Till konferensen/kursen nästa vecka ska jag lära mig en predikotext utantill. Rationell som jag är tänkte jag att jag då lika gärna kan lära mig evangelietexten till nästa söndag jag ska predika, nämligen 14:e söndagen efter trefaldighet. Texten är Johannes 17:18-23.
Den är inte lätt, kan jag säga.
Och dessutom naturligtvis på engelska...
"As you have sent me into the world, so I have sent them into the world. And for their sakes I sanctify myself, so that they also may be sanctified in truth."
Det är väldigt vackert, men...
Dessutom är jag envis som en åsna, så jag tar naturligtvis inte texten för nästa gång jag predikar, nämligen Matteusliknelsen om skatten i åkern...(Matt 13:44-46), vilken så klart satt fastlärd i hjärnan redan efter en genomläsning. Ibland är jag bara för dum.
Johannes fortsätter:
"I ask not only on behalf of these, but also on behalf of those who will believe in me through their word, that they may all be one. As you, Father, are in me and I in you, they may also be in us, so that the world may believe that you have sent me.
The glory that you have given me I have given them, so that they may be one, as we are one, I in them and you in me, that they may become completely one, so that the world may know that you have sent me and have loved them even as you have loved me."
Rationell...juuuust det, ja. Inte.
2008-07-30
2008-07-28
countdown blog
Only two more days at work now.
Then two days off, preparing.
Then two days in Stockholm.
Then two days in New York.
Then - Young Women Preachers Conference!
Am I excited?
Yes. Oh yes. Oh yes!
Then two days off, preparing.
Then two days in Stockholm.
Then two days in New York.
Then - Young Women Preachers Conference!
Am I excited?
Yes. Oh yes. Oh yes!
2008-07-27
ny vänskap och dess besvär
Jag har aldrig riktigt varit en sådan som har haft svårt att kombinera att ha pojkvän/man och umgås med mina vänner. För det mesta har de kunnat umgås utan större problem, och allt har varit frid och fröjd.
Men nu har ett oväntat bekymmer uppkommit. Det är nämligen så att jag på senare tid har fått många nya vänner som bor långt bort, riktigt långt bort, och dem umgås jag med via chatt. Och då blir det helt plötsligt väldigt hemligt och exklusivt, även om det inte är det. Jag försöker verkligen att dela med mig av allt skojigt som sägs, men det blir ändå jag och den här vännen/de här vännerna som pratar, och maken är inte med.
Det är svårt, tycker jag. Jag är väldigt, väldigt glad över mina nya vänner, och jag vet att maken också är glad över att jag har fått dem, men någonstans anar jag ändå en liten oro, eller ett litet missnöje över den tid som numera tillbringas framför datorn.
Kunde inte bara alla flytta till Malmö, så var problemet löst? Vi kunde umgås allihop, som förr. Fast då skulle det säkert plinga till i datorn, och någon ny spännande person skulle fånga min uppmärksamhet ett tag. Nej, inte är det lätt. Men samtidigt är jag så oerhört glad åt den här utvecklingen, det är ju så roligt att träffa nya vänner, nya människor att dela vardagens små upplevelser och de stora ögonblicken med, nya att skratta med, nya att lyssna på när de har det jobbigt...
Jag får väl ta och släpa hit dem på besök i alla fall. Ett ansikte och ett handslag hjälper långt för att desarmera oro. Mer är det inte att göra riktigt, den här nya världen får man vänja sig vid. På ont, men på väldigt mycket gott också.
Men nu har ett oväntat bekymmer uppkommit. Det är nämligen så att jag på senare tid har fått många nya vänner som bor långt bort, riktigt långt bort, och dem umgås jag med via chatt. Och då blir det helt plötsligt väldigt hemligt och exklusivt, även om det inte är det. Jag försöker verkligen att dela med mig av allt skojigt som sägs, men det blir ändå jag och den här vännen/de här vännerna som pratar, och maken är inte med.
Det är svårt, tycker jag. Jag är väldigt, väldigt glad över mina nya vänner, och jag vet att maken också är glad över att jag har fått dem, men någonstans anar jag ändå en liten oro, eller ett litet missnöje över den tid som numera tillbringas framför datorn.
Kunde inte bara alla flytta till Malmö, så var problemet löst? Vi kunde umgås allihop, som förr. Fast då skulle det säkert plinga till i datorn, och någon ny spännande person skulle fånga min uppmärksamhet ett tag. Nej, inte är det lätt. Men samtidigt är jag så oerhört glad åt den här utvecklingen, det är ju så roligt att träffa nya vänner, nya människor att dela vardagens små upplevelser och de stora ögonblicken med, nya att skratta med, nya att lyssna på när de har det jobbigt...
Jag får väl ta och släpa hit dem på besök i alla fall. Ett ansikte och ett handslag hjälper långt för att desarmera oro. Mer är det inte att göra riktigt, den här nya världen får man vänja sig vid. På ont, men på väldigt mycket gott också.
2008-07-25
well spoken
I do like that speechwriter of Obama's.
"We are a people of improbable hope" and "heirs to a struggle for freedom". Well put.
Though the husband thought it, the speech in Berlin that is, was a little too full of platitudes. I'm not so sure. It must be tricky, to do the "speech in Berlin"-thing. People expect you to go for the everlasting sentences, to reach for success like a certain earlier president. And they expect you to fail.
I don't think Obama failed. He didn't blow me away either. But as a whole - well spoken.
"We are a people of improbable hope" and "heirs to a struggle for freedom". Well put.
Though the husband thought it, the speech in Berlin that is, was a little too full of platitudes. I'm not so sure. It must be tricky, to do the "speech in Berlin"-thing. People expect you to go for the everlasting sentences, to reach for success like a certain earlier president. And they expect you to fail.
I don't think Obama failed. He didn't blow me away either. But as a whole - well spoken.
2008-07-23
vemod
Det hände igen. Det var länge sedan sist, kanske så mycket som ett år sedan. Min far ringde. Eller rättare sagt, mannen som var min far de första tio-femton åren av mitt liv ringde.
Efter dess var vi inte intressanta mer, jag och min syster. Han prioriterade annat. Sin nya fru, sitt hus, sina hundar, sina rosor. Sin alkohol.
Jag vet inte om han dricker särskilt mycket mer. Det spelar faktiskt ingen större roll.
Jag har nämligen en far. En. Och det är inte han.
Jag har en pappa som funnits där ända sedan jag var 11. Som har tröstat, skjutsat, oroat sig, skrattat, lånat ut pengar, retats... Jag har en fantastisk pappa.
Det där med blod är verkligen helt irrelevant. Jag ser förvisso ut som min biologiske far, men allt annat: min humor, mina intressen, mitt rörelsemönster...kommer från mamma och den här andre pappan.
Men en gång om året eller så måste jag konfrontera det som han ser som ett misslyckande från min sida. Jag måste försvara varför jag inte ringer. Och jag finner att jag inte förmår vara helt ärlig. Jag kan inte säga till honom att han inte längre är viktig för mig. Det är inte heller helt sant, det är klart att hans frånvaro har format mig nästan lika mycket som hans närvaro skulle göra.
Den här gången sade jag ifrån. Men det är som att hälla vatten på en gås. Jag är en dålig dotter, jag borde höra av mig. Strunt samma att det har varit jag som ringt de senaste gångerna, strunt samma att jag verkligen inte var intressant under den tiden då jag behövde honom. Allt ska vara på hans villkor.
Visst. Jag svarar i telefonen när han ringer. Jag är artig och trevlig, till en viss gräns. Men jag tänker inte, kommer inte, välja honom igen. Han är inte min pappa.
Efter dess var vi inte intressanta mer, jag och min syster. Han prioriterade annat. Sin nya fru, sitt hus, sina hundar, sina rosor. Sin alkohol.
Jag vet inte om han dricker särskilt mycket mer. Det spelar faktiskt ingen större roll.
Jag har nämligen en far. En. Och det är inte han.
Jag har en pappa som funnits där ända sedan jag var 11. Som har tröstat, skjutsat, oroat sig, skrattat, lånat ut pengar, retats... Jag har en fantastisk pappa.
Det där med blod är verkligen helt irrelevant. Jag ser förvisso ut som min biologiske far, men allt annat: min humor, mina intressen, mitt rörelsemönster...kommer från mamma och den här andre pappan.
Men en gång om året eller så måste jag konfrontera det som han ser som ett misslyckande från min sida. Jag måste försvara varför jag inte ringer. Och jag finner att jag inte förmår vara helt ärlig. Jag kan inte säga till honom att han inte längre är viktig för mig. Det är inte heller helt sant, det är klart att hans frånvaro har format mig nästan lika mycket som hans närvaro skulle göra.
Den här gången sade jag ifrån. Men det är som att hälla vatten på en gås. Jag är en dålig dotter, jag borde höra av mig. Strunt samma att det har varit jag som ringt de senaste gångerna, strunt samma att jag verkligen inte var intressant under den tiden då jag behövde honom. Allt ska vara på hans villkor.
Visst. Jag svarar i telefonen när han ringer. Jag är artig och trevlig, till en viss gräns. Men jag tänker inte, kommer inte, välja honom igen. Han är inte min pappa.
2008-07-22
den märkligaste psalmen
Alltså...jag är säker på att tanken var god på något sätt, men ändå...
Idag är det Maria från Magdalas dag. Traditionellt har hon ju (utan direkta belägg) förknippats med skökan som tvättar Jesus fötter med sitt hår, så för att uppmärksamma detta klipper jag här in den, i mina ögon, märkligaste psalmen i Psalmer i 2000-talet, och jag är mycket nyfiken på om någon någonsin har sjungit denna/hört den sjungas.
Psalm 863 Kvinnan som smorde Jesus
1. Hon är svart som en natt,
hon är mjuk som en katt,
som en ros i en värld full av snö.
Hon har haft många män
och känt värmen från dem
som tog sitt utan tack och adjö.
2. Inget hem, ingen hamn
bara "hora" som namn
- hon har älskat i mörker och skjul.
Hon blev skuggornas vän
när hon gick ut igen
för att köpas av män som blev djur.
3. Hennes hand rör hans fot
han som gav henne mod
med en blick av respekt, som en bror.
Och nu smeker hon den
utan skam, som en vän
eller kanske en syster, en mor.
4. Hennes tårar och gråt
fuktar huden hans våt
men hon torkar den mjukt med sitt hår.
Jeuss låter det ske
och hon ser honom le;
allt det frusna i henne blir vår.
5. När hon reser sig nu
har ett jag mött sitt du
i den kärlek som känner igen.
Hon som kallas vulgär
- se, så vacker hon är;
hon är lärjunge, kvinna och vän.
Och en fråga till - vad har ni för exempel på märkliga/knasiga eller bara rent teologiskt dåliga psalmer?
Idag är det Maria från Magdalas dag. Traditionellt har hon ju (utan direkta belägg) förknippats med skökan som tvättar Jesus fötter med sitt hår, så för att uppmärksamma detta klipper jag här in den, i mina ögon, märkligaste psalmen i Psalmer i 2000-talet, och jag är mycket nyfiken på om någon någonsin har sjungit denna/hört den sjungas.
Psalm 863 Kvinnan som smorde Jesus
1. Hon är svart som en natt,
hon är mjuk som en katt,
som en ros i en värld full av snö.
Hon har haft många män
och känt värmen från dem
som tog sitt utan tack och adjö.
2. Inget hem, ingen hamn
bara "hora" som namn
- hon har älskat i mörker och skjul.
Hon blev skuggornas vän
när hon gick ut igen
för att köpas av män som blev djur.
3. Hennes hand rör hans fot
han som gav henne mod
med en blick av respekt, som en bror.
Och nu smeker hon den
utan skam, som en vän
eller kanske en syster, en mor.
4. Hennes tårar och gråt
fuktar huden hans våt
men hon torkar den mjukt med sitt hår.
Jeuss låter det ske
och hon ser honom le;
allt det frusna i henne blir vår.
5. När hon reser sig nu
har ett jag mött sitt du
i den kärlek som känner igen.
Hon som kallas vulgär
- se, så vacker hon är;
hon är lärjunge, kvinna och vän.
Och en fråga till - vad har ni för exempel på märkliga/knasiga eller bara rent teologiskt dåliga psalmer?
2008-07-20
heja mässan!
Idag var jag extra glad att jag fick fira högmässa. Jag föredrar alltid högmässa framför den där konstiga halvmesyren som kallas högmässogudstjänst, framförallt på grund av just nattvarden, men idag var det extra tydligt. Jag predikade nämligen inte särskilt bra idag. Det var ok, men det var inte så bra som jag gärna vill. Den ohederlige förvaltaren är gräsligt svår, och jag ägnade mig alldeles åt allt möjligt annat under dagarna innan.
Men då är det skönt att liturgin och nattvarden finns där. Jag sjöng riktigt bra, böner och texter fungerade, rörelserna kändes helt rätt och naturligtvis är det skönt att veta att man kan luta sig på Gud och det under som sker i nattvarden. Där kan jag inte prestera, kan inte lyckas eller misslyckas. Det handlar bara om mötet mellan Gud och den som tar emot.
Men då är det skönt att liturgin och nattvarden finns där. Jag sjöng riktigt bra, böner och texter fungerade, rörelserna kändes helt rätt och naturligtvis är det skönt att veta att man kan luta sig på Gud och det under som sker i nattvarden. Där kan jag inte prestera, kan inte lyckas eller misslyckas. Det handlar bara om mötet mellan Gud och den som tar emot.
2008-07-17
sermons galore
Only two and a half weeks left until I go to Washington DC and The Young Women's Preacher Conference. In those two weeks I have to write one sermon for Sunday morning, one for Sunday night, another one for Wednesday morning. And one for next Sunday night too. And a shorter one for next Thursday's noon prayer.
And then there are of course the sermons for the conference. One to be finished and one prepped. Those make me really nervous.
Summer is lazy time in the church... Except for worship. Since there are about half as many priests at work as during the other seasons, the other half get to preach a lot. I like it, but it does take a lot of time. And the texts in Summer are...well..not the greatest sometimes.
And then there are of course the sermons for the conference. One to be finished and one prepped. Those make me really nervous.
Summer is lazy time in the church... Except for worship. Since there are about half as many priests at work as during the other seasons, the other half get to preach a lot. I like it, but it does take a lot of time. And the texts in Summer are...well..not the greatest sometimes.
2008-07-14
nostalgi
Väggmålningen är klar! Tror jag. Apkungen platsar på vår sovrumsvägg, tycker jag nog.
Men frågan är om jag ska lägga till mer färg...funderar på att fylla i med ljusare brunt här och där. Vad tycker ni?
Men frågan är om jag ska lägga till mer färg...funderar på att fylla i med ljusare brunt här och där. Vad tycker ni?
2008-07-13
flutterings
I have been a priest for more than eight and a half years. I have officiated at countless Masses, baptisms and funerals, but only a few, twenty or so, weddings. Not very many of my friends have gotten married, and I've never worked in a church with lots of weddings.
Yesterday was the wedding of one of my former confirmands. And, coincidentally, confirmations and weddings are the only worship services that always make nervous. Not that I think the bride and groom ever notice it, but I feel the flutter in my stomach, and I check and re-check everything.
There's simply so much that can go wrong. The car with the couple can get stuck in traffic, the cantor might play the wrong music, I might say the wrong names... This time, though, nothing went wrong. As usual, of course, the nervousness is seldom called for.
It was a sweet and pretty simple ceremony. Straight out of the Church of Sweden service book (English-speaking readers might call it the Book of Worship, or Book of Common Prayer), and yet the couple and relatives were very happy and thought it was personal and different. I smiled, and thought quietly to myself "Yes, of course, I'm young(-ish) and female, and you expect all priests to be old and male. That's all the difference it takes", but of course they're right. Knowing the young couple makes the big difference, the other things just contribute.
Yeah, it was a good day.
Yesterday was the wedding of one of my former confirmands. And, coincidentally, confirmations and weddings are the only worship services that always make nervous. Not that I think the bride and groom ever notice it, but I feel the flutter in my stomach, and I check and re-check everything.
There's simply so much that can go wrong. The car with the couple can get stuck in traffic, the cantor might play the wrong music, I might say the wrong names... This time, though, nothing went wrong. As usual, of course, the nervousness is seldom called for.
It was a sweet and pretty simple ceremony. Straight out of the Church of Sweden service book (English-speaking readers might call it the Book of Worship, or Book of Common Prayer), and yet the couple and relatives were very happy and thought it was personal and different. I smiled, and thought quietly to myself "Yes, of course, I'm young(-ish) and female, and you expect all priests to be old and male. That's all the difference it takes", but of course they're right. Knowing the young couple makes the big difference, the other things just contribute.
Yeah, it was a good day.
2008-07-09
de gör det inte lätt
Sitter och samlar svenska låtar till en CD till en vän. Han vill lära sig svenska, så jag tänker skicka honom en skiva, ett "blandband" med svensk musik.
Men. De gör det inte lätt för mig, skivbolagen. Jag vill nämligen vara ärlig och laglig, så jag betalar för låtarna jag laddar ner. Precis som de vill att jag ska göra. Men hur kommer det sig då att det är så grymt svårt att hitta det man letar efter, och när det väl (eventuellt) är funnet, varför ska det vara så förfärligt krångligt med licenser och allt möjligt mög?
Pirate bay är de första som dyker upp när jag söker på låtnamn + download, och det är inte utan att jag blir frestad. Dumt.
(och jag vill bara betona att om någon annan väljer att ladda ner olagligt, eller åtminstone olagligt i bolagens ögon, är det den personens grej. Jag tänker inte fördöma eller ens rynka på näsan, men jag kan liksom inte göra det själv)
Men. De gör det inte lätt för mig, skivbolagen. Jag vill nämligen vara ärlig och laglig, så jag betalar för låtarna jag laddar ner. Precis som de vill att jag ska göra. Men hur kommer det sig då att det är så grymt svårt att hitta det man letar efter, och när det väl (eventuellt) är funnet, varför ska det vara så förfärligt krångligt med licenser och allt möjligt mög?
Pirate bay är de första som dyker upp när jag söker på låtnamn + download, och det är inte utan att jag blir frestad. Dumt.
(och jag vill bara betona att om någon annan väljer att ladda ner olagligt, eller åtminstone olagligt i bolagens ögon, är det den personens grej. Jag tänker inte fördöma eller ens rynka på näsan, men jag kan liksom inte göra det själv)
2008-07-08
nedräkning
Inte många dagar kvar av den här halvan av semestern nu (kommer en vecka till i augusti). På dessa fem dagar jag har kvar ska jag:
* åka till Stockholm igen (fre-sön) för att viga en fd konfirmand och hennes fästman
* åka till Österlen (tors) för att hälsa på vänner
* gå till jobbet en kortis för att vinka av en kollega
* göra klart väggmålningen i sovrummet
* bränna en CD till en kär vän
* göra framsteg på collaget jag/vi håller på med
* läsa klart två-tre böcker
* umgås lite med vänner
* gå till gymmet minst en gång till (träningsvärken från igår sitter i - uff)
Hm...vi får väl se hur mycket som funkar. Rapport följer, helt enkelt.
* åka till Stockholm igen (fre-sön) för att viga en fd konfirmand och hennes fästman
* åka till Österlen (tors) för att hälsa på vänner
* gå till jobbet en kortis för att vinka av en kollega
* göra klart väggmålningen i sovrummet
* bränna en CD till en kär vän
* göra framsteg på collaget jag/vi håller på med
* läsa klart två-tre böcker
* umgås lite med vänner
* gå till gymmet minst en gång till (träningsvärken från igår sitter i - uff)
Hm...vi får väl se hur mycket som funkar. Rapport följer, helt enkelt.
2008-07-06
aktivitetsdag
Idag: Tobbe och karuseller eller Pippi och de andra? Beror på väder och ork. Vem vet, vi kanske gör båda.
2008-07-04
reading challenge
Alex, Elsa and Jenny's done this. Do I feel compelled? Yeah.
1) Look at the list and bold those we have read.
2) Italicize those we intend to read.
3) Underline the books we LOVE (I’ve used an asterisk)
4) Reprint this list in our own blogs
1 Pride and Prejudice - Jane Austen
2 The Lord of the Rings - JRR Tolkien*
3 Jane Eyre - Charlotte Bronte
4 Harry Potter series - JK Rowling
5 To Kill a Mockingbird - Harper Lee
6 The Bible*
7 Wuthering Heights - Emily Bronte
8 Nineteen Eighty Four - George Orwell
9 His Dark Materials - Philip Pullman
10 Great Expectations - Charles Dickens
11 Little Women - Louisa M Alcott
12 Tess of the D’Urbervilles - Thomas Hardy
13 Catch 22 - Joseph Heller
14 Complete Works of Shakespeare (seriously? all of them?)
15 Rebecca - Daphne Du Maurier
16 The Hobbit - JRR Tolkien*
17 Birdsong - Sebastian Faulks
18 Catcher in the Rye - JD Salinger
19 The Time Traveler’s Wife - Audrey Niffenegger
20 Middlemarch - George Eliot (tried...then gave it away)
21 Gone With The Wind - Margaret Mitchell
22 The Great Gatsby - F Scott Fitzgerald
23 Bleak House - Charles Dickens
24 War and Peace - Leo Tolstoy
25 The Hitch Hiker’s Guide to the Galaxy - Douglas Adams
26 Brideshead Revisited - Evelyn Waugh
27 Crime and Punishment - Fyodor Dostoyevsky
28 Grapes of Wrath - John Steinbeck
29 Alice in Wonderland - Lewis Carroll
30 The Wind in the Willows - Kenneth Grahame
31 Anna Karenina - Leo Tolstoy
32 David Copperfield - Charles Dickens
33 Chronicles of Narnia - CS Lewis*
34 Emma - Jane Austen
35 Persuasion - Jane Austen
36 The Lion, The Witch and The Wardrobe - CS Lewis (eh...yes, I've read the chonicles...thus I've read this)
37 The Kite Runner - Khaled Hosseini
38 Captain Corelli’s Mandolin - Louis De Bernieres
39 Memoirs of a Geisha - Arthur Golden
40 Winnie the Pooh - AA Milne
41 Animal Farm - George Orwell
42 The Da Vinci Code - Dan Brown
43 One Hundred Years of Solitude - Gabriel Garcia Marquez*
44 A Prayer for Owen Meaney - John Irving*
45 The Woman in White - Wilkie Collins
46 Anne of Green Gables - LM Montgomery*
47 Far From The Madding Crowd - Thomas Hardy
48 The Handmaid’s Tale - Margaret Atwood
49 Lord of the Flies - William Golding
50 Atonement - Ian McEwan*
51 Life of Pi - Yann Martel
52 Dune - Frank Herbert*
53 Cold Comfort Farm - Stella Gibbons
54 Sense and Sensibility - Jane Austen
55 A Suitable Boy - Vikram Seth
56 The Shadow of the Wind - Carlos Ruiz Zafon
57 A Tale Of Two Cities - Charles Dickens
58 Brave New World - Aldous Huxley
59 The Curious Incident of the Dog in the Night-time - Mark Haddon*
60 Love In The Time Of Cholera - Gabriel Garcia Marquez*
61 Of Mice and Men - John Steinbeck
62 Lolita - Vladimir Nabokov
63 The Secret History - Donna Tartt
64 The Lovely Bones - Alice Sebold
65 Count of Monte Cristo - Alexandre Dumas*
66 On The Road - Jack Kerouac
67 Jude the Obscure - Thomas Hardy
68 Bridget Jones’s Diary - Helen Fielding
69 Midnight’s Children - Salman Rushdie
70 Moby Dick - Herman Melville
71 Oliver Twist - Charles Dickens
72 Dracula - Bram Stoker
73 The Secret Garden - Frances Hodgson Burnett*
74 Notes From A Small Island - Bill Bryson
75 Ulysses - James Joyce (oh, I tried, but, honestly, is it even possible to read?)
76 The Bell Jar - Sylvia Plath
77 Swallows and Amazons - Arthur Ransome
78 Germinal - Emile Zola
79 Vanity Fair - William Makepeace Thackeray
80 Possession - AS Byatt
81 A Christmas Carol - Charles Dickens
82 Cloud Atlas - David Mitchell
83 The Color Purple - Alice Walker
84 The Remains of the Day - Kazuo Ishiguro*
85 Madame Bovary - Gustave Flaubert
86 A Fine Balance - Rohinton Mistry
87 Charlotte’s Web - EB White
88 The Five People You Meet In Heaven - Mitch Albom
89 Adventures of Sherlock Holmes - Sir Arthur Conan Doyle
90 The Faraway Tree Collection - Enid Blyton
91 Heart of Darkness - Joseph Conrad
92 The Little Prince - Antoine De Saint-Exupery (but don't ask me what it's about)
93 The Wasp Factory - Iain Banks
94 Watership Down - Richard Adams
95 A Confederacy of Dunces - John Kennedy Toole (didn't manage to finish this either)
96 A Town Like Alice - Nevil Shute
97 The Three Musketeers - Alexandre Dumas*
98 Hamlet - William Shakespeare
99 Charlie and the Chocolate Factory - Roald Dahl
100 Les Miserables - Victor Hugo
Darn. 43. Pretty good. Thanks to some good English and Swedish teachers in high school, I guess. And best of all, I'm by far the most well-read person (according to this strange list) in the household, my husband only managed 27...heehee.
1) Look at the list and bold those we have read.
2) Italicize those we intend to read.
3) Underline the books we LOVE (I’ve used an asterisk)
4) Reprint this list in our own blogs
1 Pride and Prejudice - Jane Austen
2 The Lord of the Rings - JRR Tolkien*
3 Jane Eyre - Charlotte Bronte
4 Harry Potter series - JK Rowling
5 To Kill a Mockingbird - Harper Lee
6 The Bible*
7 Wuthering Heights - Emily Bronte
8 Nineteen Eighty Four - George Orwell
9 His Dark Materials - Philip Pullman
10 Great Expectations - Charles Dickens
11 Little Women - Louisa M Alcott
12 Tess of the D’Urbervilles - Thomas Hardy
13 Catch 22 - Joseph Heller
14 Complete Works of Shakespeare (seriously? all of them?)
15 Rebecca - Daphne Du Maurier
16 The Hobbit - JRR Tolkien*
17 Birdsong - Sebastian Faulks
18 Catcher in the Rye - JD Salinger
19 The Time Traveler’s Wife - Audrey Niffenegger
20 Middlemarch - George Eliot (tried...then gave it away)
21 Gone With The Wind - Margaret Mitchell
22 The Great Gatsby - F Scott Fitzgerald
23 Bleak House - Charles Dickens
24 War and Peace - Leo Tolstoy
25 The Hitch Hiker’s Guide to the Galaxy - Douglas Adams
26 Brideshead Revisited - Evelyn Waugh
27 Crime and Punishment - Fyodor Dostoyevsky
28 Grapes of Wrath - John Steinbeck
29 Alice in Wonderland - Lewis Carroll
30 The Wind in the Willows - Kenneth Grahame
31 Anna Karenina - Leo Tolstoy
32 David Copperfield - Charles Dickens
33 Chronicles of Narnia - CS Lewis*
34 Emma - Jane Austen
35 Persuasion - Jane Austen
36 The Lion, The Witch and The Wardrobe - CS Lewis (eh...yes, I've read the chonicles...thus I've read this)
37 The Kite Runner - Khaled Hosseini
38 Captain Corelli’s Mandolin - Louis De Bernieres
39 Memoirs of a Geisha - Arthur Golden
40 Winnie the Pooh - AA Milne
41 Animal Farm - George Orwell
42 The Da Vinci Code - Dan Brown
43 One Hundred Years of Solitude - Gabriel Garcia Marquez*
44 A Prayer for Owen Meaney - John Irving*
45 The Woman in White - Wilkie Collins
46 Anne of Green Gables - LM Montgomery*
47 Far From The Madding Crowd - Thomas Hardy
48 The Handmaid’s Tale - Margaret Atwood
49 Lord of the Flies - William Golding
50 Atonement - Ian McEwan*
51 Life of Pi - Yann Martel
52 Dune - Frank Herbert*
53 Cold Comfort Farm - Stella Gibbons
54 Sense and Sensibility - Jane Austen
55 A Suitable Boy - Vikram Seth
56 The Shadow of the Wind - Carlos Ruiz Zafon
57 A Tale Of Two Cities - Charles Dickens
58 Brave New World - Aldous Huxley
59 The Curious Incident of the Dog in the Night-time - Mark Haddon*
60 Love In The Time Of Cholera - Gabriel Garcia Marquez*
61 Of Mice and Men - John Steinbeck
62 Lolita - Vladimir Nabokov
63 The Secret History - Donna Tartt
64 The Lovely Bones - Alice Sebold
65 Count of Monte Cristo - Alexandre Dumas*
66 On The Road - Jack Kerouac
67 Jude the Obscure - Thomas Hardy
68 Bridget Jones’s Diary - Helen Fielding
69 Midnight’s Children - Salman Rushdie
70 Moby Dick - Herman Melville
71 Oliver Twist - Charles Dickens
72 Dracula - Bram Stoker
73 The Secret Garden - Frances Hodgson Burnett*
74 Notes From A Small Island - Bill Bryson
75 Ulysses - James Joyce (oh, I tried, but, honestly, is it even possible to read?)
76 The Bell Jar - Sylvia Plath
77 Swallows and Amazons - Arthur Ransome
78 Germinal - Emile Zola
79 Vanity Fair - William Makepeace Thackeray
80 Possession - AS Byatt
81 A Christmas Carol - Charles Dickens
82 Cloud Atlas - David Mitchell
83 The Color Purple - Alice Walker
84 The Remains of the Day - Kazuo Ishiguro*
85 Madame Bovary - Gustave Flaubert
86 A Fine Balance - Rohinton Mistry
87 Charlotte’s Web - EB White
88 The Five People You Meet In Heaven - Mitch Albom
89 Adventures of Sherlock Holmes - Sir Arthur Conan Doyle
90 The Faraway Tree Collection - Enid Blyton
91 Heart of Darkness - Joseph Conrad
92 The Little Prince - Antoine De Saint-Exupery (but don't ask me what it's about)
93 The Wasp Factory - Iain Banks
94 Watership Down - Richard Adams
95 A Confederacy of Dunces - John Kennedy Toole (didn't manage to finish this either)
96 A Town Like Alice - Nevil Shute
97 The Three Musketeers - Alexandre Dumas*
98 Hamlet - William Shakespeare
99 Charlie and the Chocolate Factory - Roald Dahl
100 Les Miserables - Victor Hugo
Darn. 43. Pretty good. Thanks to some good English and Swedish teachers in high school, I guess. And best of all, I'm by far the most well-read person (according to this strange list) in the household, my husband only managed 27...heehee.
2008-07-03
uppskattning
Sämre kan man ju ha det än att sitta på en ö i Stockholms skärgård med några av de bästa vännerna...med sol, saft och skrattande barn. I eftermiddag blir det bastu.
2008-07-01
sisterhood
Another ycw-blog post. Yeah, I know, I've blogged about these wonderful people before, but it still baffles me. We chat. And it seems like we know each other. We're from different denominations, different backgrounds, different countries...and still, we have so much in common, and most of all, we have so much fun!
Last time we had this fabulous group chat, we were about 12 persons, and the topics ranged from polarbears, baboons and halter neck tops to problems with work hours.
This time, we were 19 at the most, and we talked about evil squirrels, dating, but also about how to relate to nationalistic hymns regarding the upcoming 4th of July celebrations.
From exceptionally foolish to serious issues. That's the ycw. That's us. Yay!
Last time we had this fabulous group chat, we were about 12 persons, and the topics ranged from polarbears, baboons and halter neck tops to problems with work hours.
This time, we were 19 at the most, and we talked about evil squirrels, dating, but also about how to relate to nationalistic hymns regarding the upcoming 4th of July celebrations.
From exceptionally foolish to serious issues. That's the ycw. That's us. Yay!
2008-06-30
resa bort
1. Aaaargh! Katterna! Våra kattvakter är ju borta. Hur ska vi lösa det? Svärföräldrarna förbarmade sig. Puh.
2. CD-spelare till dottern. Ja, hon är bara 4,5, men hon äääälskar sina cd-sagor. Och om det gör 4,5 timmar på tåget mer uthärdliga, då attans är den befogad. Men...
3. Vadå, inga bärbara cd-spelare? Ja, vi vet att det är lite stenålder över dem, men det görs faktiskt fortfarande skivor, framförallt lyssnar många på böcker så... men visst, vi letar vidare.
4. Tack, Teknikmagasinet (även om er slogan "meningen med livet" är lite i häftigaste laget,va?!).
5. Packa, packa.
6. Eh...flytta bilen, långt bort. Ja, för på vår gata städas det minsann den fjärde, och då är vi borta. Så nu får maken åka och lämna den i typ Holma eller någonstans där det städas i slutet av månaden istället för i början.
7. Sista minuten-uppdaterande och fixande på datorn (kommer jag ha abstinens? Vad i hela fridens namn får dig att undra det?).
8. Oj då, biljetterna. Packa dem också. Och eventuella presenter (eventuella för att de som ska få dem kanske skulle kunna läsa detta, även om de kanske befinner sig i ödemarken...).
Jaja, det är ju ingen jorden runt-resa. Sex dagar i Stockholm, liksom. Men när vi reser, då ska det göras ordentligt. Lika bra att stressa upp sig redan.
2. CD-spelare till dottern. Ja, hon är bara 4,5, men hon äääälskar sina cd-sagor. Och om det gör 4,5 timmar på tåget mer uthärdliga, då attans är den befogad. Men...
3. Vadå, inga bärbara cd-spelare? Ja, vi vet att det är lite stenålder över dem, men det görs faktiskt fortfarande skivor, framförallt lyssnar många på böcker så... men visst, vi letar vidare.
4. Tack, Teknikmagasinet (även om er slogan "meningen med livet" är lite i häftigaste laget,va?!).
5. Packa, packa.
6. Eh...flytta bilen, långt bort. Ja, för på vår gata städas det minsann den fjärde, och då är vi borta. Så nu får maken åka och lämna den i typ Holma eller någonstans där det städas i slutet av månaden istället för i början.
7. Sista minuten-uppdaterande och fixande på datorn (kommer jag ha abstinens? Vad i hela fridens namn får dig att undra det?).
8. Oj då, biljetterna. Packa dem också. Och eventuella presenter (eventuella för att de som ska få dem kanske skulle kunna läsa detta, även om de kanske befinner sig i ödemarken...).
Jaja, det är ju ingen jorden runt-resa. Sex dagar i Stockholm, liksom. Men när vi reser, då ska det göras ordentligt. Lika bra att stressa upp sig redan.
2008-06-29
first impressions of THE movie
1. I'm not one of the die hard Sex and the City fans. There, I've said it. I've seen quite a lot of episodes, have enjoyed the glamour and fun, but never really got stuck. Therefore, I probably wouldn't have gone to see it if it hadn't been for my dear friend K, who is a fan, and her friends, who were all going, and kindly invited me to join.
2. But, I must say, the movie was truly enjoyable. I think there were about seven or eight per cent men in the audience. More than I expected, especially since the woman in the ticket booth remarked that she was surprised there were so many women in Malmoe...
I digress. The movie was good, and it was good because of the setting, the pacing, the funny moments, the clothes and shoes... And the characters are really likeable, which basically is the main reason people watch the show, and subsequently, the movie.
3. But. The acting is so-so, and the plot basically just more of what we've already seen. No real development, and thus the movie feels like a very, very long episode of the tv-show. It's a shame, they've could have done more.
4. I like that the actors and actresses finally look their age. Well, as much as can be expected, at least.
5. And I know someone who knows someone in the movie (and tv-show)!
6. And finally, something that hit us: Where are the families? Don't these women have mothers, brothers and aunts? Don't they have other friends? Why do they sit alone on New Year's (yeah, spoiler, I'm sorry)? I know a relative or two have showed up in some episode, but the women are basically family-less (not counting the families they start). It's strange.
2. But, I must say, the movie was truly enjoyable. I think there were about seven or eight per cent men in the audience. More than I expected, especially since the woman in the ticket booth remarked that she was surprised there were so many women in Malmoe...
I digress. The movie was good, and it was good because of the setting, the pacing, the funny moments, the clothes and shoes... And the characters are really likeable, which basically is the main reason people watch the show, and subsequently, the movie.
3. But. The acting is so-so, and the plot basically just more of what we've already seen. No real development, and thus the movie feels like a very, very long episode of the tv-show. It's a shame, they've could have done more.
4. I like that the actors and actresses finally look their age. Well, as much as can be expected, at least.
5. And I know someone who knows someone in the movie (and tv-show)!
6. And finally, something that hit us: Where are the families? Don't these women have mothers, brothers and aunts? Don't they have other friends? Why do they sit alone on New Year's (yeah, spoiler, I'm sorry)? I know a relative or two have showed up in some episode, but the women are basically family-less (not counting the families they start). It's strange.
2008-06-28
klänningar och klackar
I kväll ska jag se Sex And The City med en bunt väninnor. Naturligtvis är det dresscode på denna föreställning (ja, informell då, vi har bestämt oss), det är det nog på alla SATC-föreställningar ;o) Klänningar och klackar, trevligt att få använda de tjusiga skorna lite grann.
Jag har gått från att vara ganska mycket av en pojkflicka, till att vara en stereotypisk "kvinna", inser jag nu. Jag gillar högklackade skor. Jag gillar klänningar. Jag känner mig snygg med klackar och klänning. För tio år sedan skulle jag fnyst åt det, nu överväger jag just nu om jag ska gå ut på stan och köpa ännu ett par skor. Det är ju rea...och jag har inga gråa...
Uff. Men så är det, man förändras. Insidan är förhoppningsvis densamma, ungefär, och tvärt emot vad mitt ungdomligare jag skulle hävda, är inte mitt högklackade jag mer fåfängt än mitt DrMartens jag (jag har kvar dem, dock, de kommer ut då och då), men hur den fåfängan uttrycker sig skiftar. Och bara den insikten är väl ett ålderstecken om något!
Jag har gått från att vara ganska mycket av en pojkflicka, till att vara en stereotypisk "kvinna", inser jag nu. Jag gillar högklackade skor. Jag gillar klänningar. Jag känner mig snygg med klackar och klänning. För tio år sedan skulle jag fnyst åt det, nu överväger jag just nu om jag ska gå ut på stan och köpa ännu ett par skor. Det är ju rea...och jag har inga gråa...
Uff. Men så är det, man förändras. Insidan är förhoppningsvis densamma, ungefär, och tvärt emot vad mitt ungdomligare jag skulle hävda, är inte mitt högklackade jag mer fåfängt än mitt DrMartens jag (jag har kvar dem, dock, de kommer ut då och då), men hur den fåfängan uttrycker sig skiftar. Och bara den insikten är väl ett ålderstecken om något!
2008-06-25
a challenge concerning gratitude
Miriam challenged me...
So, here goes. Ten things I'm grateful for:
1. God.
2. Grace.
3. My wonderful, funny, cute and smart little daughter.
4. My patient, caring and loving husband.
5. The church in general, and Church of Sweden specifically.
6. My co-workers, clergy and laity, that make work so fun.
7. Old friends that stay on. Loyalty and love.
8. New fabulous friends, that mean more and more for each day.
9. Mom. What a woman. And my sisters. And my wonderful (step)dad.
10. Summer: strawberries, sun and spare time.
This challenge then goes to... Karin, Alex and Patrik. And no, you don't have to do it in English!
So, here goes. Ten things I'm grateful for:
1. God.
2. Grace.
3. My wonderful, funny, cute and smart little daughter.
4. My patient, caring and loving husband.
5. The church in general, and Church of Sweden specifically.
6. My co-workers, clergy and laity, that make work so fun.
7. Old friends that stay on. Loyalty and love.
8. New fabulous friends, that mean more and more for each day.
9. Mom. What a woman. And my sisters. And my wonderful (step)dad.
10. Summer: strawberries, sun and spare time.
This challenge then goes to... Karin, Alex and Patrik. And no, you don't have to do it in English!
2008-06-24
chatt
Idag har jag chattat i tre timmar, nej tre plus en timma, med andra medlemmar i the Young Clergy Women project. Det har varit vansinnigt roligt, inspirerande och förvirrande. Vid något tillfälle var vi elva-tolv stycken som alla "pratade i munnen" på varandra, men det fungerade.
Det är roligt att upptäcka hur lika vi är, hur mycket humor vi delar, och hur mycket vi kan vara varandra till stöd. Mm, jag gillar internet! Och jag ser verkligen, verkligen fram emot att åka till USA i sommar och träffa några av dessa fantastiska kvinnor i "verkligheten".
Det är roligt att upptäcka hur lika vi är, hur mycket humor vi delar, och hur mycket vi kan vara varandra till stöd. Mm, jag gillar internet! Och jag ser verkligen, verkligen fram emot att åka till USA i sommar och träffa några av dessa fantastiska kvinnor i "verkligheten".
2008-06-22
FRA
Jag tillhör de där bloggarna som, till min skam, aldrig bloggade om FRA-lagen innan omröstningen. Jag vet inte riktigt varför, kom inte riktigt på vad jag skulle skriva, men det är ju ingen ursäkt. Det hade räckt med ett simpelt "för övrigt tycker jag att FRA-lagen borde förstöras" eller något. Kanske trodde jag inte riktigt att riksdagen skulle vara så urbota dum att den skulle rösta igenom idiotin.
Men, jag skäms. Jag är en del av den tysta massan, de som bara stillatigande ser riksdagen rösta bort viktiga demokratiska principer. Och jag tänker inte köra någon slags "jag röstade inte på dem" á la EU-motståndarna, för även om det är sant vad gäller regeringen, gjorde jag ingenting nu, utom att gå med i ett par facebook-grupper. Mea culpa, mea maxima culpa.
I vilket fall som helst. Alla lagar kan rivas upp. Jag bara ber er, uppmanar er, att komma ihåg detta 2010. Det är bara två år kvar, minns att vi trots allt har makt att rösta bort dem (och tio sekunder efter att jag publicerat detta slutade länken funka...tur man inte är konspirationsteoretiker...mycket i alla fall) som röstade för detta. Minns.
Och för övrigt har deep.ed lagt upp en wiki om hur man sätter käppar i hjulet för FRA. Jag uppviglar inte till något här, kära smygläsande byråkrater, bara informerar...
Och till er dedikerar jag också denna Laleh-låt. Njut!
Men, jag skäms. Jag är en del av den tysta massan, de som bara stillatigande ser riksdagen rösta bort viktiga demokratiska principer. Och jag tänker inte köra någon slags "jag röstade inte på dem" á la EU-motståndarna, för även om det är sant vad gäller regeringen, gjorde jag ingenting nu, utom att gå med i ett par facebook-grupper. Mea culpa, mea maxima culpa.
I vilket fall som helst. Alla lagar kan rivas upp. Jag bara ber er, uppmanar er, att komma ihåg detta 2010. Det är bara två år kvar, minns att vi trots allt har makt att rösta bort dem (och tio sekunder efter att jag publicerat detta slutade länken funka...tur man inte är konspirationsteoretiker...mycket i alla fall) som röstade för detta. Minns.
Och för övrigt har deep.ed lagt upp en wiki om hur man sätter käppar i hjulet för FRA. Jag uppviglar inte till något här, kära smygläsande byråkrater, bara informerar...
Och till er dedikerar jag också denna Laleh-låt. Njut!
2008-06-21
flower picking and pole dancing
(I wonder if I'll get more hits with that in the headline?)
So. Midsummer's Eve. Big, big thing in Sweden, basically the epitome of Swedish-ness. I never cared before, really, but having kids changes one's attitude towards things such as traditions.
We got up pretty early and started baking cakes. Because, as always, food is at the centre of this holiday, and we were ordered to bring something for "fika" (which, for those English-speaking readers of this blog who haven't encountered the word before, means coffee [or tea, juice or something else, but coffee is the common thing] and cake) and dessert. We made one chocolate and one cardamom cake.
Then, when all was done, we got in the car and went to the countryside. This is the second important thing about Midsummer - it should be celebrated outdoors as much as possible, preferably close to a tiny cottage in the countryside (lakes and woods or sea and cliffs are a bonus). Our friends own such a cottage, close to a lake, and thus we went there.
When we got there, and the flag was hoisted, the eating started. Herring in a thousand different marinades, salmon (smoked and raw spiced), new potatoes boiled with dill, meatballs (yes, they are just as common and important as the Muppet Show hinted), eggs with roe, strawberry cake and of course beer and schnapps. And there comes the third important Midsummer tradition - alcohol, preferably really strong alcohol. Yes, people really feel bad the day after, and yes, lots of children are born in March the year after. After all, this is an old heathen fertility festival, even if we in the Church of Sweden try to celebrate it as a feast of creation.
Now, after the food has been eaten, it's time to go pick flowers. One of the traditions around Midsummer's Eve is picking seven flowers and sleep with them under the pillow, which will make the girl sleeping (yes, only girls, or to be honest, only maidens) dream of her husband to be. But this wasn't about this, we picked flowers for the Midsummer pole. It's been quite hot in Sweden lately, so we found very few flowers, but enough for the pole itself (no rings, as is traditional). Then we tied them to the pole together with lots of leaves, and raised the pole. And then, of course, we danced around it. The dances are silly, and we wondered which sick and twisted mind wrote some of the songs, but it's tradition, so... (and this could be one of the reasons people feel a need to drink?).
After this, more food. Potato salad, and sausages (not as traditional), and strawberries with cream (very, very traditional).
And then, after an hour or so, we went home. Tired, and pleased with our ridiculously traditional Eve, and happy about being able to ignore traditions for another six months.
So. Midsummer's Eve. Big, big thing in Sweden, basically the epitome of Swedish-ness. I never cared before, really, but having kids changes one's attitude towards things such as traditions.
We got up pretty early and started baking cakes. Because, as always, food is at the centre of this holiday, and we were ordered to bring something for "fika" (which, for those English-speaking readers of this blog who haven't encountered the word before, means coffee [or tea, juice or something else, but coffee is the common thing] and cake) and dessert. We made one chocolate and one cardamom cake.
Then, when all was done, we got in the car and went to the countryside. This is the second important thing about Midsummer - it should be celebrated outdoors as much as possible, preferably close to a tiny cottage in the countryside (lakes and woods or sea and cliffs are a bonus). Our friends own such a cottage, close to a lake, and thus we went there.
When we got there, and the flag was hoisted, the eating started. Herring in a thousand different marinades, salmon (smoked and raw spiced), new potatoes boiled with dill, meatballs (yes, they are just as common and important as the Muppet Show hinted), eggs with roe, strawberry cake and of course beer and schnapps. And there comes the third important Midsummer tradition - alcohol, preferably really strong alcohol. Yes, people really feel bad the day after, and yes, lots of children are born in March the year after. After all, this is an old heathen fertility festival, even if we in the Church of Sweden try to celebrate it as a feast of creation.
Now, after the food has been eaten, it's time to go pick flowers. One of the traditions around Midsummer's Eve is picking seven flowers and sleep with them under the pillow, which will make the girl sleeping (yes, only girls, or to be honest, only maidens) dream of her husband to be. But this wasn't about this, we picked flowers for the Midsummer pole. It's been quite hot in Sweden lately, so we found very few flowers, but enough for the pole itself (no rings, as is traditional). Then we tied them to the pole together with lots of leaves, and raised the pole. And then, of course, we danced around it. The dances are silly, and we wondered which sick and twisted mind wrote some of the songs, but it's tradition, so... (and this could be one of the reasons people feel a need to drink?).
After this, more food. Potato salad, and sausages (not as traditional), and strawberries with cream (very, very traditional).
And then, after an hour or so, we went home. Tired, and pleased with our ridiculously traditional Eve, and happy about being able to ignore traditions for another six months.
2008-06-19
att ge order
Jag fick en utmaning från Charlotte Therese...
“imperativ (lat. (modus) imperativus ‘befallande (modusform)’, av impero ‘befalla’, ‘föreskriva’), modus som anger uppmaning, förbud, vädjan, råd etc. I satser med imperativ är subjektet (som syftar på lyssnaren) ofta underförstått: Skynda dig! Skynda er!
I svenskan är imperativformen identisk med verbets presensstam: hoppa!, vänd!, se!, skriv!, spring!
Så nu lyder ni: stoppa in er själva i ett nötskal och blogga om vad ni skulle ge för fem olika order till omgivningen om ni kunde.
Ju mer egoism, desto bättre!”
Ok...order alltså...
1. Sluta roffa åt er!
2. Ta ansvar!
3. Gå till gudstjänsten på söndag!
4. Be!
5. Tala om för någon att du älskar den!
Detta vad som var i huvudet just nu.
Och utmaningen går vidare till Hapax, Jonatan, Jeez och Miriam.
“imperativ (lat. (modus) imperativus ‘befallande (modusform)’, av impero ‘befalla’, ‘föreskriva’), modus som anger uppmaning, förbud, vädjan, råd etc. I satser med imperativ är subjektet (som syftar på lyssnaren) ofta underförstått: Skynda dig! Skynda er!
I svenskan är imperativformen identisk med verbets presensstam: hoppa!, vänd!, se!, skriv!, spring!
Så nu lyder ni: stoppa in er själva i ett nötskal och blogga om vad ni skulle ge för fem olika order till omgivningen om ni kunde.
Ju mer egoism, desto bättre!”
Ok...order alltså...
1. Sluta roffa åt er!
2. Ta ansvar!
3. Gå till gudstjänsten på söndag!
4. Be!
5. Tala om för någon att du älskar den!
Detta vad som var i huvudet just nu.
Och utmaningen går vidare till Hapax, Jonatan, Jeez och Miriam.
2008-06-17
livsvisdom från Fidelia's sisters
Doing the Math on My Vocation
by an anonymous author
Why I should not be a pastor:
I stole money from an employer when I was in high school.
I had plenty of sex outside the sacrament of marriage.
Being a pastor feeds my big head.
I hardly ever pray.
Why I am a pastor:
God called me anyway.
(Fidelia's sisters = ett e-zine för Young Clergy Women project. Pinna dit och läs, skratta och gråt, många fantastiska artiklar skrivna av prästvigda kvinnor under 40. Och om du tillhör just den kategorin kvinnor, bli medlem!)
by an anonymous author
Why I should not be a pastor:
I stole money from an employer when I was in high school.
I had plenty of sex outside the sacrament of marriage.
Being a pastor feeds my big head.
I hardly ever pray.
Why I am a pastor:
God called me anyway.
(Fidelia's sisters = ett e-zine för Young Clergy Women project. Pinna dit och läs, skratta och gråt, många fantastiska artiklar skrivna av prästvigda kvinnor under 40. Och om du tillhör just den kategorin kvinnor, bli medlem!)
2008-06-16
städrock
Denna vår/sommar har prästflickan fullständigt snöat in på 60-tals skjortklänningar i fina färger (också lite mer föraktfullt benämnda städrockar). Sköna, snygga och praktiska. Helst i bomull med härliga mönster. Just det ja, sedan är de ju billiga på second hand också. Senaste fyndklänningen kostade 129 kronor och är äppelgrön med vita blommor.
(och så känner sig prästflickan lite duktigt eko-medveten också som köper begagnat och inte gagnar storföretagen)
(och så känner sig prästflickan lite duktigt eko-medveten också som köper begagnat och inte gagnar storföretagen)
2008-06-15
det var länge sedan...
...men nu finns det en ny predikan på prästflickealster! Läs gärna, kommentera gärna!
2008-06-12
vill leka!
Det här såg jag och dottern idag när vi var i en leksaksbutik... Habegäret är mycket, mycket stort! Men nog kunde de väl satt på prällen liturgiska kläder (och lagt till kvinnohår som alternativ, men om man har lite Playmobilprylar hemma är det ju bara att byta)? I vilket fall som helst spelar leksaken också såväl Mendehlsson, Wagner som kyrkklockor.
ps. Huset vars tak skymtar under kyrkförpackningen verkade vara något slags festlokal/kapell med en borgerlig vigselförrättare (kan väl iofs också vara en pastor, men civilklädd var han i alla fall). Lovvärt, antar jag, men det hamnar inte på bild i min blogg ;o) ds.
ps. Huset vars tak skymtar under kyrkförpackningen verkade vara något slags festlokal/kapell med en borgerlig vigselförrättare (kan väl iofs också vara en pastor, men civilklädd var han i alla fall). Lovvärt, antar jag, men det hamnar inte på bild i min blogg ;o) ds.
tough calls
I'm filling in for my rector, who's on vacation. Me - the boss. And I like it, actually. It's fun, having a little more responsibility, a little more say-so. At least it's fun for a limited time, don't know about all the time, might be a little too much.
But, there's a down side to it as well. As the boss, you're expected to make the tough calls too, to decide things and tell people things that aren't necessarily what you or they want. So today I had to tell an acquaintance of mine that he/she wouldn't be called to interview for a position. It did not feel good, especially since I had been the one who had encouraged her/him to apply.
But I guess that's why rectors get more money. Like band-aids on the wounds of the soul, not healing them but making them a little more liveable. But boy, do they itch.
But, there's a down side to it as well. As the boss, you're expected to make the tough calls too, to decide things and tell people things that aren't necessarily what you or they want. So today I had to tell an acquaintance of mine that he/she wouldn't be called to interview for a position. It did not feel good, especially since I had been the one who had encouraged her/him to apply.
But I guess that's why rectors get more money. Like band-aids on the wounds of the soul, not healing them but making them a little more liveable. But boy, do they itch.
2008-06-10
...och jag funderar...
...på om man skulle kunna betala Zlatan för att bli medlem i Svenska kyrkan? Eller lova honom att han inte behöver betala? Känns som att vi gärna vill ha den som hyllas som frälsare (märk väl med litet f) i vårt lag...*ler*
Nynnar.
Ingen kickar fotboll som han...
Nynnar.
Ingen kickar fotboll som han...
2008-06-08
en liturgisk uppföljning
I gudstjänsten idag, i en kyrka jag inte besöker särskilt ofta, noterade jag flera utslag av personlig liturgi. Med det menar jag agerande bland församlingen, under vissa moment i gudstjänsten.
Jag var nog inte ensam om att knäfalla (ja, hurra för knäfall i bänkarna) under syndabekännelsen, men även under instiftelseorden märkte jag en betydande vågrörelse bland den gudstjänstfirande församlingen. Lite tagen på sängen blev jag (jag tänkte mig knäfalla vid elevationen, men de andra var på knä redan i början av instiftelseorden), men glad.
Och sedan såg jag också korstecken (numera nästan legio), mottagande händer vid välsignelse och förlåtelse, och en påfallande motvilja mot att sätta sig inför nattvardsbönen, osv.
Det är roligt, tycker jag, när människor hittar sina egna sätt att förhålla sig kroppsligt till liturgi och gudstjänst. Det skulle i alla fall jag tolka som ett behov av att fira gudstjänst med hela kroppen, att uttrycka sig själv och sin tro rent fysiskt, och jag tror att det är någonting som är djupt mänskligt, och någonting vi blev av med i och med den lutherska ortodoxin. Men nu är det tack och lov tillbaka. Fram för mer liturgi, och mer personlig liturgi (med reservation för när det liksom blir magi, eller tvång)!
Och jag skulle önska att de gudstjänstfirande på sätt och vis blev än friare i sitt förhållningssätt. Att det kunde kännas ok att stå upp under nattvardsbönen, att man inte skulle behöva ställa sig om man inte ville, att man skulle kunna tänka sig att falla på knä vid nattvarden även om det inte finns någon altarring... Att handla i gudstjänst är att handla inför Gud. Om det stämmer med de människor vi är, och med våra teologier, är mycket vunnet, och våra församlingar kanske kan fyllas av frimodiga människor som hittat sina egna sätt att prisa Gud mitt ibland alla andra.
Jag var nog inte ensam om att knäfalla (ja, hurra för knäfall i bänkarna) under syndabekännelsen, men även under instiftelseorden märkte jag en betydande vågrörelse bland den gudstjänstfirande församlingen. Lite tagen på sängen blev jag (jag tänkte mig knäfalla vid elevationen, men de andra var på knä redan i början av instiftelseorden), men glad.
Och sedan såg jag också korstecken (numera nästan legio), mottagande händer vid välsignelse och förlåtelse, och en påfallande motvilja mot att sätta sig inför nattvardsbönen, osv.
Det är roligt, tycker jag, när människor hittar sina egna sätt att förhålla sig kroppsligt till liturgi och gudstjänst. Det skulle i alla fall jag tolka som ett behov av att fira gudstjänst med hela kroppen, att uttrycka sig själv och sin tro rent fysiskt, och jag tror att det är någonting som är djupt mänskligt, och någonting vi blev av med i och med den lutherska ortodoxin. Men nu är det tack och lov tillbaka. Fram för mer liturgi, och mer personlig liturgi (med reservation för när det liksom blir magi, eller tvång)!
Och jag skulle önska att de gudstjänstfirande på sätt och vis blev än friare i sitt förhållningssätt. Att det kunde kännas ok att stå upp under nattvardsbönen, att man inte skulle behöva ställa sig om man inte ville, att man skulle kunna tänka sig att falla på knä vid nattvarden även om det inte finns någon altarring... Att handla i gudstjänst är att handla inför Gud. Om det stämmer med de människor vi är, och med våra teologier, är mycket vunnet, och våra församlingar kanske kan fyllas av frimodiga människor som hittat sina egna sätt att prisa Gud mitt ibland alla andra.
2008-06-07
ömma punkter...
En vän ifrågasätter sättet vi firar gudstjänst på. Från en liberal, högkyrklig och väldigt luthersk vinkel. Irriterande, eftersom jag skulle placera mig själv där också.
Han frågar varför diakonerna inte läser evangeliet. Han undrar varför vi har två präster i varje gudstjänst (tycker att det minskar lekfolkets betydelse). Han funderar över varför inte mässhaken är på hela gudstjänsten, och varför vi inte har procession varje söndag. Han lyfter på ögonbrynen när han hör att vi inte firar mässa varje huvudgudstjänst.
Och visst, en del av hans frågor kommer ur en annan liturgisk kontext, en annan kyrka, och en del ur det faktum att han dessutom har specialiserat sig på liturgi. Men ändå, lite kliar frågorna, eftersom jag kan hålla med om det mesta han säger. Jag argumenterar emot en del, men i slutändan blir det väldigt mycket känsla det handlar om.
Vi har två präster i varje gudstjänst inte för att det är nödvändigt, eller teologiskt särskilt motiverat, utan för att det är snyggt, och för att vi gillar det. Helt enkelt. Och där får jag till slut in en poäng, eftersom detta inte för oss innebär färre lekmän. Altaret är stort. Vi får plats.
Men processionerna, och mässan, och diakonernas del (fast evangeliet vill jag ha)... Jag får nöja mig med att konstatera att allt handlar om utveckling, och att vi strävar efter att göra gudstjänsten ännu mer till den fest och försmak av himlen som den ska vara. Det kommer. Sakristanerna och ministranterna är på väg, och det snart. Men än så länge är det en liten öm punkt, fast väldigt kul att diskutera.
Han frågar varför diakonerna inte läser evangeliet. Han undrar varför vi har två präster i varje gudstjänst (tycker att det minskar lekfolkets betydelse). Han funderar över varför inte mässhaken är på hela gudstjänsten, och varför vi inte har procession varje söndag. Han lyfter på ögonbrynen när han hör att vi inte firar mässa varje huvudgudstjänst.
Och visst, en del av hans frågor kommer ur en annan liturgisk kontext, en annan kyrka, och en del ur det faktum att han dessutom har specialiserat sig på liturgi. Men ändå, lite kliar frågorna, eftersom jag kan hålla med om det mesta han säger. Jag argumenterar emot en del, men i slutändan blir det väldigt mycket känsla det handlar om.
Vi har två präster i varje gudstjänst inte för att det är nödvändigt, eller teologiskt särskilt motiverat, utan för att det är snyggt, och för att vi gillar det. Helt enkelt. Och där får jag till slut in en poäng, eftersom detta inte för oss innebär färre lekmän. Altaret är stort. Vi får plats.
Men processionerna, och mässan, och diakonernas del (fast evangeliet vill jag ha)... Jag får nöja mig med att konstatera att allt handlar om utveckling, och att vi strävar efter att göra gudstjänsten ännu mer till den fest och försmak av himlen som den ska vara. Det kommer. Sakristanerna och ministranterna är på väg, och det snart. Men än så länge är det en liten öm punkt, fast väldigt kul att diskutera.
2008-06-03
det där ögonblicket...
...precis efter Bolibompa har börjat, och man kan lägga sig tvärs över sängen och sluta ögonen en liten stund, och vet att man inte är behövd just precis, just nu... Rätt så skönt är det ju.
2008-06-01
playing games in Gothenburg
Back from a weekend in Gothenburg.
Every year we meet, somewhere in Sweden to play games (rpg's, board games etc), eat good food and simply hang out. It's fun, relaxed and the perfect way to catch up with dear friends who I don't run into that often.
Although, it must be said, 30 degrees (centigrade) and blazing sun is not the perfect weather for staying indoors and being nerdy, and thus me and the only other woman, and our little bunch of kids, spent some hours at the beach too.
But, boy, it is nice to be home! Being away is fun, sleeping on other people's floors is tolerable, and coming home (to the computer, my own bed, my own kitchen...)is probably the best part of the whole adventure. Almost, at least.
Every year we meet, somewhere in Sweden to play games (rpg's, board games etc), eat good food and simply hang out. It's fun, relaxed and the perfect way to catch up with dear friends who I don't run into that often.
Although, it must be said, 30 degrees (centigrade) and blazing sun is not the perfect weather for staying indoors and being nerdy, and thus me and the only other woman, and our little bunch of kids, spent some hours at the beach too.
But, boy, it is nice to be home! Being away is fun, sleeping on other people's floors is tolerable, and coming home (to the computer, my own bed, my own kitchen...)is probably the best part of the whole adventure. Almost, at least.
2008-05-30
åh! wow. upptäckandens tid är ännu inte förbi
Jag blir helt andlös av spänning och lycka när jag ser det här: http://www.expressen.se/nyheter/1.1180659/djungelfolk-pa-bild-for-forsta-gangen
Hela min uppväxt läste jag om upptäcktresanden som levde med primitiva stammar, jag drömde om expeditioner, såg The Mission om och om igen (och lyssnar ofta på den fantastiska musiken), läste till och med lite socialantropologi på universitetet... Det är någonting med de okända folken som fascinerar mig så oerhört. Vilken perfekt start på en rolig helg!
Hela min uppväxt läste jag om upptäcktresanden som levde med primitiva stammar, jag drömde om expeditioner, såg The Mission om och om igen (och lyssnar ofta på den fantastiska musiken), läste till och med lite socialantropologi på universitetet... Det är någonting med de okända folken som fascinerar mig så oerhört. Vilken perfekt start på en rolig helg!
2008-05-27
jag vill bara ha Jesus!
Smyglyssnar när dottern har kallat till sig sin far (hon ligger i sängen, det är snart dags att sova).
Fadern (med trött röst): Ja?
Dottern: Jag vill inte ha den här boken!
Fadern: Nähä?
Dottern: Jag vill bara ha böcker med Jesus!
Boken som ratades handlade om kyrkmöss. Antingen är dottern en profet, eller så måste det till lite ecklesiologisk undervisning här hemma. Men stolt som en tupp (eh...höna) var modern!
Fadern (med trött röst): Ja?
Dottern: Jag vill inte ha den här boken!
Fadern: Nähä?
Dottern: Jag vill bara ha böcker med Jesus!
Boken som ratades handlade om kyrkmöss. Antingen är dottern en profet, eller så måste det till lite ecklesiologisk undervisning här hemma. Men stolt som en tupp (eh...höna) var modern!
2008-05-22
kyrkans framtid och schlagerfestivalen
(Alltså, maken min gav mig rubriken, sedan skrattade han ondskefullt, och nu sitter jag lite på pottkanten...)
Ok, here goes. Ja, kyrkan har en framtid, och jag tror att den är ljus. Jag är en hopplös, eller snarare hoppfull, optimist. Bara vi håller fast vid kärnan - vår tro på Jesus som Herre, bara vi fortsätter be, bara vi firar gudstjänst istället för att producera densamma, så är vår framtidsdag ljus och lång.
Och en av de få kopplingarna jag kan hitta till schlagern just nu är väl också den - det finns framtid i det. Men skillnaderna är stora även vad gäller det, jag tror nämligen inte att schlagerfestivalen har med evigheten att göra... Fast det är klart, spektakulära kläder (fast vi har ju lite mer kläder på oss i gudstjänst...), stora gester och någon slags gemenskapskänsla kanske också kan räknas på likhetskontot.
Men om jag då skulle skriva något om ESC i övrigt, gillar jag det nya konceptet med alla länder i semifinaler, eftersom man då får höra allihop och inte bara de som råkade vara lite mindre usla förra året. Perrelli gör det väl helt ok, och hon borde klara sig rätt bra, men om jag skulle utnämna någon egen favorit blir det nog...Israel, Serbien, Armenien, Frankrike eller Grekland. Jaja, jag vet, det var lite för många, men det går ju inte att tävla i musik ;o)
Ok, here goes. Ja, kyrkan har en framtid, och jag tror att den är ljus. Jag är en hopplös, eller snarare hoppfull, optimist. Bara vi håller fast vid kärnan - vår tro på Jesus som Herre, bara vi fortsätter be, bara vi firar gudstjänst istället för att producera densamma, så är vår framtidsdag ljus och lång.
Och en av de få kopplingarna jag kan hitta till schlagern just nu är väl också den - det finns framtid i det. Men skillnaderna är stora även vad gäller det, jag tror nämligen inte att schlagerfestivalen har med evigheten att göra... Fast det är klart, spektakulära kläder (fast vi har ju lite mer kläder på oss i gudstjänst...), stora gester och någon slags gemenskapskänsla kanske också kan räknas på likhetskontot.
Men om jag då skulle skriva något om ESC i övrigt, gillar jag det nya konceptet med alla länder i semifinaler, eftersom man då får höra allihop och inte bara de som råkade vara lite mindre usla förra året. Perrelli gör det väl helt ok, och hon borde klara sig rätt bra, men om jag skulle utnämna någon egen favorit blir det nog...Israel, Serbien, Armenien, Frankrike eller Grekland. Jaja, jag vet, det var lite för många, men det går ju inte att tävla i musik ;o)
2008-05-19
funny how small the world is
Yes, you guys, here's another post in English. Made another new English-speaking friend yesterday, gotta keep up with this internationalization of my circle of friends, and update this blog a little.
And talking about this new friend of mine, it keeps on amazing me how small the world is, and how we're all connected in one way or another. Most of the times it isn't circumstance, but sometimes the connections are just weird and funny.
Like the time when me and a friend met the brother of my then boyfriend. In Ireland, without having met before. I just recognized him from some picures.
Or when it turns out one of my friends have been working in the same place as my vicar. I never knew before.
Or when people know people, and other people loves the same places as I do for the same reasons (and I'm not talking big cities, but small, pretty unspectacular spots).
Or someone is related to someone I have met in a totally different context, and another person knows someone I know well.
Ah, it's wonderful, this feeling of connectedness. No man, or woman, is an island. Or Iceland, haha.
And talking about this new friend of mine, it keeps on amazing me how small the world is, and how we're all connected in one way or another. Most of the times it isn't circumstance, but sometimes the connections are just weird and funny.
Like the time when me and a friend met the brother of my then boyfriend. In Ireland, without having met before. I just recognized him from some picures.
Or when it turns out one of my friends have been working in the same place as my vicar. I never knew before.
Or when people know people, and other people loves the same places as I do for the same reasons (and I'm not talking big cities, but small, pretty unspectacular spots).
Or someone is related to someone I have met in a totally different context, and another person knows someone I know well.
Ah, it's wonderful, this feeling of connectedness. No man, or woman, is an island. Or Iceland, haha.
2008-05-16
inkarnationen hela året om
Att fira Jesu födelse borde ju vara aktuellt hela året, den är liksom förutsättningen. Därför har jag fortfarande min pyttelilla plastkrubba framme på jobbet, men nu har jag sett något jag vill ha ännu mer: Alessis porslinsvariant. Är den inte den finaste krubban någonsin?
2008-05-13
episkopal, javisst
Det är visitation i Malmö nu, och biskopen har valt att visitera hela Malmö under ett tema: Kyrka i mångfaldens Malmö. Till en början var jag lite tveksam, men jag har faktiskt blivit lite imponerad dessa dagar. Inte så mycket av arrangemanget som sådant, som av biskopen själv.
Antje vet vad hon vill. Hon är inte rädd för att uttrycka det (tex blev det ganska klart att hon anser församlingsindelningarna i Malmö vara rätt förlegade, och det har hon ju rätt i) även om det skulle vara kontroversiellt. Hon är intelligent och intellektuell, verbal och ödmjuk. Och så är hon helt enkelt trevlig.
Igår var det stor festhögmässa, och efteråt skulle det "minglas" med biskopen. Och om vi ska vara helt ärliga, ville de flesta migla, men bara med biskopen, medan biskopen minglade med en hel massa människor, inte minst "det vanliga kyrkfolket". Bra jobbat Antje!
2008-05-11
försommar i bilder
På jobbet i torsdags var det varmt, alldeles precis lagom varmt för att vår egenbetitlade expeditionshäxa skulle kunna ligga i solen och vänta i telefonkö.
Den lediga fredagen inleddes som vanligt med frukost på stan med god vän och hennes bebis. Han hade i sin tur närkontakt med vilda (nåja) djur i fontänerna på Gustav Adolfs torg (och med tanke på att det är pingst, var ju Rs närhet till anden alldeles ypperlig! :o).
Fredag eftermiddag hade familjen picknick och plaskdammsbad i Folkets park. Där såg det ut så här om man låg på rygg och tittade rakt upp, och sämre färg på himlen har man ju sett.
Lördag var det konfirmation, och då var jag så upptagen att jag inte hade tid att fota.
Men söndag var det återigen picknick, den här gången i Pildammsparken. Där såg himlen ut så här, inte heller så illa.
Den lediga fredagen inleddes som vanligt med frukost på stan med god vän och hennes bebis. Han hade i sin tur närkontakt med vilda (nåja) djur i fontänerna på Gustav Adolfs torg (och med tanke på att det är pingst, var ju Rs närhet till anden alldeles ypperlig! :o).
Fredag eftermiddag hade familjen picknick och plaskdammsbad i Folkets park. Där såg det ut så här om man låg på rygg och tittade rakt upp, och sämre färg på himlen har man ju sett.
Lördag var det konfirmation, och då var jag så upptagen att jag inte hade tid att fota.
Men söndag var det återigen picknick, den här gången i Pildammsparken. Där såg himlen ut så här, inte heller så illa.
2008-05-09
det här med korta kjolar
Alltså, jag är verkligen ingen modeikon. Jag vet vad jag gillar, har hyfsad känsla för trender och framförallt vad som faktiskt passar mig, men ändå, det mesta funkar och jag reagerar rätt sällan över vad folk har på sig. Hey, jag bor i Malmö och på Möllan, här går det inte att gå omkring och förfasas.
Men ett antal gånger de senaste dagarna har min inre Prada-djävul, min snobbiga och överlägsna ytfixerade tant kommit fram. Och skälet har varje gång varit muskorta kjolar i kombination med strumpbyxor.
Först ska det sägas att vääääldigt få människor kommer undan med att ha superkortkort överhuvudtaget (undantagen är småbarn och några få modellslanka 17-åringar), och att det faktiskt är i stort sett nödvändigt att ha strumpbyxor till (av rätt uppenbara skäl, det förhindrar eventuella indiskretioner). Men.
Ska man ha så kort kjol (trots att man inte borde) ska man verkligen se till att grenen på strumpbyxorna 1. håller sig på plats och inte glider ner nedanför kjolkanten, och 2. inte är förstärkt och därmed syns oerhört väl (framförallt om 1 redan har inträffat).
En annan sak som inte heller är snyggt är leopardfärgade tights i kombination med shorts och decimeterhöga klackar. I själva verket är väl den enda gången som leopardmönstrade (eller något annat djurmönster) tights inte får en (mig) att tänka på...eh...working girls, är när de kombineras med trasiga jeansshorts och DrMartens. Men det är en helt annan gnäll-drapa.
Men ett antal gånger de senaste dagarna har min inre Prada-djävul, min snobbiga och överlägsna ytfixerade tant kommit fram. Och skälet har varje gång varit muskorta kjolar i kombination med strumpbyxor.
Först ska det sägas att vääääldigt få människor kommer undan med att ha superkortkort överhuvudtaget (undantagen är småbarn och några få modellslanka 17-åringar), och att det faktiskt är i stort sett nödvändigt att ha strumpbyxor till (av rätt uppenbara skäl, det förhindrar eventuella indiskretioner). Men.
Ska man ha så kort kjol (trots att man inte borde) ska man verkligen se till att grenen på strumpbyxorna 1. håller sig på plats och inte glider ner nedanför kjolkanten, och 2. inte är förstärkt och därmed syns oerhört väl (framförallt om 1 redan har inträffat).
En annan sak som inte heller är snyggt är leopardfärgade tights i kombination med shorts och decimeterhöga klackar. I själva verket är väl den enda gången som leopardmönstrade (eller något annat djurmönster) tights inte får en (mig) att tänka på...eh...working girls, är när de kombineras med trasiga jeansshorts och DrMartens. Men det är en helt annan gnäll-drapa.
2008-05-08
nostalgi
Rensar i påsarna i källaren. Öppnar en, där ligger dotterns avlagda kläder i storlek 50-56. Helt nyfödd var hon då. Öppnar en annan, där finns de som hon hade som ettåring, byxorna hon sprang omkring i när vi var i Hong Kong. Öppnar en tredje, där är klänningen hon hade när E döptes. Allting doftar svagt av källare, allting måste tvättas igen. Men jag blir stående med de mjuka små kläderna och minns. Ett minne för varje plagg, och så de där hon faktiskt aldrig hann ha för att hon växte för fort, eller för att vi fick dem för sent. Jag längtar egentligen inte tillbaka, men jag minns.
Så vad ska jag nu göra av dem? Jag sorterar efter storlek, efter färg, efter umbärlighet. En liten hög av kläder blir kvar: de som jag aldrig kan tänka mig skiljas ifrån, de som ett eventuellt småsyskon kan få ha. Men resten - minnen till salu. Till salu till någon som inte minns vad de har varit, till salu till någon som kommer att koppla sina egna minnen till dem. Trots allt är de ju bara kläder.
Barnet som minnena rör har jag kvar.
Så vad ska jag nu göra av dem? Jag sorterar efter storlek, efter färg, efter umbärlighet. En liten hög av kläder blir kvar: de som jag aldrig kan tänka mig skiljas ifrån, de som ett eventuellt småsyskon kan få ha. Men resten - minnen till salu. Till salu till någon som inte minns vad de har varit, till salu till någon som kommer att koppla sina egna minnen till dem. Trots allt är de ju bara kläder.
Barnet som minnena rör har jag kvar.
2008-05-06
Gud och det onda
Det är lite underligt, tycker jag, att de som verkar bekymra sig mest i frågan om Gud och det onda och det som brukar kallas teodicéproblemet, verkar vara en del ateister.
Jag skulle vilja hävda att problemet bara är ett problem om man tror på Gud.
Och i nästan ännu högre grad är problemet ett problem om man inte riktigt kan bestämma sig för om man tror eller ej. Då blir frågan brännande - hur ska man kunna tro på en Gud som uppenbarligen tillåter så mycket ont?
För mig som troende är, åtminstone just nu, frågan en icke-fråga. Jag tror att Gud aldrig orsakar det onda, och att Gud kämpar aktivt mot det onda, men att h*n inte vill tvinga sig på oss och vår fria vilja, och därmed är begränsad i sitt handlingsutrymme. Och jag tror att jag inte kan förstå mycket av det som händer. Och jag tror att världen är lite skev, lite skadad genom det som kallas arvssynden (och det handlar inte om något äpple, utan om människans dragning till de snabba enkla lösningarna som så lätt för oss bort från Gud).
Men för en ateist? Varför möts jag om och om igen av ateister som tar upp teodicé? Varför bryr de sig, om det inte är för att få mig att tänka om? Och i så fall, vart tog alla de fina orden om att alla ska få tro, eller inte tro, på det sätt de själva vill vägen?
Strunta i att tala med mig om teodicé om du bara vill ifrågasätta min tro, strunta i det om du tycker att det borde bekymra mig. Det har det gjort, men nu kan jag leva med att inte ha alla svaren.
Nej, tala med mig om Gud och det onda om det är något som faktiskt bekymrar dig.
Jag skulle vilja hävda att problemet bara är ett problem om man tror på Gud.
Och i nästan ännu högre grad är problemet ett problem om man inte riktigt kan bestämma sig för om man tror eller ej. Då blir frågan brännande - hur ska man kunna tro på en Gud som uppenbarligen tillåter så mycket ont?
För mig som troende är, åtminstone just nu, frågan en icke-fråga. Jag tror att Gud aldrig orsakar det onda, och att Gud kämpar aktivt mot det onda, men att h*n inte vill tvinga sig på oss och vår fria vilja, och därmed är begränsad i sitt handlingsutrymme. Och jag tror att jag inte kan förstå mycket av det som händer. Och jag tror att världen är lite skev, lite skadad genom det som kallas arvssynden (och det handlar inte om något äpple, utan om människans dragning till de snabba enkla lösningarna som så lätt för oss bort från Gud).
Men för en ateist? Varför möts jag om och om igen av ateister som tar upp teodicé? Varför bryr de sig, om det inte är för att få mig att tänka om? Och i så fall, vart tog alla de fina orden om att alla ska få tro, eller inte tro, på det sätt de själva vill vägen?
Strunta i att tala med mig om teodicé om du bara vill ifrågasätta min tro, strunta i det om du tycker att det borde bekymra mig. Det har det gjort, men nu kan jag leva med att inte ha alla svaren.
Nej, tala med mig om Gud och det onda om det är något som faktiskt bekymrar dig.
2008-05-05
för er som känner min make...
Barnet (pekar på hörselskydd för barn): Vad är det där?
Maken: Det är för barn, när man behöver skydda deras öron. På konserter och så.
Barnet: Jag vill ha sådana.
Maken: Varför det? Du behöver ju inga.
Barnet: Jo, för du pratar så högt.
Maken: Det är för barn, när man behöver skydda deras öron. På konserter och så.
Barnet: Jag vill ha sådana.
Maken: Varför det? Du behöver ju inga.
Barnet: Jo, för du pratar så högt.
2008-05-01
nina simone
Igår var jag och ett par vänner på En afton med Nina Simone på Debaser här i Malmö. Nina själv är ju dessvärre inte längre i livet, men Nina Ramsby, Rebecka Törnkvist, Jenny Wilson, Titiyo mfl tolkade hennes låtar med den äran.
Och sedan dansade vi till halv tre. Några ur the Ark dj'ade, och det var gammal soul, funk och 60-talspop hela natten. Det är skönt att inte längre vara 20 och behöva tänka på hur snygg man är när man dansar, vi bara släppte loss och hade precis hur kul som helst!
Men idag kan jag knappt prata och har fortfarande ont i fötterna (det där med hur snygg man är kanske inte var helt sant, eftersom jag hade lite för höga klackar...). Men det var verkligen, verkligen så roligt att det var värt det. Och idag är ju slött och skönt, det här med att demonstrera har jag inte ens dåligt samvete för att jag struntar i. Men vi bakar i alla fall första maj-tårta, en stjärnformad!
Och dagen till ära - Nina Simone med Sinnerman:
Och sedan dansade vi till halv tre. Några ur the Ark dj'ade, och det var gammal soul, funk och 60-talspop hela natten. Det är skönt att inte längre vara 20 och behöva tänka på hur snygg man är när man dansar, vi bara släppte loss och hade precis hur kul som helst!
Men idag kan jag knappt prata och har fortfarande ont i fötterna (det där med hur snygg man är kanske inte var helt sant, eftersom jag hade lite för höga klackar...). Men det var verkligen, verkligen så roligt att det var värt det. Och idag är ju slött och skönt, det här med att demonstrera har jag inte ens dåligt samvete för att jag struntar i. Men vi bakar i alla fall första maj-tårta, en stjärnformad!
Och dagen till ära - Nina Simone med Sinnerman:
2008-04-29
konflikter och professionalitet
Det pratas mycket i fikarummen runtomkring i vår kyrka. Och rätt ofta rör sig samtalen, som jag har förstått det, om diverse konflikter på arbetsplatser. Medarbetare som stängs ute, kyrkoherdar som köps ut, utmattningsdepressioner, skitsnackande arbetslag... Listan kan göras lång. Och visst, arbetsmiljön i Svenska kyrkan har varit, och är på många håll, förbluffande dålig. Inte sämst, som det emellanåt hävdas, men alldeles, alldeles för dålig.
Men.
Jag tror att det håller på att bli bättre. Att det talas om det är faktiskt bra, mer genomskinlighet lär oss att vi inte är ofelbara, och visar på ärlighet. Utköp är inte nödvändigtvis ännu ett tecken på dåligt ledarskap mm, utan kan också i en del fall faktiskt ses som en ökande professionalitet hos kyrkan vad gäller hennes anställda. Är någon inte bra, då måste den personen placeras om eller, faktiskt, avskedas ("köpas ut") innan den personen ställer till mer skada. Alldeles för länge har vi haft olämpliga chefer, för länge har vi tolererat odugliga eller rent av skadliga medarbetare i någon slags anda av att "detta ändå är kyrkan, vi måste har lite högre i tak". Nej, vad gäller inkompetens och olämplighet kan vi inte ha högre i tak, för det skadar människor. Det skadar dem vi är satta att tjäna, oavsett om den olämpligheten är märkbar för församlingsborna eller "bara" drabbar arbetskamraterna.
Så medan utköpen och andra åtgärderna alltid är tecken på misslyckanden, är en del av dem (och märk väl att jag säger en del, det har gjorts, och görs, många misstag även i de processerna) också tecken på en större medvetenhet om att vi måste fungera som kyrka, som en organisation av människor, och att vi ska göra det länge.
Men.
Jag tror att det håller på att bli bättre. Att det talas om det är faktiskt bra, mer genomskinlighet lär oss att vi inte är ofelbara, och visar på ärlighet. Utköp är inte nödvändigtvis ännu ett tecken på dåligt ledarskap mm, utan kan också i en del fall faktiskt ses som en ökande professionalitet hos kyrkan vad gäller hennes anställda. Är någon inte bra, då måste den personen placeras om eller, faktiskt, avskedas ("köpas ut") innan den personen ställer till mer skada. Alldeles för länge har vi haft olämpliga chefer, för länge har vi tolererat odugliga eller rent av skadliga medarbetare i någon slags anda av att "detta ändå är kyrkan, vi måste har lite högre i tak". Nej, vad gäller inkompetens och olämplighet kan vi inte ha högre i tak, för det skadar människor. Det skadar dem vi är satta att tjäna, oavsett om den olämpligheten är märkbar för församlingsborna eller "bara" drabbar arbetskamraterna.
Så medan utköpen och andra åtgärderna alltid är tecken på misslyckanden, är en del av dem (och märk väl att jag säger en del, det har gjorts, och görs, många misstag även i de processerna) också tecken på en större medvetenhet om att vi måste fungera som kyrka, som en organisation av människor, och att vi ska göra det länge.
2008-04-28
socker, socker, bara vanligt socker
Min dotter är som förbytt på lördagarna. Vanligtvis är hon en ganska skön och avslappnad liten tjej, glad och vänlig, men på lördagarna är hon stingslig och lättstött, och väldigt, väldigt rastlös.
Allra konstigast har hon dock varit efter jul och påsk, och det dröjde, bisarrt nog, ett litet tag innan vi fattade vad det handlade om.
Socker.
Dottern min blir närmast sockerförgiftad när hon äter godis. Vi kan hantera lördagarna, det blir inte så mycket, men efter jul och påsk slet vi vårt hår, och satte till slut en gräns för hur länge hon fick äta godiset. Om det var något över fick hon spara det. Och det var som om hon själv pustade ut lite. Hon känner nog också effekterna, och när vi förklarar varför hon mår som hon mår, var det inga problem att lägga från sig påsen.
Men jag tycker att det är rätt läskigt. Och tänk vad mycket socker de små, och vi, får i oss hela tiden! Uff.
Allra konstigast har hon dock varit efter jul och påsk, och det dröjde, bisarrt nog, ett litet tag innan vi fattade vad det handlade om.
Socker.
Dottern min blir närmast sockerförgiftad när hon äter godis. Vi kan hantera lördagarna, det blir inte så mycket, men efter jul och påsk slet vi vårt hår, och satte till slut en gräns för hur länge hon fick äta godiset. Om det var något över fick hon spara det. Och det var som om hon själv pustade ut lite. Hon känner nog också effekterna, och när vi förklarar varför hon mår som hon mår, var det inga problem att lägga från sig påsen.
Men jag tycker att det är rätt läskigt. Och tänk vad mycket socker de små, och vi, får i oss hela tiden! Uff.
2008-04-24
bloggpost
1. Hur länge har du bloggat?
Sedan november 2005.
2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv börja blogga?
Jag läste lite "kyrkbloggar", och hade en rätt så positiv bild av att de var människor som vågade at en modig diskussion på en "ny" arena.
3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
De är nog flera: Karin LV, deep.ed, dagens agnes...
4. Hur känner du dig inför dina första blogginlägg, när du så här i efterhand läser dem?
Jag kan stå för dem, men livet förändras ju hela tiden. Idag är jag lite mindre arg, och lite mindre politisk.
5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Varje dag - fem,sex stycken, under en vecka - ett tjugotal.
6. Av de bloggare du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar/t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politikbloggar?
Mestadels "prästbloggar", vilket väl är ett mellanting mellan dagbok- och ämnesblogg.
7. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om?
deep.ed (väldigt vass, rolig, men med en syn på världen och mänskligheten som är rätt långt ifrån mig)
8. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om?
Samtal med J (en av de absolut bästa vännerna, vi delar väldigt mycket)
9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Maken läser allt, och gillar det, resten av familjen har nog ingen större koll.
10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Det tror jag. Kanske mindre personlig är irl.
11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränser hela tiden?
Har en gräns som säkert har överträdits någon gång, men jag är rätt så noggrann.
12. Nämn några saker som du aldrig skulle blogga om och varför?
Mitt äktenskaps inre liv, själavårdskontakter, namn på människor jag möter. En hel del personliga funderingar.
13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?
Säkert lite grann, om inte annat blir jag ju lite besviken när det är stiltje i kommentarerna. Men mest bloggar jag nog för min egen skull, för att skriva ner mina funderingar.
14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Ja, till viss del. Djupt personligt - sällan.
15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Mja, de flesta har jag haft en relation till utanför bloggandet, men kanske sedan fått ny kontakt med igen.
16. Tror du det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Ja, definitivt.
17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar. Och isåfall: Hur har du hanterat detta?
Ja. Då, genom att kommentera och argumentera. Nu försöker jag tillämpa någon slags teflontänk - de känner mig inte, vet inte vem jag är, och därför behöver jag inte ta åt mig.
18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Sådär. Som sagt, det var jag då, och det är helt ok.
19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Det tar tid.
20. Tror du att du fortfarande efter två år bloggar? I såfall: Tror du att ditt bloggande förändrats då?
Ja. Bloggandet förändras i takt med att varje person förändras.
21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Jag tror definitivt det har/kommer ha en påverkan, men jag kan inte sia om hur.
22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Jag får uttrycka mig.
23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Jag har knutit kontakter, får en insyn i kollegors och vänners vardag.
24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.
Näää, det får de väl välja själv.
Sedan november 2005.
2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv börja blogga?
Jag läste lite "kyrkbloggar", och hade en rätt så positiv bild av att de var människor som vågade at en modig diskussion på en "ny" arena.
3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
De är nog flera: Karin LV, deep.ed, dagens agnes...
4. Hur känner du dig inför dina första blogginlägg, när du så här i efterhand läser dem?
Jag kan stå för dem, men livet förändras ju hela tiden. Idag är jag lite mindre arg, och lite mindre politisk.
5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Varje dag - fem,sex stycken, under en vecka - ett tjugotal.
6. Av de bloggare du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar/t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politikbloggar?
Mestadels "prästbloggar", vilket väl är ett mellanting mellan dagbok- och ämnesblogg.
7. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om?
deep.ed (väldigt vass, rolig, men med en syn på världen och mänskligheten som är rätt långt ifrån mig)
8. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om?
Samtal med J (en av de absolut bästa vännerna, vi delar väldigt mycket)
9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Maken läser allt, och gillar det, resten av familjen har nog ingen större koll.
10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Det tror jag. Kanske mindre personlig är irl.
11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränser hela tiden?
Har en gräns som säkert har överträdits någon gång, men jag är rätt så noggrann.
12. Nämn några saker som du aldrig skulle blogga om och varför?
Mitt äktenskaps inre liv, själavårdskontakter, namn på människor jag möter. En hel del personliga funderingar.
13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?
Säkert lite grann, om inte annat blir jag ju lite besviken när det är stiltje i kommentarerna. Men mest bloggar jag nog för min egen skull, för att skriva ner mina funderingar.
14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Ja, till viss del. Djupt personligt - sällan.
15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Mja, de flesta har jag haft en relation till utanför bloggandet, men kanske sedan fått ny kontakt med igen.
16. Tror du det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Ja, definitivt.
17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar. Och isåfall: Hur har du hanterat detta?
Ja. Då, genom att kommentera och argumentera. Nu försöker jag tillämpa någon slags teflontänk - de känner mig inte, vet inte vem jag är, och därför behöver jag inte ta åt mig.
18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Sådär. Som sagt, det var jag då, och det är helt ok.
19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Det tar tid.
20. Tror du att du fortfarande efter två år bloggar? I såfall: Tror du att ditt bloggande förändrats då?
Ja. Bloggandet förändras i takt med att varje person förändras.
21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Jag tror definitivt det har/kommer ha en påverkan, men jag kan inte sia om hur.
22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Jag får uttrycka mig.
23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Jag har knutit kontakter, får en insyn i kollegors och vänners vardag.
24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.
Näää, det får de väl välja själv.
2008-04-21
såriga kanter
Jag har nått den åldern nu när mina vänner börjar gå ifrån varandra. Den senaste tiden har det varit en del separationer och skilsmässor, och det gör så ont. Javisst, ibland ser jag också varför det händer, de har vuxit ifrån varandra, eller den ene vet inte vad han eller hon vill med livet. Någonstans längtar han eller hon efter mer, något annat, efter att vara någon annan...
Och jag säger inte att det inte kan vara svårt, det här med relationerna. Men det känns så onödigt ibland, uppbrotten. Ibland verkar det ligga någon slags ouppnåelig utopi och spöka, men mest, och oftast, verkar det handla om vem man trodde man skulle vara, och vem man blev.
Vänkretsarna slits sönder. Människor som betytt mycket bara försvinner. Man försöker att aldrig ta ställning, för att behålla de älskade vännerna i kretsen, men nu för sig. Men det är så svårt.
Och så frågar jag mig, medan jag ser på de såriga kanterna där relationer slitits itu - varför inte vi? Varför håller vi, år efter år? Är det för att vi blir mer oss själva när vi är tillsammans? Eller är det bara helt enkelt så att vi är nöjda med att vara familjen Svensson, med ganska små mål, och ett ganska ospektakulärt liv?
Jag vet inte. Jag är lycklig över mitt eget liv. Men just nu gör det ont.
Och jag säger inte att det inte kan vara svårt, det här med relationerna. Men det känns så onödigt ibland, uppbrotten. Ibland verkar det ligga någon slags ouppnåelig utopi och spöka, men mest, och oftast, verkar det handla om vem man trodde man skulle vara, och vem man blev.
Vänkretsarna slits sönder. Människor som betytt mycket bara försvinner. Man försöker att aldrig ta ställning, för att behålla de älskade vännerna i kretsen, men nu för sig. Men det är så svårt.
Och så frågar jag mig, medan jag ser på de såriga kanterna där relationer slitits itu - varför inte vi? Varför håller vi, år efter år? Är det för att vi blir mer oss själva när vi är tillsammans? Eller är det bara helt enkelt så att vi är nöjda med att vara familjen Svensson, med ganska små mål, och ett ganska ospektakulärt liv?
Jag vet inte. Jag är lycklig över mitt eget liv. Men just nu gör det ont.
2008-04-19
tidigt klar
Trots att jag ägnade större delen av kvällen till att umgås dels med kära Jeez, dels med en av mina gulliga ungdomar från förra församlingen, båda via msn, och trots att jag diskuterade en del runt diverse glassorter med ms garbo via facebook, lyckades jag med den heliga Andes hjälp producera en predikan i kväll, ett helt dygn före normalt. Den ligger redan på prästflickealster. Maken tyckte att den var avancerad, men bra, så då kör vi. Han är familjens nålsöga.
Och om någon skulle vara intresserad av hur det går till när man skriver en predikan, titta in hos séra Jónatan, han har ett schysst schema. Jag gör inte riktigt så, men det är rätt likt.
Och om någon skulle vara intresserad av hur det går till när man skriver en predikan, titta in hos séra Jónatan, han har ett schysst schema. Jag gör inte riktigt så, men det är rätt likt.
2008-04-17
så lätt
Jeez fick ju tjata länge angående facebook, men när jag nu varit med ett bra tag finns det mycket som är bra, och annat som är fjantigt (men en del av det gör jag ändå).
Idag upptäckte jag ett mycket fiffigt sätt att använda fb på. Jag bara skrev en liten önskan om lunchsällskap i min statusrad, och inom en timme hade två intressanta och roliga luncher anmält sig (bland mina vänner, det handlar inte om nån slug dating-ploj). Kul! Det blir ju så sällan av att man verkligen hör av sig, men fb gör det så lätt.
Och ja, jag är väl medveten om att facebook inte är "inne" längre, men varför skulle jag börja bry mig om sådant nu när jag aldrig gjort det tidigare?
Idag upptäckte jag ett mycket fiffigt sätt att använda fb på. Jag bara skrev en liten önskan om lunchsällskap i min statusrad, och inom en timme hade två intressanta och roliga luncher anmält sig (bland mina vänner, det handlar inte om nån slug dating-ploj). Kul! Det blir ju så sällan av att man verkligen hör av sig, men fb gör det så lätt.
Och ja, jag är väl medveten om att facebook inte är "inne" längre, men varför skulle jag börja bry mig om sådant nu när jag aldrig gjort det tidigare?
2008-04-15
verkligen?
Ibland undrar man ju... Hittade annonsen nedan på arbetsförmedlingens hemsida (nej, jag sökte inte själv jobb). Kanske skulle företaget ifråga anställa en lärare till sig själva också?
___________________________________________
Svensk Lärare Malmö
XXX Language Services
Publicerad: 2008-04-01, Annons-ID: 1302449
Malmö (Kommuninformation), 1 plats
Sista ansökningsdag: 2008-05-01
Svensk lärare Malmö
Arbetsgivare : XXX Language Service
Box XXX
135 XX XXXXXX
Arbetsbeskrivning: Vårt språkföretag letar efter en lärare i Svenska för utbildning av vuxna affärsmänniskor i Malmö regionen. Fokus kommer att vara allmänna & affärs svenska Erfarenhet är att föredra dock ej nödvändigt.
Duration: Deltid
Lön: Enligt överenskommelse
Sänd ansökan till: info@XXXXXX.se
or fax 08 XXXXXXXX or mail to above address
No phone calls.
Sista ansöknings dagen : 2008-04-15
___________________________________________
Svensk Lärare Malmö
XXX Language Services
Publicerad: 2008-04-01, Annons-ID: 1302449
Malmö (Kommuninformation), 1 plats
Sista ansökningsdag: 2008-05-01
Svensk lärare Malmö
Arbetsgivare : XXX Language Service
Box XXX
135 XX XXXXXX
Arbetsbeskrivning: Vårt språkföretag letar efter en lärare i Svenska för utbildning av vuxna affärsmänniskor i Malmö regionen. Fokus kommer att vara allmänna & affärs svenska Erfarenhet är att föredra dock ej nödvändigt.
Duration: Deltid
Lön: Enligt överenskommelse
Sänd ansökan till: info@XXXXXX.se
or fax 08 XXXXXXXX or mail to above address
No phone calls.
Sista ansöknings dagen : 2008-04-15
2008-04-14
ja, just precis så
Läs vad Elin Engström, präst i Stockholm, berättar om att vara ung kvinna och präst. Jag kan känna igen mig i nästan alltihop.
Mycket av det ifrågasättande jag har mött har varit utifrån att jag är just ung kvinna (eh...snart får jag väl skriva "var" istället), snarare än kvinna och präst. Ofta blandas det ihop, tyvärr. Att vara nedvärderande mot kvinnor, präster och andra, är inte (nödvändigtvis) detsamma som att vara kvinnoprästmotståndare. Men det är så träligt att de attityderna fortfarande finns i vårt samhälle.
Mycket av det ifrågasättande jag har mött har varit utifrån att jag är just ung kvinna (eh...snart får jag väl skriva "var" istället), snarare än kvinna och präst. Ofta blandas det ihop, tyvärr. Att vara nedvärderande mot kvinnor, präster och andra, är inte (nödvändigtvis) detsamma som att vara kvinnoprästmotståndare. Men det är så träligt att de attityderna fortfarande finns i vårt samhälle.
choklad på polska
Je köpte en gammal kokbok på loppis. Den låg sampackad med ett häfte om skånska slott. När hon skulle betala kom det en bufflig karl och ville köpa boken av henne, men han var så otrevlig att hon valde att inte acceptera, inte ens när han erbjöd henne 500 kronor, istället för de 30 hon betalat. Karln gav henne ett papper med hans namn och telefonnummer, ifall hon skulle ångra sig.
Väl hemme berättade Je för sina barn, K och A, och sin man Ja. Upphetsningen blev stor när boken öppnades, och ett riktigt gammalt brev trillade ur. Barnen öppnade brevet, som var daterat 1931, och visade sig vara till hälften på polska. Turligt nog är barnen halvpolska och kunde, med lite hjälp från pappa, tyda brevet. Det verkade röra en gömd skatt! Och i brevet fanns småkryptiska anvisningar om hur den skulle hittas.
På söndagen dök vi upp, jag och maken, för att hämta dottern som, så där bara av en händelse, hade sovit över hos familjen. Det var bubblande förväntan i luften - de hade bestämt sig för att åka och se om de kunde hitta skatten. Äldsta dottern hade använt all sin skarpsinnighet (och Google) och kommit fram till att den måste vara begravd vid Häckeberga slott, och frågade om vi ville följa med. Klart att vi ville, och iväg for vi.
Vid Häckeberga gick vi ett bra tag, följde anvisningarna och hittade till slut, efter många om och men (och en kaffepaus i solen) en tillbucklad plåtask nedgrävd i marken i ett ihåligt träd. I asken låg ett brev. Nej! Brevet kom från den onde skurk som nämdes i det första brevet, och han hade uppenbarligen tagit skatten, och den skulle ärvas av hans söner eller begravas med honom.
Molokna och ilskna begav vi oss hemåt. På vägen mötte vi en man, butter och sur, med en spade över axeln. Je tyckte att hon kände igen honom - det var mannen som velat köpa boken! Hon letade fram lappen han gett henne, och underligt nog hade han samma efternamn som skurken. Kunde de vara släkt, kanske? Dessutom använde han likadant papper, med en bild på ett annat slott. Var det så att skatten inte hade gått i arv, och nu var begraven? Det fanns bara ett sätt att få reda på det.
Skarpsinniga A, äldsta dottern, grävde fram broschyren som hade "råkat" vara förpackad med kokboken, och skyndsamt styrde vi kosan mot slottet där skurken varit bosatt - Marsvinsholm. På vägen dit intogs resekost (på McDonalds), och sedan åkte vi till kyrkogården vid Marsvinsholms kyrka, där det visade sig att skurken låg begravd. Eftersom prästen förbjöd exhumering, tvingades barnen tänka om. Vid närmare inspektion av graven syntes en liten märklig informationsplakett, som meddelade att skurken hade velat bli begravd under Linnés kastanj. Aha! Kanske låg skatten där istället?
Iväg till slottssparken. På parkeringen stod den bufflige sonsonens bil! Barnen började bli lite nervösa nu. Med spelad självsäkerhet spankulerade vi in i parken och bort till trädet ifråga. En dam med hund ögnade oss misstänksamt, och vi spelade turister, fotade och log. Så fort hon tittade bort inspekterade vi stenarna bakom kastanjen, och mycket riktigt, där låg en träask! Vi fiskade snabbt upp den, A gömde den innanför tröjan, och så begav vi oss mot bilarna igen. Men nej! Där kommer den bufflige gående! Säg inget!
"Har ni..eh..hittat något här i parken?"
"Nä, det har vi inte. Några blommor, bara."
"Jaha, för om ni har det är det mitt! För den här parken är...ehm...min!"
"Jamen, det har vi inte!"
"Hm...Nähä."
Pust! Där kom vi undan med blotta förskräckelsen! Barnen sprang till bilarna, och vi rivstartade ut från parkeringen så att inte den otäcke karln skulle få fatt i oss. Först tänkte vi se vad som fanns i asken på vägen, men barnen insisterade på att vi skulle nå tryggheten hemma först. Väl där öppnade vi asken. I den låg en väldigt gammal pappersbit med något som såg ut som ett recept på polska. Den doftade svagt av choklad. Receptet tolkades, det var en sås.
Dagen avslutades följaktligen med ett stort och väldigt chokladigt pannkaks- och glasskalas. Se, det var ett riktigt äventyr!
(Och om det var någon som undrade - ja, alltihop var hittepå. Men roligt hade vi!)
Väl hemme berättade Je för sina barn, K och A, och sin man Ja. Upphetsningen blev stor när boken öppnades, och ett riktigt gammalt brev trillade ur. Barnen öppnade brevet, som var daterat 1931, och visade sig vara till hälften på polska. Turligt nog är barnen halvpolska och kunde, med lite hjälp från pappa, tyda brevet. Det verkade röra en gömd skatt! Och i brevet fanns småkryptiska anvisningar om hur den skulle hittas.
På söndagen dök vi upp, jag och maken, för att hämta dottern som, så där bara av en händelse, hade sovit över hos familjen. Det var bubblande förväntan i luften - de hade bestämt sig för att åka och se om de kunde hitta skatten. Äldsta dottern hade använt all sin skarpsinnighet (och Google) och kommit fram till att den måste vara begravd vid Häckeberga slott, och frågade om vi ville följa med. Klart att vi ville, och iväg for vi.
Vid Häckeberga gick vi ett bra tag, följde anvisningarna och hittade till slut, efter många om och men (och en kaffepaus i solen) en tillbucklad plåtask nedgrävd i marken i ett ihåligt träd. I asken låg ett brev. Nej! Brevet kom från den onde skurk som nämdes i det första brevet, och han hade uppenbarligen tagit skatten, och den skulle ärvas av hans söner eller begravas med honom.
Molokna och ilskna begav vi oss hemåt. På vägen mötte vi en man, butter och sur, med en spade över axeln. Je tyckte att hon kände igen honom - det var mannen som velat köpa boken! Hon letade fram lappen han gett henne, och underligt nog hade han samma efternamn som skurken. Kunde de vara släkt, kanske? Dessutom använde han likadant papper, med en bild på ett annat slott. Var det så att skatten inte hade gått i arv, och nu var begraven? Det fanns bara ett sätt att få reda på det.
Skarpsinniga A, äldsta dottern, grävde fram broschyren som hade "råkat" vara förpackad med kokboken, och skyndsamt styrde vi kosan mot slottet där skurken varit bosatt - Marsvinsholm. På vägen dit intogs resekost (på McDonalds), och sedan åkte vi till kyrkogården vid Marsvinsholms kyrka, där det visade sig att skurken låg begravd. Eftersom prästen förbjöd exhumering, tvingades barnen tänka om. Vid närmare inspektion av graven syntes en liten märklig informationsplakett, som meddelade att skurken hade velat bli begravd under Linnés kastanj. Aha! Kanske låg skatten där istället?
Iväg till slottssparken. På parkeringen stod den bufflige sonsonens bil! Barnen började bli lite nervösa nu. Med spelad självsäkerhet spankulerade vi in i parken och bort till trädet ifråga. En dam med hund ögnade oss misstänksamt, och vi spelade turister, fotade och log. Så fort hon tittade bort inspekterade vi stenarna bakom kastanjen, och mycket riktigt, där låg en träask! Vi fiskade snabbt upp den, A gömde den innanför tröjan, och så begav vi oss mot bilarna igen. Men nej! Där kommer den bufflige gående! Säg inget!
"Har ni..eh..hittat något här i parken?"
"Nä, det har vi inte. Några blommor, bara."
"Jaha, för om ni har det är det mitt! För den här parken är...ehm...min!"
"Jamen, det har vi inte!"
"Hm...Nähä."
Pust! Där kom vi undan med blotta förskräckelsen! Barnen sprang till bilarna, och vi rivstartade ut från parkeringen så att inte den otäcke karln skulle få fatt i oss. Först tänkte vi se vad som fanns i asken på vägen, men barnen insisterade på att vi skulle nå tryggheten hemma först. Väl där öppnade vi asken. I den låg en väldigt gammal pappersbit med något som såg ut som ett recept på polska. Den doftade svagt av choklad. Receptet tolkades, det var en sås.
Dagen avslutades följaktligen med ett stort och väldigt chokladigt pannkaks- och glasskalas. Se, det var ett riktigt äventyr!
(Och om det var någon som undrade - ja, alltihop var hittepå. Men roligt hade vi!)
2008-04-11
förväntan
Detta ska bli en så rolig helg!
I morgon ska jag och maken på en god väns 40-årsfest, och temat är hårdrock! Lite åldersnoja? frågar sig vän av ordning. Njae, tror jag, han bara är sådan, och det är ju bara att konstatera: 80-talets hårdrockande tonåringar är nu nästan medelålders, och det tidiga 90-talets klubbkids drar Urban Jungle-barnvagnar på stan (i samma neonfärger som de hade på tröjorna på rave-festerna, hihi). Men musiksmaken ändras inte nödvändigtvis för det. Jag lyssnar fortfarande på mycket av britpopen som gjorde mig så glad under mina studentår, och då och då plockas en gammal Madonna- eller Simple Minds-skiva fram. Blandat med all modern singer-songwriter, americana och de eviga favoriterna U2.
Ehm, just det ja, helgen var det, ja. Hårdrocksfest alltså. Vi har tillbringat en hel del tid med att leta kläder och accessoarer, och idag hittade jag, klang och jubelsång, en riktigt gammal sliten Kiss-tröja på UFF. Parat med tuperat hår, nätstrumpor och jeanskjol kommer jag nog känna mig 80-talssnygg på rätt sätt.
Dottern tillbringar lördagskvällen och -natten hos några goda vänner, och när vi på söndag förmiddag hämtar henne, kommer vi dras in i en skattjakt som kommer föra oss till två av de skånska slotten, och innehålla polska språkutmaningar, ondskefulla godsherrar, kakao och lite Linné. Men mer om det kommer senare! Kul ska det bli i alla fall!
Nu är det verkligen sängdags. Det kommer krävas lite extra energi den här helgen.
I morgon ska jag och maken på en god väns 40-årsfest, och temat är hårdrock! Lite åldersnoja? frågar sig vän av ordning. Njae, tror jag, han bara är sådan, och det är ju bara att konstatera: 80-talets hårdrockande tonåringar är nu nästan medelålders, och det tidiga 90-talets klubbkids drar Urban Jungle-barnvagnar på stan (i samma neonfärger som de hade på tröjorna på rave-festerna, hihi). Men musiksmaken ändras inte nödvändigtvis för det. Jag lyssnar fortfarande på mycket av britpopen som gjorde mig så glad under mina studentår, och då och då plockas en gammal Madonna- eller Simple Minds-skiva fram. Blandat med all modern singer-songwriter, americana och de eviga favoriterna U2.
Ehm, just det ja, helgen var det, ja. Hårdrocksfest alltså. Vi har tillbringat en hel del tid med att leta kläder och accessoarer, och idag hittade jag, klang och jubelsång, en riktigt gammal sliten Kiss-tröja på UFF. Parat med tuperat hår, nätstrumpor och jeanskjol kommer jag nog känna mig 80-talssnygg på rätt sätt.
Dottern tillbringar lördagskvällen och -natten hos några goda vänner, och när vi på söndag förmiddag hämtar henne, kommer vi dras in i en skattjakt som kommer föra oss till två av de skånska slotten, och innehålla polska språkutmaningar, ondskefulla godsherrar, kakao och lite Linné. Men mer om det kommer senare! Kul ska det bli i alla fall!
Nu är det verkligen sängdags. Det kommer krävas lite extra energi den här helgen.
2008-04-09
bekräftelse?
Frågan är om det är en tillfällighet att mina föreläsare på pedagogikkursen jag går på Malmö högskola är så genomusla pedagoger, eller om det är en bekräftelse på kritiken som Skolverket riktat mot skolan?
I vilket fall som helst kommer jag inte fortsätta till hösten. Jag har mer spännande kurser på gång, kanske, och om det blir så kommer det mer besked här. Det är i alla fall inte på Malmö högskola, så mycket kan jag avslöja...
(Och här kommer den fega disclaimern: Jag har gått bra kurser där också. Men den här är det inte.)
I vilket fall som helst kommer jag inte fortsätta till hösten. Jag har mer spännande kurser på gång, kanske, och om det blir så kommer det mer besked här. Det är i alla fall inte på Malmö högskola, så mycket kan jag avslöja...
(Och här kommer den fega disclaimern: Jag har gått bra kurser där också. Men den här är det inte.)
2008-04-08
nu säger jag upp min icke-prenumeration
Sydsvenskan. En gång i tiden min föredragna tidning, jag tyckte att den hade allt jag begärde av en dagstidning, både lokal förankring och ett internationellt patos. Pfft. Inte så längre. Eller, rättare sagt, det har visat sig med allt större tydlighet de senaste åren att detta patos till en del ägnas religionen. Och då handlar det om religionens faror, och behovet av att slippa religion.
Japp. För någon slags positiv inverkan av religion vill inte Sydsvenskans skribenter uppenbarligen inte kännas vid. Idag var det dags igen. Mats Skogkär tycker, på grund av att Blair och Sarkozy har uttryckt sig vänligt angående religionens möjligheter att vara en god kraft, att det är dags för en ny upplysning, och stöder sig på den franska konstitutionen och Voltaire.
Käre Mats. Varken Blair eller Sarkozy andades ens ett ord om att de tyckte att religionen borde få större makt, än mindre total sådan. Ingen av dem förespråkar teokrati. Att då bunta ihop dem med teokrater som wahabiterna i Saudiarabien, och hävda att de går deras ärenden, är inte bara dumt, det är förolämpande.
Vore det inte bra om religionerna kunde vara en positiv kraft för fred och fattigdomsbekämpning i världen? Vore det inte önskvärt om företrädare för olika religioner kunde enas om att tillsammans kämpa för mänskliga rättigheter? Men vänta, ja, just, så var det ju det var - katoliken Blair talade om tro och globalisering (i kyrkan!) och den sekuläre (eventuelle katoliken) Sarkozy talar Gud i det muslimska Riyadh. Och då går Skogkär i taket och spår religionernas övertagande.
Nä du, herr Skogkär, den går inte. Kritiseras oss gärna, det är helt ok. Men gör det sakligt. Och en sak jag inte köper är den underliggande antydan om hur religion bara är skadlig och bör berövas allt inflytande över människors liv. Den typen av samhällen med totalitära ateistiska ideal har vi sett komma och gå. Det finns nog väldigt få som önskar den typen av stater tillbaka, oavsett om de drivs av principen ett folk - en religion, eller den om att religionen är folkets opium.
Lev, och låt leva.
Japp. För någon slags positiv inverkan av religion vill inte Sydsvenskans skribenter uppenbarligen inte kännas vid. Idag var det dags igen. Mats Skogkär tycker, på grund av att Blair och Sarkozy har uttryckt sig vänligt angående religionens möjligheter att vara en god kraft, att det är dags för en ny upplysning, och stöder sig på den franska konstitutionen och Voltaire.
Käre Mats. Varken Blair eller Sarkozy andades ens ett ord om att de tyckte att religionen borde få större makt, än mindre total sådan. Ingen av dem förespråkar teokrati. Att då bunta ihop dem med teokrater som wahabiterna i Saudiarabien, och hävda att de går deras ärenden, är inte bara dumt, det är förolämpande.
Vore det inte bra om religionerna kunde vara en positiv kraft för fred och fattigdomsbekämpning i världen? Vore det inte önskvärt om företrädare för olika religioner kunde enas om att tillsammans kämpa för mänskliga rättigheter? Men vänta, ja, just, så var det ju det var - katoliken Blair talade om tro och globalisering (i kyrkan!) och den sekuläre (eventuelle katoliken) Sarkozy talar Gud i det muslimska Riyadh. Och då går Skogkär i taket och spår religionernas övertagande.
Nä du, herr Skogkär, den går inte. Kritiseras oss gärna, det är helt ok. Men gör det sakligt. Och en sak jag inte köper är den underliggande antydan om hur religion bara är skadlig och bör berövas allt inflytande över människors liv. Den typen av samhällen med totalitära ateistiska ideal har vi sett komma och gå. Det finns nog väldigt få som önskar den typen av stater tillbaka, oavsett om de drivs av principen ett folk - en religion, eller den om att religionen är folkets opium.
Lev, och låt leva.
2008-04-05
ett straff värre än döden?
Hehe. Borgmästaren i den franska byn har förbjudit invånarna att dö. Imponerande. Nog för att det här med ens dödsstund ter sig en liten smula mer påverkbart än jag trodde som ung (har hört många berättelser från efterlevande som tyder på att deras anhöriga hade bestämt sig för när de skulle dö) men att låta bli helt och hållet? Hm. Lycka till, borgmästarn, lycka till.
nu predikas det för fullt
Söndagskvällens predikan/betraktelse med temat "Ut ur dödsskuggans dal" finns nu på prästflickealster.
2008-04-04
oh frida!
För det mesta ser jag inte (längre) Så ska det låta, men med ett glas rött vin i handen och en enormt ledig lång kväll framför mig, var det den bästa underhållningen i utmattningen just när dottern gått och lagt sig, och jag säger bara "Oh Frida!". Vilken sångerska! Vilken röst och vilken utstrålning! Ingen har väl missat Release me, men allt sångerskan från Oh Laura gjorde, gjorde hon fantastiskt. Det blir väl bara att pallra sig ut och köpa deras senaste skiva, inser jag, men allra, allra mest skulle jag vilja ha en skiva med de stora countryklassikerna sjungna av just Frida Öhrn, hennes version av Jolene var hur bra som helst.
(Fast lite synd var det att sångaren från Hammerfall, Joacim Cans, gjorde en så svag insats, det hade varit kul att höra honom mer. Men nog skänkte han ytterligare mys till ett av tv-världens absolut oförargligaste program med sina snälla ögon och ständiga småleende. Och Brolle är riktigt duktig. Och det enda jag inte riktigt gillade med Frida var hennes klänning. Fast det är roligt att hon ser ut som en blandning mellan Helen Hunt och Laura Dern.)
(Fast lite synd var det att sångaren från Hammerfall, Joacim Cans, gjorde en så svag insats, det hade varit kul att höra honom mer. Men nog skänkte han ytterligare mys till ett av tv-världens absolut oförargligaste program med sina snälla ögon och ständiga småleende. Och Brolle är riktigt duktig. Och det enda jag inte riktigt gillade med Frida var hennes klänning. Fast det är roligt att hon ser ut som en blandning mellan Helen Hunt och Laura Dern.)
2008-04-03
höga berg och djupa dalar
Jag är en humörmänniska. En sån med höga berg och djupa dalar. Eller kanske snarare en hyfsat bra platå som genomkorsas av branta raviner. Inte bipolär, men ändå.
I början av vårt förhållande försökte maken min muntra upp mig varje gång dysterheten slog till, men det gjorde mig bara än mer okommunicerbar och inåtvänd. Så vi pratade om det, och numera låter han mig vara blå, och väntar ut perioderna. Det går snabbast då.
Det här med att ha barn är supernyttigt för en sådan som mig. Jag kan helt enkelt inte tillåta mig deppa ihop eftersom barnet behöver min uppmärksamhet, kärlek och värme hela tiden. Visserligen är hon en liten ängel som visar sin underliga mor stort tålamod och acceptans, men jag kan inte tillåta mig vara för långt borta i sinnet.
Nå. Varför skriver jag det här nu? För att det blå kan påverkas/framkallas av så mycket - stress, sömnbrist, konflikter, hormoner...men kan också komma helt oförberett. Och jag har just kravlat mig ur en av de värre omgångarna på ett bra tag. Och det är så välsignat skönt! Att kunna vakna med ett leende, att inte ha en klump i magen när jag kommer till jobbet, att inte sjunka ner i is-tystnaden hemma i tv-soffan...
Mm, livet är bra. Och jag skulle inte byta ut min moodiness mot ett jämnare humör även om jag kunde. Jag är den jag är, och detta är något av det som format, och formar, mig, och det dystra kanske till och med behövs för att jag ska inse hur fantastiskt bra och underbart jag har det. Det kan vara värt lite halsbränna.
I början av vårt förhållande försökte maken min muntra upp mig varje gång dysterheten slog till, men det gjorde mig bara än mer okommunicerbar och inåtvänd. Så vi pratade om det, och numera låter han mig vara blå, och väntar ut perioderna. Det går snabbast då.
Det här med att ha barn är supernyttigt för en sådan som mig. Jag kan helt enkelt inte tillåta mig deppa ihop eftersom barnet behöver min uppmärksamhet, kärlek och värme hela tiden. Visserligen är hon en liten ängel som visar sin underliga mor stort tålamod och acceptans, men jag kan inte tillåta mig vara för långt borta i sinnet.
Nå. Varför skriver jag det här nu? För att det blå kan påverkas/framkallas av så mycket - stress, sömnbrist, konflikter, hormoner...men kan också komma helt oförberett. Och jag har just kravlat mig ur en av de värre omgångarna på ett bra tag. Och det är så välsignat skönt! Att kunna vakna med ett leende, att inte ha en klump i magen när jag kommer till jobbet, att inte sjunka ner i is-tystnaden hemma i tv-soffan...
Mm, livet är bra. Och jag skulle inte byta ut min moodiness mot ett jämnare humör även om jag kunde. Jag är den jag är, och detta är något av det som format, och formar, mig, och det dystra kanske till och med behövs för att jag ska inse hur fantastiskt bra och underbart jag har det. Det kan vara värt lite halsbränna.
2008-03-30
oops...zzz...
Det här med att vara trött alltså... Jag har varit ledig en halv dag sedan långfredagen (vilken ju för övrigt också spenderades i kyrkan), och det känns. Jag är sliten, helt enkelt, och idag var det nära katastrof.
Jag misstänker att ni redan anar vart detta är på väg. Ja, just det. Sommartid. Vanligtvis klurigt som attan, idag rent ondskefullt. Tack Gud för Bolibompa, där det konstaterades just att det var sommartid klockan halv nio, och då blev det kaos här hemma. I en vansinnig felräkningspanik trodde jag att klockan alltså skulle vara halv elva, och blev rent av lite sur på mina kollegor som inte ringt och undrat var jag var när de samlades klockan halv elva inför gudstjänst, och jag, predikanten, var inte där. Men tack och lov fanns det ju ingen anledning att vara ilsk, då klockan var halv tio, och jag helt enkelt kunde sätta mig på cykeln och trampa iväg, bara lite senare än vad jag skulle ha föredragit.
Men adrenalinet pumpade fortfarande, och det var säkert snarare änglavakt eller tur som gjorde att jag faktiskt kom fram välbehållen fram, än någon form av skicklighet. Men å andra sidan fick jag användning för all energin senare, eftersom tröttheten efter redan omnämnda arbetsintensitet kombinerad med sol och en alldeles för kort natt (predikoångest) gjorde prästen mycket sömnig under kyrkkaffet...
Jag misstänker att ni redan anar vart detta är på väg. Ja, just det. Sommartid. Vanligtvis klurigt som attan, idag rent ondskefullt. Tack Gud för Bolibompa, där det konstaterades just att det var sommartid klockan halv nio, och då blev det kaos här hemma. I en vansinnig felräkningspanik trodde jag att klockan alltså skulle vara halv elva, och blev rent av lite sur på mina kollegor som inte ringt och undrat var jag var när de samlades klockan halv elva inför gudstjänst, och jag, predikanten, var inte där. Men tack och lov fanns det ju ingen anledning att vara ilsk, då klockan var halv tio, och jag helt enkelt kunde sätta mig på cykeln och trampa iväg, bara lite senare än vad jag skulle ha föredragit.
Men adrenalinet pumpade fortfarande, och det var säkert snarare änglavakt eller tur som gjorde att jag faktiskt kom fram välbehållen fram, än någon form av skicklighet. Men å andra sidan fick jag användning för all energin senare, eftersom tröttheten efter redan omnämnda arbetsintensitet kombinerad med sol och en alldeles för kort natt (predikoångest) gjorde prästen mycket sömnig under kyrkkaffet...
2008-03-25
men varför måste det vara så blodigt?
En vän frågade, efter att ha önskat glad påsk och allt det där, "Men varför måste det vara så våldsamt och blodigt? Varför är vår religion så besatt av våld?" och det är naturligtvis en jättebra fråga, långt större än något svar jag kan ge här. Men här kan jag berätta varför just det våldsamma i Bibeln i allmänhet, och i Jesu död i synnerhet, är så viktigt för mig.
Bibeln är ingen lagbok för mig, inte heller är den Guds ord ner på komma och punkt-nivå. Den är, om jag ska försöka uttrycka det enkelt, berättelsen om människans relation till Gud, berättad (åtminstone i GT) ur ett folks perspektiv. Den skyggar inte för något elände, och blundar inte för att vi människor är våldsamma av oss. Utan våldet skulle inte Bibeln teckna en sann bild av vad det är att vara människa och försöka leta sig fram till ett gott och rätt liv. Och mitt i allt eländet (och glädjen, och maten, tempelbyggandet och profeterandet) skiner budskapet om Guds aldrig sinande kärlek till människan igenom. Ja, enligt Bibeln får Gud spel då och då och gör saker som vi aldrig skulle förknippa med kärlek, det är sant. För mig visar det bara att människorna aldrig förmått ta riktigt ansvar för sina handlingar, utan så fort något vidrigt har hänt, såväl av naturliga som onaturliga orsaker, har vi varit snabba att skylla på Gud, eller på någon annan människa, och i så fall straffar Gud kollektivt. Nej, det fungerar inte så, tänker jag, men de bibelstyckena är lika viktiga som de vackra, eftersom de berättar en massa om just människor och hur vår bild av varandra formar vår bild av Gud.
Är Bibeln Guds ord då? Går det ens att tro det om man resonerar som jag? Oh ja! Bibeln är sann, och den är synnerligen inspirerad av Gud. Inte bokstavligen nedskriven, då hade den inte skiftat så i stil och, om vi ska vara ärliga, i sin bild av Gud själv. Men nog har Gud haft ett finger med i spelet, det tror jag definitivt.
Men Jesu död då? Jo, så här tänker jag: På grund av Jesus död i förnedring och smärta har vi en Gud som vet, helt och fullt, vad det är att vara människa. Det finns ingenting som är under Guds värdighet; ingen förnedring, ingen ensamhet, ingen förtvivlan. Allt har Gud själv känt, och därför är just korsdöden så viktig för mig. Därför är också hånet och spottet viktigt. Men var de nödvändiga för frälsningen? Jag vet inte. Nog är det magstarkt att tänka sig att det enda Gud kunde gjort för att rädda oss människor från evig död var att offra sin ende son, och det på det mest förfärliga sätt. Men i det här fallet får jag göra som Luther - lyfta på hatten och gå förbi. Jag förstår inte, men jag är oändligt tacksam.
Bibeln är ingen lagbok för mig, inte heller är den Guds ord ner på komma och punkt-nivå. Den är, om jag ska försöka uttrycka det enkelt, berättelsen om människans relation till Gud, berättad (åtminstone i GT) ur ett folks perspektiv. Den skyggar inte för något elände, och blundar inte för att vi människor är våldsamma av oss. Utan våldet skulle inte Bibeln teckna en sann bild av vad det är att vara människa och försöka leta sig fram till ett gott och rätt liv. Och mitt i allt eländet (och glädjen, och maten, tempelbyggandet och profeterandet) skiner budskapet om Guds aldrig sinande kärlek till människan igenom. Ja, enligt Bibeln får Gud spel då och då och gör saker som vi aldrig skulle förknippa med kärlek, det är sant. För mig visar det bara att människorna aldrig förmått ta riktigt ansvar för sina handlingar, utan så fort något vidrigt har hänt, såväl av naturliga som onaturliga orsaker, har vi varit snabba att skylla på Gud, eller på någon annan människa, och i så fall straffar Gud kollektivt. Nej, det fungerar inte så, tänker jag, men de bibelstyckena är lika viktiga som de vackra, eftersom de berättar en massa om just människor och hur vår bild av varandra formar vår bild av Gud.
Är Bibeln Guds ord då? Går det ens att tro det om man resonerar som jag? Oh ja! Bibeln är sann, och den är synnerligen inspirerad av Gud. Inte bokstavligen nedskriven, då hade den inte skiftat så i stil och, om vi ska vara ärliga, i sin bild av Gud själv. Men nog har Gud haft ett finger med i spelet, det tror jag definitivt.
Men Jesu död då? Jo, så här tänker jag: På grund av Jesus död i förnedring och smärta har vi en Gud som vet, helt och fullt, vad det är att vara människa. Det finns ingenting som är under Guds värdighet; ingen förnedring, ingen ensamhet, ingen förtvivlan. Allt har Gud själv känt, och därför är just korsdöden så viktig för mig. Därför är också hånet och spottet viktigt. Men var de nödvändiga för frälsningen? Jag vet inte. Nog är det magstarkt att tänka sig att det enda Gud kunde gjort för att rädda oss människor från evig död var att offra sin ende son, och det på det mest förfärliga sätt. Men i det här fallet får jag göra som Luther - lyfta på hatten och gå förbi. Jag förstår inte, men jag är oändligt tacksam.
2008-03-23
vissla på bara
Om man är ute efter att bli noterad när man går på stan en söndag, är kaftan ett bra plagg att bära. Idag, på väg hem från högmässan, såg jag människor som pekade, viskade, stannade, drog varandra i ärmarna, stirrade helt ogenerat, vände sig om efter mig, log, rynkade pannan, vände...men mest intressant av allt (och på något sätt lätt oroande, om än komiskt) var alla de yngre män som granskade mig på ett...eh...värderande sätt. Uppifrån och ner, med ett höjt ögonbryn och sneda leenden. En del öppet flörtigt. Och visst, jag känner mig snygg i min kaftan, men inte riktigt som det bombnedslag en del reaktioner antydde. Framförallt brukar väl hela kyrk-grejen inte vara så upphetsande i mångas ögon.
Men som maken roat konstaterade: "Chicks in uniform". Varför skulle det inte gälla just mig? Undrar om det finns någon kalender med kaftanbrudar någonstans? Jag vet ju att det finns en med söta katolska man-präster, så varför inte? Bisarrt.
Men som maken roat konstaterade: "Chicks in uniform". Varför skulle det inte gälla just mig? Undrar om det finns någon kalender med kaftanbrudar någonstans? Jag vet ju att det finns en med söta katolska man-präster, så varför inte? Bisarrt.
2008-03-21
apropå skärtorsdag...
... är ju altaren mycket, mycket vackrare utan dukar, ljusstakar och allt annat pynt som oftast står på. Men utan allt det där blir det förstås inte lika mycket effekt när man klär av dem på skärtorsdagen. Men ändå. De blir liksom för...fjolliga med all spetsen och blommorna. Utan är det mer på allvar.
2008-03-19
jag, fattig syndare...
Kvällens stora garv kom när jag läste den fantastiska rubriken "Pirater stjäl från fattiga låtskrivare" till en debattartikel skriven av den välkände fattiglappen Björn Ulvaeus... Dock skall det noteras att Björn faktiskt konstaterar i artikeln att han säkert i mångas ögon inte är den bäste talesmannen "för de "stackare" som ännu inte tjänat ihop till sitt eget flygplan", vilket ju faktiskt är både insiktsfullt och roligt. Men ändå. Fniss.
2008-03-17
stilla besvikelser (och stora glädjeämnen)
Ska inte stilla veckan vara just stilla?
Det känns som om jag har noterat detta förr, men jag orkar inte kolla i arkivet. Problemet med att jobba i kyrkan är ju att alla sådana saker ställs lite på huvudet - stilla veckan är arbetsintensiv, söndagar och helgdagar är jobbdagar... Men jag ser fram emot senare delen av veckan, just nu är det mest stressigt och jobbigt med en passionspredikan till i kväll att fixa, plus ett paper till min pedagogikkurs.
Och just det ja. Det snöar. Massor. Snöstorm, faktiskt. Det gör det något mindre störande att sitta på jobbet en sådär tolv timmar, men jag är inte vän med vem det än är som bestämmer över vädret. Så, skämtet uppfattat, hahaha, kan vi få tillbaka våren nu, tack? Omedelbums. Kombinationen jeansjacka och snöstorm lämnar en del övrigt att önska.
Men mitt i allt gnäll är jag ändå oerhört glad över en frisk och glad liten familj, hyfsat krya föräldrar, härliga vänner, underbara arbetskamrater och ett i allmänhet mycket bra liv.
Det känns som om jag har noterat detta förr, men jag orkar inte kolla i arkivet. Problemet med att jobba i kyrkan är ju att alla sådana saker ställs lite på huvudet - stilla veckan är arbetsintensiv, söndagar och helgdagar är jobbdagar... Men jag ser fram emot senare delen av veckan, just nu är det mest stressigt och jobbigt med en passionspredikan till i kväll att fixa, plus ett paper till min pedagogikkurs.
Och just det ja. Det snöar. Massor. Snöstorm, faktiskt. Det gör det något mindre störande att sitta på jobbet en sådär tolv timmar, men jag är inte vän med vem det än är som bestämmer över vädret. Så, skämtet uppfattat, hahaha, kan vi få tillbaka våren nu, tack? Omedelbums. Kombinationen jeansjacka och snöstorm lämnar en del övrigt att önska.
Men mitt i allt gnäll är jag ändå oerhört glad över en frisk och glad liten familj, hyfsat krya föräldrar, härliga vänner, underbara arbetskamrater och ett i allmänhet mycket bra liv.
2008-03-14
rea
lollopard i Malmö har rea - pallra dig dit om du letar efter fina barnkläder (och lite vuxenkläder) i glada färger och absolut ljuvlig kvalitet. Jag köpte likadana klänningar till dottern och hennes två kusiner, fast i olika färger. Själv vill jag vääääldigt gärna ha en omlottklänning därifrån, men det får prioriteras bort för tillfället.
Annars är jag faktiskt rätt bra på att köpa saker på rea, det är ytterst sällan jag köper någonting till fullpris. Men denna min kostnadsmedvetenhet går dessvärre lite ut över mitt samvete, då ekologiska och rättvisemärkta kläder sällan är billiga. Fast det känns som om de blir allt vanligare även i de stora kedjornas affärer, och då kan man väl hoppas på att någon gång lägga vantarna på några sådana också.
Men second hand är ju också faktiskt väldigt miljövänligt (eftersom den miljöskadliga effekten "per användning" blir mindre), så jag lugnar mitt samvete (och min plånbok) med att en del sådant också finner vägen in i garderoben.
Annars är jag faktiskt rätt bra på att köpa saker på rea, det är ytterst sällan jag köper någonting till fullpris. Men denna min kostnadsmedvetenhet går dessvärre lite ut över mitt samvete, då ekologiska och rättvisemärkta kläder sällan är billiga. Fast det känns som om de blir allt vanligare även i de stora kedjornas affärer, och då kan man väl hoppas på att någon gång lägga vantarna på några sådana också.
Men second hand är ju också faktiskt väldigt miljövänligt (eftersom den miljöskadliga effekten "per användning" blir mindre), så jag lugnar mitt samvete (och min plånbok) med att en del sådant också finner vägen in i garderoben.
2008-03-12
jajamen (klang och jubelsång)
Igår beslutade kyrkorådet att bevilja min ansökan om att få åka på predikokonferens/fortbildning till USA i fem dagar i sommar. Hurra! Jag är alldeles "ofasteligt" glad! Och idag anmälde jag mig. Häpp.
2008-03-11
recept, eller en kväll med en fyra-och-ett-halvt-åring
Dottern ville baka igår. Mamman var inte hemma, och pappan tyckte att det var för sent (klockan var tjugo i sex). Men dottern insisterade, hon ville hitta på receptet själv, sade hon.
Pappan försökte förklara att ett recept minsann inte var något man bara hittade på, utan att man behövde tänka mycket innan. Dottern hävdade då med bestämdhet att hon minsann hade tänkt länge på det, och att de kunde hjälpas åt att skriva ner det. Allt mer trängd nekade pappan fortfarande. Då försäkrade dottern honom om att hon till och med kunde skriva ner siffrorna.
I det läget hade mamman gett upp skrattandes, men den trötte, och mycket mer principfaste, pappan höll fast vid att det var för sent.
Dottern blev arg och förklarade att hon då minsann tänkte gå och lägga sig, så det så, och pappan sade "Visst, gör du det".
Fem minuter senare var det matdags och en något mulen dotter kom ut från sitt rum. Freden återställd, slaget vunnet av föräldern. Får se om det blir nya drabbningar i kväll...
Pappan försökte förklara att ett recept minsann inte var något man bara hittade på, utan att man behövde tänka mycket innan. Dottern hävdade då med bestämdhet att hon minsann hade tänkt länge på det, och att de kunde hjälpas åt att skriva ner det. Allt mer trängd nekade pappan fortfarande. Då försäkrade dottern honom om att hon till och med kunde skriva ner siffrorna.
I det läget hade mamman gett upp skrattandes, men den trötte, och mycket mer principfaste, pappan höll fast vid att det var för sent.
Dottern blev arg och förklarade att hon då minsann tänkte gå och lägga sig, så det så, och pappan sade "Visst, gör du det".
Fem minuter senare var det matdags och en något mulen dotter kom ut från sitt rum. Freden återställd, slaget vunnet av föräldern. Får se om det blir nya drabbningar i kväll...
2008-03-10
är predikstolen en megafon?
Det är kanske en ledande fråga, men tanken har väcks rätt så tydligt efter att ha lyssnat på en predikan igår som hölls ur ett, i mina ögon (eh...öron), extremt jag-perspektiv, och där predikantens tolkningar uppenbarligen var de enda rätta. Och när man då inte håller med om allt vad h*n säger, blir det lite besvärligt att lyssna, och framförallt svårt att ta till sig av det goda som sades.
Jag vet ju att en predikan alltid är personlig på det sättet att den kommer ur predikantens egen tro, kunskap och vilja att förkunna. Man väger orden på guldvåg, men kommer ändå aldrig komma ifrån att samma ord inte nödvändigtvis betyder samma sak för mig som för den som lyssnar. Men jag tycker ändå att det blir jobbigt när en predikant så tydligt polemiserar mot en del av våra centrala lärosatser och dessutom gör det ur ett så tydligt "jag tycker"-perspektiv. Ifrågasättande och problematiserande kan ha sin plats i en predikan, men inte polemiserande. Eller är det jag som är trist och gammeldags?
Jag vet ju att en predikan alltid är personlig på det sättet att den kommer ur predikantens egen tro, kunskap och vilja att förkunna. Man väger orden på guldvåg, men kommer ändå aldrig komma ifrån att samma ord inte nödvändigtvis betyder samma sak för mig som för den som lyssnar. Men jag tycker ändå att det blir jobbigt när en predikant så tydligt polemiserar mot en del av våra centrala lärosatser och dessutom gör det ur ett så tydligt "jag tycker"-perspektiv. Ifrågasättande och problematiserande kan ha sin plats i en predikan, men inte polemiserande. Eller är det jag som är trist och gammeldags?
luften är full av bollar
Det är mycket i prästflickans liv just nu. Påsken närmar sig som bekant med stormsteg, vilket naturligtvis påverkar en kyrkmänniska en hel del.
Jag är synnerligen trött på att fasta, men nu är det mindre än två veckor kvar, så jag (vi) håller ut.
Jag väntar på slutgiltigt besked om Amerikaresan, och det bör komma i morgon, så håll gärna tummarna!
I morgon kväll ska jag också gå och se Riverdance med min mor, vilket ska bli mycket trevligt. Mest för att det är något trevligt att göra med mamma, själva Riverdance-grejen känns lite...gammal, men det blir nog kul.
Och just det ja, förra veckan var jag på en tvådagars streber-kurs. Nej, inte riktigt, men två dagar om arbetsmiljölagstiftning, arbetstidslagstiftning och dylikt, för chefer, fackliga förtroendemän och -kvinnor samt sådana som ska vicka som chefer (dvs sådana som jag). Det var faktiskt riktigt intressant och givande. Jag åkte dit med låga förväntningar, men de kom tack och lov helt på skam. Skönt.
Jag är synnerligen trött på att fasta, men nu är det mindre än två veckor kvar, så jag (vi) håller ut.
Jag väntar på slutgiltigt besked om Amerikaresan, och det bör komma i morgon, så håll gärna tummarna!
I morgon kväll ska jag också gå och se Riverdance med min mor, vilket ska bli mycket trevligt. Mest för att det är något trevligt att göra med mamma, själva Riverdance-grejen känns lite...gammal, men det blir nog kul.
Och just det ja, förra veckan var jag på en tvådagars streber-kurs. Nej, inte riktigt, men två dagar om arbetsmiljölagstiftning, arbetstidslagstiftning och dylikt, för chefer, fackliga förtroendemän och -kvinnor samt sådana som ska vicka som chefer (dvs sådana som jag). Det var faktiskt riktigt intressant och givande. Jag åkte dit med låga förväntningar, men de kom tack och lov helt på skam. Skönt.
2008-03-04
ååååå, är det sant?
Det kanske verkligen blir av nu. Jag har inte ens vågat hoppas att det kommer gå vägen, och det är verkligen för tidigt att ropa hej, men det ser bra ut. Men det finns fortfarande mycket att hålla tummarna för. Men det vore så kul!
2008-02-26
musiken i mitt liv
Jonatan utmanade mig:
Den nya utmaningen går ut på att man ska lista fem låtar som man förknippar med någonting annat. Det kan vara en period i livet, en person, en känsla eller... vad som helst egentligen. Du listar alltså låtarna samt berättar vad du förknippar dem med.
1. Ein bisschen Frieden. Tysk melodifestivalsvisa som i Sverige nog mest är känd som En liten fågel. Den sjöng jag som sexåring (?) högt och klart på Solliden (slottet på Öland) så att mormors ögon tårades och morfar var stolt som en tupp. I caféet. Kan tänka mig att det fanns en och annan där som gärna hade sluppit min redan då höga stämma, men de som spelade roll var glada. Så glada faktiskt att mormor skulle få ett kassettband (Posten hade på den tiden band med tillhörande kuvert, så att man kunde spela in en hälsning och skicka, mycket charmigt) med mig sjungandes sången, men vi hann aldrig skicka det eftersom hon dog hastigt. Vemodiga minnen.
2. Buffalo Stance - Neneh Cherryh. Jag köpte hela Raw Like Sushi när jag var på konfaresa i Eastbourne 89, och fortfarande kan Buffalo Stance framkalla känslan av ensamhet. Det var ingen särskilt kul resa, men redan då hade jag god musiksmak ;o)
3. Wind of Change - Scorpions. Jaja, där kom god smak och bet mig i örat. För mig är den här låten på något sätt motsatsen till (egentligen oerhört mycket bättre) Buffalo Stance, eftersom den är förknippad med gymnasiet, nära vänskap och massor med kul. Framförallt ser jag skolan Nic's trappor med de gråblå räckena framför mig.
4. Once upon a Dream från Askungen (eller är det Törnrosa). Tro det eller ej, men detta är min och makens bröllopsvals. Den och bröllopsvalsen ur Gudfadern. Härliga, glada minnen, vår bröllopsfest var fantastisk!
5. Härlig är jorden, psalm 297. Jag tror alla präster, och de flesta kyrkisar, har minnen till den här psalmen. För mig är den speciell eftersom den har gjort en resa inom mig; från absolut avsky under många år efter min älskade mormors begravning (mm, den spelades på fiol), till att idag vara en av mina favoriter, mest för att den är så starkt förknippad med min prästvigningsdag, då vi samlades utanför kyrkan och sjöng så att hela Luleå måste ha hört, men även för att den helt enkelt är så härlig att sjunga.
Sedan finns det en massa hedersomnämnanden: egenkomponerade truddelutter till dottern, folkmusik som för mig tillbaka till Jonatans och A's soffa i Lund, Peterson-Berger som omedelbart placerar mig på Frösön,franska chansoner på gitarr som gör att jag hamnar under Eiffeltornet och blir friad till, Ace of Bases The Sign som förföljde mig en hel tågluff... Ja, det finns mycket.
Men jag låter bli att skicka vidare. Ta dock gärna upp tråden om du vill!
Den nya utmaningen går ut på att man ska lista fem låtar som man förknippar med någonting annat. Det kan vara en period i livet, en person, en känsla eller... vad som helst egentligen. Du listar alltså låtarna samt berättar vad du förknippar dem med.
1. Ein bisschen Frieden. Tysk melodifestivalsvisa som i Sverige nog mest är känd som En liten fågel. Den sjöng jag som sexåring (?) högt och klart på Solliden (slottet på Öland) så att mormors ögon tårades och morfar var stolt som en tupp. I caféet. Kan tänka mig att det fanns en och annan där som gärna hade sluppit min redan då höga stämma, men de som spelade roll var glada. Så glada faktiskt att mormor skulle få ett kassettband (Posten hade på den tiden band med tillhörande kuvert, så att man kunde spela in en hälsning och skicka, mycket charmigt) med mig sjungandes sången, men vi hann aldrig skicka det eftersom hon dog hastigt. Vemodiga minnen.
2. Buffalo Stance - Neneh Cherryh. Jag köpte hela Raw Like Sushi när jag var på konfaresa i Eastbourne 89, och fortfarande kan Buffalo Stance framkalla känslan av ensamhet. Det var ingen särskilt kul resa, men redan då hade jag god musiksmak ;o)
3. Wind of Change - Scorpions. Jaja, där kom god smak och bet mig i örat. För mig är den här låten på något sätt motsatsen till (egentligen oerhört mycket bättre) Buffalo Stance, eftersom den är förknippad med gymnasiet, nära vänskap och massor med kul. Framförallt ser jag skolan Nic's trappor med de gråblå räckena framför mig.
4. Once upon a Dream från Askungen (eller är det Törnrosa). Tro det eller ej, men detta är min och makens bröllopsvals. Den och bröllopsvalsen ur Gudfadern. Härliga, glada minnen, vår bröllopsfest var fantastisk!
5. Härlig är jorden, psalm 297. Jag tror alla präster, och de flesta kyrkisar, har minnen till den här psalmen. För mig är den speciell eftersom den har gjort en resa inom mig; från absolut avsky under många år efter min älskade mormors begravning (mm, den spelades på fiol), till att idag vara en av mina favoriter, mest för att den är så starkt förknippad med min prästvigningsdag, då vi samlades utanför kyrkan och sjöng så att hela Luleå måste ha hört, men även för att den helt enkelt är så härlig att sjunga.
Sedan finns det en massa hedersomnämnanden: egenkomponerade truddelutter till dottern, folkmusik som för mig tillbaka till Jonatans och A's soffa i Lund, Peterson-Berger som omedelbart placerar mig på Frösön,franska chansoner på gitarr som gör att jag hamnar under Eiffeltornet och blir friad till, Ace of Bases The Sign som förföljde mig en hel tågluff... Ja, det finns mycket.
Men jag låter bli att skicka vidare. Ta dock gärna upp tråden om du vill!
2008-02-23
kampen mot ondskan
Att tro att djävulen finns är väl inte särskilt...modernt. Men det gör jag. Det är lite för viktigt, helt enkelt. Och om det predikar jag i morgon. Predikan finns här, läs gärna!
2008-02-21
prästchic
Eh, what? Jag promenerar omkring på stan i Stockholm på jakt efter en födelsedagspresent till maken, och vad får jag se? På grandpa på Kungsholmen säljer de uppenbarligen prästskjortor. Tillverkade av Whyred. Det är ju inte utan att man undrar lite. Jag misstänker ju att det är en konstig slump att designerna på Whyred bara råkade komma på en "ny" krage som ser ut precis (nästan i alla fall, frimärksöppningen var lite i smalaste laget) som en prästskjorta. Men det förstås, nu kan man känna sig lite småtrendig när man går "avkragad" på stan...
2008-02-20
homeward bound
I've had a couple of days off, and spent them on a trip to my former home town, and capital of Sweden, Stockholm. Not that I've actually have seen a lot of this fantastic city this time, since I've been cooped up at the home of one of my best friends, doing near to nothing.
But that's the point of great friendship, isn't it? When you don't really feel the need of activity, when it's fine just sitting in a sofa all the day, almost not talking, while more or less coughing and sneezing children crawl all over us. And when you leave, it feels like days well spent, although my back aches from sleeping on the floor and my very sleepy eyelids keep getting in the way of what ever I'm watching, since I'm not accustomed to the habits of a seven month baby any more (and especially said baby's habit of waking up far, far too early in the mornings). Yes, days well spent.
And I even got to co-arrange a surprise party for my husband's 37th birthday, got to meet some of my favourite ex-co-workers, and talk to some of the fantastic kids that were my main concern when working in my former parish. Days well spent indeed.
And J, here's the very public excuse: I just delivered those earrings, E, it was Js idea and she paid for them. So thank her. I'll just stand here with the stupid hat on.
But that's the point of great friendship, isn't it? When you don't really feel the need of activity, when it's fine just sitting in a sofa all the day, almost not talking, while more or less coughing and sneezing children crawl all over us. And when you leave, it feels like days well spent, although my back aches from sleeping on the floor and my very sleepy eyelids keep getting in the way of what ever I'm watching, since I'm not accustomed to the habits of a seven month baby any more (and especially said baby's habit of waking up far, far too early in the mornings). Yes, days well spent.
And I even got to co-arrange a surprise party for my husband's 37th birthday, got to meet some of my favourite ex-co-workers, and talk to some of the fantastic kids that were my main concern when working in my former parish. Days well spent indeed.
And J, here's the very public excuse: I just delivered those earrings, E, it was Js idea and she paid for them. So thank her. I'll just stand here with the stupid hat on.
2008-02-14
det blir lite tyst
Prästflickan är ledig i nästan en vecka och tänker åka till Stockholm med familjen för att hälsa på vänner. Det blir bra, det.
2008-02-10
fall
Jag tror på hela FN-projektet. Jag tror verkligen att det är bra att ha en plats, och en organisation, där representanter för hela världen samlas och pratar om sådant som är viktigt för hela världen. Egentligen tror jag på det.
Men.
När jag ser dokumentärer som den jag just sett på Kunskapskanalen, om Darfur och FNs totala handlingsförlamning, blir jag bara så ledsen och arg och frustrerad. 4 år och hur många hundratusen döda som helst, och ingen gör något. Ingen är väl för mycket sagt, egentligen, visst fanns det de som såg och försökte påverka det internationella samfundet att ingripa, men politisk kohandel och egennytta kom emellan.
Något måste ju göras åt systemet. Gång på gång förlamas Säkerhetsrådet av medlemmars veto (och hur kommer det sig att Ryssland och Kina alltid ska skydda alla skurkar?), gång på gång vägrar medlemsstater att betala det som de har lovat. Urk, det är så man kan kräkas.
Världen är fallen. Även FN består av en massa fallna människor, söndriga och sig själva, sitt folk och sitt land närmast. När ska vi lära oss att grannen är lika viktig som jag?
Men.
När jag ser dokumentärer som den jag just sett på Kunskapskanalen, om Darfur och FNs totala handlingsförlamning, blir jag bara så ledsen och arg och frustrerad. 4 år och hur många hundratusen döda som helst, och ingen gör något. Ingen är väl för mycket sagt, egentligen, visst fanns det de som såg och försökte påverka det internationella samfundet att ingripa, men politisk kohandel och egennytta kom emellan.
Något måste ju göras åt systemet. Gång på gång förlamas Säkerhetsrådet av medlemmars veto (och hur kommer det sig att Ryssland och Kina alltid ska skydda alla skurkar?), gång på gång vägrar medlemsstater att betala det som de har lovat. Urk, det är så man kan kräkas.
Världen är fallen. Även FN består av en massa fallna människor, söndriga och sig själva, sitt folk och sitt land närmast. När ska vi lära oss att grannen är lika viktig som jag?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)