veta bäst

Det bara slog mig.
En del föräldrar är våldsamt upprörda över att staten lägger sig i deras barnuppfostran med lagar om t.ex. barnaga, bältestvång i bil, föräldraledigt eller vad det nu kan vara. Och visst, i en perfekt värld hade ingen av dessa lagar behövts. I en perfekt värld hade alla föräldrar varit kloka och hänsynsfulla, alla barn lydiga men samtidigt vetgiriga osv osv. Men vår värld är inte perfekt.
Eftersom vi inte kan kontrollera vem som ska få skaffa barn (utom vad gäller adoptioner) måste följaktligen staten, för barnens skull, kringgärda familjer och föräldrar med massor med lagar och regler, för att i möjligaste mån skydda barnen från eventuellt dåliga familjer de aldrig bett om att bli födda in i. Bra familjer behöver inte bli så gräsligt upprörda över detta, eftersom det handlar om att möjliggöra för de svagaste och mest skyddslösa att överleva. Ibland misslyckas staten, dessvärre, men ganska ofta räddas barn från föräldrar som inte förtjänar att ha barn. Och det är gott.

idag är det trött

Igår var det fest hos gode vännen degrell, idag är det trött. Men the show must go on, nu sitter jag på expen och ska förbereda ett dop och en gudstjänst på äldreboende. Herre, giv mig styrka.

till slut

Om två veckor kommer goda vännerna på besök. Det ska bli så kul! Ser verkligen fram emot att träffa lillsnorpan, leka med storebror, visa vårt fina Malmö och naturligtvis Köpenhamn. Dottern ska visa Tivoli, och så klart sin tjusiga säng.

Vi bor inte världens största land, och är inte världens fattigaste eller mest upptagna människor, men ändå är det jämt så svårt att få till träffandet. Fast det är klart, desto roligare då när det verkligen funkar!

om ordens betydelse...

...skriver Nima Daryamadj alldeles lysande i dagens Aftonbladet. Jag skrattade högt, även om det egentligen är rätt så sorgligt.

en svår dag

Du kan ha allt, och ändå inget.
Till slut är du ensam kvar.
Livet som du trodde det är över.
Det som är närmast är en filt över axlarna eller ett vårdbiträdes professionella omtanke.

Du kan ha allt, men ändå inget.
Kärleken hindrar inte söndring.
Livet som du trodde det skulle bli, kanske aldrig ens kom.
Närmast? Kom inte nära.

Du kan ha allt, men ändå inget.
Arbetar bort din familj.
Pengar som gräs, men om natten är det fortfarande mörkt.
Närmast är ensamheten, men kanske den går att köpa bort?

Du kan ha allt, men ändå inget.
Du kan ha inget, men hela världen i din hand.
Vem bestämmer? Vem för ordet?
Det finns i alla fall en som lyssnar.

och domen blir...jaha...

Så kom den hett efterlängtade IKEA-katalogen till slut. Och precis som förra året känner jag ett enda stort "jaha" när jag nu har bläddrat igenom den.
Vad hände med alla djärva smarta lösningar som fick en att utropa "åh"?
Vart tog alla skojiga smågalna designade barnmöbler vägen?
Varför kommer det inga nya snygga matstolar eller varför inte det jag mest av allt vill ha nu: ett snyggt vitrinskåp som inte är jättestort eller av stål och glas?

Nä, IKEA, småtrist. Men naturligtvis kommer katalogen placeras på "sin" plats, plockas fram ohemult ofta och tjäna sitt syfte. Inspirerande - nja. Nyttig - säkert.

svensk moral?

Anna lyfter upp en fruktansvärd del av den svenska exporten: vapnen. Att svenska företag är framgångsrika vapenproducenter är väl välkänt, liksom att de inte ska exportera dem till krigförande länder och/eller länder som inte respekterar mänskliga rättigheter. Mindre känt kanske är att det förbudet bryts konstant, och inte bara vad gäller länder där krigförandet kan sägas vara en "tolkningsfråga" (med det menar jag länder där det förekommer "väpnade konflikter", men inte regelrätta krig mellan stater). Sverige är idag världens nionde största vapenexportör, och till exempel raketgeväret Carl Gustaf har använts i Burma, Kambodja, Sri Lanka, Vietnam, Indien och Irak.

Att fördöma staters bristande respekt för mänskliga rättigheter och samtidigt exportera vapen till dessa är värsta formens hyckleri, och jag sörjer över att detta inte uppmärksammas mer.

Läs mer hos Anna, hos Svenska Freds, och Kristna Freds.

riktigt otäckt

Håller på och läser Hanne-Vibeke Holsts Kungamordet. Riktigt, riktigt otäck läsning om en manipulerande kvinnomisshandlare till politiker, hans hustru och en massa andra människor i det politiska toppskiktet i Danmark. Fiktivt, men med verklighetskänsla. Usch och fy, det kryper under huden på en.

änglaskolan

Norska prinsessan Märtha Louise startar änglaskola. Ja, jisses. Vad ska man säga?
För det första: änglar ska vara Guds budbärare. De talar med Guds röst. Då borde det inte krävas en treårig utbildning för att få kontakt med dem.
För det andra: det handlar om en del pengar. Så klart. Pengar för att komma i kontakt med änglar. Suck. Det vore väl naivt att hoppas på lite välgörenhet, men nog borde Harald ha råd att försörja henne med sitt apanage (om hon mot all förmodan inte får eget), eller? Att göra pengar på människors andliga längtan är läbbigt. Men att döma människor till helvetet, som den här pastorn, är väl att ta i.

till slut kom döden och hämtade honom

Ingmar Bergman är död. En legend har gått ur tiden.

garderar mig för besvikelsen

Tänk om den inte kommer idag?
Tänk om den bara delas ut till ståkkhålmarna idag?
Tänk om vi måste vänta ytterligare några dagar, kanske en vecka?

Lika bra att utgå från att den inte kommer.

Men jag ringer hem och ber maken se till att det inte finns någon "ingen reklam, tack"-skylt på vår dörr. För säkerhets skull.

familj, släkt och annat konstigt/skojigt

I lördags firade vi mammas 60-årsdag med ordentligt släktkalas. Som säkert nämnts tidigare här på bloggen är min familj synnerligen brokig, och det mest gemensamma draget för oss är att vi...eh...liksom inte är släkt, egentligen. Skilsmässor, styvfamiljer, jättenära vänfamiljer osv har orsakat en familj som är stor, kärleksfull och i stort sett utan blodsband. Så på festen igår fanns mina två systrar (varav en formellt sett är en halvsyster), min mamma, min dotter och min moster. Där tar de med blodsband till mig och min mor slut. Sedan var mina "bröder" där, liksom mina "systrar". Extramammorna var naturligtvis där, liksom styvstyvfarmor och styvstyvfarbror med hustru. Styvstyvsyster med familj var där, och goda grannar som liksom växt ihop med familjen. Ja, ni förstår.

I vilket fall som helst var det en härlig tillställning. Mamma sken som en sol, hon trivs allra bäst mitt bland alla dem hon älskar, och det var underbart att träffa alla igen. Dotterdottern var en riktig pärla hela kvällen (inte så lätt för en snart fyraåring att fixa hela mingel-grejen, men hon gjorde det med den äran) och beundrades också storligen (fattas bara annat).

Jag hoppas att jag blir omgiven av lika mycket kärlek när jag fyller 60.

Vad hon fick? Av döttrarna fick hon chokladprovning (tillsammans med oss alla tre) och en hammock. I övrigt var det gott om vaser, tjusiga pennor och annat trevligt. Och massor och massor med blommor.

heja irak!

Härligt för världens alla irakier att få fira något positivt! Det är så här fotboll ska fungera, ge glädje och hopp åt de som behöver det. Grattis till segern, Irak!

matt, mätt och nöjd

Har haft barnets två små kusiner här i ett dygn. Det har varit trevligt, men det var ju onekligen rätt skönt när tempot saktade ner igen, med bara ett barn att ta hand om. Det bli liksom så mycket med tre barn (en nyss fyra, en snart fyra och en ett och ett halvt) i en ganska liten lägenhet, gjord mindre av en massa lådor och prylar överallt. Mycket ljud, mycket leksaker, mycket missnöje och mycket skratt.

Nåja, har ätit en överdådig middag bestående av hämtmat från den lokale vietnamesen (vietnamesisk mat är supergod, jättefräscht!), druckit ett glas vin, och just skrivit färdig predikan (finns redan på prästflickealster) för högmässan på söndag. I bakgrunden Faithless, ironiskt nog. Livet är rätt bra ändå.

forskat en smula

Efter att ha hört en hel del om trilog-predikan på Nyhemsveckan (Ulf Ekman, Oasrörelsens Hans Weichbrodt och en pingstpastor jag inte känner till), och läst en massa om och inför Oas i Skövde, började jag forska lite runt Oasrörelsen. Jag har inte riktigt engagerat mig, inte orkat bli upprörd över vad som uppenbart är mer hänsynstagande till kvinnoprästmotståndare än till kvinnliga präster, men nu blev jag till slut tillräckligt nyfiken.

På hemsidan listas en hel massa människor i olika egenskaper. Det finns medarbetare, ledarskap, inspiratörer och teologiska rådgivare. Både kvinnor och män, men så vitt jag kan se inte en enda kvinnlig präst (trots att det från oas-håll ofta hävdas att det finns många kvinnliga präster med på deras möten, är dessa följaktligen inte representerade överhuvudtaget i någon officiell roll). Många av de manliga prästerna är kända kvinnoprästmotståndare, och när jag grävde ytterligare lite mer visade sig samtliga präster (jag kan ha missat någon), utom Hakon Långström, ha skrivit på Yngve Kalins prästdeklaration mot välsignelse av partnerskap. Och bland talare och seminariehållare i Skövde återfinns dekaner inom Svenska kyrkans fria synod och personer engagerade i Frimodig kyrka.

Guilt by association, kanske någon tycker, men för mig blir det för många indicier som pekar åt samma håll. För mig är lojalitet med kyrkans ordning enormt viktigt, och för mig blir då konsekvensen att jag inte vill stödja ett sammanhang där så många verkar, i mina ögon, ha en annan mening. Andra kan välja till eller från som de vill, Kristus finns garanterat även hos Oas. Men jag kommer inte sätta min fot där, tyvärr.

historisk och ruskig semesterläsning

Vi köpte några böcker i Egland. Inte för att det längre lönar sig, utan för att utbudet är så mycket större, speciellt om man är lite förtjust i den allt mer växande "historiska deckare"-genren.
Igår avslutade jag den andra av dem: The Last Days of Newgate, av Andrew Pepper. Mycket spännande, hyperbrutal och fascinerande historia om polismannen (nåja) Pyke, som är någon slags 1800-talsvariant av Bond, men mycket,
mycket mindre gentlemannamässig. Rekommenderas!
Den första boken var The Devil in Amber: a Lucifer Box Novel, av Mark Gatiss, vilken dessvärre var lite av en besvikelse. Den första Lucifer Box-boken The Vesuvuis Club gillade jag skarpt, men den här kändes lite tröttare, och var smockfull av ockultism, vilket jag av förståeliga skäl har svårt för.

de kreativa projekten

Äntligen bilder på semesterns kreativa projekt. Ovanfrån och ner:

1. närbild på slottets dörr in till kojan under. Som ni ser har dottern redan inrett ;o)

2. slottet sett från rummets dörr. Närmast garderoben (målad med tavelfärg) hänger normalt en repstege,

3. hallens galna fondvägg. Extrem närbild så att ingen ser röran runtomkring, hehe.

På slottsväggen man inte ser (den mot fönstret) fick lilltjejen måla blommor. Kanske inte det snyggaste tillägget till slottet, men definitivt det som gjorde henne lyckligast.

första dagen av resten av mitt liv

Fast det är det ju alltid...

Idag har jag börjat jobba. Semestern är slut, och ingen större ångest över det. När jag ser tillbaka har jag gjort det jag föresatte mig att göra, och det är bra. Ingen stress, men mycket som har hänt. Och i och med att vi nu bor som vi gör, med vänner så nära, kommer semesterkänslan inte försvinna i första taget.

Jag fruktade att det skulle ligga tio begravningslappar, fem dop oich lika många vigslar i mitt fack när jag kom, men där låg endast en begravningslapp och tre dop. Skönt. Inte lika stressigt med samtal då, och lite tid att landa här igen. Än så länge är det lugnt, men är det lugnet före stormen?

rätt till religion

Väl talat, Anna, i Expressen. Den sekulära fundamentalismen är, i mina ögon, lika hotfull som den religiösa. Och att de gärna skulle ta bort religionsfriheten är logiskt, eftersom den garanterar människor en rätt till religion, likaväl som en rätt från religion. Men båda är lika viktiga. Att utöva sin religion utan påtryckningar, hån eller rena hot är grundläggnade för ett demokratiskt samhälle, och det är något som jag, och många med mig, upplever brister i dagens Sverige. Vi hotas tack och lov sällan, men alltför ofta ses religiösa som dumma, mindre vetande, oupplysta, gammeldags eller vad det nu kan vara för tillmäle som används. Det verkar vara fritt fram för att kalla oss vad som helst. Därför är religionsfrihetslagstiftningen viktig. Inte för att klämma åt varenda grälsjuk ateist, utan för att markera rätten att ha en tro och utöva den, oavsett vad de sekulära fundamentalisterna säger.

festlig och konfliktfylld lördag

Igår kom vänner från gamla byn på besök. Härligt att träffa dem igen, just de grannarna har vi saknat en hel del. Barnen lekte och lekte, vi vuxna pratade och pratade. Mysigt med människor som man egentligen inte har känt så länge med verkligen trivs med.

På kvällen lämnade vi barnet hemma i sin mosters ömma vård. De lekte, läste, gick ut på festivalen. Moster skämde bort sitt enda syskonbarn rejält, och barnet trivdes förstås som fisken i vattnet.

Vi å andra sidan gick på fest i Ystad. Den var väl helt ok, men oerhört hetsiga diskussioner om ämnen som vi verkligen inte kommer överens om, eller någonsin kommer komma överens om, präglade kvällen. Rätt så kul egentligen, men stämningen blev lite hätsk tidvis. Det jobbiga med dylika diskussioner (just den här var om politiska ideologier) är att minst hälften av vad det man diskuterar handlar om vad man tillskriver den andra för åsikter, snarare än vilka åsikter den personen verkligen har.
Vi blev således "kommunisterna", som skulle liksom ställas till svars för alla brott Stalin och Pol Pot någonsin gjort, medan vi kämpade för att få igenom
1. att vi inte är kommunister och
2. att det inte går att jämföra nazism och kommunism enbart genom att "räkna kroppar" och att i så fall ska man ta sig en allvarlig titt på religioner och ekonomiska ideologier som kapitalism eller neo-liberalism också.
Vi misslyckades, men å andra sidan lyckades inte de andra övertyga oss heller ;o)

unge greve dracula

För övrigt, som småbarnsmamma har man vissa fördelar. Förutom de rent uppenbara förstås, ha barn och så. Just nu menar jag att man får se en massa roliga barnprogram, och favoriten för tillfället är Unge greve Dracula, som sänds i Hej, hej sommar. Hysteriskt roligt! Se!

festival

Det är festival här nu. Möllevångsfestivalen, med sloganen "För folket, av folket". Ja, vänstervibben är rätt stor. Det är folkligt och mysigt, massor med små matstånd med vegetarisk och/eller latinamerikansk mat, många bra men okända band, bord med hemmadesignade prylar, fair-trade-gata, konstgata... Det känns verkligen att folk som bor här är engagerade, och det är en välsignad brist på öltält, langosvagnar och playboy-t-shirts. Dessutom är folkblandningen väldigt skojig, från backpacker-rastas till hårdfestande limhamnskids, förortsbrudar av alla färger, små latinska tanter och motorcykelknuttar. Och alla åldrar också, massor med barn och gamla. Ja, bra festival det här.

semesterspurt

Tillbaka från London. Vi hade bra väder, trängdes med alla turister längs Oxford Street, satt i St James' Park och njöt, drack kaffe på Starbucks (ja, ett rätt så ondskefullt företag, men ack, så gott kaffe), handlade böcker och småsaker till barnet, gick på pub, förundrades på Tate Modern... bra semester, helt enkelt.

Nu är vi hemma, och det är också väldigt skönt. Sista tre dagarna på min semester ska spenderas med en massa umgänge och minimalt med måsten.

swish - nu flyger vi!

I morgon bär det av västerut, till mesta "resa-bara-några-dagar-för-att-koppla-av-staden" - London. Det känns angeläget att det verkligen är en liten bit bort, därför åker vi utomlands, och, usch och fy, flyger (ur miljöetisk aspekt, annars är det fruktansvärt kul att flyga), och det är lika angeläget att det är en stad vi kan, för att kunna koppla av sightseeing-impulsen. Alltså London i tre dagar. Det ska bli härligt!
Dottern flyttar under samma tid till kusinen i Sydskåne. Hon tycker också att det ska bli riktigt kul.

Vi är nog, i ärlighetens namn, rätt trötta på varandra just nu, vuxna och barn. Raseriutbrotten är aldrig långt borta för dottern för ögonblicket, och vi reagerar väl inte riktigt så moget som vi skulle önska. Det blir en del ultimatum, en del lirkande och en del "äh, jag bryr mig inte". Lite frånvaro kommer nog göra oss alla gott.

Annars förflöt helgen under relativ harmoni. Vi passade mammas hus, hund och katt i Helsingborg och tog det väldigt lugnt. Även det välgörande, inga måsten utan bara en trevlig utflykt till Fredriksdal, bad i barnpoolen i trädgården och god mat.

ljuva österlen

Igår var vi iväg och besökte vänner i Onslunda på Österlen.

När barnen behövde roas tog vi en sväng till Brösarps backar, sedan Haväng. Utflykten avslutades med mathandlande i Kivik. Sedan tillbaka till Onslunda för mat, lek och spel. Hemma sent, sent.

Nog är det vackert där ute. Jag förstår alla dem som vallfärdar dit, men för mig är det för tyst, avlägset och puttinuttigt. Men ett besök då och då gör själen gott.

meckar-maria buller och bång

Hum di dum...rita konturer...såga dem. Regnar. Hann in med slottsbitarna. Slipa, slipa. Host. Damm i näsa, ögon och hals. Slipa lite till. Skruva ihop. Måla, måla, måla. Vänta. Sätta fast regel i väggen. F*n. Bara puts, inget grepp för skruven. Fixa lite mer. Borra, borra. Ah. Tegel. Bättre grepp, hopplöst att borra i.
Mäta. Hm. Skarva. Skuva lite till. Undrar när det här blir klart. Om det blir klart. Fixa lite till.

nynnar

Maken är på bio: Transformers, gubevars.
Jag glor på tv och nynnar: Informer, dadadada. Nittiotalsdansdänga studsar runt i huvet. Jaja.

Annars är det rätt mycket stiltje. Idag var vi återigen i Folkets park: såg trollkonstnärshow (alla barn var superengagerade - hur kul som helst), barnet badade och red ponny. Vi slappade.
Sedan åkte vi till Silvan och handlade spånskiva till slottet. I morgon ska det ske, om nu vädret håller i sig.

På tv: So You Think You Can Dance. Alla dessa verklighetssåpor med möjlighet att göra bort sig. Enda förmildrande omständigheten är väl att de numera är så många att man inte har en chans att komma ihåg de stackarna. Och ändå tittar jag. Men roligast är de riktigt duktiga, de som verkligen överraskar. Snart slår jag över till American Idol...

om bakverks namn och rätten att vara en buffel

Det pratades som sagt en hel del i kväll, och vi kom in på det infekterade ämnet chokladbollar. Ja, jag kallar dem chokladbollar. Inget annat. Dessutom tycker jag att det är ohyfsat, okänsligt och rent ut sagt korkat att kalla dem något annat.
Jag kan tänka mig att en och annan av er som läser detta håller med. Andra kanske inte gör det, och kanske rent av blir lite förnärmade över att kallas korkade. Alltså tänker jag förklara just varför du som kallar chokladbollar för... det andra ordet, är dum.

1. Chokladboll beskriver vad bakverket smakar och ser ut som. Ett fullständigt logiskt namn alltså.
2. Ingen människa har rätt att medvetet kränka någon annan. Många människor blir kränkta av att bakverken ifråga kopplas till en viss etnicitet, alltså ska vi låta bli att göra det.
3. N-ordet är mycket riktigt ett ord som från början endast beskrev en färg. Inte längre. Ända sedan plantagetiden i Amerika har ordet kommit att förknippas med förnedring och slaveri. Inget ord vi ska använda, alltså.
4. Att en del människor använder n-ordet om sig själva ger ingen annan rätt att använda det om någon annan. Det är deras val, inte ditt. På samma sätt som ingen har rätt att förolämpa någon annan med att kalla den tex bimbo, men en del av oss emellanåt kan använda det om oss själva.

Räcker det? För mig är det mycket underligt att människor blir så upprörda över just den här lilla, enkla namnförändringen. Varför är det så vansinnigt viktigt att ha rätt att vara en buffel?

Ja, jag är politiskt korrekt. Jag är stolt över att vara det, för det innebär att jag inser att ord och namn har makt att såra, men också att lyfta upp. Att attityder och lagar måste ändras för att passa en förändrad värld. Att alla människor ska behandlas lika, med lika rättigheter och skyldigheter. Det är inte klyschor, det handlar om människovärde och demokrati. Är det något som ska hånas? Jag tycker inte det.

Och på tal om: n-ordet (eller den värre varianten, rättare sagt) begravdes i USA *ler*

ännu en dag i ett liv

Fint väder idag. Känns konstigt.

Dagen som den blev: passa kompis barn på förmiddagen (hon och dottern ömsom slogs, ömsom kramades) och tillverkning av spargrisar i papier maché (ja, hade ju en massa tapetklister över), sedan glass på stan och lite fönstershoppande. På kvällen besök av vän: äta mat (sallad med tomater, rödlök, fetaost och matvete, till efterrätt snabbcheesecake) och prata strunt. Skönt och avslappnat.

skolval - vilken pina!

Dottern fyller fyra i höst. Det innebär att det bara är två år kvar tills hon börjar i förskoleklass, vilket i sin tur innebär att det, usch och fy, faktiskt börjar bli dags att faktiskt tänka på vilken skola hon ska gå på.
Två år tidigare! Huvva. Hur ska vi veta vad som kommer passa henne då? Men det är bara att inse att det är så här det är. Tur vi inte är hysteriskt statusmedvetna och bor i Stockholm (längre) då hade vi väl varit igång med detta för, eh, fyra år sedan...

Nåja. Vi surfar runt på skolornas hemsidor, och det tar inte lång tid innan ett mönster utkristallerar sig: språk och hälsa, språk och hälsa, språk och hälsa. Tror inte jag har sett en enda skolhemsida som inte har betonat hur just den skolan jobbar med den inriktningen. Men ärligt, visst är det superviktigt med språket och hälsan, men nog måste det finnas annat som också är viktigt? Matte, tilll exempel, eller vetenskap, eller färg och form. Några berättar hur de använder sig av kulturutbudet, men vad betyder det? Att de går på skolteater en gång om året, eller?

Och mest stör jag mig, internetberoende som jag är, på att många av dem inte ens lägger ner arbete på att fixa en egen hemsida, utan nöjer sig med Malmö stads rätt trista, och framförallt begränsade, format. Dessutom fyller de sina korta sidor med klyschor i stil med "Här vill vi att varje elev ska kunna minnas att den har lärt sig något nytt under dagen" (ja, det får vi väl verkligen hoppas!) eller "Vi tycker att demokrati och medinflytande är viktigt (och vem tycker inte det?), därför har vi elevråd" (va? wow! så nytt och originellt!).

Men vi har hittat några som verkar rätt bra. Nästa steg - frågvisa mail och besök.

denna dag - fullt ös

Först tvingade jag upp mig "redan" vid tio. Två timmar senare var vår hallvägg tapetserad! Det var rätt meckigt, men det gick, och snyggt blev det (ja, bilder kommer så småningom)! Nu saknas bara någon slags upphängning för jackor o dyl. Funderar på en tuff från Village (kolla under produkter, och sedan keramik/plåt/cement. Den orangea hängaren, fast i väggfast version). Annars är den här från IKEA också fin.

En halvtimme senare dundrade en vänfamilj med två barn och två vuxna in, och stannade till kvart i nio (21). Det har varit en intensiv dag med massor med lek, mat och snack. Verkligen hur trevligt som helst.

äntligen!

Js bebis är här!

bekräftelse

Om vi inte redan var så lyckliga över att ha flyttat in till stan, skulle ju dagens nyheter bekräftat att det var rätt beslut. Dels höjs elpriset, vilket i ett illa isolerat radhus med elvärme av den direktverkande sorten verkligen skulle vara ett slag mot vår ekonomi, och dels är väl Hjärup översvämmat nu. Alla bussar mellan Lund och Malmö inställda!

Nä, länge leve Malmö. Visserligen ligger gator under vatten även här, men så länge man stannar i stan är det inget problem.

men, Gud lovade ju?

Rätta mig om jag har fel (men det har jag inte), var det inte så att Gud faktiskt lovade att inte upprepa syndafloden?
Det regnar, regnar, regnar. Vatten överallt. Möllan har aldrig varit så här rent, och aldrig har jag sett så många varianter på paraplyer. Det är bara att vara glad över att man i alla fall inte är i Roskilde...
Idag var vi på biblioteket. Vi gav oss ut fullt medvetna om att det regnade, så utflykten blev ganska trevlig, om än jättejättevåt. Och så har jag handlat tapetklister, så nu ska fondväggen i hallen fixas.

närkontakt

När vi närmade oss lodjurens hägn, såg vi att ett antal fåglar desperat försökte ta sig ut "observationsburen". En av dem, en råka eller liknande, studsade om och om igen mot glaset. Maken störtade dit för att försöka hjälpa pippin innan den bröt nacken. Från andra hållet, på andra sidan glaset, kom det unga lodjuret också störtande, med mindre välvilliga avsikter.

Fågeln hittade snabbt ut, och lodjuret, som ett kort ögonblick trott sig ha blivit bjuden på ett mellanmål, eller åtminstone lite förströelse, fann sig plötsligt öga mot öga med en liten familj människor. Endast glaset skiljde oss åt. Den stora katten tittade ganska intresserat på dottern, som lade handen mot glaset. Så nära. De såg på varandra en liten stund, sedan vände katten och gick iväg. Lojt, den korta svansen sprittande i efterdyningarna av lek- och jaktlust.

utflykt

Idag: Skånes djurpark.

datumen blir fel

Skriver blogginläggen så sent att det blir fel dag/datum. Typiskt semester. Det går att vara uppe sent utan att bli en zombie, alltså är jag uppe sent (men blir lite zombie i alla fall).

Nåja, dagen idag var ungefär som många andra dagar. De flyter ihop. Lite leka i parken, träffa vänner, titta tv, läsa bok, laga mat. Vädret får gärna bli bättre, så att jag kan komma igång med byggandet av slottet (måste bygga utomhus). Annars är det skönt att inte göra så mycket.

För övrigt har jag väl glömt att berätta att vi faktiskt ska iväg utomlands en liten, liten sväng, några dagar i London bara. Lite illa timat med bomber och annat jävulskap, jag hoppas att det lugnar ner sig lite under de närmaste två veckorna.

semesterläsning

Jag tillhör generellt inte den stora skaran av semester-deckar-läsare. Jag läser mycket, snabbt och gärna, men fastnar liksom inte riktigt för deckare. För att min hjärna ska varva ner och kärleken till läsandet i allmänhet ska kicka igång krävs det antingen:
1. Tjock serie med riktigt bra och välskriven fantasy eller science fiction. Måste vara åtminstone en trilogi, och jag gillar inte att vänta, så serien ska vara färdigskriven när jag börjar.
2. En dunderbra bok av vilken sort som helst. Bra språk är en prioritet, välskrivna karaktärer och humor också.
3. Riktigt soppiga romantiska historiska romaner. Inte ända "nere" på Harlekin/Sandemo-nivå, men inte långt ifrån. Det ska gå snabbt att läsa och helst dessutom utspela sig i en exotisk miljö. Inte finkultur på något sätt, men mycket avkopplande, på samma sätt som en trilla-på-arslet-komedi är välgörande då och då, men det är Kieslowski som hjälper mig bli en bättre människa.

Ända sedan jag var femton-sexton har jag läst lika mycket böcker på engelska som på svenska, så språket spelar inte riktigt roll, men dåligt översatta/skrivna böcker går bort omedelbart. Nästan tur, efterosm utbudet av framförallt kategori ett och tre är så mycket större på engelska.

Nä, slut med skrivandet, åter till den skotske lairden och hans ovilliga brud *ler* Men bok-rekommendationer mottages gärna!

spela mera spel

Kvällen förflöt med mer spel. Lilla lillasyster, två av makens vänner, maken och jag spelade Ticket to Ride. Jag vann inte. Dumt spel.

Men grejen med sällskapsspel är ju att man har så trevligt under tiden. Retas lite, skvallra lite, stressa de andra, prat och skratt. Gärna lite glass. Mm, det är mysigt att spela spel, men det måste vara bra, smarta spel med många olika variabler, annars är det lika bra att lägga ner låtsandet och bara ägna sig åt sötsaker och snackande. Och det är ju inte illa heller.

I morgon är det söndag, och det är andra söndagen i rad som jag inte jobbar. Konstigt. Ska nog gå på kvällsmässa här.

ja, just det, det är ju lördag

Semester = dagar som går ihop med varandra. Men inte för dottern: "lördag, lördag, lördag!" För henne räknas veckan utifrån dagen då hon får äta godis. Lustigt, med tanke på att hon aldrig äter upp den ändå rätt så begränsade mängd sötsaker hon får.

Men idag ska vi till merkado, och sen får vi se vad resten av dagen för med sig. Kanske ett besök av lilla lillasyster. Kanske mer spel (igår spelade vi WildLife och Samurai, varav jag verkligen gillade WildLife, och nog skulle gillat Samurai mer om jag inte varit så trött). Köpte Taluva igår, och är rätt sugen på att spela det.

För övrigt är BoardGameGeek en alldeles utmärkt hemsida om man vill få tips på bra spel.

sagogarderoben

John Bauer-utställningen på Kulturen i Lund var en dunderhit! Inte för att vi såg så himla mycket av själva utställningen, men den delen som riktar sig mot barn 3-6 år, med en specialuppsydd garderob av sagokläder man får prova, roade hela familjen i säkert en timme.

Dottern var: prinsessa (i flera varianter), skogsrå, luffare, kung (jajamen, inga begränsningar här!), älva, troll... och maken var inte långt efter. Det fanns nämligen även kläder för vuxna, om än med lite mindre urval. Tror dock han gärna skulle smugglat med sig kungajackan hem... Själv nöjde jag mig med skogsrå och drottning *ler*

Men vilka trista andra vuxna där var! Medan barnen glatt bytte kläder, satt en pappa på en stol och tittade på och kom emellanåt med någon kommentar, och mammorna som var där hjälpte förvisso ungarna att klä på sig, men testade ingenting själva. Det är som om en del vuxna är för rädda att göra bort sig, så rädda att de glömmer att ha kul. Tråkigt.

P.s. Här hittar du vackra bilder målade av John Bauer. Han må ha varit en underlig kuf, men det där med att väcka fantasin, det kunde han! d.s.

semesterfredag

Vaknade något förvirrad kl. tio.
"Men, maken skulle ju vara hos tandläkaren halv nio, och här ligger jag och sover! Var är barnet?"
Hör både barnet och maken ute i vardagsrummet.
"Men, hur...? Tog han med sig dottern till tandläkaren? Vilken hjälte! Bara för att hans fru behöver sova!"
Går upp. Det visar sig att han förvisso varit iväg till tandis, men dottern varit hemma. Hon satt tyst och stilla ute i vardagsrummet och tittade på barn-tv, nogsamt instruerad av maken att inte störa mamma. Jisses, vad stor hon håller på att bli.

Nåja, idag åker vi nog hit.

äta karamell, åka karusell

Eftersom det garanterat var Gud som uppfann karuseller (för så roliga är de), förstår jag inte varför H*n inte såg till att samköra med regndepartementet, för Tivoli i monsunregn är helt enkelt inte så... skoj.
Nåja, nu fyllde yngsta syster år, och födelsedagen firades traditionsenligt på just Tivoli. Vi var där två timmar tidigare, så att barnet skulle få åka lite karuseller. Och äta karameller, eftersom den attans visan stipulerar att det är så det ska gå till. Förvisso i Mora, men uppenbarligen är den tillämplig även på danska nöjesfält.

I vilket fall som helst var det faktiskt kul ända tills sista halvtimmen. Sedan stod vi bara under skydd och bligade dystert på det tropiska skyfallet.

Till slut blev det middag med familjen, vilket var trevligt.

Fast betydligt mindre trevlig var den femton minuter långa cykelfärden genom monsunen när vi kom tillbaka till Malmö med superdupertrött treåring. Nåja, nu är hon i säng, återstår te och trevligt msn-ande med vän. God natt.

ensamdag

Maken sände iväg mig på en Maria-för-sig-själv-dag. Välbehövligt. Dock fungerar jag bäst bland folk, så jag drog till Field's, där jag vandrade runt i affärer, handlade lite, lunchade och bara njöt av att inte behöva vara till för någon.
Jag köpte en tröja, lite födelsedagspresenter och de här rödvinsglasen.

Nu hemma med barnet medan maken är ute och handlar tomater till middagen: tonfisksallad. Lika skönt det, faktiskt.

det är fel

Min vän dog igår.
Han hade varit sjuk ett tag, men det är ändå ett slag. Det är fel, helt enkelt.

Min vän betydde så mycket för mig. Han var en förebild och en sådan person som alltid höjer stämningen i ett rum. Alltid ett leende i ögonen, alltid någon lätt sarkastisk kommentar på lut. Han var en charmör, en av de där få människorna som är lika uppskattade av män och kvinnor. Men han kunde också vara djupt allvarlig, en god teolog och fantastisk lyssnare.

Tillsammans med honom har jag skrattat så jag gråtit, och för honom har jag gråtit, inte bara nu utan också förra gången han var sjuk. Han har gett mig glädjetårar när han vigde mig och min man, och när jag vigdes till präst stod han vid min sida.
Jag har så många roliga minnen med min vän. Det är en liten tröst att de alltid kommer finnas där, och en enorm förlust att de aldrig kommer bli fler. Det är grått och tomt nu.

Tack, kära vän, för allt du har gett mig. Jag kommer sakna dig så. Jag ber Gud att ta hand om dig, och om alla de som du älskar som du lämnar efter dig.

jag vill ha!

Clergy girl Faith från Old Lutheran. Jag vill ha! Och snart kommer ett set kläder med bla stola. Dräggla...

bara några timmar kvar

Nu är det "bara" gudstjänsten kvar, sedan är det semester. Märker att jag är lite extra taggad på semester i år, det har varit ett jättekul men slitsamt år. Tänk vad jobbigt det är att lära sig nya saker, nya miljöer och människor.

Men semestern är än så länge oerhört oorganiserad. Det ska hända lite saker då och då, men inga stora händelser. Jag har i stort sett fått med maken på tanken på en liten weekend-tripp till London, nu ska vi bara höra med vännerna där om vi kan bo hos dem (= mer pengar att lägga på snordyr shopping).

Och så ska jag bygga säng till lilltjejen. Det ska bli ett slott. Ett rosa. Konstruktionen kommer vila på två låga vita Billy-kopior och en regel som är fastskruvad i väggen. Sedan fäster jag mdf-board eller liknande runtomkring alltihop, med valv utsågade för hyllorna och naturligtvis en dörr in till kojan som skapas under sängen. Mdf-en sågas så klart med kreneleringar högst upp, så dottern kan sitta däruppe och se ut från slottsmurarna. Tack och lov är hon väldigt intresserad av stegar och klättrande just nu, så slottet kommer helt rätt i tiden.

Men först gudstjänst. Det ska bli riktigt trevligt.

två midsommarpredikningar

Nyfiken? Kolla på prästflickealster.

det blev rätt trevligt

Det blev kul. Nog åts det sill, dracks det sprit och dansades runt granen, men allt i måttliga mängder. Och så spelade vi krocket och fotboll, pratade en massa, lekte med ungarna, drack kaffe och åt bullar...

Och nu på sena kvällskvisten har jag knåpat ihop en predikan som jag inte är helt säker på, men den ska få ligga till sig över natten, så får vi se i morgon. Gudstjänsten är inte förrän fyra, så jag har lite tid på mig.

Och så har jag beställt en slug skoförvaring (även om kundomdömet var lite oroande) till vår besvärliga hall. Hoppas den hjälper upp kaoset lite.

materialist - javisst!

Barnet: Den som får mest godis vinner! Och jag har godis här i. (visar sin Nalle Puh-väska)
Pappan: Är det godis där i!?
Barnet: Eh, ja, det är chokladpengar! (skramlar med väskan full med riktiga mynt)

midsommar...hm...

I morgon blir det lilla familjens allra första "riktiga" midsommarfirande. Har blivit inbjudna av vänner till deras sommarstuga, och där vankas det garanterat såväl Janssons som små grodor.

Fast, ärligt talat. Jag gillar ju inte Janssons. Eller sill. Eller nubbe och öl. Och jag äter inte köttbullar eller korv. Potatis, även färsk sådan, är bara precis på rätt sida om ok. Fast jordgubbar är ju mums, förstås. Men annars blir det ju en rätt trist tillställning matmässigt.

Och så det där med dansandet. Man gör det ju bara för att barnen gillar det, och hur länge gör de det?

Ja, just det, jag gillar ju inte att umgås med fulla människor heller.

Men i alla fall ska det bli kul. Det ska bli skönt att vara ganska opretentiöst social, efter ett par månaders flyttisolering. Kanske ska smuggla med en sushilåda?

nedtrappning - pah!

Sista veckan innan semestern.
Det sägs att man ska trappa ner då, att de första dagarna innan på semestern inte ska försvinna i en lugna-ner-sig-efter-stressig-vår-dimma. De som säger så har inte ett prästerligt schema. Den här veckan har jag fyra begravningar, middagsbön på midsommarfirandet, morgonbön i morgon, öppet hus med barnen, ett dop, gudstjänst på äldreboende och midsommardagsgudstjänst.
Men sedan - fyra veckor av stillsamt pysslande med hemmet, av umgänge med familjen, av jordgubbar och sallad, av glass, av små resor hit och dit... Det ska bli så skönt!

storfrämmande

Hade storfrämmande i gudstjänsten idag: ärkebiskop emeritus KG Hammar. Han hade ett dop i vår kyrka efter gudstjänsten, och passade på att gå i gudstjänst före.
Vi har vetat att han skulle komma i ett par veckor, men inte förrän för några dagar sedan slog det mig att jag skulle predika för en av mina största idoler och förebilder. Uff. Jag var precis hur nervös som helst, vilket ju egentligen är löjligt, med tanke på vilken snäll man det handlar om. Men i alla fall.

Nåja, det gick i alla fall bra, och han sade snälla saker efteråt. Och jag passade på att tacka honom för hans tid som äb, för allt han betytt för mig och många andra. Då blev han lite tårögd.

predikan om kallelse

En sådan ligger på prästflickealster.

make some noise!

Stöd Amnesty! Skriv på deras petitioner, för många regeringar runt omkring i världen spelar det stor roll om deras brott mot de mänskliga rättigheterna uppmärksammas eller inte. Ditt namn på en lista kan vara det som tippar vågskålen.

vilken liturgi-typ är du?

Fader Jonatan har ett rätt kul (och emellanåt tragiskt sant) inlägg om olika liturgiska prästtyper.
Jag är nånstans på den positiva skalan, mellan minimalisten och maximalisten (sådär svenskt lagom, helt enkelt).
Jag gillar processioner, gärna fler. Jag gillar tydliga liturgiska gester, eleverar bröd och kalk och korstecknar ordentligt. Knäfaller emellanåt. Liturgisk dans kan vara bra, fridshälsning är trevligt. Snygga liturgiska kläder är alltid fint, och mässhaken har jag helst på hela gudstjänsten. Och dessutom tycker jag egentligen att en gudstjänst utan nattvardsfirande knappt är en gudstjänst, utan en väldigt uppblåst andakt. För övrigt tycker jag att det ska vara två präster vid varje gudstjänst, och gärna en hel uppsjö andra, från liturgiska diakoner till körer, förebedjare och diverse kyrk- och gudstjänstvärdar. Ensamlek är ju trist!
Och präster som varken sjunger eller kan instiftelseorden och välsignelsen utantill gör mig alltid irriterad.

Men däremot tål jag inte rökelse (börjar ofelbart nysa), har svårt för prostration (alltså kasta sig på golvet) och konsekrationsklocka anser jag vara direkt olutherskt. Konsekrata-askar är rätt onödiga, eftersom brödet är heligt endast i bruket, däremot skulle jag aldig få för mig att hälla ut det överblivna vinet i vasken, utan det hälls antingen i en piscina eller i naturen. Av respekt för vad det har varit, inte för att det fortfarande är Jesu blod.

Förvirrat och oerhört "prästigt", jag vet. Sån är jag. Fråga om du inte förstår några ord, blir lätt mycket facktermer i de här sammanhangen.

skolavslutningar

Har just haft två skolavslutningar. Det är härligt, åtminstone när jag vet att det är beslutat på skolorna att det ska vara i kyrkan, och att välsignelsen får vara med. De röstade till och med, och en överväldigande majoritet av föräldrarna var för.
Så vi har skolavslutningsgudstjänster. Förvisso utan regelrätt bön, men med betraktelse av präst i liturgiska kläder, och med välsignelsen på slutet. Trevligt.

Idag baserades min betrektelse på ABBAs gamla Thank You for the Music (sjöng till och med första versen), och hur vi alla har fått talanger av Gud att ta vara på, men att vi behöver vila och skoj för att kunna utvecka dem. Uppskattades.

Och för övrigt verkar det som om sjukdomarna till slut håller på att släppa greppet runt familjen (ja, detta är ett klart fall av att ropa hej innan, men ändå), det ser helt enkelt lite ljusare ut.

jag vill ju inte tala illa om folk, men...

Jag var på ett möte med ungdoms- och barnjobbande kyrkfolk i förra veckan. Och emellanåt blir jag lite nedstämd i dylika sammanhang.
Några av de människor i kyrkan som jag har mest professionell respekt för är församlingspedagoger. De är alltsomoftast enormt duktiga och kunniga. Men ibland undrar jag över en del saker.
(Usch, nu kommer jag bli så jädra impopulär!)

För det första - inte i någon annan yrkesgrupp som jag träffar regelbundet läggs det lika mycket mötestid på att klaga på andra yrkeskategorier, ofta präster. Visst, det finns säkert skäl att gnälla på oss emellanåt, men för 17! När jag är i rummet! Gnäll på, om ni måste, men var snälla att visa lite hänsyn. Ibland känns det som om jag (och andra yngre präster som jobbar med unga) blir Stojan i pizzerian: "invandrare är dumma, men inte Stojan i pizzerian, han är schysst". "Präster är idioter, utom Maria, hon har prioriteringarna på rätt ställe."

För det andra - (och detta hänger rätt mycket ihop med ettan) offermentaliteten är också ganska utbredd. När man tittar på de flesta församlingars budgetar, och på hur många anställda som jobbar med barn och unga, och hur stor del av lokalbokningarna som görs av dessa, är det inte alls självklart att barn- och ungdomsarbetet är mest förfördelat. Faktiskt. Sedan tycker jag också att det är superviktigt, och att vi bör bli ännu bättre, men att se sig själv som offer för en antibarn- och ungakonspiration är väl kanske inte mest konstruktivt, eller?

För det tredje - en av de saker som jag lägger mest vikt vid i såväl privatliv som arbetsliv är lojalitet. Och i en församling bör den ligga hos just församlingen. Inte hos andra pedagoger i andra församlingar, faktiskt. Och det är inte ok att på sammankomster med andra ägna massor med tid till att baktala sin församling. Om chefen är så hemsk, om arbetskamraterna är så dumma, om arbetsförhållandena i allmänhet är så gräsliga som det ibland verkar, byt jobb!
Och en sak till, massor med pedagoger jag träffar sätter aldrig någonsin sin fot på församlingens gudstjänster, förutsatt att det inte är specialtemagudstjänst med ungdomar eller konfirmation. Annars gnälls det över hur dåliga gudstjänsterna är, ofta inför ungdomar och konfirmander som sedan tvingas dit. Det är inte bara korkat, det är dessutom illojalt. Är de så dåliga, gör något åt det! Engagera er! Och vill inte resten av församlingen lyssna, byt taktik, tänk nytt, eller byt jobb.

Ok, slut på litanian. Återigen vill jag betona att jag verkligen gillar de allra flesta församlingspedagoger, och att väldigt många av dem är oerhört proffsiga. Men ovanstående reflektioner slår mig lite för ofta vid tillfällen då flera församlingspedagoger träffas. Och jag tycker att det är tråkigt, och okonstruktivt, och det stjäl energi.
Vi behöver duktiga pedagoger i all kyrklig verksamhet, inte negativa sådana som häckar i barnlokalen och vägrar ta del av församlingens liv.

o så svenskt

Firade nationaldagen igår med att gå på IKEA. Vi var inte ensamma, men det var å andra sidan inte alls lika mycket folk som en vanlig helg, så jag var nöjd.

Och sedan var det farvälknytkalas i Hjärup. Goda grannar är verkligen guld värda, vi kommer säkert hålla kontakten med åtminstone den ena familjen. Matmässigt blev det: ceasarsallad, melonsallad, grillat (allt från hakkeböf till korv, tigerräkor [hoppas de var ekologiska!] och quorn), och så desserterna tiramisu och jordgubbstårta. Inte illa alls!

Och så var det ju en glädje att se repriserna på 5-0-målet när vi kom hem. Fnissar fortfarande.

stadsbo

Long time no hear, jag vet. Vi har inte fått inkopplat bredbandet i nya lägenheten, så det blir bloggat när jag har tid på jobbet. Som nu alltså.
Nu är jag alltså stadsbo. Än så länge skönt, väldigt skönt! Alla restauranger som ligger direkt utanför tröskeln, att jag bara kan gå till bion om jag har lust (vilket jag hade i lördags, såg Pirates 3, vilket var ren och ganska okomplicerad underhållning). Förvisso är det lite högljutt på lördagskvällarna, men det är ok om man bara inte har fönstret öppet.

Tempot i famljen drogs också ner avsevärt när vi väl hade lämnat nycklarna till gamla lägenheten, inga deadlines kvar, nu packas lådorna upp i den takt vi orkar. Snart semester, då ska väl orken komma förhoppningsvis.

prisa Herren, här kommer...eh...genomklappningen!

Ja, kollapsen kom. Den länge väntade och fruktade. Tack och lov, faktiskt.
Igår kväll upptäckte jag, efter att glädjestrålande sett hur fint köket håller på att bli, en spricka i laminatskivan. Och stora tårutbrottet kom. Det var nog, orkade inte mer.

Somnade till slut i soffan, fullt påklädd med tårränder på kinderna. Vaknade nästa morgon, fullt påklädd, med täcket omtänksamme maken lagt över mig. Släpade mig och mina igenmurade inflammerade ögon in till sängen, sov till elva. Maken vabbade barnet, hela familjen hämtade liksom andan lite grann. Stannar hemma i morgon också. Sedan ledig på fredag.

Och skivan? Inga problem. Kvik ersätter, under tiden använder vi den vi har. Puh.

Tack för alla böner!

litania

...och lägenheten är fylld, och jag menar verkligen fylld, med lådor...
...och jag hostar, barnet hostar, maken hostar...
...och jag har ont i ryggen...
...och vi måste ägna hela eftermiddagen och kvällen idag till att packa köket...
...och köket i nya lägenheten är inte klart än...
...och jag är snuvig...
...och jag sover illa och för lite...
...och det är snormycket (no pun intended) att göra på jobbet...
...och förkylningen har nu också satt sig på ögat - ögoninflammation, hurra...
...och jag är orolig inför ett samtal idag som känns skumt...
...och jag skadar mig hela tiden, senast en rejäl decimeterlång rispa på låret...

...men, i alla fall. Vi har anlitat flyttstädare. Tack gode Gud för att vi i alla fall är så kloka.

pingstdagens predikan

Den ligger, som vanligt, på prästflickealster.

det ljusnar

Detta har varit en jobbig, jobbig dag.
Renoveringen av lägenheten har just gått in i den hysteriska slutfasen, kvar att göra är att måla hall och vardagsrum. Det kommer bli riktigt fint, men hela familjen är på gränsen att inte orka. Tack och lov går flytten på söndag, så då är i alla fall det stressmomentet borta. Det vi inte hinner göra till dess, får vi väl helt enkelt göra efteråt.

Men det är bara en del av orsaken till att det har varit jobbigt. Jag är verkligen på väg att bli sjuk nu, har haft feber och ont i huvudet halva dagen, varit illamående och trött. Kanske är det bara utmattning, men kanske inte. I alla fall är det bättre nu, tog ett par Alvedon och tvingade i mig några mackor. Det var inte lika svårt att tvinga i sig alldeles för mycket godis, men jag är hellre illamående av det skälet *ler*

Nåja, i kväll blir det packande av flyttlådor. Barnets rum ska monteras ner och packas, själv är hon hos farmor och farfar hela helgen. Hon har varit oerhört klängig och krävande de senaste dagarna, cirkusen som är vårt liv just nu sliter självklart på henne också. Men snart är det över.

Gud i mig (personligt som attan)

Sitter här med glädjetårar i ögonen. Detta är varför:

Under en rätt lång tid har min relation med Gud varit rätt oengagerad. Jag tror, definitivt, men samtalet/bönen har väl inte varit speciellt energiskt, nattvarden har varit väldigt "inomvärldslig" (gemenskap med de andra som firar snarare än med Gud i första hand). Ibland har det bekymrat mig, men ofta har jag ändå vilat i att engagemanget naturligt går upp och ner, och att Gudskontakten säkert kommer tillbaka när jag är redo.

Idag var den dagen.

Till min egen stora förvåning mådde jag alldeles utmärkt när jag vaknade i morse. Alldeles för lite sömn, och en lång middag hemma hos mor i går kväll med mycket vin hade annars kunnat betyda en riktigt eländig dag idag, men så blev det inte.
På mässan satt jag i solen. Under syndabekännelsen lämnade herden tyst för en stunds egen bekännelse, och då fann jag mig själv helt plötsligt bedjandes med stort allvar.
Och jag bad att Gud skulle göra sig tydlig för mig igen.
Jag bad att jag skulle få känna Gud, och jag berättade för Gud att jag behövde det.
Orden formulerade sig nästan själva. Jag är annars en sådan person som väldigt lätt formulerar eleganta meningar, men där de efter ett tag bara blir form, och djupen försvinner.
Inte så idag.

Mässan gick vidare. Vi sjöng, vi bad. Så kom vi till nattvarden, och jag stod där tillsammans med mina kollegor och vänner. Jag tog emot oblaten, den var, som vanligt, torr och rätt smaklös. Sedan tog jag emot vinet. Och hela jag fylldes av glädje. Det spratt till i magtrakten, hjärtat upphörde att slå under en liten sekund. Gränsen mellan mig och världen var för ett litet ögonblick alldeles oviktig, den var nästan inte alls. Jag var ljus. Jag fick tårar i ögonen, ville inte lämna nattvardsringen, men satte mig ändå.

Och där i solljuset insåg jag att Gud hade besvarat min bön. Kanalen mellan mig och Gud är öppen igen. Jag har inte slutat le sedan dess.

jag behövde inte...

... ha snoront i ryggen också! Morr. Jag behöver däremot vara i topptrim, utvilad och pigg, inför den här veckans maratonlopp till flyttförberedelser.

Blä. Vill inte vara med. Aj.

stör

Äh, Rotaryträffen inställd. Typiskt. Nåja, en annan gång.
Och för övrigt är jag något så fruktansvärt trött idag, och funderar på hur människor som är lediga på söndagar kan vara aptrötta på måndagar. Vi som jobbar söndagar är ju zombies på måndagarna.

Nåja. Nu ska jag förhoppninsvis kunna slappa mig igenom expeditionstiden. Eller kanske inte.

självförtroendet tillbaka

Det gick ju faktiskt!
Mässan alltså.
Musiken var riktigt fin, melodiös och vacker, och jag sjabblade inte särskilt mycket. Nöjd, efter omständigheterna.

Nu sitter jag i soffan med ett glas rött (Azabache, ekologisk Rioja, rekommenderas varmt) och de ömma fötterna i ett fotbad, medan jag slötittar oengagerat på diverse tv-program. Rätt skönt, faktiskt.

I morgon ska jag på lunch hos Rotary tillsammans med min "mentor". Jag har jättemycket fördomar om dylika "herrklubbar" så det ska bli riktigt intressant att förhoppningsvis få dem krossade (och rätt kul om de infrias... ;o). Rapport följer.

lite si och så med självförtroendet

I morgon är det uruppförande av en mässa med nyskriven liturgisk musik i "min" kyrka. En av våra begåvade vikarierande kantorer har skrivit den som ett arbete på musikhögskolan, tillsammans med en kurskompis.
Och präst vid denna tillställning är då alltså jag.
Vanligtvis har jag rätt gott självförtroende vad gäller musik och sång, men just nu känns det en aning darrigt, inte minst för att de två slynglarna till musiker naturligtvis har fått med mässan i programmet för Malmö musikhögskolas jubileumsvecka. Alltså potentiellt en massa musiker i församlingen. Och jag har bara sjungit igenom partierna en gång.

Men ok, vi kommer hinna öva en hel del i morgon, och så himla svåra var de inte.

Men ändå (sade hon med darrande stämma)...

slitigt men kul

Idag och igår har vi gjort mycket nytta!
Barnets rum är nu en vacker ljusrosa (lite lingon-med-mjölk) färg, och jag fick till och med beröm från målarkillen för att jag var duktig på att måla!
Köket närmar sig fullbordan. Väggarna är fixade, alla rör och el dragen, golvet lagt och snart är köksmodulerna på plats. Naturligtvis har det inte varit helt utan bekymmer, bla insåg hantverkarkillarna idag att det inte fanns tillräckligt med plats bakom diskmaskinen för avloppsrören. Lösningen blev (och jag är löjligt stolt över att det var jag som kom på den) att bygga liksom en låda av gipsskivor och reglar, fem centimeter ut från väggen (från golvet till ca trettio centimeter ovanför bänkskivan). I den kan alla rör och dylikt dras, och på köpet får vi en tjusig inbyggd hylla en bit under överskåpen.
Maken har slipat, spacklat och slipat igen i sovrummet. Snart kan det målas, och sedan ska garderoberna på plats. Sedan sätter vi upp panelgardinstången och draperierna framför garderoberna. Blir garanterat snyggt.
Och sedan ska vardagsrum och hall målas. Easy peasy. De är redan tejpade, så det är bara att gå på med stora rollern.

Tidsplanen håller i stort sett, tack vare våra hantverkare.

Men hur 17 vi ska hinna packa, städa och måla i vårt gamla hem, det vete Gud.

lite tur!

Med löjligt kort varsel har vi fått tag i hantverkare. Känns som att vi behövde lite tur, och detta blev resultatet. Så himla skönt! Det är ju rätt mycket med flytt, målning och allt annat som ska fixas, men nu blir rören och elen och köket fixat på bra sätt. Puh!

Och för övrigt är jag nog nästan lite kär i min chef, som ringde idag och ville kolla om jag kunde hoppa in för honom och assistera i en gudstjänst, och sedan döpa några barn. Han erbjöd sig ringa dem och förklara, och i gengäld tog han också två begravningar som jag var rätt så stressad över (har väldigt ont med tid för att träffa de anhöriga). Byta begravning mot dop? Sure, det gör jag gärna!

uff! pust och suck...!

Men det går rätt bra ändå.

Vigseln blev fantastisk, och festen efteråt var riktigt kul! Kom i säng kvart i tre.
Vännen Js födelsedag var lugn och skön, saknar hela den familjen mycket. Men förhoppningsvis lyckas vi göra verklighet av planerna på att ta ungar och vuxna till Astrid Lindgrens värld någon gång på sensommaren.

Utflyktsveckan rusar på, massor med barn, många vuxna. Är rätt matt när jag kommer hem på kvällarna. Men det är givande och roligt. "Min" station handlar om vatten i alla dess former, från hur mycket vatten det finns i en gurka, till pärlor som ska påminna om dopet och frigolitbåtar. Lite akvarellkritor och vattenspararprat lyckas vi också trycka in.

Och flytten...ja, flytten, den tar väl större delen av våra vakna timmar. Om inte rent byggande/rivande/fixande/köpande, är det diskussioner och samtal. Vad ska vi prata om när det är över?

Och när det finns lite dötid jag inte kan använda till jobb eller hem, läser jag Sören Wibecks bok om Jesus (Jesus - Jude, Rebell, Gud?), och än så länge är den intressant och välskriven.

det är mycke nu

I morgon åker församlingens anställda iväg på två dagars planeringskonferens.
Sedan, på fredag, åker jag till Stockholm och viger och firar.
Kommer hem söndag kväll.
Måndag till onsdag är det utflyktsvecka på Åkersberg, Lunds stiftsgård. Jag kommer vara där i stort sett hela tiden.
Torsdag-lördag (Kristi Himm och framåt) bygger vi kök i lägenheten.
Söndag: gudstjänst 11, dop 12.30, vigsel+ dop 13.30, nyskriven mässa 18.

Och ja just det, under tiden ska vi packa ihop hela vårt hem, eftersom flytten går den 27:e.

Jag kommer inte blogga så mycket ett tag framöver...

tre försonande saker...

... med den här i övrigt genomvidriga morgonen är:
* jag kom i tid till morgonbönen
* dottern hade slutat gråta när vi kom till dagis
* maken gjorde gröt till mig (bränd, men ändå)

Resten pratar vi inte om. Återkommer om några timmar, då förmiddagen kastar sitt milda ljus över hemskheterna, och de smälter bort som februarisnö (majsnö för er i Norrbotten ;o).

ännu en bunt...

...ungdomar konfirmerade. Skönt.
Gudstjänsten gick bra, alla tog sig i kragen och gjorde riktigt bra ifrån sig. Kyrkan absolut fullsmockad (och det är ingen liten kyrka vi pratar om här), runt 200 kom fram och tog emot nattvarden. Trevligt. Men varmt var det.

Och nu kommer jag vara lite matt ett tag, och i september lagom taggad för att börja om igen ;o)

gift med barn är slutet - eller?

Satt på Espresso house och läste, samtidigt som jag drack min "det är förmiddag och jag är ledig-latte". Hörde då och då brottstycken av ett samtal som pågick vid ett annat bord, och irriterade mig en smula.
Tjejen som pratade förklarade mycket självsäkert att det var viktigt att ha "levt" innan man gifte sig. Att kunna säga "det här jag jag gjort" innan man liksom blev fast.
Jag har hört många liknande diskussioner förr, och säkert i min ungdom kläckt ur mig liknande dumheter. Oftast gäller de här uttalandena barn, men emellanåt, precis som i det här fallet, att gifta sig.

Vad är det som säger att man inte kan/får göra roliga saker sedan man gift sig? Hey, det enda som inte är ok som gift är att ha en massa sexuella förbindelser med andra än den du är gift med, är det det som menas med att "leva"? Du kan plugga utomlands som gift, du kan resa. Du kan festa med kompisar eller åka hem till mamma och slappa en helg. Och om det är hela den där "vara fast-grejen" du är rädd för, så är det kärleken som binder dig, inte ceremonin. Vigseln bara bekräftar det du känner.

Och det här med barn då. Ett visst mått av ansvarsfullhet krävs när man har barn, det är klart, men det är också så himla mycket som blir roligare med barn. Resa med barn - absolut underbart, man får en helt annan inblick i det andra landet, mer kontakt med lokalborna osv. Dessutom kan man inte vara så attans ambitiös, vilket gör att det verkligen blir semester.
Även hemma blir mycket enklare med barn. Vi svenskar har emellanåt lite svårt för att börja prata med främlingar, men om man har barn i någorlunda samma ålder är det problemet bortblåst.

Nä, strunta i de inbillade nojorna. Gift dig och skaffa barn om du kan. Livet blir inte bättre än så!

lägenheten

Besökte igår lägenheten som från och med sista maj ska bli vårt hem för rätt så många år framöver. Så här ser den ut:

Man kommer in i en ganska stor hall. Väggarna är klädda med (fasa) strukturtapet, och sedan övermålade med en ganska trevlig olivgrön färg. I taket stuckatur, och på golvet ekparkett. Det är lite slitet, men inget som inte kan fixas med några liter vit färg. Vi måste också ordna med någon form av hallförvaring, det finns en liten, och rätt svårdisponerad, klädkammare, men hattar och mössor måste ju också förvaras.
Direkt in till höger, genom en fin djup dörröppning, finns det som ska bli barnets rum. Även där grönt, i en lite annan nyans. Där finns också en riktigt sliten inbyggd garderob, som så småningom ska slängas ut. Det kommer dröja lite, eftersom den förändringen också kommer innebära byte av golv. I rummet finns också ett fönster ut mot den blommande gården, djup fönstersmyg som det är möjligt att sitta i.
Nästa dörr till höger från hallen leder till köket. Här kommer den seriösa renoveringsinsatsen göras. Inredningen är väldigt sliten och ful, vita laminatluckor från någon gång på åttiotalet, mönstrade kakelplattor och en förfärlig kornblå tapet från den perioden på nittiotalet när alla tapeter skulle se ut som om de var svampmålade. Men det finns ett riktigt stort fint fönster, även här med möjlighet att sitta och filosofera över livet (alternativt odla tomatplantor om jag hade haft ens antydan till gröna fingrar). Väggfärgen blir vit, eventuellt med någon fin fondtapet.
Ut i hallen igen. Rakt fram från ingången ligger dörren till badrummet. Vitkaklat med våtrumsmatta. Inte upphetsande någonstans, men ok. Kommer byta ut möblerna så småningom, men det dröjer lite.
Från hallen går det ett valv (snarare en stor dörröppning) till vardagsrummet till vänster. Väggfärg (surpsise, surprise) olivgrön. På en vägg finns en rätt söt väggdekoration av silkespapper och bladguld. Den kanske får vara kvar, annars ska det även här målas vitt. Parkettgolvet är lite slitet, men det får vara så än så länge, barn och katter uppmuntrar inte direkt till renovering av dylika ting. Stort fint fönster ut mot gatan, men eftersom lägenheten ligger en halvtrappa upp är insynen ändå begränsad.
Och slutligen, föräldrasovrummet som ligger innanför vardagsrummet. Väggarna är ljust gröna. Här finns en rad med fula inbyggda garderober som, trots att det innebär att golvet inte kommer täcka hela rummet, bara måste bort. De står i en nisch, och för att utnyttja hela nischen måste vi ta bort garderoberna och öppna upp lite mer. Sedan hänger vi panelgardiner för, och voilá, garderobsvägg med massor av förvaring. Väggarna målas, även här, vita.

Han som bodde där innan gillade grönt. Jag gillar vitt. Hjälp, jag håller på att förvandlas till min mamma! En gång i tiden ville jag ha mycket färger på mina väggar, men numera är det nästan alltid vitt som gäller. Det är liksom lättare att förändra saker då.

Nåja, återkommer med rapporter om renoveringscirkusen. Barnet är i alla fall nöjt, och har redan hittat kompisar i huset. Skönt.

småsjuk och väldigt trött

Var här på jobbet till 22 igår. Förr i tiden, på det andra jobbet, var det rätt vanligt, nu är jag helt slut. Kunde ju inte släppa konfirmanderna innan deras drama var på plats, och sedan skulle jag göra klart agendan så att vaktisarna skulle kunna trycka den idag. Men ack, när jag var klar, dog kopiatorn. Ibland tror jag att apparater kan bli besatta av onda andar, och igår kväll var definitivt en sådan gång. Usch.
Men förutom det, och att jag som sagt är lite sjuk och väldigt trött, är det rätt bra just nu. Fick nycklarna till lägenheten igår, nu är den vår! Ska dit idag och titta lite, men eftersom jag har kvällsmässan i kväll blir det inget rivande idag, utan det sätter igång i morgon.

Men nu måste det väl ändå vara kaffedags snart?!

första maj-utmaning

Att jag har hjärtat till vänster torde inte komma som någon större överraskning för någon. För övrigt har alla hjärtat till vänster...*ler*
PromeMorian har första maj-utmanat vänsterbloggare att blogga under någon av socialdemokratins första maj-paroller, och även om jag inte håller med sossarna (eller snarare den förra regeringen) om en hel del saker, kan jag hålla med flera av parollerna.
Mest gillar jag "Internationell solidaritet - alla behövs". Vår värld är en väv med varpar och trådar som håller oss alla samman, och oavsett färg eller vad det nu än kan vara som skiljer oss åt, sitter vi ihop. Mest tydligt blir det i samband med bekämpandet av allahanda internationella bekymmer, såväl fattigdomsbekämpning, vattenförsörjning som miljöfrågor. Alla behövs. Ingen man är en ö, ingen kvinna eller barn heller. Det som påverkar någon annan, påverkar mig. Kanske inte på samma sätt, men i slutändan är de stora problemen som vår värld har allas problem.

Det är också därför jag ofta har så svårt för högerpolitik, från liberalism till konservatism. Det handlar om riktningen. En av grundförutsättningarna för en ekonomisk politik av högersnitt är att individen ska göras rikare, vilket i slutändan antas bidra till det allmänna välståndet. Jag tror att vi måste se till det allmänna först, det kommer alla individer också vinna på. Att överhuvudtaget ha en stat är meningslöst om den inte hjälper de svagaste, hur många fria val de än har.

lite vårfint

Nya färger på bloggen. Det är ju ändå vår ;o)

en obekväm sanning

I kväll såg jag större delen av "En obekväm sanning", Al Gores missionsinsats för att öka medvetenheten om den globala uppvärmningen.
Filmen har, naturligtvis, blivit kritiserad.
Förenklat, säger en del. Ja, det är klart. Folk måste ju fatta.
Partiskt, säger andra. Tja, partiskt för jorden i så fall.

Ja, sanningen är obekväm. Det är fullständigt uppenbart för alla som överhuvudtaget har en hjärna att tänka med att vi lever liv som inte är bra för vår miljö. Det krävs bra mycket bekvämlighet för att ignorera det, men dessvärre är just bekvämligheten en av de absolut starkaste krafter som styr våra liv.
Men vi håller på att förändras. Al Gore talar om att vi inte får förtvivla, vi kan förändra situationen, och jag tror att det håller på att hända. Det känns naturligt att hålla utkik efter ekologiska alternativ, etanolbränsle har blivit ett försäljningsargument. H&M har eko-bomull i kläder, och när jag var på Systemet tidigare idag var åtminstone en av de ekologiska lådvinerna slut. Tänket har ändrats, från skogsmulle till något fullt naturligt (no pun intended).

Det kanske var bra att han inte blev president, Al Gore. Han gör nog större nytta så här. Nu ska jag smutta vidare på mitt goda ekologiska vin (Casa de la Ermita) och fundera på hur många lågenergiglödlampor vi måste köpa i veckan.

Och just det, har du inte sett filmen - gör det! Den är till och med lite kul här och där.

helt och fullt okristet

Är Valborg den enda helgen som vi inte har lyckats fästa en religiös etikett vid? Vårblotet är fortfarande uppseendeväckande hedniskt, med stora eldar och sånger, dryckesblot (typ, en massa drickande i alla fall), och naturligtvis en massa osedligheter ;o) Många äter dessutom gammal klassisk blotföda i kväll, när de slänger flintasteken på grillen.
Nåja, lite religiöst är det ju i alla fall, Valborg var ett tyskt helgon (läs mer hos Högtidsbloggen, Mattias utmärkta folkbildningsinsats).

Men midsommar firar vi Johannes eller skapelsen, första maj St Josef Arbetaren (ja, det är sant, men inte speciellt ofta i Sverige, det ska medges), höstblotet blev allhelgona och vinterfesten, ja det vet väl de flesta, blev Lucia och jul. Det finns naturligtvis ännu fler exempel.

Men det är ändå viktigt att komma ihåg att även om placeringen av helgdagarna ofta har varit av praktiska eller traditionmässiga skäl, gör det inte firningsämnena mindre viktiga. Visst, Jesus föddes troligen inte mitt i vintern, och helgen hamnade där den hamnade på året för att romarna redan festade då, men det betyder inte att vi inte ska fira inkarnationen (alltså att Gud blev människa).

Jaja. Ikväll dricker jag ett glas vin för att fira Sankta Walburga. Och våren.

lite lätt bipolär så där

Alltså, jag vet att det verkligen inte är något man ska ta lätt på, men emellanåt är jag lite väl bipolär. Manodepressiv alltså. Nej, inte det minsta diagnosticerad, kommer heller inte bli det (hoppas jag innerligen), men det är bara så att känslorna svallar ganska lätt hos denna Maria. Ena dagen upp, andra ner. Utan speciell orsak ibland, bara vaknar och är blå.

Min man försökte muntra upp mig de första åren av vårt förhållande. Varje gång hans flickvän, och senare fru, blev dyster, var han oerhört käck och förstående, tills jag till slut berättade att jag var tvungen att kravla mig ur svackan på egen hand, och att det verkligen inte var något att oroa sig för, och att det skulle gå över snabbare om han bara lät mig vara en stund.
Nuförtiden sker det faktiskt mer sällan. Oftast är humöret väldigt jämnt, till och med soligt. Fast dagar som igår... blä!

I alla fall. Idag hittade jag kavajen. Den är min nu. Och billigare än den var i förrgår. Skam den som ger sig. Solen skiner (bildligt alltså, det är mörkt nu, och egentligen tittar jag på Justice, men...). Leende.

jesus som reseledare

Ny predikan på prästflickealster.

arg och ledsen

Igår vabbade jag. Nåja, var ledig, men barnet var sjukt, så det kändes som vab i alla fall. Detta orsakade att alla de saker jag tänkt titta på, prova och lite allmänt fingra på blev uppskjutna till idag.
Dagen idag började i och för sig mycket trevligt. Jag och den nu mycket piggare dottern åkte till Folkets park i Malmö där det reds på ponny, plaskades i dammen, åktes karuseller, fikades osv, tills barnets far dök upp och avlöste mig. Äntligen lite egentid!

Promenerade iväg till Triangeln. Hann knappt in förrän någon oerhört osympatisk skitstövel plockade min mobiltelefon från väskan. Tjyven fick dock inte tag i min plånbok eller tågkort. Jag gick omedelbart iväg till Telenorbutiken och spärrade sim-kortet, fast besluten om att den lede långfingrade svinpälsen inte skulle få förstöra min dag. På rätt bra humör, trots allt.

Köpte ett par skor. Sedan fortsatte dagen vara förfärlig.
Kavajen jag hade bespetsat mig på var naturligtvis slut. I hela Malmö. Och kjolen jag ville ha tillverkades bara upp till storlek 42! Och alla expediter jag träffade var snorkiga, och det blev kallare hela tiden. Till slut förde min jakt på kavajen mig till Burlöv (utan napp, med snorkigaste expediten hittills - hallå? Det är inte direkt Saville Row vi talar om här), och där gav jag upp och ville ringa maken så att han kunde hämta sin ledsna fru, men icke.
Inga telefonautomater.
Inget öppet ledningskontor.
Coop Forums kundservice hjälpte den snyftande Maria, men då svarade inte maken (som hade försökt ringa många gånger, visade det sig senare, och blivit allt mer övertygad om att jag hade råkat illa ut).

Ledsen Maria åker hem.

Och mest arg är jag på... Lindex. Orimligt - jag vet. Men nu är det så.

stjärnor och hostningar

Dottern drabbades igår natt återigen av falsk krupp. Skönt, på sätt och vis, att det har hänt tidigare, det var mindre fasansfullt den här gången. Vi packade in henne i täcken och lade henne i vagnen. På fötterna fick hon tjocka mammavantar. Sedan tog vi en midnattspromenad.

Stjärnorna glimmade över hela himlen. Här och där finns det starka strålkastare runt vårt område, irriterande när man vill se stjärnbilderna. Men Cassiopeia och Karlavagnen lyste klara. Däremot hittade jag inte Orion, men den kanske inte hade hunnit upp. Det är fantastiskt, i alla fall, att stå med ansiktet vänt mot oändligheten, och där blir vår innersta längtan om sällskap så tydlig. Vi människor är så rädda för ensamheten att det inte räcker med att vara sex miljarder, vi längtar efter mer sällskap.
Jag vet inte om det finns någon eller några där ute, andra än en liten bunt astronauter. Men vi sex miljarder är aldrig ensamma. Gud är oss närmare än vårt eget hjärta.

Och när vi kom in somnade dottern, och sov hela natten.

dela sorg?

Församlingen har sorg.
Det påverkar många. Röda ögon överallt, dämpade röster. Ljus i kyrkan.
På sätt och vis påverkar det oss alla, även oss som inte kände personen. Tankar och rädslor väcks, vi hänger alla ändå ihop.

Men samtidigt.
Det är ju svårt att inte känna.
Svårt eftersom så många gör det, och eftersom det på sätt och vis förväntas av alla att de ska sörja.
Men det är skillnad på sorgligt och sorg.
Det är fasansfullt sorgligt att den här människan dog. Men det är inte allas sorg.

Men tillsammans kan vi dela, bära, hjälpa, lyssna.

brudens far...

På förekommen anledning - tre anledningar till att jag INTE gillar när pappan ska föra in bruden:

1. Varför bara pappan? Ska vi lyfta fram föräldrar bör vi väl, i de fall där det är möjligt, lyfta fram båda? Och brudgummens föräldrar likaså.

2. Fokuset blir endast på bruden, det är hennes grandiosa entré vi väntar på, och inte ett par som snart ska lova varandra kärlek.

3. Och sist, men absolut inte minst viktigt, ska vi verkligen importera förlegade traditioner som är rester av en superpatriarkal människosyn? Oavsett vad man själv tycker om det hela ("men så tänker inte vi, det betyder faktiskt inte det för oss"), är seden med att pappan ska ge bort flickan en rest av en kultur och tradition där pappan svarade för bruden, hon fick alltså inte ens svara själv, en tradition som dessutom inte ens är svensk, utan kommit hit genom engelska och amerikanska filmer! Och i en tid då många rätteligen reagerar mot olika uttryck för hederskultur är det väl ytterst tveksamt om vi ska släppa in denna mycket tydliga kvarleva av hederstänkandet. Eller som en av mina lärare på Pastis (alltså Pastoralinstitutet i Lund) en gång, något drastiskt, uttryckte det:
"Varsågod, det är din tur att slå henne nu!"

Men jag är uppenbarligen konservativ.

har nog bestämt mig

Det blir nog kristallmosaiken, i svart-grått-vitt. Bild finns på golvpoolen.se, inne i butiken, under avdelningen inspiration. Det är miljö nr nio (försökte förgäves hitta en bild att lägga här, men det var helt kört).
Lite liv i det rätt strikta köket, samtidigt som vi inte binder oss för ett färgschema. Mm, så blir det nog.

svåra och banala val

Kristallmosaik eller granitmosaik?
Svart-vitt eller färgglatt?

Lite lätt metallicskimrande sten gick bort, liksom alla bruna varianter. Den ursnygga randiga plattan konkurrerade för mycket med virrvarrbänkskivan, så den försvann också ur tävlingen.
Egentligen kanske det är snyggast med högglansigt vitt, men det känns lite minimatrist (minimalist + trist, ibland är jag ju så rolig... ;o).

Äh. Kakel är svårt! Får sova på det några dagar till.

stress

En vacker dag som den här borde jag förstås ha cyklat.
Då hade det ju i alla fall varit mitt fel att jag nästan, men bara nästan, kom försent till begravningen.
Och så är det precis lite för nära barnbidrag och lön för att taxi ens ska vara tänkbart.

Nu blev det så här:
Bussen kommer inte. Väntaaaaaar. Till slut kommer en ny.
Blänger lite på busschauffören, men egentligen är det väl inte hans fel.
Bussbyte. Nästa buss sen.
Bussen kör oändligt lååååångsamt. Och människor ska av på varenda hållplats.
Till slut framme vid kyrkogården. OK.
Hm. Inga skyltar. Aldrig varit här förr, undrar vilken väg jag ska ta?
Tar fel väg.
Hittar kyrkogårdsarbetare. Får instruktioner, börjar jogga innan han pratat klart.
Hittar kapellen. De var väl dolda. *Muttrar*
Hur tar man sig in?
Aha. Här finns i alla fall skyltar!
Rundar hörn.
Hoppla, här står begravningsföljet minsann.
"Hej, Maria heter jag."
Insinuant leende begravningsentreprenör.
Men begravningen blev bra.
Tur man har lite kondis i alla fall. Med tanke på att jag var ensam om att sjunga alla tre psalmerna, och begravningsbön utan komp. Höll tonen, flämtade inte en enda gång. Ha!

Men det är nog dags för ett lätt bekymrat mail till Skånetrafiken. Inte nog med att bussarna inte kom som de skulle, eller höll tiderna, de rekommenderade dessutom sämre förbindelser än nödvändigt. *Hrumpf!*

alldeles för mycket vapen

Det är en sån fasa, det här nya överfallet på skolan i Virginia. Och det finns säkert en massa skäl, och en hel del av dem är djupt personliga, och killen som gjorde det skulle kanske inte må bättre i ett annat land, men ändå...
Man kan inte låta bli att fundera över varför det händer i USA, gång på gång på gång. Kanske är det media som får mig att tro att det oftast är där, men ändå...
Och i slutändan måste det ju väl vara så att förekomsten av vapen gör det värre? Visst, det är människor som dödar, men ju större tillgången, desto större blir riskerna också.

I vilket fall som helst. Fasa.
En massa framtider som aldrig kommer bli.
En massa drömmar som inte längre finns.
Någons barn dog, en annans barn dödade.
Fasa.

skribent

Helgen har ägnats åt skrivande. Mer skrivande. Även på fritiden. Det blir så när man är gift med en kreativ person, och själv är rätt mycket inne på samma spår. Så kvällarna har till stor del tillbringats vid varsin dator, knåpandes på samma projekt. Vad det blir av det? Vi får väl se. Men roligt är det.

Och i dagarna har jag också just avslutat ett annat skrivjobb, den här gången åt goda vänner. Det är pest att skriva med deadline, men å andra sidan är det ju svårt att få ändan ur annars. Jag var tillräckligt trött på det efter jag var klar för att svära att det skulle ta bra många månader innan något dylikt skulle hända igen, men det krävdes bara ett telefonsamtal, och inte ens särskilt mycket fjäskande, från deras sida för att det ska vara ett nytt skrivprojekt på gång. Jaja. Det är roligare att säga ja, helt enkelt.

duktig

Prästflickan är duktig idag. Istället för att skamlöst utnyttja det faktum att hon inte har några konkreta uppgifter idag, trots att hon är i tjänst, och ligga ute i solen, sitter hon inne på jobbet och förbereder gudstjänst efter gudstjänst.

Jag (japp, slut på tredje person, är ju trots allt inte kunglig, vad jag vet) bestämde mig för att detta var det smartaste sättet att hantera den uppsjö av gudstjänster och andakter som ligger framför mig, men motivationen är väl inte på topp hela tiden. Men jag kämpar på, och snart har jag åtminstone satt nån psalm till var och en, och tänkt runt tema till allihop. Mm, jag är duktig.

Och under tiden ligger min trevliga lilla telefon bredvid och underhåller mig. Högtalarna är riktigt bra, trots formatet, och jag har fått plats med 132 låtar! Nu - ABBA med Fernando. Snart Aretha.

det går lite trögt idag

Det blev ruskigt sent igår, var i säng halv två! Men trevligt hade vi, eller hur V?

Nåja. Idag är det allmänt pysslande som gäller, i lagom takt. Bra början på en dag med mycket kontemplation och predikofunderande är ju den här recensionen av Jesper Svartviks nya bok. Jag lockas att läsa boken, framförallt eftersom den tar upp just det ämne jag skrev mitt examensarbete på teologen om (för evigheters evighet sen).

Vad mer? Jo, jag har idag fått en ny mobiltelefon! Jag gillar små elektroniska prylar, oavsett om det är mp3-spelare, telefoner eller kameror, och den här är alltihop. Hihi. Nu väntar jag otåligt på att den ska ladda klart.

heliga veckan-gudstjänst

På väg in till stan igen. Gårdagens gudstjänst var underbar, nu är det dags för Mässa med små och stora. Temat - påsk. Ja, tidigare gudstjänster under stilla veckan har väl inte riktigt varit så barnvänliga, så nu är det dags för barnens påskgudstjänst. Vi sveper över hela berättelsen, från intåget till Emmaus. Det kommer bli riktigt bra.
Och jag har bakat glutenfri matzoh (alltså osyrat bröd) att ha till nattvarden. Glutenfritt mjöl är inte lätt att baka med, och det i vanliga fall rätt trista osyrade brödet blev än smaklösare. Men, å andra sidan är oblat ju inte supermumsigt heller, och det är väl inte direkt poängen heller.

kristus är uppstånden

Han är sannerligen uppstånden!

Och här hemma är jag på väg in till stan för gudstjänst, uppklädd i kaftan.
Maken och barnet sitter framför tv-n. Dottern är kanske sjuk igen, blir nog ingen gympa idag för henne (om det överhuvud taget är någon idag dvs).

Och i kväll bjuder vi på libanesisk påskmiddag. Fast föda - äntligen!

GLAD PÅSK allihop!

religionsallergi, igen

Nu har religionsallergin tagit sig in på Expressens debattsida, författaren Ulla Johansson förfasar sig över troende socialdemokrater och vad dessas religiositet kan ställa till med.
Det är nämligen "en helt annan ideologi" och "vidskeplighet". Kristendomen har en någon slags dold agenda, ute efter att förtrycka människor. Och exemplen är Helle Kleins "propagerande" i Aftonbladet och Wanja Lundby Wedins åsikt att alla hem borde ha en Bibel.

Om jag hade haft samma bild av kristendomen som denna Ulla hade jag naturligtvis varit förfärad över hur denna repressiva och intoleranta religion överhuvudtaget tillåts existera. Och något försvar för kristendomen, och framför allt Svenska Kyrkan av idag, har Ulla redan avfärdat som endast en slug taktik för att dölja den sanna ambitionen att just förtrycka människor.

Håhåjaja. Och din vilja att inte tillåta människor religionsfrihet då? Är inte det förtryckande säg? Och den utslagne mannen som du direkt förklarar har blivit förödmjukad genom den kyrkliga lunchen, har du pratat med honom? Det kan faktiskt vara så att han är kristen, eller tycker om att få ett gratis mål mat, eller endast där kan hitta en gemenskap som inte rynkar på näsan åt honom (i Jesu anda...).

Äh, jag vet att jag inte borde reagera. Hela debattinlägget är infantilt, och min reaktion följaktligen likadan. Men ibland kan jag bara inte låta bli. Fjanterier.

en långfredagsberättelse

Jag grät.
Så skört, fasansfullt och fullt av kärlek är det.
Tack Isobel.

Läs inte om du inte vill gråta idag.

psalm 717

Så kom du då till sist, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder,
men det var bortom bilderna du kom.
Vi trodde du var användbar, till salu,
vi skrev ditt namn på våra stridsbanér.
Vi byggde katedraler högt mot himlen,
men du gick hela tiden längre ner.

Du är ett barn som ligger på ett jordgolv,
du fryser om vi inte griper in.
Du rör vid kroppar, hatar orättvisor,
du bjuder älskande på moget vin.
Du stiger ut ur alla tomma gravar,
du är en vind som säger: det blir vår.
Du kommer som en flykting över bergen.
Du följer oss dit ingen annan når.

Du är den sång om livet som jag glömde,
den sanning jag förrådde dag för dag.
Jag svek mig själv, den spegel som jag gömde,
bär dina bråddjup, dina anletsdrag.
Kom närmare, bli kvar hos mig. Det mörknar,
och kanske ljusnar det på nytt igen.
Ditt liv ska bära mig, jag hör en koltrast
som sjunger timmen innan gryningen.