
But.
It is nice too.
I love the season of Advent. Being allowed anticipation and eagerly awaiting San..ehm....I mean the birth of Christ. Hanging Advent stars in every window, wrapping Advent calendar gifts. Baking saffron buns and gingerbread. Drinking glögg (mulled wine, kind of). Lighting one new candle every Sunday. Trying to find some peace and quiet to actually think of the reason for the season, and not getting totally drenched in all the craziness. Trying to remember to breathe, to pray, to long.
2008-11-25
förändringar
Idag talade vi framtid, och specifikt framtiden för församlingen/församlingarna i stan. Det var ett riktigt bra samtal, och det känns som om vi, personal och förtroendevalda (representanter från båda grupperna) är ganska så eniga om hur vi tycker att kyrkan i vår stad bör vara organiserad om tio år.
Men även om vi vet att vi måste göra något åt situationen, är förändring skrämmande. Hur blir det för vårt fantastiska arbetslag, kommer vi funka likadant? Och vem betalar kostnaderna för kyrkorna? Om vi måste välja att gå samman med någon annan församling, vilken skulle det vara? Många svåra, men nödvändiga, beslut väntar.
Det är en spännande tid, detta.
Men även om vi vet att vi måste göra något åt situationen, är förändring skrämmande. Hur blir det för vårt fantastiska arbetslag, kommer vi funka likadant? Och vem betalar kostnaderna för kyrkorna? Om vi måste välja att gå samman med någon annan församling, vilken skulle det vara? Många svåra, men nödvändiga, beslut väntar.
Det är en spännande tid, detta.
2008-11-23
domssöndag
Idag predikade min kollega bland annat om hur vi som kristna bör vara mer bekymrade över vår egen frälsning, än alla andras. Det ser ju hemskt ut, när man ser det såhär, men han menade att istället för att hela tiden tala om huruvida den eller den, eller kanske ännu vanligare, sådana eller folk som är så där, kommer till himlen, bör vi helt enkelt bara lägga krutet på att bekymra oss om vår egen väg dit. De andras är i Guds händer (ja, det är ju faktiskt min också, men jag kan ju sätta käppar i hjulet för Guds planer på den fronten genom att helt enkelt välja bort Gud). En bra påminnelse.
Dessutom konstaterade han att all kärlek som tvingas på någon är att likna vid våldtäkt, och sådant ägnar sig Gud inte åt. Följaktligen tvingar sig Gud inte på den som inte återgäldar Guds kärlek, och resultatet blir rimligtvis att den personen inte kommer tillbringa evigheten med Herren, dvs i himlen. En människa som inte tror eller vill tro på Gud, bör inte heller vilja komma till himlen. Men när man säger det blir folk lite sura, som om himlen är en klubb för endast inbjudna eller en lekplats där det blir evighetskul. Men himlen ÄR ju att vara med Gud. Men till skillnad från klubben, är alla inbjudna.
Dessutom konstaterade han att all kärlek som tvingas på någon är att likna vid våldtäkt, och sådant ägnar sig Gud inte åt. Följaktligen tvingar sig Gud inte på den som inte återgäldar Guds kärlek, och resultatet blir rimligtvis att den personen inte kommer tillbringa evigheten med Herren, dvs i himlen. En människa som inte tror eller vill tro på Gud, bör inte heller vilja komma till himlen. Men när man säger det blir folk lite sura, som om himlen är en klubb för endast inbjudna eller en lekplats där det blir evighetskul. Men himlen ÄR ju att vara med Gud. Men till skillnad från klubben, är alla inbjudna.
2008-11-20
slow food
Idag har jag varit den goda husmodern.
Planen var att göra fisksoppa med aioli och bröd till gästerna. Vanligtvis köper jag frysta laxfileer och använder, men den här gången köpte jag en hel färsk firre. Jag filéade den och kokte buljong på skrovet, och tillverkade aiolin från grunden. Kände mig oerhört präktig.
Lärdomar:
* de fjuttiga slantar man tjänar på att inte be fiskgubben att filéa fisken (motsvarande en latte eller två) är inte värda den mängd gegg, blod och slem som en fisk ger ifrån sig under processen. Jag måste ha förträngt det någon gång, om jag inte minns helt fel insåg jag detta tidigare också. Detsamma gäller för övrigt även hela kycklingar, enligt mig.
* att använda enbart olivolja till aiolin är dumt, då den färdiga såsen kommer smaka endast olivolja och inget annat, oavsett hur mycket vitlök och saffran det är i den.
* fiskbuljong är enkelt att göra och ger god smak. Men är det värt det? Kanske.
Nu låter detta som om det var en fiaskomåltid. Det var det inte, allt utom aiolin var gott. Men mängden arbete i förhållande till resultatet förtjänar att ifrågasättas. Tur att jag inte bakade bröd och tillverkade tiramisú...
Planen var att göra fisksoppa med aioli och bröd till gästerna. Vanligtvis köper jag frysta laxfileer och använder, men den här gången köpte jag en hel färsk firre. Jag filéade den och kokte buljong på skrovet, och tillverkade aiolin från grunden. Kände mig oerhört präktig.
Lärdomar:
* de fjuttiga slantar man tjänar på att inte be fiskgubben att filéa fisken (motsvarande en latte eller två) är inte värda den mängd gegg, blod och slem som en fisk ger ifrån sig under processen. Jag måste ha förträngt det någon gång, om jag inte minns helt fel insåg jag detta tidigare också. Detsamma gäller för övrigt även hela kycklingar, enligt mig.
* att använda enbart olivolja till aiolin är dumt, då den färdiga såsen kommer smaka endast olivolja och inget annat, oavsett hur mycket vitlök och saffran det är i den.
* fiskbuljong är enkelt att göra och ger god smak. Men är det värt det? Kanske.
Nu låter detta som om det var en fiaskomåltid. Det var det inte, allt utom aiolin var gott. Men mängden arbete i förhållande till resultatet förtjänar att ifrågasättas. Tur att jag inte bakade bröd och tillverkade tiramisú...
2008-11-18
goda ting
En vän tipsade om detta: rättvisemärkta prästskjortor! Det var väl ändå på tiden. Enligt henne är de dessutom sköna och välsittande, och inte alls särskilt dyra (29 pund).
Nu ska det importeras skjorta.
Nu ska det importeras skjorta.
2008-11-17
oh my. covetousness...
Oh. These hit the spot right on.
And if I did not live in what my friend J describes as "lutheran boring black no peep-toe sweden land" I would most definitely buy them.
Ehm... I would already have bought them.
Hm... I might buy them anyway. Peep-toe, teal, heal... Mmm.
And if I did not live in what my friend J describes as "lutheran boring black no peep-toe sweden land" I would most definitely buy them.
Ehm... I would already have bought them.
Hm... I might buy them anyway. Peep-toe, teal, heal... Mmm.
2008-11-16
en fånig enkät
Jonatan uppmanade mig att svara på detta, i någon slags galen överskattning av mitt minne... Nå, vi får väl se.
Första gången jag...
åt tacos: Måste ha varit i mellanstadiet någon gång, tror jag. Mamma har aldrig varit negativ till att testa nya saker och smaker, så hon var säkert snabb på att plocka upp det.
körde bil: Väntar jag fortfarande på. Nej, jag har inget körkort.
sov i tält: Eftersom nämnda mor fullständigt avskyr allt slags campande, var nog första tältnatten i samband med något scoutläger. Kan jag ha varit tio eller så?
drack alkohol: Säkert någon gång när jag fått smaka hemma. Men första gången det gjort intryck både på mig och modern, var när jag kom hem fråm klassresan i nian och sade "mamma, rom och cola är ju riktigt gott!", något hon sedan berättade för sina förfasade kollegor i lärarrummet.
fick ett jobb: Om man inte räknar diverse prao's och dylikt, hade jag inte ett "riktigt" jobb förrän jag blev församlingsassistent på 25% under studietiden i Lund. Måste varit 1996, innan jag flyttade till Malmö (och så småningom lämnade över jobbet till just Jonatan! korrigering: jag fick det efter honom, det visar sig att J har bättre än minne än vad jag har... ;).
stod på en scen: ingen aning.
svimmade: När jag ramlade av cykeln i mellanstadiet. Jag har inget som helst minne av flygturen över styret eller landningen, men jag minns hur jag blev hittad alldeles blodig.
svarade på en fånig enkät: Jisses. Inte den blekaste aning. Jag gillar ju enkäter och memen och dylikt, så det har blivit en och annan genom åren.
Och vem ska nu uppmanas vidare...? Miriam, så klart, hon älskar också sånt här. Och kanske Karin, så fortsätter jag "kvinnliga kollegor till Jonatan"-linjen ;)
Första gången jag...
åt tacos: Måste ha varit i mellanstadiet någon gång, tror jag. Mamma har aldrig varit negativ till att testa nya saker och smaker, så hon var säkert snabb på att plocka upp det.
körde bil: Väntar jag fortfarande på. Nej, jag har inget körkort.
sov i tält: Eftersom nämnda mor fullständigt avskyr allt slags campande, var nog första tältnatten i samband med något scoutläger. Kan jag ha varit tio eller så?
drack alkohol: Säkert någon gång när jag fått smaka hemma. Men första gången det gjort intryck både på mig och modern, var när jag kom hem fråm klassresan i nian och sade "mamma, rom och cola är ju riktigt gott!", något hon sedan berättade för sina förfasade kollegor i lärarrummet.
fick ett jobb: Om man inte räknar diverse prao's och dylikt, hade jag inte ett "riktigt" jobb förrän jag blev församlingsassistent på 25% under studietiden i Lund. Måste varit 1996, innan jag flyttade till Malmö (och så småningom lämnade över jobbet till just Jonatan! korrigering: jag fick det efter honom, det visar sig att J har bättre än minne än vad jag har... ;).
stod på en scen: ingen aning.
svimmade: När jag ramlade av cykeln i mellanstadiet. Jag har inget som helst minne av flygturen över styret eller landningen, men jag minns hur jag blev hittad alldeles blodig.
svarade på en fånig enkät: Jisses. Inte den blekaste aning. Jag gillar ju enkäter och memen och dylikt, så det har blivit en och annan genom åren.
Och vem ska nu uppmanas vidare...? Miriam, så klart, hon älskar också sånt här. Och kanske Karin, så fortsätter jag "kvinnliga kollegor till Jonatan"-linjen ;)
2008-11-15
church fair
Every year, my congregation flexes its volunteering muscles and teams up for the church's Fall fair. Throughout the year, there is a steady trickle of stuff coming in, only to be chucked away in the basement. This trickle becomes a river when Fall comes, and on the second Saturday (today, that is!) in November, everything is dragged out into the light, put on display and sold or made into prizes in the lotteries.
The weeks before are not only filled with the organizing of stuff delivered to us, we also go out to all the stores in the parish to ask them to contribute, and they do! Some things are really beautiful, others crap. But usually, even the crap gets sold.
The days before the fair are a frenzy of activity. Not only are we, the 15 or so working in the parish, placed behind different tables and stalls, the small army of 60-70 little old ladies, not-so-old ladies, teenagers, older men etc. are also getting ready. They bicker over the best spots, arrange the dried flowers in the prettiest way possible, make hundreds of sandwiches and are simply both a blessing and a nuisance at the same time. But never a curse.
On the great day, we gather in the parish hall for a short prayer, then the bravest of the lot open the doors for the fifty or so people already lining up. During the hours after the opening, hundreds follow. The best stuff goes quickly, except for the really cool things that are sold at the auction which rounds up the day.
Last year, someone noted that even if we do collect lots of money at the Fall fair, it's probably not very much if the money that the organizing of all of this costs us is drawn from the sum, but this year, another person noted that the congregation actually gives a lot of money too, through all the work of its workforce.
Anyway, it has been a great day, I'm as tired as tired can be, and I know that this day will come to a lot of good for people who are in need. Tonight, the people of my beloved parish should sleep well.
The weeks before are not only filled with the organizing of stuff delivered to us, we also go out to all the stores in the parish to ask them to contribute, and they do! Some things are really beautiful, others crap. But usually, even the crap gets sold.
The days before the fair are a frenzy of activity. Not only are we, the 15 or so working in the parish, placed behind different tables and stalls, the small army of 60-70 little old ladies, not-so-old ladies, teenagers, older men etc. are also getting ready. They bicker over the best spots, arrange the dried flowers in the prettiest way possible, make hundreds of sandwiches and are simply both a blessing and a nuisance at the same time. But never a curse.
On the great day, we gather in the parish hall for a short prayer, then the bravest of the lot open the doors for the fifty or so people already lining up. During the hours after the opening, hundreds follow. The best stuff goes quickly, except for the really cool things that are sold at the auction which rounds up the day.
Last year, someone noted that even if we do collect lots of money at the Fall fair, it's probably not very much if the money that the organizing of all of this costs us is drawn from the sum, but this year, another person noted that the congregation actually gives a lot of money too, through all the work of its workforce.
Anyway, it has been a great day, I'm as tired as tired can be, and I know that this day will come to a lot of good for people who are in need. Tonight, the people of my beloved parish should sleep well.
häxan surtant
Fortsätter på barn-temat...
Ett av mina favorit-barn-tvprogram är Häxan Surtant. Hon är helt underbart sur och gnällig och klantig, och hela familjen rys-skrattar.
Och idag fick vi veta, av trollet Tryggve, att troll har rytmen i blodet! Det var det värsta. Så skönt att det finns sagofigurer som kan ha art-typiska egenskaper (eller?)!
Ett av mina favorit-barn-tvprogram är Häxan Surtant. Hon är helt underbart sur och gnällig och klantig, och hela familjen rys-skrattar.
Och idag fick vi veta, av trollet Tryggve, att troll har rytmen i blodet! Det var det värsta. Så skönt att det finns sagofigurer som kan ha art-typiska egenskaper (eller?)!
2008-11-13
barnlitteratur
Dottern älskar sina "Så gör prinsessor..."-böcker, allt av Astrid Lindgren, allt av Pija Lindenbaum...men också ett och annat loppisfynd. Främst bland dessa är just nu "historien om Julia som hade en pojkskugga", en oerhört tidstypisk bok från den mer bohemiska sidan av 1980. Så här står det på baksidan (håll i er nu!):
I vår tid är människan mer eller mindre obalanserad, ledsen och likgilig, och mellan oss finns ofta en kall mekanisk apparat; en kamera, en radio, en TV, en tidning.
Därför pratar vi sällan med varandra, ser varandra i ögonen, leker eller skrattar tillsammans. Alltid har vi bråttom eller är upptagna av "seriösa" saker. Därför låtsas vi inte om varandra eller erkänner den andres existens. Vi blir psykiskt sjuka och livet känns meningslöst. Vi är isolerade i en passiv massa utan kommunikation och som åskådare.
Om vi trots detta vill ha friska människor, måste vi glömma apparaterna och ta hand om våra barn och oss själva.
Vi måste återerövra dialogen, människans grund, genom att ta tillvara alla medel; en teckning, en sång, en lek. en BERÄTTELSE.
Berättelsen kan vara till stor hjälp. Den kan bli en språngbräda till en kreativ kontakt, uppmuntra barnens kommentarer och vi kan "lära oss att se världen med barns ögon" och på så sätt bli berikade.
Med stöd av illustrationer och text kan barnets egen språkutveckling och fantasi stödjas (dess modersmål), och genom att använda berättelsen kan man också tränga in i den interna och externa världen.
På så sätt kan var bok bli en annorlunda upplevelse för varje barn, var och en kan i sin tur uppleva och känna sig värdefull, unik och samtidigt solidarisk.
Barnet lever, så länge berättelsen kan fungera så och vi börjar samtidigt tillfriskna.
Som förläggare är detta vår önskan, i solidaritet utifrån våra kooperativa arbetsformer.
Inte illa, va?
I vår tid är människan mer eller mindre obalanserad, ledsen och likgilig, och mellan oss finns ofta en kall mekanisk apparat; en kamera, en radio, en TV, en tidning.
Därför pratar vi sällan med varandra, ser varandra i ögonen, leker eller skrattar tillsammans. Alltid har vi bråttom eller är upptagna av "seriösa" saker. Därför låtsas vi inte om varandra eller erkänner den andres existens. Vi blir psykiskt sjuka och livet känns meningslöst. Vi är isolerade i en passiv massa utan kommunikation och som åskådare.
Om vi trots detta vill ha friska människor, måste vi glömma apparaterna och ta hand om våra barn och oss själva.
Vi måste återerövra dialogen, människans grund, genom att ta tillvara alla medel; en teckning, en sång, en lek. en BERÄTTELSE.
Berättelsen kan vara till stor hjälp. Den kan bli en språngbräda till en kreativ kontakt, uppmuntra barnens kommentarer och vi kan "lära oss att se världen med barns ögon" och på så sätt bli berikade.
Med stöd av illustrationer och text kan barnets egen språkutveckling och fantasi stödjas (dess modersmål), och genom att använda berättelsen kan man också tränga in i den interna och externa världen.
På så sätt kan var bok bli en annorlunda upplevelse för varje barn, var och en kan i sin tur uppleva och känna sig värdefull, unik och samtidigt solidarisk.
Barnet lever, så länge berättelsen kan fungera så och vi börjar samtidigt tillfriskna.
Som förläggare är detta vår önskan, i solidaritet utifrån våra kooperativa arbetsformer.
Inte illa, va?
2008-11-11
whoops. time to move?
One wonders if there is hope at all, for one as Swedish as me? If I move abroad, change my name? At least I have done the right thing and married a man who is...umm...one eighth German, and thereby saved my daughter from being totally Swedish...
I know they're serious about this, but I can't help but laugh. And at the same time, this is so sad. These are the kind of people that give Christians everywhere a bad name, since media loves to report about them. And thus, pastor Phelps does the atheists and Christianity haters a huge favor.
Ich bin getauft
Jag är döpt.
Det är grunden. Dopet ger mig vissheten om att jag hör hemma hos Gud, att jag alltid är välkommen tillbaka, att jag är Guds barn. Oavsett hur jobbigt mitt liv är, eller hur vilse jag än vandrar - jag är döpt, och därmed vet jag att jag är oändligt värdefull i Guds ögon.
I morse firade vi dopåminnelse i laudes. Det var stort i all sin litenhet, vackert i all sin enkelhet. Och vi är en av de 276 församlingar runt omkring i världen som gör detsamma just idag, på Martin Luthers dopdag. Vi firar inte Luther, det skulle han aldrig velat, utan lånar hans dag för att fira vårt barnaskap hos Gud.
(läsa mer? gå till Luther 525)
Det är grunden. Dopet ger mig vissheten om att jag hör hemma hos Gud, att jag alltid är välkommen tillbaka, att jag är Guds barn. Oavsett hur jobbigt mitt liv är, eller hur vilse jag än vandrar - jag är döpt, och därmed vet jag att jag är oändligt värdefull i Guds ögon.
I morse firade vi dopåminnelse i laudes. Det var stort i all sin litenhet, vackert i all sin enkelhet. Och vi är en av de 276 församlingar runt omkring i världen som gör detsamma just idag, på Martin Luthers dopdag. Vi firar inte Luther, det skulle han aldrig velat, utan lånar hans dag för att fira vårt barnaskap hos Gud.
(läsa mer? gå till Luther 525)
2008-11-09
en riktig o-vilohelg
I onsdags upptäckte jag att det inte hade bokats någon buss till vårt konfirmandläger, det vi skulle iväg på två dagar senare. Ett paniksamtal senare hade det ordnat sig.
Och resten av helgen flöt på i samma anda. Inga katastrofer, inga tråkigheter, allt ordnade sig, och det känns som om Gud hade ett finger eller två med i spelet hela tiden.
Dessutom har jag ju fått sova lite mer än vanligt (ja, jag har förskräckliga sovvanor vad gäller att lägga mig i tid även i vanliga fall, och nu kunde jag ju dra mig till kvart i åtta!), skrattat hur mycket som helst, ylat Singstar-låtar så att rösten nästan helt gav upp, firat en fantastisk mässa utomhus i går kväll, sett söta konfirmander lägga ner massor av ansträngning och hjärta i att dekorera bibelfodral till de biblar de tagit emot under stort allvar och andakt tidigare, fått tala om Gud och människor, ätit precis hela tiden... Ett konfirmandläger som var precis som de ska vara, helt enkelt.
Och så kröntes helgen av att fira Mässa med Små och Stora en och en halv timme efter hemkomst. Inte optimalt planerat, men det enda möjliga just denna konstiga höst. I vilket fall som helst var det en härlig liten gudstjänst, med en tappert kämpande barnkör om åtta barn (som ändå hördes!) och stor glädje.
Mm, en bra helg. Men kanske inte så vilsam ändå...
Och resten av helgen flöt på i samma anda. Inga katastrofer, inga tråkigheter, allt ordnade sig, och det känns som om Gud hade ett finger eller två med i spelet hela tiden.
Dessutom har jag ju fått sova lite mer än vanligt (ja, jag har förskräckliga sovvanor vad gäller att lägga mig i tid även i vanliga fall, och nu kunde jag ju dra mig till kvart i åtta!), skrattat hur mycket som helst, ylat Singstar-låtar så att rösten nästan helt gav upp, firat en fantastisk mässa utomhus i går kväll, sett söta konfirmander lägga ner massor av ansträngning och hjärta i att dekorera bibelfodral till de biblar de tagit emot under stort allvar och andakt tidigare, fått tala om Gud och människor, ätit precis hela tiden... Ett konfirmandläger som var precis som de ska vara, helt enkelt.
Och så kröntes helgen av att fira Mässa med Små och Stora en och en halv timme efter hemkomst. Inte optimalt planerat, men det enda möjliga just denna konstiga höst. I vilket fall som helst var det en härlig liten gudstjänst, med en tappert kämpande barnkör om åtta barn (som ändå hördes!) och stor glädje.
Mm, en bra helg. Men kanske inte så vilsam ändå...
2008-11-07
fest!
Nu åker jag på läger. Under tiden rekommenderar jag varmt ett besök på denna hemsida:
Luther 525!
Att ständigt påminna oss själva om dopets betydelse i våra liv är en av grundpelarna i att leva som kristen, och allt som kan hjälpa oss med det tycker jag är av godo.
I min församling firar vi dopåminnelse på tisdag - gör det ni också! Registrera er, och gör någonting tillsammans med kristna systrar och bröder över hela världen, på samma dag. Nog är det värdigt en fest?!
(och alla ni som nu tänker "åh, det hade varit kul men det är kort varsel" - var lite spontana! Lägg in åminnelsen i en morgonbön, eller middagsbön, eller kvällsmässa! Det funkar att göra det på onsdagen eller torsdagen eller helgen också)
Luther 525!
Att ständigt påminna oss själva om dopets betydelse i våra liv är en av grundpelarna i att leva som kristen, och allt som kan hjälpa oss med det tycker jag är av godo.
I min församling firar vi dopåminnelse på tisdag - gör det ni också! Registrera er, och gör någonting tillsammans med kristna systrar och bröder över hela världen, på samma dag. Nog är det värdigt en fest?!
(och alla ni som nu tänker "åh, det hade varit kul men det är kort varsel" - var lite spontana! Lägg in åminnelsen i en morgonbön, eller middagsbön, eller kvällsmässa! Det funkar att göra det på onsdagen eller torsdagen eller helgen också)
2008-11-06
dagens roligaste...
...fråga hördes vid förmiddagsfikan:
"Vad heter han nu, han vi inte vet vem han är?"
"Vad heter han nu, han vi inte vet vem han är?"
2008-11-05
oh-bama
I didn't really dare to hope before. Yeah, it looked good, but I've been disappointed before. But now... The numbers! The victory! The hope.
Because however much we in the rest of the world may resent and deny it, the American president is a major force in our lives. The decisions he makes affect us all, on some kind of level. And that is the main reason for my joy this day. There will be an intelligent person in the White House soon, and to be honest, I very much prefer a smart person close to the big button to a dumb one.
So, congratulations to all of you who had the opportunity to vote for change! Well done!
Because however much we in the rest of the world may resent and deny it, the American president is a major force in our lives. The decisions he makes affect us all, on some kind of level. And that is the main reason for my joy this day. There will be an intelligent person in the White House soon, and to be honest, I very much prefer a smart person close to the big button to a dumb one.
So, congratulations to all of you who had the opportunity to vote for change! Well done!
2008-11-02
just det ja
Jag predikade igår. Och det gjorde jag i alla fall bättre än vad jag sjöng *ryyyys* Mental post-it-lapp: sjung inte liturgiskt med förkylda stämband...
I alla fall finns predikan på prästflickealster, som vanligt.
I alla fall finns predikan på prästflickealster, som vanligt.
är Gud viktig?
Om Gud finns borde väl Gud vara viktig?
Eller hur?
Om det är så att man bekänner sig till tro på något slags högre väsen, borde det väl vara intressant att ha någon slags relation till detta väsen? Man borde väl söka kontakt? Borde väl vilja vara nära, vara viktig även för detta väsen?
Jag bara funderar.
Efter flera samtal den här helgen, där människor har uttryckt sin förvåning över hur svenskar i gemen kan uttrycka en viss tro, men inte dra konsekvenserna av den, har det även blivit aktuellt för mig. Igen, kanske jag ska säga, eftersom samma frågeställning återkommer.
Det borde ju vara så att om Gud finns (eller "någon slags högre makt") är Gud också viktig, kanske viktigare än nästan allt, och ändå tar vi inte våra barn till kyrkan, ändå pratar vi inte om vår tro, ändå tycker vi att tron måste vara så privat att den inte får märkas. Det är en smula märkligt.
Eller hur?
Om det är så att man bekänner sig till tro på något slags högre väsen, borde det väl vara intressant att ha någon slags relation till detta väsen? Man borde väl söka kontakt? Borde väl vilja vara nära, vara viktig även för detta väsen?
Jag bara funderar.
Efter flera samtal den här helgen, där människor har uttryckt sin förvåning över hur svenskar i gemen kan uttrycka en viss tro, men inte dra konsekvenserna av den, har det även blivit aktuellt för mig. Igen, kanske jag ska säga, eftersom samma frågeställning återkommer.
Det borde ju vara så att om Gud finns (eller "någon slags högre makt") är Gud också viktig, kanske viktigare än nästan allt, och ändå tar vi inte våra barn till kyrkan, ändå pratar vi inte om vår tro, ändå tycker vi att tron måste vara så privat att den inte får märkas. Det är en smula märkligt.
2008-10-30
ibland blir det skojigt
Mitt i kollegans predikan häver en av lyssnarna upp sin stämma, och säger vänd till sin granne: "Vad är det här för skit?"
Musikern garvar, kollegan kommer av sig lite lätt och säger: "Eh, jag ska försöka skärpa mig." Övriga lyssnare ler stort.
När gudstjänsten sedan är slut, säger samma lyssnare: "Är det redan slut?"
Prästjobbet...ibland är det roligt nästan jämt... ;)
Musikern garvar, kollegan kommer av sig lite lätt och säger: "Eh, jag ska försöka skärpa mig." Övriga lyssnare ler stort.
När gudstjänsten sedan är slut, säger samma lyssnare: "Är det redan slut?"
Prästjobbet...ibland är det roligt nästan jämt... ;)
2008-10-29
stör mig en smula
Alltså, jag kanske är en smula överkänslig, vad vet jag, men nog borde det vara självklart att hälsa och le när man träffas för första gången och ska jobba ihop?
Och nog borde det kunna vara rätt vettigt att omedelbart därefter inte skälla ut den intet ont anande prästflickan för en förseelse hon inte ens visste att hon gjort sig skyldig till?
Att acceptera en ursäkt (som prästflickan egentligen inte ens borde behövt ge, eftersom hon inte gjort något fel) känns också som en smart och trevlig grej.
Och om man är intresserad av att göra ett bra jobb, tycks det väl vara en bra idé att stödja nämnda prästflicka istället för att göra livet surt för henne när hon säger fel?
Jag bara undrar. *morrar*
Och nog borde det kunna vara rätt vettigt att omedelbart därefter inte skälla ut den intet ont anande prästflickan för en förseelse hon inte ens visste att hon gjort sig skyldig till?
Att acceptera en ursäkt (som prästflickan egentligen inte ens borde behövt ge, eftersom hon inte gjort något fel) känns också som en smart och trevlig grej.
Och om man är intresserad av att göra ett bra jobb, tycks det väl vara en bra idé att stödja nämnda prästflicka istället för att göra livet surt för henne när hon säger fel?
Jag bara undrar. *morrar*
2008-10-27
jobbmöjlighet
Jag vill ha en assistent! Någon som organiserar mitt skrivbord, ringer trista samtal, besvarar besvärliga mail, hittar på fiffiga ursäkter, skriver tackkort och då och då beställer bord åt mig på någon flådig restaurang.
Intresserad?
Jag kan inte erbjuda någon lön. Inget eget skrivbord. Inte ens någon slags arbetsgivaransvar tänker jag ta på mig. Men du får nöjet av att följa med mig under dagarna, att tjäna kyrkan och därmed Kristus (ja, typ, i alla fall)... Och nog är det bättre än att stanna hemma och se på Days of Our Lives? Eller?
Lämna din ansökan i kommentarerna. Tillträde så snart som möjligt. Jag bjuder på lunch om du får jobbet.
Nej, det är inte (jättemycket) på allvar.
Ja, det är lite mycket nu.
Intresserad?
Jag kan inte erbjuda någon lön. Inget eget skrivbord. Inte ens någon slags arbetsgivaransvar tänker jag ta på mig. Men du får nöjet av att följa med mig under dagarna, att tjäna kyrkan och därmed Kristus (ja, typ, i alla fall)... Och nog är det bättre än att stanna hemma och se på Days of Our Lives? Eller?
Lämna din ansökan i kommentarerna. Tillträde så snart som möjligt. Jag bjuder på lunch om du får jobbet.
Nej, det är inte (jättemycket) på allvar.
Ja, det är lite mycket nu.
2008-10-25
en bra november
Den här bloggen börjar nå en relativt respektabel ålder. Den tänker dock inte pensionera sig än på ett bra tag. Det är roligt att gå tillbaka och läsa gammalt, inse vad jag blev upprörd över då, eller gladdes över. På relativt kort tid kan livet förändras mycket.
Men det finns teman som kommer tillbaka, och jag är säker på att min avsky för november är ett av dessa. Det finns få saker som gör november uthärdligt, och de har generellt att göra med vad som kommer efter, dvs advent och jul, snarare än den grå och regniga månaden i sig.
För några år sedan, när dottern just hade fyllt ett, tog vi henne och hennes oerhört portabla resesäng under armen och åkte till Thailand och Hongkong i en månad, 8/11-8/12. Vi luffade runt: en vecka i Hua Hin/Pranburi, en i Bangkok, en i Hongkong/Macau och en på Ko Lanta. Det var fantastiskt. Thailändare älskar bebisar, kineser likaså. Och vi kunde tillbringa massor av tid tillsammans på såväl kalligrafimuseer, som i kyrkor, som på stranden. November har aldrig, varken förr eller efter, varit mer behaglig. Jag önskar att jag alltid kunde hoppa över den på liknande sätt.
Men nu gäller det att sova ordentligt, att bita ihop, för nu kör vi snart. Allhelgona, skolbesök, höstmarknad, mörker och massor med planeringsmöten inför advent, jul och nästa år. Och regn förstås. Urk.
Men det finns teman som kommer tillbaka, och jag är säker på att min avsky för november är ett av dessa. Det finns få saker som gör november uthärdligt, och de har generellt att göra med vad som kommer efter, dvs advent och jul, snarare än den grå och regniga månaden i sig.
För några år sedan, när dottern just hade fyllt ett, tog vi henne och hennes oerhört portabla resesäng under armen och åkte till Thailand och Hongkong i en månad, 8/11-8/12. Vi luffade runt: en vecka i Hua Hin/Pranburi, en i Bangkok, en i Hongkong/Macau och en på Ko Lanta. Det var fantastiskt. Thailändare älskar bebisar, kineser likaså. Och vi kunde tillbringa massor av tid tillsammans på såväl kalligrafimuseer, som i kyrkor, som på stranden. November har aldrig, varken förr eller efter, varit mer behaglig. Jag önskar att jag alltid kunde hoppa över den på liknande sätt.
Men nu gäller det att sova ordentligt, att bita ihop, för nu kör vi snart. Allhelgona, skolbesök, höstmarknad, mörker och massor med planeringsmöten inför advent, jul och nästa år. Och regn förstås. Urk.
2008-10-22
smart?
Ok, de där nya ketchupflaskorna. Ja, som de här:
Vad är poängen? Förr vad flaskorna omöjliga för att de först inte gav ifrån sig någon ketchup alls, och sedan alltihop på en gång (en så kallad ketchupeffekt *ler*), men nu är de fullständigt omöjliga eftersom ketchupen för det första är omöjlig att sikta in rätt, och för det andra att det kommer alldeles för mycket på en gång. Stackars korven blev helt dränkt. Jag undrar hur många barnfamiljer som svurit att aldrig mer köpa en sådan flaska?
Banalt, javisst. I-landsproblem, oh ja. Men lite störigt är det allt.
Vad är poängen? Förr vad flaskorna omöjliga för att de först inte gav ifrån sig någon ketchup alls, och sedan alltihop på en gång (en så kallad ketchupeffekt *ler*), men nu är de fullständigt omöjliga eftersom ketchupen för det första är omöjlig att sikta in rätt, och för det andra att det kommer alldeles för mycket på en gång. Stackars korven blev helt dränkt. Jag undrar hur många barnfamiljer som svurit att aldrig mer köpa en sådan flaska?
Banalt, javisst. I-landsproblem, oh ja. Men lite störigt är det allt.
2008-10-21
pilgrimage to friendship (and some Luther sites)
I'm back. Back in rainy, grey Malmö, back in insanely busy work days, back in the warmth of family.
Yeah, I've only been gone for five days, but still.
The trip to Lutherstadt Eisleben was fantastic. I have confirmed friendship, and made new friends. That kind of friends that will last, the ones you feel an immediate connection to. Life timers.
So we've talked, and talked, and talked, and... And in between the talking we've climbed bell towers (I LIKE bell towers :), looked at 16th century books, had a lot of good food (and a lot of good, and not so good, wine), touched relics, enjoyed standing in Luther's last pulpit, discussed sacramental theology (oh, wait, that must count as talking), played silly games, taken long walks with and without baby, zipped through Lutherstadt Wittenberg, laughed a lot, worshipped, cracked walnuts, and generally gotten to know each other very well. And now I miss them.
Oh well. It's not that far. Here are some pics.
Lutherstadt Eisleben, seen from the tower of Petri Pauli kirche.
The Luther statue in Wittenberg (or one of them). Actually payed for, and commissioned, by the people of Eisleben. To make a long story short, they're still upset, but got a nicer statue in the bargain.
The door with the theses. Not the original, if anyone should be in doubt.
S:t Nicolaus jawbone (parts of it). Or at least so it is said. I've touched Santa's chin!
Children's worship service at S:t Anne, the neighboring parish in Eisleben. Look at the palmtrees in the pulpit. And people claim I'm kitschy...?
(and..um...yeah...we went to Wittenberg instead of Eisenach....I kind of overslept, and thus opted for the shorter trip...)
Yeah, I've only been gone for five days, but still.
The trip to Lutherstadt Eisleben was fantastic. I have confirmed friendship, and made new friends. That kind of friends that will last, the ones you feel an immediate connection to. Life timers.
So we've talked, and talked, and talked, and... And in between the talking we've climbed bell towers (I LIKE bell towers :), looked at 16th century books, had a lot of good food (and a lot of good, and not so good, wine), touched relics, enjoyed standing in Luther's last pulpit, discussed sacramental theology (oh, wait, that must count as talking), played silly games, taken long walks with and without baby, zipped through Lutherstadt Wittenberg, laughed a lot, worshipped, cracked walnuts, and generally gotten to know each other very well. And now I miss them.
Oh well. It's not that far. Here are some pics.
Lutherstadt Eisleben, seen from the tower of Petri Pauli kirche.
The Luther statue in Wittenberg (or one of them). Actually payed for, and commissioned, by the people of Eisleben. To make a long story short, they're still upset, but got a nicer statue in the bargain.
The door with the theses. Not the original, if anyone should be in doubt.
S:t Nicolaus jawbone (parts of it). Or at least so it is said. I've touched Santa's chin!
Children's worship service at S:t Anne, the neighboring parish in Eisleben. Look at the palmtrees in the pulpit. And people claim I'm kitschy...?
(and..um...yeah...we went to Wittenberg instead of Eisenach....I kind of overslept, and thus opted for the shorter trip...)
2008-10-14
resa
Hit ska jag. På torsdag åker jag till Lutherstadt Eisleben, staden där Luther föddes för snart 525 år sedan, där han döptes på Martinsdagen 11 november (det kommer firas mycket!), dagen efter han föddes, och där han predikade sina sista predikningar.
Men mest åker jag ju för att hälsa på vänner :)
Därför blir det inte heller något bloggat på nästan en vecka, om jag inte skulle komma åt en dator och ha några minuter över.
Men mest åker jag ju för att hälsa på vänner :)
Därför blir det inte heller något bloggat på nästan en vecka, om jag inte skulle komma åt en dator och ha några minuter över.
2008-10-13
mångfald
Under tacksägelsegudstjänsten (ett härligt kaos med alla körer, frukt, grönt och bakat i koret, 400 personer i bänkarna) fann jag mig plötsligt titta på många av de olika skor som fanns i kyrkan. Där var barnskor av den klunsigare sorten, sexiga stilettklackade stövlar, förnuftiga promenadskor, prydliga loafers... Nästan alla var svarta, men det var en mångfald av uttryck och sorter som gjorde mig extra glad. Så underbart att det faktiskt finns plats för alla dessa skor, med sina tillhörande olika ägare och bärare, i samma kyrka, i samma gudstjänst!
Det finns mycket att vara tacksam för i mitt liv. Och inte minst av dessa saker är kyrkan, såväl byggnaden, dess församling och organisationen, som jag älskar.
(och alla bilder på skor är tagna från Din Skos hemsida, om nu någon skulle undra)
Det finns mycket att vara tacksam för i mitt liv. Och inte minst av dessa saker är kyrkan, såväl byggnaden, dess församling och organisationen, som jag älskar.
(och alla bilder på skor är tagna från Din Skos hemsida, om nu någon skulle undra)
2008-10-11
lil' capitalist
I don't know how it happened. But my daughter is a full blooded capitalist. A "owning makes me happy, stuff is the meaning of life"-collectomaniac. And every Saturday we go to war. Because Saturdays are room cleaning days.
"Do you use this?" I, or her dad, ask.
"Ye-he-hess" daughter says, with teary eyes and trembling voice.
"For what?" we insist.
"I'm gonna make...(insert various non-likely projects)" daughter claims, while forcing pearly tears out of her pretty blue eyes.
"Then find someplace for it to be, other than the floor" parent hisses between clenched teeth.
Harmony. Not.
Sometimes we throw stuff out when she turns her back. But clever little Spawn of Chicago School of Economics (and how the hell did that happen?) is not easily fooled. She checks the waste bin every five minutes, and sometimes finds broken McDonald's toys or wrinkled pieces of paper, pulls them out, and cradles them lovingly while staring accusingly at her evil parents.
We've tried it all. Making it a contest ("let's see who can sort the most things!"), withholding her pocket money, combining the cleaning with dancing and music, refusing buying Saturday candy if the room isn't cleaned... But the fact is, daughter HATES cleaning more than she loves candy, and LOVES her stuff much more than music and dancing and winning contests. Gaaah.
"Do you use this?" I, or her dad, ask.
"Ye-he-hess" daughter says, with teary eyes and trembling voice.
"For what?" we insist.
"I'm gonna make...(insert various non-likely projects)" daughter claims, while forcing pearly tears out of her pretty blue eyes.
"Then find someplace for it to be, other than the floor" parent hisses between clenched teeth.
Harmony. Not.
Sometimes we throw stuff out when she turns her back. But clever little Spawn of Chicago School of Economics (and how the hell did that happen?) is not easily fooled. She checks the waste bin every five minutes, and sometimes finds broken McDonald's toys or wrinkled pieces of paper, pulls them out, and cradles them lovingly while staring accusingly at her evil parents.
We've tried it all. Making it a contest ("let's see who can sort the most things!"), withholding her pocket money, combining the cleaning with dancing and music, refusing buying Saturday candy if the room isn't cleaned... But the fact is, daughter HATES cleaning more than she loves candy, and LOVES her stuff much more than music and dancing and winning contests. Gaaah.
2008-10-09
beslut
Det blir Eisenach.
Wittenberg kommer jag till förr eller senare ändå, och, framförallt...
...en borg! En riktig borg!
Wittenberg kommer jag till förr eller senare ändå, och, framförallt...
...en borg! En riktig borg!
2008-10-08
berg och dalar
Prästflickan har haft två ordentligt jobbiga dagar med, troligtvis, ischiasnerven i kläm. Ont är bara förnamnet. Men det är ok så länge jag är uppe och rör på mig, nattsömnen är besvärligare. Jag har fått massor med hjälpsamma tips, så nu ska en del av dem praktiseras.
I alla fall finns det roligare saker på horisonten. Nästa vecka ska jag åka och hälsa på en god vän i Tyskland, närmare bestämt i Luthers födelsestad Eisleben. Det är bara en minisemester, men det ska verkligen bli hur roligt som helst!
Den gode vännen frågade mig vilken av de andra Lutherstäderna jag skulle vilja besöka (han kan komma loss en dag för att visa mig, jag kan ju åka på egen hand till en till, men det blir nog inte så mycket vilsam semester då, så jag nöjer mig med Eisleben plus en): Wittenberg, Eisenach eller Erfurt. Eftersom jag inte har varit i någon av dem vet jag verkligen inte. Spontant kanske jag skulle säga Wittenberg, bara för att man "ska" det, men vad säger ni? Tips eller åsikter?
I alla fall finns det roligare saker på horisonten. Nästa vecka ska jag åka och hälsa på en god vän i Tyskland, närmare bestämt i Luthers födelsestad Eisleben. Det är bara en minisemester, men det ska verkligen bli hur roligt som helst!
Den gode vännen frågade mig vilken av de andra Lutherstäderna jag skulle vilja besöka (han kan komma loss en dag för att visa mig, jag kan ju åka på egen hand till en till, men det blir nog inte så mycket vilsam semester då, så jag nöjer mig med Eisleben plus en): Wittenberg, Eisenach eller Erfurt. Eftersom jag inte har varit i någon av dem vet jag verkligen inte. Spontant kanske jag skulle säga Wittenberg, bara för att man "ska" det, men vad säger ni? Tips eller åsikter?
2008-10-07
mantran
Det är den heliga Birgittas dag. Om henne har det sagts och skrivits mycket, men för mig är hennes betydelse koncentrerad i det att hon gav oss en av de bästa småbönerna jag vet:
Visa mig, Herre, din väg, och gör mig villig att vandra den.
Den bönen återkommer i mitt böneliv med rätt hög frekvens. Jag har ett anglikanskt radband:
och när jag använder det är just småböner som Birgittas väldigt bra.
Men favoriten är "Herre, fyll mig med ditt goda, och låt mig få bli till välsignelse", som jag ber varje gång jag ska ha en gudstjänst, mumlar för mig själv framme vid altaret före begravningar, eller just använder med radbandet.
Det finns många andra sådana mantran, tex Jesusbönen. Men vilket/vilka gillar du?
Visa mig, Herre, din väg, och gör mig villig att vandra den.
Den bönen återkommer i mitt böneliv med rätt hög frekvens. Jag har ett anglikanskt radband:
och när jag använder det är just småböner som Birgittas väldigt bra.
Men favoriten är "Herre, fyll mig med ditt goda, och låt mig få bli till välsignelse", som jag ber varje gång jag ska ha en gudstjänst, mumlar för mig själv framme vid altaret före begravningar, eller just använder med radbandet.
Det finns många andra sådana mantran, tex Jesusbönen. Men vilket/vilka gillar du?
2008-10-06
leendet som tror att det vet
Det visar sig att han eller hon har läst en hel del Bibel. Vet en hel del om kanoniseringsprocesserna, och hur en del dogmer kommit till i den tidiga kyrkan. Vet, naturligtvis, det mesta om Maria Magdalenas evangelium, och om de andra gnostiska skrifterna. Och om jag skulle fråga om det, skulle hon, eller han, nog kunna berätta en och annan skräckberättelse från korstågen, och säkerligen väldigt mycket om inkvisitionens framfart bland katarerna.
Och alltihop av vad vi gör i konfirmandgruppen iakttas med ett litet leende eller en rynkad panna. För han, eller hon, deklarerar sig tydligt vara ateist.
Och hon, eller han, misslyckas rätt så spektakulärt med att provocera oss. Vi har hört det förut. Och vi erkänner allihop att kyrkan har mycket att svara för, och att teodicéproblemet är just ett problem, och att det säkert var en och annan märklighet i kanoniseringsprocessen. Är det inte den här typen av Dan Brown-ateist man möter som konfirmandpräst, så är det Discovery-ateisten, han (oftast, ja) som är där för att knäcka kreationister med sin vetenskapliga briljans. Och vi vet att de måste mötas med absolut ärlighet och stor ömhet.
För de, ateist-fjortisarna, är så välkomna. Deras frågor är så viktiga, deras skepticism sund. Jag önskar att de finner andra auktoriteter än populärvetenskapliga, eller i många fall, kvasivetenskapliga guruer och författare, jag önskar dem en levande relation med levande Gud, och jag är absolut övertygad om att de är där för att de vill förstå, vill känna.
Jag tror, för att det är vad jag gör, att de vill tro.
Och alltihop av vad vi gör i konfirmandgruppen iakttas med ett litet leende eller en rynkad panna. För han, eller hon, deklarerar sig tydligt vara ateist.
Och hon, eller han, misslyckas rätt så spektakulärt med att provocera oss. Vi har hört det förut. Och vi erkänner allihop att kyrkan har mycket att svara för, och att teodicéproblemet är just ett problem, och att det säkert var en och annan märklighet i kanoniseringsprocessen. Är det inte den här typen av Dan Brown-ateist man möter som konfirmandpräst, så är det Discovery-ateisten, han (oftast, ja) som är där för att knäcka kreationister med sin vetenskapliga briljans. Och vi vet att de måste mötas med absolut ärlighet och stor ömhet.
För de, ateist-fjortisarna, är så välkomna. Deras frågor är så viktiga, deras skepticism sund. Jag önskar att de finner andra auktoriteter än populärvetenskapliga, eller i många fall, kvasivetenskapliga guruer och författare, jag önskar dem en levande relation med levande Gud, och jag är absolut övertygad om att de är där för att de vill förstå, vill känna.
Jag tror, för att det är vad jag gör, att de vill tro.
2008-10-05
barnkalas
Tag en sköldpaddsdräkt (hemgjord), elva barn mellan två och fem års ålder, marängsviss-tårta, en uppsjö av plastjuveler, en storm, en rockring, en amatörtrollkarl (maken!) och precis hur mycket lycka som helst. Blanda ordentligt i en trång innerstadslägenhet. Luta dig tillbaka (nåja) och stirra förbluffat på hur allt bara funkar: inga bråk, inga kroppsskador eller förgiftningstillbud, inga kattattacker (eller attackerade katter), eller allergiutbrott.
Gud är god. Och äntligen är det ett helt år till nästa gång. Pust.
Gud är god. Och äntligen är det ett helt år till nästa gång. Pust.
2008-10-04
blängde
Det är inte alltid så lätt att sova på tåg. Jag gled in och ur sömnen hela vägen, vaknade till då och då, vände mig, kom inte överens med lakanet (vem kom på att sy ihop dem vid fotändan? Jag HATAR att inte kunna sticka ut mina fötter!)... Men jag måste i alla fall ha sovit någon gång, för jag vaknade av ett underligt ljud. Vi stod på perrongen i Malmö, men eftersom man får ligga kvar och gona sig till åtta, hade jag beslutat mig att sova lite till. Ljudet, och en underlig tyngd över mina ben, fick mig att öppna ögonen och då såg jag en man stå i kupén. Detta var riktigt underligt eftersom det var en damkupé.
I vilket fall som helst. Jag stirrade på mannen. Han stirrade tillbaka. Han tittade bort, sedan tittade han igen. Jag glodde fortfarande på honom. Då slängde han något på den nedersta britsen (jag låg på mellanbädden) och gick ut. Jag blundade, tänkte att han var en städare eller så som kommit för att bädda.
Men lite senare var han tillbaka. Jag tittade igen. Då släppte han någonting på golvet, och gick ut och stängde kupédörren efter sig.
Någonting fick mig att besluta att ge upp hela sovprojektet, och jag hoppade ner från sängen. På golvet låg en av mina väskor. Bredvid den mitt skärp, som legat ovanpå väskan på den lilla hyllan vid fotändan av min brits. Tyngden jag hade känt över mina ben där på morgonen var koftan, som också hade legat ovanpå väskan, men som ramlat av när väskan lyfts bort. Jag insåg helt plötsligt att mannen inte alls varit en städare, utan en tjuv, och jag hade hindrat honom från att stjäla mina saker genom att blänga på honom. Jag blev klarvaken på en gång, klädde på mig och tog mig hem i rask takt. Ingenstans såg jag mannen, och jag vet inte vad jag hade gjort om jag sprungit på honom.
Nu i efterhand är det rätt läskigt, men tänk om det alltid hade varit så enkelt.
I vilket fall som helst. Jag stirrade på mannen. Han stirrade tillbaka. Han tittade bort, sedan tittade han igen. Jag glodde fortfarande på honom. Då slängde han något på den nedersta britsen (jag låg på mellanbädden) och gick ut. Jag blundade, tänkte att han var en städare eller så som kommit för att bädda.
Men lite senare var han tillbaka. Jag tittade igen. Då släppte han någonting på golvet, och gick ut och stängde kupédörren efter sig.
Någonting fick mig att besluta att ge upp hela sovprojektet, och jag hoppade ner från sängen. På golvet låg en av mina väskor. Bredvid den mitt skärp, som legat ovanpå väskan på den lilla hyllan vid fotändan av min brits. Tyngden jag hade känt över mina ben där på morgonen var koftan, som också hade legat ovanpå väskan, men som ramlat av när väskan lyfts bort. Jag insåg helt plötsligt att mannen inte alls varit en städare, utan en tjuv, och jag hade hindrat honom från att stjäla mina saker genom att blänga på honom. Jag blev klarvaken på en gång, klädde på mig och tog mig hem i rask takt. Ingenstans såg jag mannen, och jag vet inte vad jag hade gjort om jag sprungit på honom.
Nu i efterhand är det rätt läskigt, men tänk om det alltid hade varit så enkelt.
2008-10-03
*swoooosh*
Dashing up to Uppsala and the leadership program again. Train 8 - 12.40 now, and tonight I'm getting on the night train back south.
Tomorrow, baptism at 10.30 am, and wedding at 2 pm. The evening will be spent in a frenzy of writing a sermon and sewing a turtle shield for the daughters masquerade party on Sunday.
Sunday, oh, Sunday. The day of rest. Hah! First, worship. Five of our confirmands will participate, meaning more work preparing (but the results are nice, of course). And then another baptism at two pm, and then home. The kids will arrive at 4 (I secretly hope at least half of them have caught colds and stay at home). When they leave, at six, I expect to be totally and utterly exhausted.
There is one comfort in this (except it all being voluntary and fun stuff, in spite of too much), and that is that mad people for some reason are supposed to be closer to God. Since I know count myself among the mentally deranged, me and God must thus be closer than ever. But I bet she's laughing at me.
Tomorrow, baptism at 10.30 am, and wedding at 2 pm. The evening will be spent in a frenzy of writing a sermon and sewing a turtle shield for the daughters masquerade party on Sunday.
Sunday, oh, Sunday. The day of rest. Hah! First, worship. Five of our confirmands will participate, meaning more work preparing (but the results are nice, of course). And then another baptism at two pm, and then home. The kids will arrive at 4 (I secretly hope at least half of them have caught colds and stay at home). When they leave, at six, I expect to be totally and utterly exhausted.
There is one comfort in this (except it all being voluntary and fun stuff, in spite of too much), and that is that mad people for some reason are supposed to be closer to God. Since I know count myself among the mentally deranged, me and God must thus be closer than ever. But I bet she's laughing at me.
2008-10-02
det var en gång...
...för fem år sedan, långt härifrån. Närmare bestämt på Karolinska Sjukhuset i Solna/Stockholm. Sedan ett par dagar var jag, stor som ett hus, inlagd för observation. De misstänkte att jag hade havandeskapsförgiftning, men tecknen var inte entydiga.
I vilket fall som helst. Det började dra ihop sig. Ja, inte fysiskt då, det verkade som om barnet var fullständigt tillfreds med att befinna sig inne i det mysiga mörka som var min kropp, men jag hade gått 6 dagar över tiden, och barnmorskorna och läkarna tyckte att nu fick det räcka.
Så idag, för fem år sedan, sattes det en spruta i mitt lår, och så började det.
Vi var i ett förberedelserum när värkstormen (1 värk i minuten eller oftare) rasade. Vi hade ju ingen aning, maken och jag, om att det inte skulle vara fullständigt så här läskigt, så vi bet ihop. Vi spelade Lost Cities, tog en och annan promenad, jag läste Thailands Öar och Stränder (än idag kan minnesfragment av det dyka upp när någon pratar om Diamantstranden på Koh Samet, till exempel), och då och då kopplade vi in tns-en när värkarna var otäcka och starka.
Efter ett tag kom vår barnmorska och frågade förskräckt hur länge det här hade pågått. När vi sade "en timme, tror vi", stönade hon och gav mig värkstillande.
Det lugnade ner sig. Sakta men säkert närmade vi oss. Vi flyttades in i förlossningssalen, och vattnet gick. Det var kväll. Allt var klart, men barnet hade inte minsta lust att komma ut. Hon ville inte komma ner. En barnmorska låg över magen på mig och tryckte, medan jag kämpade med lustgas och värkar, men ingenting hände. Den lilla grejen de hade kopplat in på barnets huvud gav oroväckande signaler - vid varje värk blev hjärtslagen svagare. Muttrande konfererade läkare och barnmorskor, och sedan kom läkaren fram och tillkännagav: "Det blir kejsarsnitt!" Barnet, visade det sig, låg med navelsträngen två varv runt halsen, och vid varje värk drogs den åt.
Skrattande och sjungande av lättnad (och lustgas...) , nu hände det i alla fall något, forsade vi genom korridorer och hissar. Klockan var elva på kvällen, men i operationssalen var det fullt av folk. De var framme och hälsade allihop, och jag hälsade glatt tillbaka. Lustgas - fina grejer.
Epiduralbedövning in. Läkaren kratsade mig på magen. "Aj!" Han rynkade pannan, väntade, försökte igen. "Aj!" Han vände sig till mig: "Bedövningen tar inte, vi måste söva dig." Jag hann precis nicka, krama makens hand (han blev sedan utkörd) innan masken sänktes över näsa och mun och jag var borta.
Resten vet jag inte mycket om. Efter en kvart eller så kom de ut med ett litet blårött knyte. maken fick, efter lite kollande och tvättande, ta hand om barnet. Det blev en liten dotter. Hon föddes 23.20, var 52 centimeter lång och vägde 3990 gram. Hon heter Sofia, hon är sina föräldrars ljus och glädje, och idag är hon fem år gammal.
Och jag kommer aldrig sluta älska Karolinska, som räddade hennes liv.
I vilket fall som helst. Det började dra ihop sig. Ja, inte fysiskt då, det verkade som om barnet var fullständigt tillfreds med att befinna sig inne i det mysiga mörka som var min kropp, men jag hade gått 6 dagar över tiden, och barnmorskorna och läkarna tyckte att nu fick det räcka.
Så idag, för fem år sedan, sattes det en spruta i mitt lår, och så började det.
Vi var i ett förberedelserum när värkstormen (1 värk i minuten eller oftare) rasade. Vi hade ju ingen aning, maken och jag, om att det inte skulle vara fullständigt så här läskigt, så vi bet ihop. Vi spelade Lost Cities, tog en och annan promenad, jag läste Thailands Öar och Stränder (än idag kan minnesfragment av det dyka upp när någon pratar om Diamantstranden på Koh Samet, till exempel), och då och då kopplade vi in tns-en när värkarna var otäcka och starka.
Efter ett tag kom vår barnmorska och frågade förskräckt hur länge det här hade pågått. När vi sade "en timme, tror vi", stönade hon och gav mig värkstillande.
Det lugnade ner sig. Sakta men säkert närmade vi oss. Vi flyttades in i förlossningssalen, och vattnet gick. Det var kväll. Allt var klart, men barnet hade inte minsta lust att komma ut. Hon ville inte komma ner. En barnmorska låg över magen på mig och tryckte, medan jag kämpade med lustgas och värkar, men ingenting hände. Den lilla grejen de hade kopplat in på barnets huvud gav oroväckande signaler - vid varje värk blev hjärtslagen svagare. Muttrande konfererade läkare och barnmorskor, och sedan kom läkaren fram och tillkännagav: "Det blir kejsarsnitt!" Barnet, visade det sig, låg med navelsträngen två varv runt halsen, och vid varje värk drogs den åt.
Skrattande och sjungande av lättnad (och lustgas...) , nu hände det i alla fall något, forsade vi genom korridorer och hissar. Klockan var elva på kvällen, men i operationssalen var det fullt av folk. De var framme och hälsade allihop, och jag hälsade glatt tillbaka. Lustgas - fina grejer.
Epiduralbedövning in. Läkaren kratsade mig på magen. "Aj!" Han rynkade pannan, väntade, försökte igen. "Aj!" Han vände sig till mig: "Bedövningen tar inte, vi måste söva dig." Jag hann precis nicka, krama makens hand (han blev sedan utkörd) innan masken sänktes över näsa och mun och jag var borta.
Resten vet jag inte mycket om. Efter en kvart eller så kom de ut med ett litet blårött knyte. maken fick, efter lite kollande och tvättande, ta hand om barnet. Det blev en liten dotter. Hon föddes 23.20, var 52 centimeter lång och vägde 3990 gram. Hon heter Sofia, hon är sina föräldrars ljus och glädje, och idag är hon fem år gammal.
Och jag kommer aldrig sluta älska Karolinska, som räddade hennes liv.
2008-10-01
himlar med ögonen
Egentligen gillar jag möten och konferenser. Ja, jag vet att det är något fel på mig, men jag tycker faktiskt om att stöta och blöta idéer, att planera och utvärdera. Men idag blev det inte så bra.
Framtidsseminarium...det började rätt bra, tycker jag. Biskopen hade spelat in en hälsning, och förre prosten höll ett historiskt kåseri som var intressant. Men sedan. En massa statisktikpresenterande från en som jobbar på Malmö stad, och ett entusiastiskt (men i mina ögon inte saliggörande) föredrag från en Stockholmsförsamlings kh och kr-ordförande. Och sedan kom den obligatoriska konsulten från Kairos Future och lät oss grupparbeta. Suck. OM man nu tvunget ska klämma in oss i slumpmässiga grupper och få oss att trendspana, skulle det inte vara klädsamt att INTE komma med de färdiga svaren sedan? Och detta skedde om och om igen.
Bara för tydlighetens skull: jag tycker att det är superviktigt att tänka på framtiden. Enormt viktigt för oss som kyrka, som församlingar (och kontrakt), och som enskilda kristna. Vi måste tänka över vad vi vill, vilka vi är och hur vi ska vara kyrka i den här tiden och framtiden. Men jag tycker inte att detta var ett bra sätt, och jag hoppas innerligen att det fortsatta arbetet i församlingarna ska bli mer inspirerande och givande. Detta kändes mest som slöseri med tid. Tyvärr.
Och en sak till: det hade väl varit trevligt att fira mässa ihop? Eller att åtminstone informera om att det firades mässa i kyrkan intill? *muttrar*
Slutgnällt. Intentionen var god, och nu är det upp till oss.
Framtidsseminarium...det började rätt bra, tycker jag. Biskopen hade spelat in en hälsning, och förre prosten höll ett historiskt kåseri som var intressant. Men sedan. En massa statisktikpresenterande från en som jobbar på Malmö stad, och ett entusiastiskt (men i mina ögon inte saliggörande) föredrag från en Stockholmsförsamlings kh och kr-ordförande. Och sedan kom den obligatoriska konsulten från Kairos Future och lät oss grupparbeta. Suck. OM man nu tvunget ska klämma in oss i slumpmässiga grupper och få oss att trendspana, skulle det inte vara klädsamt att INTE komma med de färdiga svaren sedan? Och detta skedde om och om igen.
Bara för tydlighetens skull: jag tycker att det är superviktigt att tänka på framtiden. Enormt viktigt för oss som kyrka, som församlingar (och kontrakt), och som enskilda kristna. Vi måste tänka över vad vi vill, vilka vi är och hur vi ska vara kyrka i den här tiden och framtiden. Men jag tycker inte att detta var ett bra sätt, och jag hoppas innerligen att det fortsatta arbetet i församlingarna ska bli mer inspirerande och givande. Detta kändes mest som slöseri med tid. Tyvärr.
Och en sak till: det hade väl varit trevligt att fira mässa ihop? Eller att åtminstone informera om att det firades mässa i kyrkan intill? *muttrar*
Slutgnällt. Intentionen var god, och nu är det upp till oss.
2008-09-30
the prayer journal
As I have said before, I've started writing/drawing a prayer journal. It's great. I love how some days I just draw, and others I write more.
Here are some examples:
Here are some examples:
2008-09-29
*rodnar*
Thomas O. på bloggen A Vadå? nominerade mig. Jag är naturligtvis sjukt smickrad.
Så nu faller den obehagliga uppgiften att nominera sju favvobloggar på mig.
Reglerna:
1. De nominerade kopierar bilden och lägger på sin blogg.
2. Länka till personen du fick nomineringen av.
3. Nominera 7 bloggar.
4. Länka till de bloggar du nominerat.
5. Lämna ett meddelande på deras bloggar att de blivit nominerade.
Urk. Men, låt mig se...
Senapsfrön och fikonspråk För att Hapax är så rackarns klok nästan hela tiden. Varje gång jag läser ett inlägg där tänker jag "ja, så tycker jag med, men skulle aldrig formulerat det så bra"!
Inquietum es cor nostrum donec requiscat in Te För att ms Garbo är så ärlig, rolig och kärleksfull. I verkligheten också.
Life Between the Lines Nene är välformulerad och rolig, och att följa en aspirerande författares vedermödor är spännande.
Stora Syster i Vassen Jag håller verkligen inte alltid med Miriam, men jag uppskattar blandningen av högt och lågt, och så är hon ju en ämbetssyster!
Seeking a Foothold on Holy Ground Karaoke Rev är en fantastisk representant för alla dess smarta och roliga kollegor "over there" som jag nu räknar bland mina vänner.
Eky@Buzzstop28 Titta in hos Erik. Välformulerat och roligt bakom kulisserna hos en riktigt duktig tatuerare!
Priests and Parents Ok, en ytlänning till då. Knitting vicar är präst i Church of England och såväl klok som skojig.
Pust. Done.
(and for you foreign people - here's how it goes: you nominate your seven favourite blogs. Link back to the one who nominated you [me!], and then link to the one's you nominate. And do tell them! And yes, copy the pic.)
Så nu faller den obehagliga uppgiften att nominera sju favvobloggar på mig.
Reglerna:
1. De nominerade kopierar bilden och lägger på sin blogg.
2. Länka till personen du fick nomineringen av.
3. Nominera 7 bloggar.
4. Länka till de bloggar du nominerat.
5. Lämna ett meddelande på deras bloggar att de blivit nominerade.
Urk. Men, låt mig se...
Senapsfrön och fikonspråk För att Hapax är så rackarns klok nästan hela tiden. Varje gång jag läser ett inlägg där tänker jag "ja, så tycker jag med, men skulle aldrig formulerat det så bra"!
Inquietum es cor nostrum donec requiscat in Te För att ms Garbo är så ärlig, rolig och kärleksfull. I verkligheten också.
Life Between the Lines Nene är välformulerad och rolig, och att följa en aspirerande författares vedermödor är spännande.
Stora Syster i Vassen Jag håller verkligen inte alltid med Miriam, men jag uppskattar blandningen av högt och lågt, och så är hon ju en ämbetssyster!
Seeking a Foothold on Holy Ground Karaoke Rev är en fantastisk representant för alla dess smarta och roliga kollegor "over there" som jag nu räknar bland mina vänner.
Eky@Buzzstop28 Titta in hos Erik. Välformulerat och roligt bakom kulisserna hos en riktigt duktig tatuerare!
Priests and Parents Ok, en ytlänning till då. Knitting vicar är präst i Church of England och såväl klok som skojig.
Pust. Done.
(and for you foreign people - here's how it goes: you nominate your seven favourite blogs. Link back to the one who nominated you [me!], and then link to the one's you nominate. And do tell them! And yes, copy the pic.)
2008-09-28
söndagsmiddag - Marias marockanska gryta
Premiär! Recept på prästflickans blogg! Detta blev den rätt så improviserade middagen idag, och jisses vad gott det blev! Framförallt om man, som jag, gillar lite syrliga smaker.
Ta två kycklingfiléer av det större slaget (allra helst sådana som tillhört fåglar som fått ha det bra under sitt liv). Marinera i en kryddblandning bestående av: en deciliter olivolja, ungefär en msk mald torkad ingefära, en msk kanel, en msk paprika, en msk torkad mald koriander, en halv msk gurkmeja, en halv msk spiskummin, ett kryddmått cayennepeppar, ett kryddmått nejlika, och så mycket grovmalen svartpeppar du har lust med. Om du har saffran hemma gör den sig finfint i marinaden också, och krossad vitlök är ju i stort sett aldrig fel. Låt i alla fall alltihop gosa ihop sig i en timme, antingen i en plastpåse eller i en övertäckt skål.
Bryn sedan kycklingen i en stekpanna. Dela sedan filéerna i tre-fyra bitar vardera, och lägg över i en stekgryta (helst en gammal fin järngryta). Ner i stekpannan lägger du istället två citroner med skal och allt (ekologiska är bra, man slipper skrubba skalet lika mycket då, dessutom är de godare, på alla sätt), delade i åtta delar var (alltså halva klyftor). Bryn dem så att de får lite stekyta, sen lägger du över dem också i stekgrytan.
Efter detta bryner du en strimlad jättestor gul lök (eller två mindre) och en likaledes strimlad röd paprika (för att det blir så fint med det röda). I med dem i grytan.
Ta sedan en burk oliver (ICA har en bra olivblandning som är ekologisk), låt dem rinna av och släng ner i grytan. På med 3-4 deciliter buljong (jag använder ekologisk grönsaksbuljong, men det funkar säkert alldeles utmärkt med kycklingbuljong också).
Låt alltihop få puttra under lock ca 40 minuter eller så. Smaka av då och då. Salta inte, oliverna ger alldeles tillräcklig sälta.
När det doftar alldeles oemotståndligt och tiden nästan har gått kan du reda (om du bryr dig om sådant finlir) med en halv msk Maizena i en dl vatten. Låt koka upp igen och servera.
Tillsammans med bulgur eller couscous och gärna någon mumsig grönsak (vi är helt haricots verts-frälsta) blir detta en bra söndagsmiddag. Med något glas rött vin (rätt fruktigt, annars dödar syran i grytan vinet) blir det en fest!
Ta två kycklingfiléer av det större slaget (allra helst sådana som tillhört fåglar som fått ha det bra under sitt liv). Marinera i en kryddblandning bestående av: en deciliter olivolja, ungefär en msk mald torkad ingefära, en msk kanel, en msk paprika, en msk torkad mald koriander, en halv msk gurkmeja, en halv msk spiskummin, ett kryddmått cayennepeppar, ett kryddmått nejlika, och så mycket grovmalen svartpeppar du har lust med. Om du har saffran hemma gör den sig finfint i marinaden också, och krossad vitlök är ju i stort sett aldrig fel. Låt i alla fall alltihop gosa ihop sig i en timme, antingen i en plastpåse eller i en övertäckt skål.
Bryn sedan kycklingen i en stekpanna. Dela sedan filéerna i tre-fyra bitar vardera, och lägg över i en stekgryta (helst en gammal fin järngryta). Ner i stekpannan lägger du istället två citroner med skal och allt (ekologiska är bra, man slipper skrubba skalet lika mycket då, dessutom är de godare, på alla sätt), delade i åtta delar var (alltså halva klyftor). Bryn dem så att de får lite stekyta, sen lägger du över dem också i stekgrytan.
Efter detta bryner du en strimlad jättestor gul lök (eller två mindre) och en likaledes strimlad röd paprika (för att det blir så fint med det röda). I med dem i grytan.
Ta sedan en burk oliver (ICA har en bra olivblandning som är ekologisk), låt dem rinna av och släng ner i grytan. På med 3-4 deciliter buljong (jag använder ekologisk grönsaksbuljong, men det funkar säkert alldeles utmärkt med kycklingbuljong också).
Låt alltihop få puttra under lock ca 40 minuter eller så. Smaka av då och då. Salta inte, oliverna ger alldeles tillräcklig sälta.
När det doftar alldeles oemotståndligt och tiden nästan har gått kan du reda (om du bryr dig om sådant finlir) med en halv msk Maizena i en dl vatten. Låt koka upp igen och servera.
Tillsammans med bulgur eller couscous och gärna någon mumsig grönsak (vi är helt haricots verts-frälsta) blir detta en bra söndagsmiddag. Med något glas rött vin (rätt fruktigt, annars dödar syran i grytan vinet) blir det en fest!
gladdag
Idag (eh...igår) har varit en gladdag!
Mycket städande och fixande, förvisso, men ändå.
Jag var på gudstjänst i Lunds domkyrka tillsammans med massor av kollegor, både män och kvinnor, och fick njuta av känslan av att "bara" vara glad över att få vara präst. Det här jubiléet har omgärdats av så mycket tankar och funderingar runt samvetsklausuler och oförrätter åt alla möjliga håll, att det har varit svårt att känna den där riktiga glädjen. Men idag var den här. Biskop Christina predikade om hur beslutet faktiskt hade frigjort både män och kvinnor, och biskop Antje celebrerade. Många andra tjänstgjorde, som sig bör i en ordentlig katedralsfestmässa, och både manliga och kvinnliga röster hördes. Hela gudstjänsten kanske inte var riktigt i min smak (ja, jag erkänner, jag har svårt för dans i gudstjänst), men inte en sekund ångrade jag att jag hade slängt på mig kaftanen och åkt dit.
Och nu i kväll kom en bunt av mina vänner hit, mest för att fira min födelsedag, men även lite grann för att fira nämnda jubileum. Det blev en härlig blandning med "gamla" vänner som alltid varit med och nyare bekantskaper som jag gärna ser mer av i mitt liv. En och annan saknades också, som alltid, men många skratt och lite allvar fyllde kvällen bra.
Och dagens hjälte är maken som inte bara skruvade upp skåpen som skrotat i vardagsrummet i månader, utan även bakade bröd, passade barn (inte bara vårt eget utan även hennes kusin), skurade, dammsugade, plockade och gömde undan. Vilken man.
Mycket städande och fixande, förvisso, men ändå.
Jag var på gudstjänst i Lunds domkyrka tillsammans med massor av kollegor, både män och kvinnor, och fick njuta av känslan av att "bara" vara glad över att få vara präst. Det här jubiléet har omgärdats av så mycket tankar och funderingar runt samvetsklausuler och oförrätter åt alla möjliga håll, att det har varit svårt att känna den där riktiga glädjen. Men idag var den här. Biskop Christina predikade om hur beslutet faktiskt hade frigjort både män och kvinnor, och biskop Antje celebrerade. Många andra tjänstgjorde, som sig bör i en ordentlig katedralsfestmässa, och både manliga och kvinnliga röster hördes. Hela gudstjänsten kanske inte var riktigt i min smak (ja, jag erkänner, jag har svårt för dans i gudstjänst), men inte en sekund ångrade jag att jag hade slängt på mig kaftanen och åkt dit.
Och nu i kväll kom en bunt av mina vänner hit, mest för att fira min födelsedag, men även lite grann för att fira nämnda jubileum. Det blev en härlig blandning med "gamla" vänner som alltid varit med och nyare bekantskaper som jag gärna ser mer av i mitt liv. En och annan saknades också, som alltid, men många skratt och lite allvar fyllde kvällen bra.
Och dagens hjälte är maken som inte bara skruvade upp skåpen som skrotat i vardagsrummet i månader, utan även bakade bröd, passade barn (inte bara vårt eget utan även hennes kusin), skurade, dammsugade, plockade och gömde undan. Vilken man.
2008-09-26
34
I woke up from the singing. My family burst into the bedroom at 6.30, bearing gifts (two books and a packet of Jesus band-aids), chocolate cake and coffee (didn't drink very much of that).
After they had left (yes, I did thank them!), I went back to sleep.
Then at nine I had breakfast with a friend, and then did some pretty boring shopping (tights and other necessities).
At noon, birthday lunch with another friend and some strolling around town. A close friend called from abroad to sing to me, which put a smile on my face for an hour or so.
And at 3.30 my mom and I went to a shoestore to buy me a pair of boots. Yes, they are black. But they have nice high-ish heels.
When I got home, my family gave me another gift (l'Eau par Kenzo), and then husband announced he was taking me out for dinner and the movies. Daughters favourite babysitter arrived, and we went out.
We had tapas and saw Mamma Mia, which was a visual and musical fiesta (though the acting was kind of poor, and the story laughable...but who cares?).
Yes. A very good birthday indeed!
After they had left (yes, I did thank them!), I went back to sleep.
Then at nine I had breakfast with a friend, and then did some pretty boring shopping (tights and other necessities).
At noon, birthday lunch with another friend and some strolling around town. A close friend called from abroad to sing to me, which put a smile on my face for an hour or so.
And at 3.30 my mom and I went to a shoestore to buy me a pair of boots. Yes, they are black. But they have nice high-ish heels.
When I got home, my family gave me another gift (l'Eau par Kenzo), and then husband announced he was taking me out for dinner and the movies. Daughters favourite babysitter arrived, and we went out.
We had tapas and saw Mamma Mia, which was a visual and musical fiesta (though the acting was kind of poor, and the story laughable...but who cares?).
Yes. A very good birthday indeed!
2008-09-25
snurrar i min skalle
(för övrigt en riktigt bra låt)
Just nu snurrar det snabbt i mitt och familjens liv. Och jag känner mig fantasilös, så här kommer "Spridda intryck från en prästflicka i september":
* jag ska ha fest på lördag. Ingen mat, bara något snacks-igt. Men vad?
* under oktober kommer jag och maken tillbringa en halv utav fyra helger tillsammans. Det är inte så mycket...
* skoaffärerna är löjligt strömlinjeformade i sitt sortiment just nu: svarta stövlar, stövletter, kängor och pumps. Praktiskt och snyggt, visst, men suck.
* de där hårda grön-rosarandiga salt-mintiga karamellerna som fanns förr ser man dessvärre inte så ofta numera.
* på lördag firar vi 50 år med kvinnor i prästämbetet (i Sverige). Det är coolt. Jag funderar på att dra på mig kaftanen och åka till Lund. Får se hur det blir.
* det är bra att ha fest. Då tvingas man ta tag i saker som skåp som ska hängas upp.
* jag läser Per Svenssons Lutherbiografi just nu. Lättläst och skojig.
* och det gör jag för att jag ska kortsemestra i Luthers födelsestad Eisleben snart. Ska bli riktigt roligt!
* var på föräldramöte på dagi..*harkel* förskolan igår. Jag gillar frök...*harkel igen* personalen.
* och jag borde verkligen, verkligen börja läsa all kurslitteratur till min kurs.
Just nu snurrar det snabbt i mitt och familjens liv. Och jag känner mig fantasilös, så här kommer "Spridda intryck från en prästflicka i september":
* jag ska ha fest på lördag. Ingen mat, bara något snacks-igt. Men vad?
* under oktober kommer jag och maken tillbringa en halv utav fyra helger tillsammans. Det är inte så mycket...
* skoaffärerna är löjligt strömlinjeformade i sitt sortiment just nu: svarta stövlar, stövletter, kängor och pumps. Praktiskt och snyggt, visst, men suck.
* de där hårda grön-rosarandiga salt-mintiga karamellerna som fanns förr ser man dessvärre inte så ofta numera.
* på lördag firar vi 50 år med kvinnor i prästämbetet (i Sverige). Det är coolt. Jag funderar på att dra på mig kaftanen och åka till Lund. Får se hur det blir.
* det är bra att ha fest. Då tvingas man ta tag i saker som skåp som ska hängas upp.
* jag läser Per Svenssons Lutherbiografi just nu. Lättläst och skojig.
* och det gör jag för att jag ska kortsemestra i Luthers födelsestad Eisleben snart. Ska bli riktigt roligt!
* var på föräldramöte på dagi..*harkel* förskolan igår. Jag gillar frök...*harkel igen* personalen.
* och jag borde verkligen, verkligen börja läsa all kurslitteratur till min kurs.
2008-09-23
sjalbarn, inte -bebis
Dottern var aldrig riktigt ett sjalbarn. Vi var, är, snarare föräldrar av Anna Wahlgren-skolan, med rätt så strikta rutiner och vagnande. Dock fick jag en bärsjal när dottern fyllde ett, och vi var på väg att åka till Sydostasien i en månad, och lärde mig då använda den.
Den var praktisk på många sätt. Vi hängde den över sulkyn när dottern behövde sova, använde den som sarong på väg till stranden, den fick rycka in som hängmatta till dottern på en båtutflykt. Och så hände det att vi bar henne i den också. Det är sannerligen inte överallt i Sydostasien som det funkar med paraplysulky.
Sedan föll bärandet i glömska. Tills i kväll. Den alldeles snart femåriga stora tjejen somnade på tåget hem från familjemiddagen i Helsingborg, och vi insåg att nu skulle det bäras en sovande tjugokilosklump alldeles för långt för våra snart medelålders ryggar. Tills min blick föll på min fusk-pashminasjal. Jag knöt den, och trädde över huvudet och ena armen. I med barnet, så att hon satt i sjalen, lutad mot sin mor, och så tog vi oss utan större smärta eller matthet genom Malmö.
Tänk, ibland kommer glömd kunskap till nytta. Härligt.
Den var praktisk på många sätt. Vi hängde den över sulkyn när dottern behövde sova, använde den som sarong på väg till stranden, den fick rycka in som hängmatta till dottern på en båtutflykt. Och så hände det att vi bar henne i den också. Det är sannerligen inte överallt i Sydostasien som det funkar med paraplysulky.
Sedan föll bärandet i glömska. Tills i kväll. Den alldeles snart femåriga stora tjejen somnade på tåget hem från familjemiddagen i Helsingborg, och vi insåg att nu skulle det bäras en sovande tjugokilosklump alldeles för långt för våra snart medelålders ryggar. Tills min blick föll på min fusk-pashminasjal. Jag knöt den, och trädde över huvudet och ena armen. I med barnet, så att hon satt i sjalen, lutad mot sin mor, och så tog vi oss utan större smärta eller matthet genom Malmö.
Tänk, ibland kommer glömd kunskap till nytta. Härligt.
2008-09-22
jobba med människor
Idag har jag träffat:
20 fjärdeklassare
3 lärare
2 rektorer
15 begravningsgäster
3 begravningsentreprenörer
4 vaktmästare
26 konfirmander
4 ledare
3 församlingspedagoger
1 konfirmandförälder
6 frivilliga sopplagare
3 assistenter
Dessutom har jag pratat i telefon med:
3 (andra) begravningsentreprenörer
1 dopfamilj
1 funderande
2 konfirmander
Summa summarum har jag idag alltså kommunicerat, mer eller mindre utförligt, med 97 personer. Undra på att jag är trött.
20 fjärdeklassare
3 lärare
2 rektorer
15 begravningsgäster
3 begravningsentreprenörer
4 vaktmästare
26 konfirmander
4 ledare
3 församlingspedagoger
1 konfirmandförälder
6 frivilliga sopplagare
3 assistenter
Dessutom har jag pratat i telefon med:
3 (andra) begravningsentreprenörer
1 dopfamilj
1 funderande
2 konfirmander
Summa summarum har jag idag alltså kommunicerat, mer eller mindre utförligt, med 97 personer. Undra på att jag är trött.
2008-09-21
konfimander, massor av konfirmander
Idag var det då alltså konfirmandupptaktsgudstjänst (vilket bra hänga gubbe-ord, för övrigt). Till slut hade vi 26 charmerande ungdomar uppställda i processionsordning, med tre ledare som bar kors och ljus, och en hel bunt med anställda ledare. "Bara" åtta frånvarande är rätt bra, så här andra gången man ses, och på en ovan tid också.
I vilket fall som helst satt konfirmanderna längst fram som en rufsig och översminkad massa, men i respektfull tystnad och faktiskt rätt stor uppmärksamhet. Jeans som hänger på höften och luvtröjor, hopsjunken hållning och läppglans...det är härligt att ha dem där, och övriga församlingen gläds också uppenbart.
Mm, det var en mysig gudstjänst, och efteråt hade vi ett bra föräldramöte. Det blir nog ett bra konfaår det här.
(och så har jag ändrat färg på bloggen igen, förre kyrkoherden vill gärna kunna läsa, och det vill jag ju inte förhindra *ler*)
I vilket fall som helst satt konfirmanderna längst fram som en rufsig och översminkad massa, men i respektfull tystnad och faktiskt rätt stor uppmärksamhet. Jeans som hänger på höften och luvtröjor, hopsjunken hållning och läppglans...det är härligt att ha dem där, och övriga församlingen gläds också uppenbart.
Mm, det var en mysig gudstjänst, och efteråt hade vi ett bra föräldramöte. Det blir nog ett bra konfaår det här.
(och så har jag ändrat färg på bloggen igen, förre kyrkoherden vill gärna kunna läsa, och det vill jag ju inte förhindra *ler*)
2008-09-20
en skatt i en åker
Ny predikan på prästflickealster. Gudstjänsten är också välkomnandet av församlingens konfirmander.
2008-09-18
superwomen
This is a shout-out to some very, very cool women in my life:
My mother. So strong, and so frail at the same time. And my number one rolemodel in more ways than I can count.
My oldest sister, who really is making an effort, and who, in spite of setbacks and weird stuff happening, makes lots of progress all the time. Respect, sister, you will make it!
My youngest sister, who is about to go on a five month trip around the world, on her own! You are so brave, sis, I admire you!
My sister-in-law, who makes the effort to cheer up her looney sister-in-law by caring and sending the sweetest card ever. Thank you, thank you, thank you!
My sister in spirit, J. Because you have a heart that is so much warmer than your tongue is sharp, and we who know you know how awesome that is!
My confidante, and sister in vocation, K. For being there, listening and caring. And for all our evil laughs and superior sniggers!
My dear, dear friend and co-worker A. For being a fabulous listener, wise beyond years, and supremely dirty-minded.
There are many, many more. I am blessed with many sisters, many mothers and friends. Foremost among those not mentioned before are, as I have said many times earlier, those amazing women in the Young Clergy Women Project. You mean so much to me. Love and blessings!
My mother. So strong, and so frail at the same time. And my number one rolemodel in more ways than I can count.
My oldest sister, who really is making an effort, and who, in spite of setbacks and weird stuff happening, makes lots of progress all the time. Respect, sister, you will make it!
My youngest sister, who is about to go on a five month trip around the world, on her own! You are so brave, sis, I admire you!
My sister-in-law, who makes the effort to cheer up her looney sister-in-law by caring and sending the sweetest card ever. Thank you, thank you, thank you!
My sister in spirit, J. Because you have a heart that is so much warmer than your tongue is sharp, and we who know you know how awesome that is!
My confidante, and sister in vocation, K. For being there, listening and caring. And for all our evil laughs and superior sniggers!
My dear, dear friend and co-worker A. For being a fabulous listener, wise beyond years, and supremely dirty-minded.
There are many, many more. I am blessed with many sisters, many mothers and friends. Foremost among those not mentioned before are, as I have said many times earlier, those amazing women in the Young Clergy Women Project. You mean so much to me. Love and blessings!
en helt vanlig torsdag
Idag:
* prata om söndagens gudstjänst (med välkomnande av församlingens konfirmander och ledare, samt efterföljande föräldramöte) med assisterande präst
* prata om nästa konfaträff med samma kollega (redan pratad om med pedagog och ledare)
* skriv körschema för konfaträffen och maila till alla berörda ledare och anställda
* förbered måndagens träff med fjärdeklassarna på en skola
* börja skriv julvandringsmanus (ugh, för tidigt, men nödvändigt)
* ring ett sorgehus
* förbered kvällens mässa
* förbered "inför..."-träffen efter mässan
* träffa dopfamilj inför dop (och boka intervju till fösamlingsbladet med dem!)
* börja skriv projektbeskrivning inför stort barnprojekt nästa år
* fira mässa
* led öppen "inför helgen"-träff för dem som vill prata om gudstjänsten på söndag
De två första punkterna är redan avklarade. Resten ska nog hinnas med om jag är lite effektiv. En prästs liv är då sannerligen inte bara söndagsarbete!
* prata om söndagens gudstjänst (med välkomnande av församlingens konfirmander och ledare, samt efterföljande föräldramöte) med assisterande präst
* prata om nästa konfaträff med samma kollega (redan pratad om med pedagog och ledare)
* skriv körschema för konfaträffen och maila till alla berörda ledare och anställda
* förbered måndagens träff med fjärdeklassarna på en skola
* börja skriv julvandringsmanus (ugh, för tidigt, men nödvändigt)
* ring ett sorgehus
* förbered kvällens mässa
* förbered "inför..."-träffen efter mässan
* träffa dopfamilj inför dop (och boka intervju till fösamlingsbladet med dem!)
* börja skriv projektbeskrivning inför stort barnprojekt nästa år
* fira mässa
* led öppen "inför helgen"-träff för dem som vill prata om gudstjänsten på söndag
De två första punkterna är redan avklarade. Resten ska nog hinnas med om jag är lite effektiv. En prästs liv är då sannerligen inte bara söndagsarbete!
2008-09-16
att vara präst/pastor och leva i församling
En av mina amerikanska vänner, Erica, skriver klokt om att vara präst/pastor och leva och verka i en församling. Med tanke på den senaste tidens diskussioner, länkar jag dit. Det är lätt att peka på prästen. Men en församling och en gudstjänst är så mycket mer.
Och med det vill jag INTE säga att präster inte har ansvar, eller ska strunta i att förkunna, etc, etc (fyll i valfri sak du kanske vill läsa in på grund av vad du mött eller saknat). Jag bara vill påpeka, lite stillsamt sådär, att frågan är större än prästers fromhet eller brist på sådan, och predikokonst eller brist på sådan. Usch. Nu blev det ett inlägg till i den här frågan. Och det kommer säkert uppfattas, har jag förstått, som ännu ett "en präst försvarar sig". Suck.
Det är tur att Gud är större än våra åsiktsskiljaktigheter.
Det är skönt att Jesus valde lärjungar av alla sorter.
Och det är vansinnigt bra att Anden blåser vart hon vill, oavsett vad vi tycker är lämpligt eller läromässigt korrekt.
Och med det vill jag INTE säga att präster inte har ansvar, eller ska strunta i att förkunna, etc, etc (fyll i valfri sak du kanske vill läsa in på grund av vad du mött eller saknat). Jag bara vill påpeka, lite stillsamt sådär, att frågan är större än prästers fromhet eller brist på sådan, och predikokonst eller brist på sådan. Usch. Nu blev det ett inlägg till i den här frågan. Och det kommer säkert uppfattas, har jag förstått, som ännu ett "en präst försvarar sig". Suck.
Det är tur att Gud är större än våra åsiktsskiljaktigheter.
Det är skönt att Jesus valde lärjungar av alla sorter.
Och det är vansinnigt bra att Anden blåser vart hon vill, oavsett vad vi tycker är lämpligt eller läromässigt korrekt.
a meme
...from ppb. Enjoy!
1. My uncle once used to dance with us children when he returned from "wishing the co-workers at the paper Merry Christmas" on Christmas Eve.
2. Never in my life have I regretted becoming a priest.
3. When I was five I was the same age as my daughter will be in three weeks.
4. High school is forgotten, repressed deep into my subconscious.
5. I will never forget my friend, and wedding priest, Patrik.
6. Once I met an elk in the forest. It was huuuuuge.
7. There’s this boy I know who is the most amazing dad and husband.
8. Once, at a bar, I smiled too much.
9. By noon, I will be hungry.
10. Last night I cried.
11. If only I had a lot of money.
12. Next time I go to church it'll be less than a day since I was there last.
13. What worries me most are all of the horrible things that could happen to my loved ones.
14. When I turn my head left I see the church garden.
15. When I turn my head right I see co-workers talking and laughing.
16. You know I’m lying if I tell you I don't want a cinnamon roll.
17. What I miss most about the Eighties is Bono's long hair.
18. If I were a character in Shakespeare I’d be lady MacBeth. Not!
19. By this time next year I hope I'm enjoying life immensly.
20. A better name for me would be Käraste. Or Älskade. Or Älskling. I like 'em all!
21. I have a hard time understanding why people just can't buy fair trade coffee.
22. If I ever go back to school, I’ll... umm... I haven't left!
23. You know I like you if I tell you.
24. If I ever won an award, the first person I would thank would be God. Yes, seriously.
25. Take my advice, never compromise your beliefs.
26. My ideal breakfast is a cinnamon bagel and a cafe latte.
27. A song I love but do not have is none. None I can think of right now, at least.
28. If you visit my hometown, I suggest coming to my place for dinner!
29. Why won’t people sing more?
30. If you spend a night at my house, you’ll wake up to the kid's morning tv.
31. I’d stop my wedding for... too late! Nothing stopped it *smiles*
32. The world could do without celery.
33. I’d rather lick the belly of a cockroach than spend a night in a submarine.
34. My favorite blondie is my daughter.
35. Paper clips are more useful than keys in substituting missing buttons.
36. If I do anything well it’s liturgy.
37. I can’t help but notice other people's clothing.
38. I usually cry when I can't take it anymore.
39. My advice to my nephew/niece is to educate him/herself. In a field she or he likes, not whatever is useful.
40. And by the way, I should stop blogging now. Right away.
1. My uncle once used to dance with us children when he returned from "wishing the co-workers at the paper Merry Christmas" on Christmas Eve.
2. Never in my life have I regretted becoming a priest.
3. When I was five I was the same age as my daughter will be in three weeks.
4. High school is forgotten, repressed deep into my subconscious.
5. I will never forget my friend, and wedding priest, Patrik.
6. Once I met an elk in the forest. It was huuuuuge.
7. There’s this boy I know who is the most amazing dad and husband.
8. Once, at a bar, I smiled too much.
9. By noon, I will be hungry.
10. Last night I cried.
11. If only I had a lot of money.
12. Next time I go to church it'll be less than a day since I was there last.
13. What worries me most are all of the horrible things that could happen to my loved ones.
14. When I turn my head left I see the church garden.
15. When I turn my head right I see co-workers talking and laughing.
16. You know I’m lying if I tell you I don't want a cinnamon roll.
17. What I miss most about the Eighties is Bono's long hair.
18. If I were a character in Shakespeare I’d be lady MacBeth. Not!
19. By this time next year I hope I'm enjoying life immensly.
20. A better name for me would be Käraste. Or Älskade. Or Älskling. I like 'em all!
21. I have a hard time understanding why people just can't buy fair trade coffee.
22. If I ever go back to school, I’ll... umm... I haven't left!
23. You know I like you if I tell you.
24. If I ever won an award, the first person I would thank would be God. Yes, seriously.
25. Take my advice, never compromise your beliefs.
26. My ideal breakfast is a cinnamon bagel and a cafe latte.
27. A song I love but do not have is none. None I can think of right now, at least.
28. If you visit my hometown, I suggest coming to my place for dinner!
29. Why won’t people sing more?
30. If you spend a night at my house, you’ll wake up to the kid's morning tv.
31. I’d stop my wedding for... too late! Nothing stopped it *smiles*
32. The world could do without celery.
33. I’d rather lick the belly of a cockroach than spend a night in a submarine.
34. My favorite blondie is my daughter.
35. Paper clips are more useful than keys in substituting missing buttons.
36. If I do anything well it’s liturgy.
37. I can’t help but notice other people's clothing.
38. I usually cry when I can't take it anymore.
39. My advice to my nephew/niece is to educate him/herself. In a field she or he likes, not whatever is useful.
40. And by the way, I should stop blogging now. Right away.
visdom av det lite krassare slaget
Alla behöver en god sanningssägare i sin närhet. Helst en sådan med ett jättestort hjärta och massor av empati. Jag har förmånen att känna flera sådana, och en av dem, vår fantastiska expeditionshäxa (självbetitlad) själavårdade den ledsna prästflickan igår. Många kloka saker sades, de flesta sådana jag behåller för mig själv. Men den här visdomen vill jag dela med mig av:
Man tror att man dör av så mycket, men det är bara döden man dör av.
Så är det ju.
Och för övrigt, tack så väldigt, väldigt mycket för all värme och glada tillrop, och även för alla medhållande ord. Det känns gott att veta att jag inte är ensam, och att det trots detta finns massor att glädja sig åt. Tack.
Man tror att man dör av så mycket, men det är bara döden man dör av.
Så är det ju.
Och för övrigt, tack så väldigt, väldigt mycket för all värme och glada tillrop, och även för alla medhållande ord. Det känns gott att veta att jag inte är ensam, och att det trots detta finns massor att glädja sig åt. Tack.
2008-09-15
det skymmer lite grann
Det är stressigt, mörkret smyger sig på. Och jag känner hur en lätt neråtfas är i antågande. Jag har ingen lust med någonting. Det går över, det vet jag ju, om några dagar, men jag vill ju vara pigg och glad! Det behövs nu.
Så den här gången tänkte jag be er om lite hjälp.
Ge mig anledningar att vara glad! Berätta vad som är härligt och underbart just nu. Vad lyfter dig?
Så den här gången tänkte jag be er om lite hjälp.
Ge mig anledningar att vara glad! Berätta vad som är härligt och underbart just nu. Vad lyfter dig?
2008-09-14
allergier schmallergier
Jag gillar mina katter. Åtminstone när de inte river på soffan, kräks upp hårbollar, gnäll-jamar hela kvällar, kissar utanför lådan, hårar ner min kaftan, går i vägen... Jo, jag gillar dem faktiskt, men om det finns en enda sak som är riktigt irriterande och jobbigt med dem, är att de får massor med nära vänner att må dåligt. Det är som om jag och maken och dottern allihopa har en förmåga att dra till oss vänner som inte tål katter. Och på det sättet kompliceras genast umgänget ordentligt. Man måste hitta andra ställen att bo till vänner på besök, kan inte bjuda över folk hur som helst... Störigt, och dumt. Och det finns absolut ingenting att göra åt det (inget jag är beredd att göra i alla fall, avlivning/bortskänkning är inte riktigt aktuellt).
2008-09-13
rik inför Gud
De tre vansinnigt disparata texterna inför morgondagen syntes mig i stort sett omöjliga att sammanföra i en predikan, men det blev rätt så bra, tycker jag nog. Maken, däremot, ansåg att det var en av de bästa, om inte den bästa, predikan jag skrivit. Nåja, kanske inte. men helt ok i alla fall. Läs den, om du vill, på prästflickealster.
pencil prayer
I bought a book, in the Washington National Cathedral shop, called Pencil Prayer by author Berthe Amoss. It is basically a book on how to pray using drawings, based on Ignatian exercises. And it's brilliant! I am not a very contemplative person, but I am creative, and to be able to use that creativity to deepen my spirituality is a cool thing indeed.
I used the book mainly as inspiration. Some of the advice is very good, others I ignored. I like working with ink and pens, as well as pencil, so I decided not to heed the advice to work only with a 2B pencil. Neither will I do any of the exercises based on contemplating/praying to Mary, mother of God. I like, admire and respect her well enough, it's the pray to (through) part that doesn't sit well with me.
Anyway, I have never been able to keep a journal, but this prayer journal thing might work. I have written and drawed for four days now, and it feels really good. Writing and drawing to someone makes all the difference, I guess. Someday, when the drawings and writings are not too personal, I'll scan a page or two to show you what it looks like.
I used the book mainly as inspiration. Some of the advice is very good, others I ignored. I like working with ink and pens, as well as pencil, so I decided not to heed the advice to work only with a 2B pencil. Neither will I do any of the exercises based on contemplating/praying to Mary, mother of God. I like, admire and respect her well enough, it's the pray to (through) part that doesn't sit well with me.
Anyway, I have never been able to keep a journal, but this prayer journal thing might work. I have written and drawed for four days now, and it feels really good. Writing and drawing to someone makes all the difference, I guess. Someday, when the drawings and writings are not too personal, I'll scan a page or two to show you what it looks like.
2008-09-12
luddighet och fikonspråk
Jag hade inte tänkt uttala mig om hela Heberlein-debatten. Tyckte inte jag hade någonting att tillföra egentligen, orkade inte skriva om dessa frågor som faktiskt inte speglar min verklighet. Men, ok, nu, efter att ha läst så många åsikter till höger och vänster, har jag några reflektioner:
* att besvara Anns frågor tolkas gärna av hennes supportrar som påhopp eller tillrättavisningar. Framförallt om det är en biskop som besvarar. Hade biskoparna inte gjort det, hade det naturligtvis varit så att Ann hade blivit "ignorerad" eller "nedtystad".
* när präster predikar bara snällhet eller samvete, blir jag också frustrerad.
* en gudstjänst utan syndabekännelse gör mig också ledsen.
* det läggs väldigt mycket tyngd vid Anns TD-titel. Märkligt, när hennes rop handlar om en kyrkomedlems rop, och inte den akademiska gräddans åsikter. Man glömmer också, i det ivriga medhållandet, att till exempel Antje också är TD ( i systematisk teologi), när hon kritiseras är hon "bara" biskop.
* jag retar mig också på "verksamhetskyrkan", men ser hur den på allt fler ställen faktiskt är på väg bort, och ersätts av en kyrka med ett tydligare centrum i gudstjänst och tro. Ett centrum i Kristus.
* och den anti-klerikalism som uttrycks i kommentarsfält och blogginlägg på många ställen gör mig, naturligtvis, absolut tokig. Vi präster är inte bättre än alla andra, verkligen inte, men vi är också satta att tjäna församlingarna. Det som uttrycks i gudstjänsterna är sällan prästens egna infall, utan ett uttryck för en lång utveckling i just den församlingen. De präster som självsvådligt går emot den teologi och anda som råder i en församling blir sällan långlivade där. Det vill säga - gudstjänsten är inte endast prästens att bestämma över. Hoppa inte på enbart prästen.
* och till sist - jag gillar inte när man för en kyrklig debatt via debattinlägg i Expressen mfl. Och jag undrar om inte det kunde vara mer konstruktivt, och definitivt mer kristet, att ta invändningarna man har mot en gudstjänst, eller en hälsningsfras, eller vad det nu kan vara, och gå till den berörda församlingen eller prästen med dem?
Men, detta är en nyttig diskussion. Många har vittnat om att de känner igen sig i Anns beskrivning av kyrkan, och det är sorgligt och ska tas på allvar. Jag hoppas att alla dessa människor nu kan känna sig stärkta, och våga komma med sina funderingar och förhoppningar, och invändningar, till församlingarna. Först då kommer det hända något.
Och för övrigt...i min församling talas det om synd, där bekänns synd, och där betonar vi gudstjänsten. Lite synd är det då, kanske, att Ann aldrig hittat dit. Men hon, liksom alla andra, är varmt välkommen om hon vill.
* att besvara Anns frågor tolkas gärna av hennes supportrar som påhopp eller tillrättavisningar. Framförallt om det är en biskop som besvarar. Hade biskoparna inte gjort det, hade det naturligtvis varit så att Ann hade blivit "ignorerad" eller "nedtystad".
* när präster predikar bara snällhet eller samvete, blir jag också frustrerad.
* en gudstjänst utan syndabekännelse gör mig också ledsen.
* det läggs väldigt mycket tyngd vid Anns TD-titel. Märkligt, när hennes rop handlar om en kyrkomedlems rop, och inte den akademiska gräddans åsikter. Man glömmer också, i det ivriga medhållandet, att till exempel Antje också är TD ( i systematisk teologi), när hon kritiseras är hon "bara" biskop.
* jag retar mig också på "verksamhetskyrkan", men ser hur den på allt fler ställen faktiskt är på väg bort, och ersätts av en kyrka med ett tydligare centrum i gudstjänst och tro. Ett centrum i Kristus.
* och den anti-klerikalism som uttrycks i kommentarsfält och blogginlägg på många ställen gör mig, naturligtvis, absolut tokig. Vi präster är inte bättre än alla andra, verkligen inte, men vi är också satta att tjäna församlingarna. Det som uttrycks i gudstjänsterna är sällan prästens egna infall, utan ett uttryck för en lång utveckling i just den församlingen. De präster som självsvådligt går emot den teologi och anda som råder i en församling blir sällan långlivade där. Det vill säga - gudstjänsten är inte endast prästens att bestämma över. Hoppa inte på enbart prästen.
* och till sist - jag gillar inte när man för en kyrklig debatt via debattinlägg i Expressen mfl. Och jag undrar om inte det kunde vara mer konstruktivt, och definitivt mer kristet, att ta invändningarna man har mot en gudstjänst, eller en hälsningsfras, eller vad det nu kan vara, och gå till den berörda församlingen eller prästen med dem?
Men, detta är en nyttig diskussion. Många har vittnat om att de känner igen sig i Anns beskrivning av kyrkan, och det är sorgligt och ska tas på allvar. Jag hoppas att alla dessa människor nu kan känna sig stärkta, och våga komma med sina funderingar och förhoppningar, och invändningar, till församlingarna. Först då kommer det hända något.
Och för övrigt...i min församling talas det om synd, där bekänns synd, och där betonar vi gudstjänsten. Lite synd är det då, kanske, att Ann aldrig hittat dit. Men hon, liksom alla andra, är varmt välkommen om hon vill.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)