soscochohlolagogeror

Alltså, det är ju samma grej varje år. Det börjar, scenen är ganska ful, en massa människor viftar hysteriskt, programledaren är rätt kul (men inte för kul, då blir det folkstorm). Bifigurerna är rätt pinsamma, och om det är någon pausunderhållning som har något med dans att göra över huvud taget, är den riktigt attans pinsam.

Och så sätter då sjungandet i gång, och det första bidraget känns alltid lamt och trist. Men efter några bidrag, och en rejäl volymhöjning på tv'n, är man liksom inne i det och nynnar med lite grann. I snabbgenomgången inser man att det där första trista bidraget faktiskt var rätt ok, och att den favorittippade låten alltid är alldeles för hypad.

En sak som alltid stämmer, dock, är att kalkonen verkligen är en kalkon.
Och att alldeles för unga artister med för mycket proffsighet är nästan lika läskiga som alldeles för erfarna dansbandsångare med en låt rakt ur den europeiska enande-euforin i början av nittiotalet. Jan Teigen, kom tillbaka!

Och en annan sak som alltid stämmer är att folk röstar mer på person än låt. Ärligt talat. I love Europe? Är inte vi det mest EU-skeptiska folket inom unionen, tillsammans med danskar och engelsmän? Och ja, jag vet att det finns en massa länder som ännu inte är med i EU, bla bla bla, men ändå.

Ja, det är förunderligt, detta. Lördagarna är uppbokade flera veckor framöver, för visst tittar jag. Men en sak undrar jag verkligen över: Amy Diamond, hon som alla liknar vid Carola (och det stämmer ju, mycket Häggkvist-vibb är det, hon kommer nog också skämmas över kläderna om tio år), från frikyrko-Jerusalem aka Jönköping och med samma typ av leende, hade hon också Bibeln med sig bakom scenen? Jag hoppas lite, det erkännes.

fastedax igen

Jag tycker om fastan. Det är så skönt med det uttryckliga, med att tron en gång om året i alla fall får påverka vardagslivet så tydligt, till och med göra det lite besvärligt.

I år, som förra året, fastar vi så här:
1. Ingen fast föda efter lunch. Alltså mycket soppor och smoothies (fasta bitar i soppor är ok, bara man inte häller ner en hel grillad kyckling ;o).
2. Inget godis eller sötsaker överhuvud taget.

Den kristna traditionen är ju annars att man avstår kött under fastan (därav karneval - carne vale = köttet farväl), men eftersom det äts så himla lite kött i det här hemmet ändå, skulle det inte kännas särskilt meningsfullt, därav den här varianten. Tidigare år har vi bland annat avstått kaffe (men det höll inte) eller allt animaliskt (kul, men riktigt jobbigt). Den här varianten började vi med förra året, och vi insåg att det var en lagom nivå för oss.

Och just det ja, traditionellt har ju söndagarna varit fastefria (uppståndelsedagen ska man inte fasta), men vi har ruckat lite på det på så vis att det kan vara en annan dag istället, så gör vi det inte för jobbigt för icke-fastande vänner eller familj som kanske vill bjuda på middag. Fastan ska ju inte drabba andra, bara mig själv.

fjortisar

Idag träffade församlingspedagogen och jag en sjundeklass från en av skolorna i församlingen för en temadag runt respekt och olikheter. Det var riktigt superduperkul! Så här lade vi upp dagen:

9 Hej! Presentation, lite lätt om hur dagen kommer se ut. Namnlekar och en fjantig, släppa loss-lek.
9.20 Sticket. MOD-övning runt fördomar och förförståelse. Jätteroligt!
10 Gruppsamtal om regler hemma och i världen.
10.20 Lyft i storgrupp, lite prat om lagar och varför de finns.
10.40 Samarbetsövning (håll tändsticka mellan fingrarna och gå ner på knä, och sedan upp igen)

11-12 Lunch (de gick till skolan, vi pratade och funderade medan vi åt medhavt)

12 Övningar (byt plats med den du ser på, ordna efter längd, ögonfärg och födelsedatum i tystnad)
12.30 Hyreshuset. Ungdomarna fick lite information om nio olika sökande till deras lediga lägenheter, och skulle sedan rangordna. Hysteriska diskussioner. Och värre blev det när vi gav dem mer information.
13 Uppsamling i storgrupp. Lite prat om hur (och om!) man får bedöma människor i en sådan situation.
13.20 Heta stolen-övning om människovärde och olikheter. Diskussionerna fortsatte.
13.45 Uppsamling. Ett ord om dagen-runda. Vi tackade och eleverna gick hem 14.

Det är så roligt att göra sådant här! Och även om det i stort sett är samma grej som med en konfirmandgrupp, känns det alltid spännande att "utsätta" ett nytt gäng för tänkandet och övandet.

skön helg

Igår var sötaste kantorn RB på besök (sorry, kantor RT ;o), vi åt middag och spelade spel. Det är alltid roligt när människor man tycker mycket om, i det här fallet R och maken, träffas och gillar varandra. Det var till och med alldeles för trevligt, R lämnade oss kl. 2.20...

Men trots detta var jag uppe med tuppen (nåja, klockan åtta), och var i kyrkan en timme och tjugo minuter senare. Idag assisterade jag "bara", men då celebranten/predikanten är ny på tjänsten, och jag skulle sjunga litanian var det lika bra att vara där i mycket god tid. Det blev en härlig gudstjänst, mycket få missar från någon av oss.

Och sedan fortsatte sällskapsspelandet med andra vänner. Nu är det inte mycket energi kvar. Men det gör inte särskilt mycket, det är söndag kväll och jag har inget jag måste göra.

ett nytt helgon

Det sitter en ny helgonbild på min personliga, inre ikonostas: Etty Hillesum.



Hon var den unga, sekulariserade, holländska judinnan som fann Gud genom att söka sig själv, och blev en hjälp, tröst och inspiration för många andra. Ända fram till gasduschen i Auschwitz vägrade hon hata, och hennes dagböcker har skänkt en gnutta ljus i mörkret ända sedan dess.
Jag har bara läst citaten på hemsidan, men nu ska jag leta upp boken.

i morgon ljus

Det är Kyndelsmäss i morgon, och vi har gudstjänst med små och stora och bibelutdelning. Det blir mycket folk och säkert väldigt roligt. Predikan jag kommer hålla handlar, föga förvånande, om ljus, och återberättar en klassisk liten berättelse på ett lite nytt sätt. Läs den här.

presentationen är allt

Tisdag

Mamman: Barnet, ska vi äta klyftpotatis eller wokade nudlar idag?
Barnet får utbrott. Inget ska ätas. Det blir klyftpotatis eftersom wokade nudlar absolut inte är ätbart.

Torsdag

Barnet: vad ska vi äta idag, mamma?
Mamman: Eh...vi ska äta kinaspagetti!
Barnet: Mums!

ekorrhjulet

Ännu en trebegravningsarbetsvecka närmar sig slut. Eller nåja, det är flera arbetsdagar kvar, men i morgon är jag ledig. Och jag hoppas innerligt att den lediga dagen inte misspryds av fem jobbrelaterade samtal, likt den förra (ja, jag är lite bitter, ok?!).

Men det sliter mentalt att ha så många begravningar som jag har haft ett tag. Och ja, jag vet att det finns församlingar där det är nästintill rutin att ha tre begravningar i veckan, år ut och år in, men så har det aldrig varit för mig. I min förra församling hade jag nog en begravning varannan vecka. Högst. Här kanske det blir en i veckan i snitt. Då förstår ni att det känns lite när det i flera veckor har varit högt över det. Man hinner inte med så mycket annat än att samtala med sörjande, fundera över griftetalet, prata med musikern och begravningsbyrån och sedan ha själva akten. Jag har varit tvungen att tacka nej till minnesstunderna pga andra saker som legat efter begravningsgudstjänsterna, men jag hade nog gjort det även om jag inte haft en del annat att göra, bara för att få lite luft i dagen. Och det känns inte riktigt bra.

Nåja, nog gnällt. Det är ju förvisso väldigt bra att människor vänder sig till oss för begravning, och på flera av dem jag har haft nu har jag varit uttryckligen önskad som präst, vilket alltid känns bra. Men jag ser fram emot några lite lugnare veckor på den fronten nu. Det är liksom snart påsk, det finns att göra.

vi är ett folk på vandring

Jag är barnsligt förtjust i processioner. Det är något alldeles speciellt med när portarna står öppna, vi står halvhuttrande utanför, orgelmusiken brusar välkomnande och korsbäraren lutar korset för att komma in genom porten. Intåg. Människors ansikten vänds förväntansfullt mot korset och dem i processionen, sången stiger mot kyrktaket. Ljuslågorna fladdrar, vi går efter korset, ett folk på vandring.

Det är vackert, festligt och det är härlig liturgisk teologi. Gudstjänst när det är som bäst.

hybris-varning

Så. I tisdags blev det klart att "min" kinesiskakurs inte fortsätter den här terminen (skulle blivit termin fyra), vi blev inte tillräckligt många anmälda. En av kursarna går om en termin, en hoppar av, och då var vi bara två. Men...
Min lärare föreslog att jag skulle hoppa över till torsdagarna istället. Till gruppen som nu börjar termin åtta! Jag fick lite prestationsångest, var samtidigt oerhört smickrad, rådslog med maken, och bestämde mig för att i alla fall prova. Det är ju inte värre än att jag kan hoppa av om det blir för jobbigt.

Och det gick superbra! Jag är glad, och lättad, och en gnutta mallig (och därför skriver jag detta, så klart, lite skryt vill jag nog ägna mig åt då och då). Jag får nog kämpa lite mer nu, men det är ju så kul med kinesiskan!

Nä, nu måste jag nog gå och läsa lite glosor. Zai jian!

surrealistiskt

Igår fick jag ett par fantastiska örhängen av min vän och kollega. De var stora, guldiga, och föreställde Jesus (se bilder nedan). Jag skulle aldrig få för mig att ha dem på jobbet (eftersom de är för stora), men kommer gladeligen, och ofta, ha dem på fritiden. Nå, i alla fall visade jag dem med ett stort leende för kyrkoherden. Han rös, och sade "Ha dem inte här bara!", vilket ju var helt ok. Men sedan kom vi in i världens underligaste lilla diskussion om vilka smycken som är ok och inte.
Kyrkoherden: Kors är ok i halsband, det har ju biskopar, men inte i öron, näsa eller någon annan stans. Utom kavajslag. Som örhängen tycker han att det är respektlöst (!).
Jag: Vilken är skillnaden mellan kavajslag och örhängen?
Kyrkoherden resonerar: I öronen handlar det om fåfänga, vilket inte ska förknippas med korset.

Vi bara häpnade, jag och vännen. Och deklararade att vi absolut inte höll med. När jag har ett par kors i öronen (vilket alltså händer med jämna mellanrum) har jag dem naturligtvis också för att jag vill säga något. Korset är inte (bara) en dekoration, var det än bärs någonstans. I näsan skulle jag inte ha det, eftersom jag vet att så många blir provocerade av just hål i näsan, men jag skulle inte bli upprörd om någon annan hade det.

Nu kändes det inte som att herdens resonemang var så väldigt genomtänkt, utan rätt så känslomässigt, och det kommer faktiskt inte stoppa mig från att ha små diskreta kors i öronen om jag vill. Bara kanske inte än på ett tag. Men nog är det (sorg-)lustigt att kvinnliga "dekorationer" är fåfänga, medan manliga inte är det?


Vit bakgrund, man ser detaljerna rätt bra.


Mörk bakgrund, man ser glansigheten och guldigheten rätt bra!

det är de små sakerna

Trött. Jättetrött, faktiskt. Snuvig (dundersnuvan har nu suttit i i två dagar). Ont i kroppen av de spända musklerna som följer. Uff.
Och mitt i allt eländet är jag så oerhört tacksam för så många saker:

Min snälle kyrkoherde som befriade mig från arbete den här helgen.
Min söte man som gick upp och distraherade barnet så att jag fick sova till 11.
Min urgulliga unge som är så självgående, men ändå kommer och pussar på sin trista mor då och då.
Jag själv, faktiskt, som tog tag i eländet och ringde distriktssköterskan för ny remiss till undersökning av näsan.

Mm, på många sätt ät jag en oerhört lyckligt lottad person. Fast trött.

berg och dalar

Till de mer underliga detaljerna i en prästs liv hör att de kyrkliga handlingarna (dvs dop, vigsel, välsignelseakt, konfirmation och begravning) inte är jämnt utspridda över året. I en församling med många tusen medlemmar borde det jämna ut sig, tycker man, men så funkar det inte.

Att vigslarna är mer frekventa under sommarhalvåret är nog väl känt, men nuförtiden är (min egen högst ovetenskapliga uppfattning) det vanligare med bröllop i september än juni. Även oktober kan få sin del av vigslar, medan det är rätt tunt med dem i februari.
Dopen kommer hela året. Vi döper, i min föramling, i stort sett två barn i veckan. Men även här finns det en liten tendens till att det är fler när det är varmt och ljust ute, kanske för att dopen i många fall har fått ersätta bröllopet som familjegrundande ceremoni?

Men begravningarna. Det är verkligen himla underligt att människor så att säga dör i grupp. Om det har varit väldigt kallt eller varmt kanske det inte är så konstigt, eller om influensan varit elakartad, men en mild vinter som den här borde det inte varit så mycket, men vi begraver som aldrig förr. Julen påverkar så klart, många verkar ha tagit slut på orken genom att bestämma sig för att överleva julen, och dör följaktligen i mellandagarna. Det verkar som att vi trots allt har lite mer möjlighet att påverka tidpunkten för vår egen död än vad man tänker sig normalt.

Allt detta gör att undertecknad, och många av mina kollegor runt omkring i landet, är lite mer gråa i ansiktet än normalt denna januari. December är ju inte direkt en vilomånad för oss, inte heller får vi så mycket avslappning under julen, och när januari tar vid är det högsäsong för begravningarna. Nåja, det är ju bra att julen trots allt ger en del energi också.

Nu får det vara slut på filosoferandet, jag ska traska iväg till den tredje begravningsgudstjänsten (för min del) den här veckan.

go ahead Bill, hit the left cheek as well

(throwing plenty of English-speaking bones at the moment)

Ok, this Bill O'Reilly character. What does he have against us? Was he, at his now long forgotten high school, scorned by a Swedish exchange student? Or is he a converted marxist? What's the deal? Why does he hate us so?

Being for a social welfare system AND being Christian is not mutually exclusive.
Having faith, and not being afraid of speaking about it, AND being feminist is not an impossible combination.
Thinking that everyone should have, as far as possible, equal opportunities AND believing in a God that does not treat people differently on the grounds of gender, sexuality or color is perfectly logical.

The sad fact is, that even if people in Europe in general, and Sweden more specifically, know that there are a lot of very liberal, nuanced and just very nice Americans, people like O'Reilly and that horrible pastor Phelps get more air time, and thus shape the European image of Americans.

So, dear Americans, when visiting Europe, know this. This is what a lot of people think you're like - ignorant and intolerant. And know also that the image of us portrayed by these people is as false as the one they give us of you.

o the horror!

I have given birth to a monster. My daughter eats fish sticks - raw! Correction, she eats frozen fish sticks. It's so disgusting I can hardly write.

But I still love her (although there will be no kissing until bedtime).

ny predikan

Finns, som vanligt, på prästflickealster.
En berättelse om mod...

IKON

Jag hittade, via Dagen, till nya (för mig i alla fall) magasinet IKON, som jag tror är någon slags ungdomssatsning från Dagen. Helt ok tyckte jag, behaglig ton i svar och forum. Lätt frikyrkligt, så klart, men bra.

Men om man ska vara lite ytlig, och det kan man väl få vara någon gång då och då (och jag hoppas innerligen att ingen tar detta på fel sätt, det är menat i all välvilja) är en av de stora behållningarna Jacob Hallström, pastorn som svarar på frågor, för maken till snygg pastor har i alla fall inte jag sett! Trevligt för församlingen han jobbar i (och förstås för hans fru... ;o).

Det är lite som när jag var pastorsadjunkt (första året som präst) och damerna i församlingen var så förtjusta i min handledare. De kallade honom "behändig", vilket uppenbarligen var dialektalt för toppensnygg. Och så länge inte alltför många bara ser utsida och inte lyssnar, skadar det verkligen inte med lite ögonfägnad, såväl manlig som kvinnlig, i kyrkorna.

andas in

Lugnet före stormen, kallas väl det här. Småputtinuttigt familjeliv, dagar jag kan gå tidigt från jobbet. Funderar på söndagens predikan, pysslar lite. Snart är stormen över oss igen, och snart kommer jag inte hinna hämta andan. Bäst andas in nu, medan tid ännu är att känna smaken av lugn och långsamhet.

Nästa vecka har jag tre begravningar. Veckan därefter en, och veckan därefter två till. Jag arbetar (i stort sett, kyrkoherden befriade mig just från nästa helg)) varenda helg mellan nu och 17/2. Alla verksamheter sätter i gång och just det ja, vi är en präst färre än vanligt. Men livet är bra, och jag vet att det kommer förbli så. Jag andas in. Lagom till sportlovet, då kommer utandningen.

sammanfattningarnas tid

Så här runt nyår brukar ju året sammanfattas. Så icke här, än i alla fall. Däremot tänkte jag ge mig på en liten sammanfattning av tankar, känslor och annat intressant (ur ett totalt navelskådande perspektiv) de senaste, typ, två veckorna...

Så vecka 51-52 var alltså:

* stressiga. Mer mentalt än faktiskt. När väl julvandringar, krubbvisningar och alla planeringsmöten är avklarade är det bara att köra på, men mentalt har det varit lite stressigt.
* frustrerande. Hela Bhutto-grejen. Allvarligt frustrerande och tragiskt. Visst, den goda Benazir var verkligen inget helgon, men ändå, det kändes som att någonting ändå var på väg att vända. Men icke. Usch. Även situationen i Kenya gör mig frustrerad och ledsen.
* trevliga. Jag gillar jul! Jag gillar till och med att handla julklappar i sista minuten. Det är trevligt att önska varandra god jul, det är härligt att ses igen. Det luktar gott hemma, och man får dricka hur mycket must som helst (eftersom det typ inte är läsk, egentligen... ;o).
* sorgliga. Av personliga, familjerelaterade skäl.
* trötta. Se punkt 1,2 och 4.
* familjefyllda. Den lilla familjen har mått bra av att vara tillsammans, men nu börjar det slita lite. Dagis för dottern fr.o.m. torsdag, det blir nog skönt för oss alla.
* godisstinna. Nu får det vara nog!
* pyssliga. Mm, jag gillar pyssel!
* fromma. Det faller sig naturligt så här kring jul. Vi har pratat om stjärnor och Jesus, varför man ber och vad olika ord betyder. Vi har gått (och lett) massor av gudstjänster och konserter. Och så har vi naturligtvis sjungit en hel massa, vi gör det i den här familjen.

Jaja, vi får väl se om det kommer fler sammanfattningar så småningom. Gott nytt år till er alla i alla fall!

the first post in English

Getting to know people in other parts of the world requires some changes in my communication pattern, I guess. So, here you go, y'all, my first blog post in English. This won't be very common, after all this is a Swedish priest ranting about her life, church and everything in Sweden, but I figured I could at least throw you guys a little bone...

These English-speaking people - why and who? There's a project called the Young Women Clergy project, for the support of young (or at least young-ish) female clergy, and it's actually open for people from all denominations (although I suspect this means only Christian clergy, correct me if I'm wrong, Susan), and from all parts of the world. So far, I think we're only a handful of people from Europe, but I hope that'll change. So if you know some fabulous female minister or priest, tip her off. There's a link in my sidebar to Fidelia's Sisters, which is the online magazine for this group, full of interesting, sometimes funny and sometimes sad, stories.

vuxen-morr

Jag HATARHATARHATAR smällare!
Och jag avskyr och föraktar dem som säljer dem till underåriga (finns det inte ett förbud mot smällare öht?).
Och jag stör mig enormt på dessa testosteronstinna wannabe-hårdingar till tonåringar som tvunget ska tända dem i handen för att sedan sikta mot, i bästa fall, någon kompis (och i allra sämsta fall mig).

Urk. Och jag bor verkligen i fel stad just nu (men bara just precis under smällarsäsongen).

Sådan himla tur att jag inte ska på anställningsintervju nu, då hade det varit ännu ett jobb som rykt för att jag var för "arg" (för långt för att förklara, fråga mig om vi träffas)... :o)

en banal fundering om förskolor

Var får de sina namn ifrån? Varför heter Cirkus just cirkus, är det så kaotiskt och skojigt där? Eller Solöga, varför heter det så? Handlar det om äggula eller new age?
Är Åkervindan fullt av blommor, och skuggas Lärkträdet av just lärkträd? Och underligast av alla, hur tänkte de på Spaden när de gav sitt mitt-i-stan-dagis, beläget i vad som väl kan beskrivas som en lägenhet, just namn efter något man använder i trädgårdar och på landet? Jaja, bara undrar...

en predikan till

Den predikan jag höll på julnatten hamnade på prästflickealster. Titta gärna!

för en gångs skull...

...kommer här julbönsbetraktelsen (med små och stora) i den här bloggen, istället för i prästflickalster. God jul!


Igår satt jag med min dotter och tittade på Fem myror är fler än fyra elefanter. Precis på slutet är det julklappsutdelning hemma hos Magnus, Eva och Brasse. Eva får två foton, Magnus en ny slips och hatt och Brasse, han får ett lok och ”det finaste man kan få” – en korv.

Jag vet inte hur det är med er, men för mig är faktiskt inte en korv det finaste man kan ge eller få. Korv är mumsigt och bra, riktigt fint faktiskt. Men ingenstans på min önskelista för den här julen står korv med. Och ändå är inte Brasse den ende som verkligen älskar korv. Även Kommandoran i berättelserna om Emil är galen i korv, och hamnar i varggropen för att hon velat ta korven som Emil satt där som bete för vargen. För henne är inte den där korven en bra sak, precis som det för oss kan vara så ibland att vi glömmer att vara försiktiga eller ens snälla när vi vill ha något alldeles för mycket. Och då kan vi också råka illa ut.

Men när vi snart går hem för att fortsätta julfirandet tror jag att många av oss går hem för att bland annat äta korv. Helst prinskorv, eller hur? Kanske skulle det vara så att om vi hade gått till stallet där Jesus låg i krubban, så hade vi inte haft med oss tjusiga dyra presenter, utan lite blöjor, en haklapp och tre prinskorvar. Vad tror ni? Prinskorvar för världens kung, för Guds son, som föddes natten mellan julafton och juldagen för så länge, länge sedan.

Men trots vad alla föräldrar säger, vill jag ändå säga här idag att det bästa och finaste med julen inte är att ge presenter. Det är faktiskt inte heller stämningen, de vackra ljusen, musiken eller godiset. Det är inte att träffa familj och vänner. Det är inte ens korven.
Nä, det bästa med julen är att få.

Det är att få kärlek och omtanke.
Att få kramar och pussar.
Och mest av allt, att få den största och bästa och finaste julklapp någon någonsin har fått – Jesus själv. För när han föddes där i stallet, var han Guds gåva till alla oss människor, för att vi skulle kunna komma närmare Gud, för att vi skulle få komma till Gud. Och det, Brasse och Kommandoran, det är faktiskt finare än korv. Rätt mycket finare.

julsmärta

Trots att det borde vara lika smärtsamt jämt, är det just är i juletid som det gör lite extra ont när inte relationerna med alla ens familjemedlemmar fungerar som de borde.

Just hemkommen från julfirandet med ena familjen sitter de senaste dygnens känslor och funderingar kvar som det där paulinska törnet i köttet. Det gör rent kroppsligt ont när man ser en älskad familjemedlem störta mot sitt eget fördärv, och när man är fullständigt oförmögen att göra någonting. Jag varken kan eller vill berätta här vad som händer, men om du har en liten bönesekund över i helgerna som kommer, ägna den gärna åt en sorgsen och vilsen själ som inte lyckas hitta rätt, varken runt sig själv eller i förhållandet till de som bryr sig och vill hjälpa.

Den här människan behöver framtidstro, tilltro och lugn så mycket, och jag ber och hoppas att Gud ska gripa in, när inte vi kan.
Jag ber och hoppas att Gud ser och hör, när inte vi orkar.
Jag ber och hoppas att Gud kan hjälpa personen att få livet tillbaka.
Jag ber och hoppas att Gud kan rensa och rena, när frestelsen och smärtan är för stor, och den lätta utvägen bara är en tunt förklädd ruin.

age-ism

Två exempel på age-ism (att man behandlas sämre pga sin ålder) har jag sprungit rakt in i idag:

1. Hemtjänsten. Dessvärre har jag ett flertal gånger hört vittnesbörd om dåligt fungerande hemtjänst. Det kan finnas massor av orsaker, från bristande personligt ansvar, tidsbrist och en ledning som misstror sina anställda så till den milda grad att de räknar halvminutrar, men någonstans verkar det vara något som inte fungerar. Gamla blir illa behandlade, eller i värsta fall, inte behandlade alls. Det är inte ok. Ett samhälle ska inte bedömas utefter BNP eller dylikt, utan efter hur det behandlar sina svagaste, bland dem de äldre. Gör bättring!

2. Äldre kollegor. Där står jag på begravningskapellet och pratar med kollegor från en annan församling. Vi har aldrig träffats förr, och en av dem säger till den andre att h*n är den bäste prästen i deras församling, på grund av "livserfarenheten". H*n drar dessutom slutsatsen att det är åldern som ger livserfarenhet. Och h*n fortsätter prata om hur den är så ovärderlig, mitt framför ansiktet på mig, som är yngre än någon av deras kollegor. Kalla mig petig, men då blir jag sur. Är det verkligen så att jag skulle vara en sämre präst på grund av min ålder? När blir man bra då? Händer det magiskt vid 50, 60? Personen i fråga verkade inte förstå att ung ålder till trots kan man bära på massor av livserfarenhet. Det är inte ovanligt att en yngre person faktiskt har mer av "användbar" livserfarenhet än en äldre, av en massa olika slag (fd narkotikamissbrukare t.ex., eller en till synes så banal sak som att ha rest väldigt mycket).
Nä, dylika fördomar är så dumma. Bedöm mig efter prestation och inte ålder, tack!

partäktennerskap

Karin resonerar klokt om Kyrkostyrelsens remisssvar till utredningen om samkönade äktenskap.

Alldeles oavsett vad vi tycker om frågan (och om någon skulle undra tycker jag att ordet äktenskap bör gälla oavsett kön) blir det ett avsteg från principen om de dubbla regementena och luthersk äktenskapssyn om vi skulle använda oss av olika namn i kyrka och samhälle. Det är inte det viktigaste argumentet, i en kyrka bestående av en massa människor och därmed ställd i konstant förändring, ska man inte hålla fast vid principerna för dessas egen skull, men det är ett intressant argument, och framförallt i samband med övriga traditionsargument. Jag tror inte att doktor Martin på något sätt kunde ens tänka sig en dylik utveckling, och inte heller är jag säker på att han skulle vara positivt inställd, men konsekvensen av hans resonerande runt vad som kan anses vara världsligt och vad som hör kyrkan till blir idag att detta bör vara en fråga för riksdagen och inte, egentligen, särskilt mycket för kyrkostyrelsen.

Men, som sagt, det finns många andra argument att ta hänsyn till, och jag är glad över att remissen inte är enögd, men i alla fall positiv. Även om det är dumt och rätt fjantigt att hålla fast vid ett begrepp (partnerskap) som snart kommer försvinna.

dårskeppet

Om du inte har besökt den här sidan, gör det! Framförallt om du är det minsta nyfiken på anglikanskt kyrkoliv.

Ship of Fools är en fantastisk sida, med allt mellan tankfullt allvar och hysteriskt skoj. Kitschsektionen (Gadgets for God) är helt osannolik, och i diskussionsforumen svängs det med diverse (mestadels anglikanska) teologiska och liturgiska termer. Men allra bäst är Mystery Worshipper, gudstjänstrecensionerna, som är seriösa (men som alltid på Ship of Fools, med en liten glimt i ögat) och spännande.

sorry, N, jag bara måste...

Vaktis N yttrade det fantastiskt roliga fejkdanska ordet "mandelmassenasse". Jag fnissar fortfarande.

jul för okristna

Jag hade en krubbvisning för en internationell klass idag, dvs med barn från Japan, Singapore, England, USA, Libyen och Frankrike, förutom några få svenska barn. Allt skedde på engelska, och det var riktigt mysigt.

Men det fick mig att fundera lite på hur jag skulle berätta Historien. Naturligtvis bakgrunden till julen, julevangeliet och allt det som hör den kristna julen till, men hur kan jag peka på att julen faktiskt kan betyda något även för människor som inte är kristna (såväl tex buddhister som ateister)?

Jag landade i att julen också, utöver det rent religiösa, är en berättelse om två saker: om hur människor i alla tider har längtat, och längtar, efter fred och frihet, samt att det också är en berättelse som visar hur barnen (Barnet i det här fallet) är de som kommer med den freden. Julen handlar om barnen som det viktigaste av allt, de som är framtiden. Och då blir också julen en tid som det är extra viktigt att se till att det faktiskt finns en framtid åt dem, en tid då barn i dysfunktionella familjer ska få hjälp, en tid då arbetet för miljön ska få vara i fokus (trots alla energislukande elslingor), en tid då hjälpen till världens alla fattiga borde överstiga julklappsbudgeten.

På det sättet kan vi ge julen tillbaka sin mening, och den kan bli en högtid för alla.

ny predikan

Och visst blev den med dikten av Auden! Bra kille, för övrigt, rekommenderas varmt. Varje gång jag läser Funeral Blues (den från Fyra bröllop och en begravning) blir det smågråtigt i halsen.

sju önskningar

Jonatan utmanade mig.

Regler: Skriv en önskelista med sju önskningar. Motivera dem, kort eller långt. Tagga sju bloggare som ska göra detsamma.

1. Massor av pengar. Ja, det är trist och materialistiskt, men det skulle verkligen underlätta våra liv. Tyvärr.
2. Harmoni i min familj, Den nära familjen mår toppen, med dem lite längre bort är det bitvis sämre.
3. En dundersnabb adoptionsprocess. Det är så seeeeeeegt.
4. Nytt jobb till maken, som han trivs med, som ger honom högre lön och liberala arbetstider.
5. Ny moral i vårt land, som tillåter människor att vara svaga, som tror människor om det bästa och hjälper alla att ställa upp för och hjälpa dem som misslyckas.
6. Att vänner ska ta sitt förnuft till fånga och flytta hit ner :o)
7. Att alla de av våra vänner som har det jobbigt i sina äktenskap/förhållanden ska finna balans och, så småningom, lycka.

Sedan önskar jag förstås att Jesus ska ta och komma tillbaka snart, och att det ska bli fred, svälten ska upphöra och miljöförstöringen avstanna.

Några jag ska utmana... Det blir Barse, Karin, Cissi, Jocke och Ulrika. Sju var bara för mycket.

snabbt går det

Härligt! Vi fick den vikarie för min kollega som vi ville ha. Det innebär dessutom att efter jul är jag den präst som varit näst längst i församlingen, hihi. Dvs i ett och ett halvt år...
Å andra sidan har prästen som har rekordet varit i församlingen i typ 34 år...

kräk

Jaha. Dottern har kräksjukan, eller något dylikt. Kul? Nä.

uppdateringar

1. Julspel. Igen. Tror inte att det har gått ett enda år sedan jag blev präst utan julvandringar, julspel eller dylikt. Jo, förresten, det året jag var föräldraledig, men annars så. I år är jag, som förra året, Herodes och Josef. En fantastisk dubbelroll som ger utrymme för mycket utklädande.
2. Lämning. Dottern är fortsatt otröstlig, men dagispersonalen säger att det går över efter en minut eller så. Skönt, men ändå fruktansvärt att gå när ens barn är så fullständigt förkrossad. Idag var jag helt under isen i ett par timmar efteråt.
3. Filmtips för en fånig kväll: Blades of Glory. För alla oss som tycker att konståkning egentligen är rätt kul att titta på, och som är hemligt förtjusta i slapstick...
4. Kinesiska är världens roligaste språk. Kanske inte speciellt vackert att lyssna på, men desto finare skrivet.
5. Predikan på söndag kommer utgå från Auden-citatet:

Because of His visitation,
we may no longer desire God as if He were lacking:
our redemption is no longer a question of pursuit,
but of surrender
to Him who is always and everywhere present.
Therefore at every moment we pray that,
following Him we may depart
from our anxiety
into His peace.

W.H. Auden, For the Time Being: A Christmas Oratorio

Se där, lite ditt och datt från en prästflickas liv just nu.

ryyyyyyys

Idag hade vi förjul/advetsmys och bakade pepparkakor, pysslade tomtar och gjorde julkola. Och så drack vi Lucia Chokladglögg, vilken var riktigt mumsig och så testade vi Nygårdas (Spendrups) nya mustvarianter: julkola, julkryddor och julnougat.

Jag erkänner, jag var skeptisk. Mycket skeptisk. Till min överraskning var faktiskt den med smak av julkryddor ok. Men de andra... Urk, blä och dubbelurk. Supersliskigt, med en obehaglig kemisk bismak. Oljigt, och smakerna var inte ens i närheten av att ha någonting med varandra att göra, musten var på en sida av munnen och smaktillsatsen på en annan. Nä, jag hoppas innerligen att Spendrups lär sig av detta, skicka mustarna till Atlanta eller något.

Det är bara Apotekarnes som gäller.

Och på tal om Atlanta såg jag att McDonalds nu serverar den vedervärdiga Coca-Colamusten Bjäre. Bort det. Ännu ett skäl att inte besöka inrättningen, helt enkelt.

he ut det!

Ett bra ord jag lärde mig mitt ord i Norrbotten är ordet "he", dvs att slänga, ställa, lägga...
Idag tömde vi i församlingen återigen massor av våra förråd. Vi bar och packade hela förmiddagen. Jättekul (för att vi gjorde det tillsammans) och väldigt bra att bli av med all gammal bråte. Nu har vi plats att fylla rummen med nya grejer till höstmarknaden nästa år *ler*!

lyckliga dagar ger inte nödvändigtvis lyckliga morgnar

Det var ljuvligt att vakna bredvid dottern i morse. Vi kelade och pussade ända tills det inte var möjligt att skjuta upp uppstigandet längre. Sedan såg vi morgon-Boli ihop och åt frukost, och cykelfärden till dagis var också rolig, trots det eländiga vädret.

Men sen.
Dottern klamrade sig fast vid mig, satt i knät och mumlade "mammamammamammamamma". Det tog säkert en kvart att lirka sig ur de mjuka armarna, och när jag vinkade genom rutan såg jag hur hennes söta lilla ansikte förvreds av gråt. Åh, ångest. Att skiljas från sitt barn kan vara rent fysiskt smärta. Vädret passade utmärkt, när jag cyklade kunde jag i alla fall låtsas att tårarna orsakades av vinden.

Och inte blir det bättre av att jag knappt kommer träffa henne de närmaste två dagarna heller. Om lämningen blir likadan i morgon är det bud på att hon får följa med hit till jobbet. Jag kan inte gå omkring med en sån här klump i magen i en hel arbetsdag till.

happy days

Jag har haft en riktigt härlig helg, precis som jag hoppades.
Fredag: kom till Växjö, där syster yster väntade på stationen. Vi åkte hem till henne, åt pizza och såg den enda riktiga stjärnan åka ur IDOL.
Lördag: Upp sent. Framåt ettiden var vi nere på stan, och så fick jag en härlig massage. Efteråt fikade vi, sedan gick vi till Smålands museum och såg Elisabeth Ohlson Wallins "In Hate We Trust". Enormt vackra foton, med en otäck, otäck verklighet bakom.
Efter detta, och lite gluttande på glasutställningen de också hade där, åkte vi hem och lagade god middag. Sedan valdes det kläder och fixades, och så tog vi bussen till stan och Kafé Deluxe, vilket var ett trevligt uteställe med mycket blandad publik. Jag var inte äldst, men så himla många över 30 var vi inte. Vi dansade och hade jättekul ända till klockan två, då vi hoppade på nattbussen hem.
Söndag: Vaknade lite tidigare än jag önskade, men syster yster gjorde scones och allt var förlåtet. Jag duschade och packade väskan, och 12.12 satt jag på tåget hem.
Väl hemma slappade jag i några timmar, läste min bok (Sophia McDougall's Rome Burning), och så småningom gjorde jag i ordning mig och traskade iväg hem till kyrkoherden för mysig middag där tillsammans med större delen av arbetslaget.
Och nu, några timmar senare, dricker jag te med maken. Jag har pussat på den sovande dottern och bara längtar efter att gosa med henne i morgon.

Bra helg. Kanske inte så mycket domssöndag förvisso, men bra helg.

aaaah, helg!

Har långledigt i helgen, dvs från torsdag till söndag, vilket ju praktiskt taget innebär att detta är fredagskväll! Härligt. Och precis som en vanlig fredagskväll har maken däckat i soffan bredvid dottern som tittar på Bolibompa...

I morgon ska jag fika med en vän, och på fredag (den riktiga) åker jag till Växjö för att träffa lilla lillasyster. Vi ska mysa, få spabehandlingar, äta god mat, kanske gå ut. Det ska bli jättekul!
Och sedan, när jag kommit hem på söndag, är hela arbetslaget hembjudet till el jefe fantastico, vilket naturligtvis ska bli både trevligt och intressant.
Aaah, helg, och härlig helg. Hoppas att er helg också blir bra, när den nu infaller ;o)!

(och ja, mötet idag gick bra och var precis lika trevligt som jag tänkte mig)

så skoj!

Idag stack jag in huvudet till el jefe, och frågade honom om jag är konstig som tycker att det ska bli kul att ha planeringsmöte hela dagen i morgon. Det tyckte han inte, men emellanåt känns det som att just möten är det enda man verkligen inte "får" gilla i kyrkans värld. Men mötena är ju en förutsättning för att arbetet ska funka, och om man jobbar i arbetslag blir det många möten.

Jag tycker att det är kul, framförallt heldagar som den vi ska ha i morgon. Sällan får man annars möjlighet att tänka strategiskt, och diskutera teologi, och äta alla tillsammans, och bara rent allmänt faktiskt umgås medan man gör något viktigt. Man bläddrar i almanackorna, bråkar om psalmer, retas och skrattar. Blir trötta efter lunchen, och tvingar sig fortsätta. Dricker massor med kaffe och gör sitt absolut bästa för att skapa mötesplatser mellan människor, och tider och tillfällen för människor att mötas för att tillbe, för att tacka och överlämna sig själva åt Gud.

Möten...fina saker, helt enkelt.

ännu en lista

Precis som andra gillar jag listor. Här är den senaste:

ALLMÄNT.
1. Vad heter du? Maria.
2. Vad skulle du vilja heta ifall du själv fick välja? Umm...Maria.
3. Vilka andra namn tänkte dina föräldrar ge dig? Amanda, men då tänkte släkten bojkotta dopet, eftersom en Amanda var 70-talets mest populära städredskap...
4. Vilket stjärntecken är du? Våg, och tiger. Inte för att det spelar nån roll.
5. Vilken årgång är du? 1974.
6. Var bor du? Malmö.
7. Bott utomlands? Bara i tio veckor, i Maryland i USA.
8. Flyttat antal gånger? 11
9. Var skulle du vilja bo? I ett gathus i centrala Malmö.
10. Yrke? Präst.


UTSEENDE.
1. Hur lång är du? 1.69.
2. Hur mycket väger du? Mindre än för en månad sen!
3. Hårfärg och frisyr? Mörkblond, mellanlångt och uppklippt. Typisk frisyr för yrkesverksam 33-årig akademikerkvinna med andra ord.
4. Ögonfärg? Blå.
5. Mest nöjd med? Ögonen, håret, fötterna.
6. Minst nöjd med? Öh...beror på. Vissa dagar det mesta, andra dagar inte så mycket, men i störst onåd är nog händerna.
7. Skostorlek? 40-41 (och ändå är jag nöjd!)
8. Glasögon? Ibland, och linser ibland.
9.Har du några piercingar/tatueringar? Hål i öronen, och en tatuering i nacken.

FAVORITER.
1. Filmer? In the Mood for Love, Svart katt, vit katt, alla matinéer
2. Låtar? Gammal soul, bra ny soul, clubmusik, världsmusik, singer-songwriter, musikal, folkmusik...
3. Årstider? De bra delarna av allihop.
4. Mat/dryck? Sushi och libanesiskt. Rött vin, julmust och en varm dag dricker jag gärna Systemets alkoholfria jordgubbsbubbel.
5. Djur? Katt, antar jag, men just nu skulle jag gärna vara utan.
6. Färg? Blågröngrått, svart och brunt.
7. Parfym? Sergio Tacchinis Donna
8. Tv-program? Heroes, just nu.
9. Sysselsättning? Jobba, vara med familjen, pyssla.

KLÄDER.
1. Vad använder du just nu för jacka? Second handfyndad femtiotalskappa i tweed.
2. Vad använder du just nu för skor? Svarta stövlar.
3. Favoritfärg på kläder? Se ovan nämnda färger.
4. Vilka kläder skulle du vilja ha just nu? Har aldrig på mig något jag inte vill ha på mig, alltså blir det de jag har: blå jeans och svart prästskjorta.
5. Favoritaffärer? NoaNoa, H&M, Lindex.
6. För ungefär hur mycket köper du kläder för i månaden? Inte mycket. 200 kronor?
7. Vad har du för byxstorlek? 44
8 Vad har du för tröjstorlek? 44

BLANDAT.
1. Vad heter din morfar? Rune hette han.
2. Var har du i din jackficka just nu? Några mynt till bussen, långa vantar.
3. Vad är du beroende av? Maken, dottern, kaffe och Gud. Men kanske inte i den ordningen.
4. Vilket land kommer du i från? Sverige.
5. Vad tror du på? Gud, och mina medmänniskor.
6. Vilken religion tillhör du, om du nu tillhör någon? Kristendomen.
8. Vad köpte du senast? Bussbiljett.
9. Har du nåt husdjur? Ja, katterna Spitfire och Stuka.
10.Vad bor du i? Bostadsrättstrea i centrala Malmö.

PRYLAR.
Plånbok: Röd korthållare från Ordning o. reda.
Tandborste: Vit och blå.
Smycken: Vigselring, förlovningsring och stora örhängen eller halsband (aldrig båda på samma gång!).
Solglasögon: Gärna. Köper nya varje vår, men alltid billiga.
Underkläder: Ja!

nervöst fniss

Brukar inte se Fredag hela veckan, men när Gudrun Schyman med ett varggrin dirigerar en barnkör som sjunger om "Stalin, vår vän", fnissar jag så att jag får svårt att andas, samtidigt som jag blir alldeles nervös.
Nu blir det nog folkstorm. Eller i vilket fall som helst kommer det hagla av fullständigt humorbefriade insändare.

Men det var riktigt, riktigt roligt, och riktigt, riktigt fullt av självdistans från fru Schyman. Respekt.

funderingar en idolkväll

1. Jag trodde att Kishti var klyschornas drottning, men hey, tronen har tagits över (var den någonsin någon annans?): Carola is in the house. Fy bubblan var mycket klichéer den damen kan spruta ur sig.

2. För några veckor sedan slog det mig att jag aldrig någonsin sett en man spela tvärflöjt. Nu har jag det, och det under ett även i övrigt alldeles fantastiskt nummer. Vems? Daniels. Det är väl självklart.

3. Fast om man ska ha gospeltema finns det väl en himla massa gospellåtar att sjunga? Istället för mer eller mindre gospeliserade poplåtar...

Uppdatering: Och för övrigt, kan inte någon säga till Carola att det faktiskt inte är klädsamt med fluffiga toppar med puffärmar och väldigt lite urringning om man är så pass kurvig som hon?

wham bam!

Tja, jag vill ju inte vara självgod, men...
Och ok, det var ett rätt enkelt test, men...

Jag är nöjd!

Eucharistic theology created with QuizFarm.com

You scored as Luther You are Martin Luther. You'll stick with the words of Scripture, and defend this with earthy expressions. You believe this is a necessary consequence of an orthodox Christology. You believe that the bread and wine are the Body and Blood of Christ, but aren't too sure about where he goes after the meal, and so you don't accept reservation of the Blessed Sacrament or Eucharistic devotions. Luther 100% Orthodox 69% Calvin 69% Catholic 38% Zwingli 38% Unitarian 6%

tröttarg

Åh, jag önskar att jag var piggare, så att jag kunde bli riktigt attans superarg. Hur i hela fridens namn tänkte de där nämndemännen i Ystad när de skriver att den agade femåringen inte har haft tillräckligt ont för att agan ska vara straffbar?
Man får inte slå barn. Punkt. Inte slå. Det handlar betydligt mindre om den fysiska smärtan, och mer om den kränkning barnet utsätts för och de tillitsproblem som barnet får. Usla föräldrar. Nu hoppas vi på BRIS och hovrätten, för så här får det bara inte gå till. Skäms!

stark

Människor som känner mig vet att jag har relativt få laster, men den största av dem är definitivt bröd, och då i synnerhet vetebröd. Jag skulle nog kunna äta absolut obegränsat med vetebröd. Kanelbullar, kardemummaknutar, lussekatter, you name it. Och en del av de som känner mig vet också att jag de senaste dagarna verkligen, verkligen har suktat efter vetebröd (nej, är inte gravid).

Då är min fråga: när jag nu är sjuk och eländig, och fortfarande sugen, hur stark är jag inte då när jag tackar nej till makens erbjudande om att han ska ställa sig och baka just kanelbullar?

För att jag vet hur dåligt det är för mig, för att jag inte vill regredera till en både ohälsosam och miserabel snörvelhög, bara för att jag är sjuk...
Ja, jag kanske är självgod. Men - vade retro satanis! Jag ska inte falla (men nog är maken söt).

ingenting blir ingenting

Ni musiker och begravningsentreprenörer som fnissar lite diskret när ni hör samma begravningstal för sjuttioelfte gången - bara så att ni vet, jag vill verkligen aldrig bli sådan att jag bara har ett! Men när man alltsom oftast sitter där i samtalet och får som enda ord om den avlidne "H*n var snäll", då ligger standardformuleringarna nära. Det är verkligen en utmaning att göra begravningsgudstjänsten varm och personlig då. Och när de anhöriga dessutom nogsamt förhör sig om vilka psalmer som är vanligast, och sedan väljer just dem, på grund av det, vill jag säga till dem:

"Jag vet att ni inte orkar tänka på det här just nu, jag förstår om den här situationen är jobbig. Men kan vi inte prata lite mer om den som har dött? Kan vi inte vara ärliga? Det kommer bli så mycket lättare att sörja då, och begravningsgudstjänsten kommer då verkligen handla om just den ni sörjer och inte någon vem-som-helst."

Ibland lirkar jag, ibland talar vi om sorgen i allmänhet. Ibland är vi tysta. Ibland fungerar det, men ibland sätter vi punkt där. Det blir tyst. Jag bara hoppas att de förstår att jag ville lyssna.

gränslös - utan gräns...

Ny predikan ligger på prästflickealster. Temat är förlåtelse utan gräns, och det är en högmässogudstjänst med konfirmander. Ingen temagudstjänst, bara en ganska vanlig gudstjänst, men med lite dialog i predikan. Får se hur det går, är själv rätt nöjd just nu. Och tusen tack för bollplankandet, J!

jag vill inte...

... gå och lägga mig! Nej! Appselut inte. Då är ju ledigheten slut för 6 dagar framåt. Men om jag inte går och lägger mig blir jag extra trött och sur i morgon, vilket är dumt eftersom vi har konfirmanddag då, och det egentligen är rätt kul. *muttrar* Undrar om det kommer kännas bättre om jag tar med mig boken i säng?

men, vad gör ni egentligen om dagarna?

Ja, jag jobbar på söndagar. Också. Så här ser min vecka ut (hyfsat typisk):

Måndag
8.15 Kommer till jobbet. Direkt in för att förbereda Allhelgonavandringen för femman. De kommer 9.
10. Expedition. Jag svarar i telefon, bokar begravningar och dop. Jag skriver på utträdesblanketter (ibland kommer det en inträdesblankett. Dem skriver jag ut i färg...).
12. Lunch med min mentor. På Rotary. Det var intressant och rätt kul, många trevliga människor och mycket mer avslappnat än jag trodde.
14. Tillbaka i församlingen. Ringer några samtal.
14.30 Eftermiddagskaffe.
15-15.30 Mer pappersarbete. Börjar förbereda bibelstudiet på onsdag.
15.45 Åker och hämtar dottern.

Tisdag
8.15 Kommer till jobbet.
8.30-8.50 Morgonbön. Lite för vilsamt, blir sömnig igen...
9.30 Morgonfika.
10-12 Expedition igen. Samtidigt kollar vi av att allt är ok inför lördagens konfirmanddag. Jag skriver också tidsrapport för oktober (mm, lite för sent) och fortsätter förbereda bibelstudiet.
12. Lunch.
12.40 Går in till församlingssalen för att förbereda anstormningen av Öppet husare.
13-16 Öppet hus för små och stora, församlingens verksamhet för föräldralediga. Jag minglar, brygger kaffe, gullar med bebisar, håller sångstund (med bön)... Var hyfsat lite folk, ungefär 120 (barn och vuxna)...
16-18 Mellanstadiegruppen. Vi klär ljuslyktor med decoupage, och funderar över vänskap och kärlek.
18-19 Laddar batterierna, äter middag.
19-21.30 KU. Idag: Tuffa tanter ur Bibeln och mässa.

Onsdag
8. Mässa.
8.40-9.45 (ca) Pastoral. Medarbetarsamling. Brukar vara trevligt.
9.45 Fika.
10.30 Expen igen. Ska också snabbrepetera dramat till söndagens Små och stora-gudstjänst. Och prata med våra praktikanter. Hm, det blir intensivt.
12. Lunch.
13. Bibelstudium. Texten är kommande söndags evangelietext, så nu kan jag en del om hur mycket 10000 talenter ska vara värt...(ganska många miljoner, sägs det).
14-16 Förbereder lördagen (konfirmanddag).
16-18 Planering med konfirmandledare.

Tors & fre LEDIG (skriva frilansartikel, ringa ett jobbsamtal, fika med vän, ringa BVC)

Lördag
9. På plats. Börjar bygga vandring.
9.15 Ledargenomgång, fortsätter sedan bygga vandringen.
10-15 Konfirmanddag. Jag ansvarar för frälsarkransvandringen med en massa stationer.
15-15.30 kanske. Vi går igenom söndagens gudstjänst tillsammans med ena konfagruppen.
Kvällen. Skriver predikan. Håller den för maken. När han är nöjd är jag det med, läser den några gånger och går sen och slappar framför tv-n.

Söndag
9. På plats. Skriver ut predikan, läser genom några gånger. Dricker kaffe.
10. Konfirmanderna samlas, vi övar lite.
10.30 Genomgång inför gudstjänsten med de andra som jobbar (inkl frivilliga).
11-12.10 Gudstjänst med konfirmander.
12.30-13 Kyrkkaffe.
13. Lunch (tokig ordning på näringsintagen, men måste få i mig något vettigt).
14. Samtal inför begravning.
15.30. Samlas inför Små och storagudstjänsten.
16 Mässa med små och stora. Barnkören sjunger.
17. Mingelfika.
18. Hemma. Puh. Veckan slut. I morgon är det måndag och nya tag!

humanistbrister - ett hyllningsinlägg

Patrik i Stockholm är en synnerligen begåvad man, som i ett mycket långt inlägg sagt allt det som bör sägas om ateist-humanisternas kamp mot väderkvarnarna. Så skönt att det finns någon som faktiskt är kunnig, inte det minsta upprörd, och som vet hur man utdelar eleganta och sakliga små nålstick. Ta dig tid, läs! Klok är vad han är, och mycket välformulerad.

Dessutom skriver han underfundiga och vackra dikter på en annan av sina bloggar.

smyckesugen?

Lite reklam: vill du köpa ett nytt halsband, och samtidigt både stödja en trevlig person som gör söta halsband som hobby, och Läkare utan gränser? Gå till Trollslända smycken!

nya traditioner och gamla

Det finns ju olika nivåer på traditioner, och därmed olika inställningar till fenomenet. Jag till exempel, är inte så himla upprörd över Halloweens intåg i Sverige. Det stör mig inte direkt, kan tänka mig att det eventuellt, om det håller i sig, blir annorlunda när dottern blir äldre. Och jag kan tänka mig att denna min avsaknad av upprördhet eventuellt har att göra med att Halloweenfirandet inte har ersatt Allhelgonafirandet i min familj, eftersom vi aldrig riktigt har ägnat Allhelgona särskilt mycket uppmärksamhet. Gravarna finns på så långt avstånd, och min släkt är inte särskilt mycket för konstiga mattraditioner heller, så då blir det inte så mycket kvar (nej, jag kommer inte från en speciellt kyrklig släkt).

Nåja. På en mer personlig skala gillar jag ju när nya traditioner skapas, och det är intressant hur snabbt sådant går. Mina fredagar är generellt sett lediga, och när en föräldraledig bekant/kollega insåg detta, blev det snabbt en tradition att gå och äta frukost/fika ihop på fredagarna. Mycket trevligt! Nästan så att jag stör mig på att hennes man ska ta över ledigheten om några månader (får väl ta och bekanta mig med honom, så kan vi fortsätta).

Nåja, nog funderat så här på en ledig dag. God helg!

men oj då

I Stockholm. Nattning. Pratar om att eventuellt besöka Slottet i morgon, eftersom barnet är mycket, mycket intresserat av prinsessor. Pratar om prinsessorna, och så småningom prinsen. Barnet (med ett allvetande småleende):

"Men den svenske prinsen vill bara gifta sig med pojkar!"

Mamman störtar storgarvande ut ur rummet. Ridå.

nio dagar

En dryg vecka av pur ledighet. Jag är inte tillbaka i tjänst förrän nästa söndag. Det är riktigt skönt. Det har känts om morgnarna att kroppen inte riktigt vill, och varje gång språklig och teologisk kreativitet har krävs den senaste veckan, har det tagit lång tid att komma i gång. Tröttheten har ännu inte satt sig på den rent hantverksmässiga kreativiteten, men det brukar å andra sidan dröja väldigt länge innan jag inte längre tycker att det är kul att pyssla.

Men, i alla fall, veckan som ligger framför är full av skoj. På lördag åker vi till Estocolmo (Stockholm för er mindre bevandrade i spanskans mysterier) och stannar i åtminstone fyra dagar. Vi ska gå på Js dotters dop och i övrigt bara ta det lugnt i goda vänners sällskap.

Mm, det blir bra det här.

tabun

Jonatan vill att vi ska lista tre tabun som vi vill bryta. Här kommer mina, ja, åtminstone de tre jag kommer på just nu:

1. Visa vördnad för äldre-tabut
Kritisera en åldring, och du bryter ett uråldrigt tabu, och möts genast av en storm av "Men de har ju byggt det här landet..." Trots detta. Jag visar alla människor respekt, oavsett ålder. På bussen reser jag mig för den människa som verkar behöva sitta mest, må det sedan vara en gammal skröplig människa, ett barn, en gravid kvinna eller någon som bara verkar ha en jobbig dag.
Bara för att man har uppnått en viss ålder är man inte ett helgon, och får verkligen inte uppföra sig hur som helst. I själva verket förväntar jag mig att man uppför sig bättre om man är gammal, eftersom man då har ett helt livs erfarenhet att vila på. Tyvärr är detta ibland inte alls fallet, och folk fortsätter ändå tassa på tå för de elaka damerna och herrarna. Det är inte ok. Respekt förtjänas genom gott uppförande.

2. Idiotiska åsikter-tabut
Bla, bla. Det finns någon slags välmenande tanke om att alla åsikter skulle vara lika mycket värda, och att hävda något annat är att bryta ett tabu som tutats i oss sedan dagis.
Men: Åsikter som innebär att en sorts människa är underlägsen en annan är inte lika mycket värda som åsikter som utgår från alla människors lika värde. Så är det bara.
Dessutom är åsikter som vilar på fördomar eller falska fakta inte lika mycket värda som de som är vetenskapligt underbyggda. Och det har inget som helst med Gud att göra, de flesta åsikter om Gud är väl helt ok, så länge de vilar på någon slags tankeverksamhet och inte bara är infantilt smutskastande eller blåögd vägran att ens diskutera Guds egenskaper och existens.

3. Hur är läget?-tabut
Ibland är det rent ut sagt för dj**ligt. Och det är jag faktiskt väldigt sällan beredd att säga till en bekant, men när mina vänner eller kollegor frågar, vill jag vara ärlig och berätta att läget faktiskt inte är så bra. Jag jobbar på det. På min blogg kan jag vara ganska öppen, men till och med där märker jag hur jag drar mig för att avslöja för mycket. Som om det inte skulle märkas på mig ändå.
Men balansen mellan personligt och privat kanske ligger just i svaret på frågan "Hur är det?". Personligt: Jotack, rätt ok. Privat: Ärligt talat, riktigt jobbigt.
Nåja, jag vill i alla fall bryta tabut att inte slentrianmässigt fråga och inte lyssna på svaret. Och tabut mot att låta bli att hålla uppe den tappra fasaden.

(och nu känner jag ett ganska löjligt behov att säga att jag minsann allra oftast mår toppen, vilket ju också är sant, men jag envisas - ibland är det jobbigt, och jag har bestämt mig för att vara rak)

Nå, det var mina tabun. Vilka är dina?

klagovisa

Herre, det är inte roligt idag. Det vet du, antar jag. Igår var det riktigt jobbigt, snuvan ville bara inte släppa, och tröttbrytet kom också mycket riktigt vid niotiden, efter 12 timmars arbetsdag med kontinuerlig snuva och kliande ögon.
Du såg nog hur jag grät.
Det blev en tidig kväll, men i morse, när jag vaknade, var demonen fortfarande bredvid. Storflinande petade den till näsan min, och snuvan återvände. Gud, jag blir så trött. Kan du inte befria mig från det här? 20, nej 23, år av snuva flera gånger i veckan, jag vill inte mer! Jag är inte stark, jag orkar inte. Inte utan din hjälp i alla fall.

Ja, det känns lite bättre just nu. Inget kliande. Just nu. Huvudet är tungt som ett bowlingklot, och dagen framför lång och full med uppgifter. Herre, hjälp mig genom.

lärdomar

Denna helg har jag lärt mig många saker. Bland annat:

- Att bara för att människor vill ha en speciell verksamhet betyder det inte nödvändigtvis att de tänker besöka densamma.

- Vilka SKTHM (Skånes Tokio Hotel Maffia) är, och följaktligen vilka Tokio Hotel är.

- Att det är viktigare att köpa konst/gå på konserter/teater eller vad det nu kan vara, än att byta ut slitna möbler.

- Att en predikan inte nödvändigtvis är bra bara för att många personer jag gillar citeras i den.

- Att den riktigt stora nackdelen med att ha tidig sommarsemester är att man är sliten långt före adventshysterin.

- Att det är riktigt kul att utnyttja internposten.

- Att bjälken i ögat verkligen är mycket större än grandet i grannens...

usch, blä och urk...

... för omoraliska realpolitiker. Jas till Thailand? För att de ju "ändå är på väg mot demokrati" på grund av ett utlyst valdatum? Jamen då så, vilka länder kan vi inte sälja vapen och vapensystem till då? De flesta länder i världen har ju faktiskt val, om än på många håll skenval. Några exempel: Zimbabwe, Kina, Iran... Några kanoner till Ahmedinajad kanske?

Och även om utrikesministern kanske rent formellt sett har rätt i att det inte finns något förbud att sälja till icke-demokratiska länder, så har det varit den uttalade praxisen. Och vad som finns är ett förbud mot att sälja till länder i konflikt, såväl extern som intern, och i Thailand har över 2000 människor dött de senaste tre åren i väpnade konflikter mellan regeringsstyrkor och separatister (de senare kommer nu snart få stifta närmare bekantskap med svenska plan, enligt den thailändske överbefälhavaren).

Och herr Bildt förlorar ännu mer trovärdighet. När han står i tv och hävdar att det inte är hans roll att hålla koll på hur försäljningen går till, eftersom det är FMV (Försvarets MaterialVerk) som säljer. FMV som är statligt och företräder regeringen...

Nä, usch och fy. Skam.

bonhoeffer inspirerar funderingar

Var på prästkonvent idag och hörde biskop Martin Lind tala om Dietrich Bonhoeffer. Det var intressant och engagerande. Vissa saker fastnade extra mycket, som när Martin talade om det religiösa rummet. Om vi har ett "religiöst rum", dvs att vi ägnar oss åt religiösa ting på söndagar tex, då stänger vi ju ute Gud från resten av våra liv, vilket är nästintill heretiskt. Och då tänker jag att detta ju blir extra intressant i debatten om trons varande eller inte i det officiella rummet. Hur kan jag leva mitt liv helt och fullt med Kristus, om jag inte tillåts göra detta även i offentligheten?

glad

Jag blir på så härligt bra humör av att plugga kinesiska. Varje tisdagskväll kommer jag hem med ett stort leende. Det riktigt känns att hjärnan får något att bita i. Tecknen är roliga, tonerna luriga och uttalet emellanåt tungvrickande knepigt, men det är kul! Jättekul faktiskt. Jag är rätt svag för så främmande språk som möjligt, och med kinesiskan har jag ju kommit en bra bit på vägen mot totalt annorlunda.

Andra saker jag blir på riktigt bra humör av:
* spontana kramar och pussar från dotter och make
* att pyssla
* klar höstluft
* mäktig körmusik
* snärtig dialog i bra tv-serie
* spännande samtal om tro och liv
* oväntade besök av vänner
* att cykla
* att inte ha bråttom, utan kunna ströva
* småspydiga Jesuskommentarer i mötet med fariseer och andra självrättfärdiga personer

Och massor med andra saker så klart!

hysteriska dagar, men bra dagar

Det är fullt upp dessa dagar. Är det inte det ena så är det det andra: skolbesök, konfirmander, möten, gudstjänster, dop, öppet hus...

Igår hade jag PU-samtal med el jefe, vilket var mycket trevligt. Jag är en "superrekrytering", "drivande och kompetent". Dessutom är jag den som el jefe tänker på först när det gäller nya satsningar eller vem han vill ha i olika grupper o dyl. Aah. Det går att leva på ett tag.
Men visst, om man trivs, märks det också på hur väl man utför sitt jobb, och jag trivs verkligen!

barnkörerna predikar med mig

I morgon blir det en riktig kort predikan (för att vara jag iaf, finns som vanligt på prästflickealster), eftersom barnkörerna sjunger tre sånger under predikan. Då blir det plötsligt inte särskilt kort, och med ytterligare fyra körer i gudstjänsten kommer det kanske (nog) ta sin lilla tid. Men det är roligt med festgudstjänster!

idoler

Tja, idolerna känns väl hyfsat begåvade i år, men jag är beredd att säga att tv4 gjorde ett nerköp när de bytte ut Gynning mot Jidhe (och det trodde jag aldrig jag skulle skriva, men men). Om det finns någon rättvisa i världen vinner Daniel, men eftersom världen ser ut som den gör, så...

Dubbelbetydelsen i engelskans "idol" är ju förlorad på svenska, men med tanke på uppmärksamheten kanske den finns där ändå, utan att vara markerad i språket. Tur då att Kishti utbrister halleluja då och då...

Annars händer det inte mycket just precis nu. Men på söndag har församlingen stor festgudstjänst där your's truly predikar. Formen är bestämd sedan länge, och i veckan fick jag veta att det är tradition att predikan varvas med små söta sånger från barnkörerna. Då blev det plötsligt lite nervöst, men det går säkert. Efteråt visar församlingens verksamheter upp sig, och soppa serveras. Det blir nog kul.

faran med färg

En sak har jag undrat över en hel del de senaste månaderna...

När jag var liten fanns det en mycket begränsad mängd färger på bilar. Vitt, silver, rött, ljusblått och svart. Så kom mörkblått och guld, och sedan brast dammen och turkosa, champagnefärgade, senapsgula och hallonröda bilar fyller nu våra gator.

Då undrar jag: om man nu lägger ut en kvarts miljon på en splitter ny Volvo med fina fälgar och läderklädsel, hur kommer det sig att man väljer en färg som ser ut som om någon har kräkts på bilen? Verkligen. Och detta syndrom har, åtminstone i min erfarenhet, drabbat nästan uteslutande Volvoägare. Stora fina bilar med färger som gör att man bara vill titta bort, alternativt uppsöka närmaste terapeut.
Är det någon lackerare på Volvo som är färgblind? Jag kan inte hitta något annat skäl till att man kan vilja blanda de tre vackra färgerna champagne, limegrönt och morotsorange, och lacka en, nej, jag misstar mig, hundratals bilar i den blasfemiskt fula färg som blir resultatet. Jag antar att det inte riktigt var tanken att det skulle bli en knasig färg, men den nämnda äckligheten är inte den enda. Härom dan såg jag en bil som var...eh...inälvsfärgad. Någon slags mörk aprikos, hur obehaglig som helst, som direkt hämtad ur CSI...


(det är inte den här jag pratar om, den här färgen är snygg i jämförelse med många andra!)

Silver och rött, kom tillbaka! Valfrihet är bra, men just vad gäller det här, bara i praktiken.

prästatöser - förenen eder!

Jag fortsätter mitt tipsande om roliga amerikanska tjejprästsidor: http://www.youngclergywomen.org. Ett projekt för att samla erfarenheter från yngre prästvigda (eller på annat sätt i församlingstjänst) kvinnor i hela världen. Jepp, de vill gärna ha med oss svenskor också! Deras tidning (ett e-zine, dvs nätbaserad) är full av roliga och tankeväckande berättelser. Rekommenderas varmt!

En annan rolig sida är Beauty Tips for Ministers, en sida/blogg med taglinen "Because you're in the public eye, and God knows you need to look good". Skämtsam, men med en allvarlig underton. Kvinnors utseende är alltid under granskning, och särskilt prästvigda kvinnors. Extra besvärligt är detta när alla prästkläder har varit anpassade för män och mäns kroppar. Vi har generellt sett inte lika långa armar eller breda axlar som män, men ändå görs albor och dylikt efter deras mått. Den här sidan är till för att tipsa och stödja, inte för att göra kvinnliga präster och pastorer till modelldockor (jag kan inte tro att det är sant att jag verkligen känner mig tvungen att skriva en dylik disclaimer, men efter att ha hört vad en del tycker sig kunna säga om kvinnliga präster och deras utseende, måste jag).

att inte tycka någonting alls

Ha lite tålamod nu, för detta kanske blir lite flummigt...

Cyklandes till kyrkan i förmiddags funderade jag mycket över det här med "att välja själv" och tro vs. icke-tro. Det är bra att cykla, man tänker så mycket då.
När man pratar om olika religiösa, framförallt kristna, riter, oftast dopet, kommer ofta argumentet "barnet ska få välja själv" fram som ett argument. Och så tänker man sig att det beslut som fattats av föräldrarna inte är ett riktigt beslut, utan ett sätt att förhålla sig neutral till kristendom och kyrka. Men i själva verket är ju det lika mycket ett beslut, i förhållande till riterna finns det liksom inte ett nja eller kanske, utan bara ja eller nej.

Och då funderade jag vidare på den svenska attityden mot religion, och det slog mig att det nog upplevs som ett problem att det inte riktigt finns en lagom väg att välja. Antingen så tror man eller ej. Men i undersökning efter undersökning säger svenskar att de "tror, men...", och så följer en lång disclaimer om vad man INTE tror på.

Och frågan är om det är bristen på lagom alternativ som gör att religiösa människor, och ateistiska humanister för all del, upplevs som så underliga och lite skrämmande. Övertygelse blir i mångas ögon samma sak som fanatism, och svensken, med sin djupt rotade övertygelse om att så mycket som möjligt ska passa så många som möjligt, drar öronen åt sig.

Och då blir det också hotande med präster som envisas med att hävda att vigselceremonin faktiskt är en gudstjänst, för om man vill ha en sådan har man också tagit ställning i frågan tro eller inte, och om man avstår från att gå på ett dop för att man inte är troende ses man som underlig och fanatisk, bara för att man erkänner att dopet faktiskt är en religiös handling.

Så vad gör man då om man inte riktigt vet, eller inte vill ta ställning? Om man är agnostiker? Jag har ingen riktig lösning. Jag antar att det måste bli nya beslut från gång till gång, men jag önskar att beslutet togs med allvar, vad det än är. Gud begär ja eller nej. Och Gud hoppas alltid, alltid på ett ja.

frestelse

Det är smått irriterande att hitta sitt drömjobb (bläddra ner lite, det är teologjobbet i Hongkong jag drömmer om) om fem år ute nu. Dessutom är det andra gången tjänsten är ute på några månader, vilket rimligtvis innebär att de faktiskt inte fick någon tillräckligt intressant sökande första vändan. Tjänsten dinglar framför ögonen på mig som en mumsig morot framför en häst. Åh, jag vill, jag vill, men inte nu, om några år!

Men å andra sidan är det ju en utlandstjänst, och de brukar komma ut med en sådär tre-fem års mellanrum. Dags att börja jobba på pedagogikpoängen då, eller kanske doktorsgraden (hahaha, as if). Mandarinet är ju redan igång.

Och om du, kära läsare, skulle ta en sväng till Hongkong rekommenderar jag varmt en sväng ut till LTS och Tao Fung Shan, i närheten av Shatin i Nya Territorierna.

i efterdyningarna

Så här veckan efter festerna är allt rätt trögt. Men barnets riktiga födelsedag igår firades naturligtvis ordentligt, med massor av presenter och pannkakor.

Annars är allt lite halvkul just nu, och går lite halvsnabbt. Två helt ok begravningar har jag haft idag, och i morgon är det fullt av möten. Sedan är det till slut vila.

Men den stora energitjuven just nu är vårt kök. När vi nu till slut lyckats få igång diskmaskinen, upptäcker vi att det läcker vatten, dock ej från den. Och att det har hållit på ett tag. Där får man för att man anlitar fel hantverkare, antar jag. Nu är en "riktig" rörmokare kontaktad, och han kommer hit i morgon.

skojig tjejprästsida

Via J hittade jag Collar this, en blog om prästkläder för kvinnor. Rolig och informativ! Hamnar omedelbums i länklistan.

vuxen-poäng

Det är någonting alldeles särskilt underbart med dagens första kaffe.

I övrigt var det en härlig dag igår. Barnkalaset gick hyfsat smidigt, så smidigt dylika nu någonsin går. Dottern var i alla fall nöjd, och blev fullständigt översköljd med rosa och glittriga prylar, precis som hon ville.

Och tre timmar därefter kom de första kvällsgästerna. Jag har fasat lite för att det skulle bli för lite folk, men det var inte fallet. Lägenheten var i topptrim (vi lyckades sätta på täckskivan på diskmaskinen i mellanrummet mellan festerna, så den både fungerar och är snygg nu :o) och vi pratade och drack vin och mojitos till klockan tre på natten, då jag körde ut de sista pratsamma gästerna. Det var svårt att få dem/oss att sluta snacka, då ämnet, religionens plats i offentligheten, engagerade alla närvarande, om än från oerhört olika vinklar.

Och idag är faktiskt lägenheten i lika gott skick, eftersom oerhört duktiga jag stoppade nämnda diskmaskin full innan vi gick och lade oss. Det om något är väl massor med vuxen-poäng!

bra utfall i genlotteriet

Min dotter är bara för söt. Hon pratar med folk, ler mot främlingar. Hon gillar att prova skor, och gråter när andra far illa. Hon längtar efter måndagarna då hon går på ridskola, och älskar sina kusiner. Hon är glad när vi lämnar henne på dagis (nästan alltid i alla fall), och glad när vi hämtar henne därifrån. Hon låter bli att äta godis på andra dagar än lördagar, eftersom man ju inte får det. Hon står hellre på huvudet än på fötterna, och lämnar gärna tv-n, även om det är Bolibompa, om det händer något roligt någon annanstans. Hon ber aftonbön, och för invecklade resonemang om vad som händer efter döden. Hon tycker att allt som är rosa är vackert, och delar gärna med sig.
Hon är mitt ljus och min glädje, och jag tackar Gud för henne varje dag.

På tisdag fyller hon fyra år, vilket ska firas i helgen med start idag då mormor och morfar kommer. Det blir en bra helg.

jaha ja

Födelsedag. Ja, det var ju trevligt. Inte omvälvande, men liksom lite mysigt så där. Fast det kommer fler presenttillfällen, moahahaha!

Och så hörde jag en vers på Ja må hon leva som jag inte hört tidigare:
"Och när hon har skjutits,
och när hon har skjutits,
och när hon har skjutits på en rullebör fram (ja, jag bor i Skåne, ok?),
ja, då ska hon doppas,
ja, då ska hon doppas,
ja, då ska hon doppas i en flaska (?) champagne!"

Men alltså, ärligt, måste jag vänta tills jag blir hundra för det?

jaså, är det så jag är?!

Ingen större överraskning, medges.

darrar lite

Idag var jag en hårsmån från döden. Ironiskt, när jag just predikat om den. Jag var på väg hem, och skulle svänga in på cykelvägen via en rätt så trafikerad korsning. Kollade åt sidan, kollade bakåt, väntade tills de bilar som skulle svänga hade gjort det, kollade igen, började svänga. Då ser jag hur en bil kommer bakifrån i hög fart, rakt mot mig. Den hade inte varit där några sekunder tidigare, det gick väldigt snabbt. Antar att han ville skynda sig så att han inte skulle behöva stanna för rött. Jag fick panik, visste inte om jag borde bromsa direkt eller satsa på att hinna över. Till slut stannade jag mellan filerna, och stirrade vildögt mot bilen som närmade sig snabbt. Killen som körde, i tjugoårsåldern, stannade till bara en halvmeter bakom, och stack ut huvudet genom det öppna fönstret. Flinade, och sade "Chilla!", och sedan gasade han igen.

Jag tappade målföret helt. Darrande tog jag mig över gatan, och först då blev jag riktigt, riktigt arg. Tur för den idioten att jag inte hade sinnesnärvaro nog att ta registreringsnumret. Sedan cyklade jag långsamt, långsamt hem.

ny predikan

En ny predikan har lagts till på prästflickealster, den här gången en klassisk "bibelfantasi", en predikotyp jag är rätt förtjust i.

ohelig allians?

Snokade runt lite bland grupperna på Facebook, och skojiga resultat kan ju uppnås om man tittar på "related groups". Bland annat tyckte Facebook att Ja till livet var besläktigat med Bevara monarkin... Kanske inte så underligt, ändå.

heja Stockholm!

Uppenbarligen finns det riktlinjer i Stockholms stift om att inte tillåta brudöverlämning - BRA! Men nu har Expressen nosat reda på det, och det finns många upprörda känslor med i bilden. Speciellt intressant är som vanligt kommentarsfältet, och då i synnerhet kommentaren som trumpetar ut att prästen (prästfan och prästjäkel är orden som används) inte har med vigseln att göra och att om paret vill spela Highway to Hell som ingångsmusik ska prästen stoppa fingrarna i öronen. Där ser man. Ett litet stillsamt tips då till de som inte gillar präster eller regler runt hur en vigselgudstjänst ska utformas: man kan gifta sig borgerligt.

Själv har jag i de två senaste vigselsamtalet faktiskt sluppit argumentera om detta, vilket är jätteskönt, men även om det hade kommit upp har min församlings prästkollegium nu tagit beslut om att inte tillåta brudöverlämning. På tiden. Hoppas att detta kommer upp på stiftsnivå nu.

var brevlådan bott

Från Ebbas mamma, via Jonatan och Miriam, kommer utmaningen: Var har din brevlåda bott?

1. En lägenhet i Luleå i två månader 1974. Vet inte riktigt var, har för mig att det var på Mjölkudden.
2. Villa i Rydebäck, på Aspögatan. Hade ett fint flickrum med röda tulpaner på väggarna och en stor plansch med Lady och Lufsen.
3. Radhus i Rydebäck, på Grindögatan. Mamma och pappa skiljdes och vi flyttade till en härlig gård med många barn.
4. Villa i Rydebäck, Singögatan. När mamma träffade B kom lillasyster två till världen, och flytt blev nödvändig.
5. 1994: Första egna boendet var i en studentlägenhet (ej korridor) i Lund, på Kämnärsrätten 4. Jättesöt liten etta på 21 kvadrat, med ett badrum vars dörr med lite otur blockerades av ugnsluckan.
6. 1996: Ny studentlägenhet, den här gången dubbelt så stor på Kämnärsvägen 8. Underligt planerad, man gick genom pentryt för att komma in i vardagsrummet, men det funkade. Och så rymligt badrum som jag hade då har jag nog inte haft sedan dess!
7. Flyttade 1997 till Malmö och ihop med pojkvännen, som två år senare blev (och är) maken. Vi hade en härlig sekelskiftestrea med stuckaturer och utsikt över Värnhemstorget. Detta var på den tiden då det var lätt att få lägenhet i Malmö, och vi betalade 4400 i månaden...
8. 2000: Lång flytt till Storgatan 50 A i Luleå. En jättefräsch, och fuskbyggd, lägenhet på gågatans förlängning. Hälsomässig katastrof, få vänner, och videobutiken och dess plockgodislådor rakt nedanför...
9. Till hufvudstaden i januari 2001! I två år bodde vi i en andrahandsfyra på Grimstagatan i Vällingby (Grimsta). Vi tivdes mer med området än lägenheten (vilket säger en hel del), men man tager vad man haver.
10. Bostadsrätt i Hässelby. Det var kärlek vid första ögonkastet, den lilla tvåan blev vår i november 2002. Här blev familjen större, barnet fick bo i klädkammaren :o)
11. 2006 flyttade vi ner till Skåne igen, och till en hyresrätt i mysiga medeltidsbyn Jakriborg i Hjärup, mellan Lund och Malmö. En fyra i tre våningar på en gård vi verkligen trivdes, men som höll på att knäcka oss ekonomiskt. Vi stannade bara ett år, men det var ett bra år.
12. Och nu: bostadsrätt vid Möllevången i Malmö. Är det vårt bästa boende hittills? Det finns en hel del som talar för det: området, planlösningen, gården, vänner nära...

Det var mina boenden det. Vad många de blev!

ratatosk torskar

Och när vi ändå är inne på lingvistiskt petimeteri:

Den där ekorren som hoppar ner från tallegren, han satt ju i en gran, inte sant? Hur kommer det sig då att han hoppar ner för tallegren och stukar tass och svans? Va? Någon besynnerlig inympning, eller?

språkligt mysterium

Jag tillhör de där som verkligen, verkligen stör sig på särskrivningar, men så föll min blick en lunchrast på denna lilla språkliga anomali. Alltså, vad är det här? Så många år har gått utan att någon har ylat i högan sky över detta.


1. Är det två ord? I så fall borde det hetat "Snabbt bitsocker" och det borde varit ett betydligt längre mellanrum mellan de två orden.

2. Är det ett ord? I så fall är det synnerligen besynnerligt med tre b'n i rad, varav ett versalt.

Nu är väl produkten i fråga närmast försvunnen, men ändå. Skandal! *ler*

paranoia

En av de värsta sakerna med att vara så gräsligt snuvig så ofta som jag är, är att dagen efter en riktig attack är jag riktigt paranoid. Jag känner efter hela tiden. "Var det där lite kliande i näsan?" eller "Ojoj, nu spänner det lite, nu kanske det startar igen!" och så vågar jag knappt röra den, i oro över att snuvan ska provoceras tillbaka. Usch. Tänk att en så relativt liten del av ens anatomi ska orsaka så mycket huvudbry.

social dag

Började denna lediga dag med en fika på stan med vännen K. Sedan vidtog lite städande och hängande på facebook, tills vännen A kom och vi tillsammans åkte och hämtade dottern. Sedan städades det lite mer, och småsnackades. Så småningom gick A hem (hon kommer tillbaka och passar dottern senare), för att snabbt ersättas av svärföräldrarna som ska bjudas på middag på trevliga restaurangen Karib Creol i kväll. Mm, bra dag.

på begäran

Här är några (inte så informativa) bilder på den nymodifierade tunikan:


I helfigur. Längst ner på ärmarna är det manschetter, och det är ett skärp som skymtar i midjan, annars är den ganska enkel. Det är, tycker i alla fall jag, snyggare så.


En riktig pina med just den här ommodifieringen var att polokragen visade sig vara rynkad i sidorna, vilket jag då var tvungen att riva upp innan jag kunde göra någonting annat överhuvudtaget. Lite krångligt, men det gick någorlunda till slut. Sprättare är fina grejer.
Däremot gillar jag när det är knäppning bak, kragen sitter bättre då. Men i det här fallet satte jag några tryckknappar där bak också, eftersom det visade sig vara en ganska stor öppning under kragen. Säkert piffigt på rätt person, men den här prästen gillar inte småporriga detaljer (eller att visa tatueringen i nacken utan anledning). Men visst blev det bra till slut? Syns faktiskt inte alls att allt är handsytt (hatar min symaskin intensivt).

hjältar

Jag gillar Heroes. Efter en lite skakig och fragmentarisk start, börjar jag nu gilla karaktärerna och faktiskt engagera mig lite i deras livsöden. Och den där Sylar verkar just nu mest som vilken amerikansk seriemördarkliché som helst, fast med superkrafter, men jag hoppas på lite nyansering även där. Blir nog bra det här.

Och för övrigt, helt orelaterat, blev jag lite fotograferad och intervjuad idag. Det var trevligt, och jag är verkligen nyfiken på bilderna (jag får godkänna både text och bild innan tryck). Några minuter närmare de berömda Warhol'ska 15...

blaha yttrandefrihet eller?

Alltså, jag tror inte att Jesus skulle tyckt att det var ok med en relation mellan en romersk officer och hans slavpojke. Men fundera får man ju, även som präst. Och publicera dessa funderingar får man också. Sedan var det väl lite otaktiskt eller osmart, men stormandet och rasandet är ju helt vansinnigt. Och så visar det ju att det uppenbarligen inte bara är muslimer som blir upprörda när deras heligaste personer "skymfas".

murphy - eat my shorts!

Trots oerhörd trötthet...
trots trasig bråkig symaskin...
trots taskig belysning...
trots tunt lättskadat tyg...
trots värkande axlar...
trots viljan att bara skrika högt...

...är nu min prästtunika klar. Ha! Seger. Och snygg vart den.

trötthet, trötthet är min arvedel

Måndagar är alltid jobbigt. Inte för att de bryter den härliga helgvilan, som för så många andra, utan för att de vanligtvis följer på intensiva jobbdagar under helgen.

Och idag var det nästan värre än någonsin. Hela kroppen värker från 1400-talsklänningen jag hade som älvdrottning i lördags, och huvudet är rätt slitet också efter gårdagens hektiska schema: 11 högmässa, 12.45 dop x 2, ringa sorgehus, 14.30 dop, 15.30 sorgehus, sedan föreläsning av Elisabeth Sandlund. Hem och laga middag (hemlagat potatismos och pestotorsk, dundersuccé tyckte barnet :o), tvätta tre maskiner tvätt. Och så är jag inte helt befriad från förkylningen jag fick förra veckan. Uff.

Så i morse tog min gode make barnet till dagis, så fick hans uttröttade hustru sova en timme till. En sådan prins jag är gift med!

älvdrottningen kallar

Igår fick dottern ett brev, där älvdrottningen bad henne om hjälp. Hennes trollstav hade gått sönder, och nu behövde hon hjälp att hitta den andra delen, som häxan hade stulit och gömt.

Så idag bar det iväg. Jag och en vän åkte före, för att finnas där och ta emot hela gänget (tre andra små tjejer hade nämligen fått likadana brev) när de kom fram till älvdrottningens rike, närmare bestämt Rövarekulan i närheten av Löberöd.

När flickorna kom fram till stenbron som markerar gränsen för naturreservatet stod älvdrottningen där. Hon hade en vacker krona, slöja, en grönblå klänning med guldbrokadärmar och hy som glittrade som guld. Och i handen höll hon sin brutna trollstav. De fyra töserna var alldeles stumma av förundran. Visst kände de igen mig, men samtidigt inte. Så blev de insvurna som älvhjälpprinsessor, deras pappor utsedda till pager, och så svidades det om till sagokläder.

Efter att älvdrottningen lämnat dem med en beskrivning av situationen och vilken väg de skulle ta, träffade prinsessorna snart på ett grinigt troll som vaskade guld. Runt halsen hade han en guldnyckel, men han förstod inte vad det var. Men mer guld ville han i alla fall ha.

Efter mötet med trollet kom de till en förfärlig häxa - älvdrottningens egentligen snälla tvillingsyster, som i och med att staven bröts av blev elak och ful, och nu njöt av livet som skogens elaking. Flickorna var ganska rädda för den skräniga häxan först, men morskade snart upp sig och började reta henne. Mitt i ett utbrott råkade häxan försäga sig och berätta att hon råkat tappa nyckeln till skatten i ån, något flickorna snabbt uppfattade och kopplade till trollets guldnyckel. Sedan berättade häxan också att skatten absolut inte alls fanns åt ett visst håll, varvid töserna och deras pager prompt begav sig ditåt. Med sig hade de en karta som häxans stackars medhjälpare gett dem i hemlighet.

Iväg och hitta skattkistan! Men den var ju låst, och tjejerna visste var de skulle hitta nyckeln. Men först lunch och möte med älvdrottningen. Många frågor blev det om hennes hår eller staven, och attityden var storögt vördnadsfull hela tiden.

Efter lunch tillbaka till trollet, som verkligen inte alls ville släppa ifrån sig nyckeln, medmindre han fick tillbaka sin nalle. Nallen som riddaren hade stulit, eftersom han efter att staven brutits inte alls var en modig riddare längre, utan ganska feg och trist, och behövde trösta sig med nallen.

Så flickorna gick för att övertala riddaren att möta drottningen, hans trolovade, och därmed få tillbaka modet att kunna ge tillbaka nallen. Men där tog hela sagan plötsligt slut i en klafsa i lårhög lera-olycka. Vi lappade ihop allt hjälpligt vid vindskyddet som för dagen var utnämnt till värdshus, drottning mötte riddare, riddare gav tillbaka nalle, prinsessorna fick nyckeln, skatten öppnades (full med leksmycken och chokladguldpengar), staven sattes ihop och drottningen tackade för sig.

Och sedan, efter middagen, åkte drottning/häxa/mamman och trollet tillbaka till stan, medan alla papporna och deras döttrar somnade under stjärnorna, med en sprakande brasa som sällskap. Snipp, snapp, snut, så var sagan slut.

let it rain, let it rain, let it rain

Äntligen har jag köpt en regnkappa! Har varit på jakt i flera veckor men överallt är de slut eller restnoterade hos leverantör. Sommaren har verkligen betytt klirr i kassan för regnklädestillverkarna i världen. Men nu äger jag en solgul kappa från Ellos, av all ställen. På samma gång köpte jag en polotunika som ska förvandlas till prästtunika med lite hjälp av nål och tråd.

huvaligen

Trött. Sliten. Sjuuuuuuk. Mina bihålor dunkar, huvudet är tungt. Snörvlar. Kliande ögon. Jag HATAR att vara förkyld.
Och den här gången är det ännu värre än vanligt, eftersom jag missar en gratis spa-vistelse. Inklusive ansiktsbehandling. Det är så fruktansvärt synd om mig. Snörvel. Nä, nu går jag hem och lägger mig.

degraderad

Chefen kom tillbaka idag, så nu är jag "bara" en vanlig simpel komminister igen. Vickandet som kyrkoherde under ordinaries semester har väl inte varit direkt betungande, det kan jag inte påstå. Ett antal papper att skriva på, ett ilsket mail jag har svarat på. Ett enda riktigt beslut fattade jag (om vad vi skulle göra när en underhållningsdetalj för en pensionärsverksamhet föll bort). Men lite kul var det allt.

ny predikan

En ny predikan ligger på prästflickealster. Den här gången har jag markerat hur texten ändrade sig när predikan hölls, kanske intressant att se.

lär mig att bedja av hjärtat

Igår såg jag och dottern på ett litet sorgligt program på Bolibompa, om danske Emil vars kanin dör. Dottern satt med tårar i ögonen och tyckte så oerhört synd om Emil. Senare, efter att hon gått och lagt sig, blivit pussad och och aftonbönad och dörren stängts, ropade hon på maken.
"Pappa, nu har jag bett till Gud att Emil ska få tillbaka sin kanin."

Det är så stort att jag får hjärtknip. Hennes första spontana egna bön. Gud är god.

wow-konst

Titta på det här om du har en stund över. Riktigt, riktigt coolt, en upplevelse. Peka och klicka, om och om igen.

jubileum

Igår firade jag att jag har varit i min nuvarande församling i ett år.

Många saker har hunnits med:
Minst 17 predikningar,
en konfirmandgrupp,
31 begravningsgudstjänster,
23 dop,
6 vigslar,
ett biskopsval,
19 veckomässor,
4 Små och Stora-gudstjänster,
4 skolavslutningsgudstjänster,
19 morgonböner,
11 gudstjänster på äldreboenden.

Man hinner en hel del, trots allt. Och så tillkommer en hel del öppna hus för småbarn och föräldralediga, ett och annat föredrag för diverse föreningar, en hel massa assisterande i gudstjänster, en sorgegrupp, vandringar och landskapsvisningar för skolklasser och förskolegrupper, medverkan i mellanstadieverksamheten... Ett hetsigt, men roligt år har det varit!

rätt vs. tvång

Många skriver om Nerikes Allehanda och Vilks rondellhunds-Muhammed. De flesta är fruktansvärt upprörda över att muslimer är upprörda... Missförstå mig rätt, att dödshota och bränna dockor är fel metod, omoget och dumt, men jag måste nog ändå instämma i vad Uffe Elleman Jensen, fd dansk toppolitiker, sade angående Jyllandspostens Muhammedkarikatyrer: Bara för att vi har rätten att kränka betyder det inte att vi måste.

Av någon bisarr anledning är det inne att kränka muslimer. Hur kommer det sig att konstnärer och journalister som vill skapa lite upprörda känslor inte avbildar den thailändske kungen i någon förödmjukande situation, eller om man verkligen vill göra någon sur - karikera Astrid Lindgren på ett ofördelaktigt sätt? Ska vi diskutera vad man får och inte får göra i konsten, varsågoda, lite goda exempel på rubrikmakare. Men så länge det bara handlar om att om och om igen förlöjliga islam tänker jag inte gå på yttrandefrihetsargumentationen. Jag får en otäck bismak i munnen, ska det verkligen vara konstens och journalistikens roll att gå främlingsfientlighetens och den islamiska fundamentalismens ärenden (eftersom hela deras världsbild bygger på vi-och-dom, där väst inte har respekt för islam)? Jag tycker inte det.